Ett inlägg om sport som jag skrev medan fotbolls EM fortfarande pågick.

Jag har vid flera tillfällen hört talas om en bok som heter Eat. Sweat. Play. Och igår kväll beställde jag boken efter att ha sett Hannah Wittons video om den på Youtube. Sport har varit något som jag ibland nämnt på bloggen, liksom att jag de senaste två åren kort kommenterat om min egen träning. För grejen är den att jag alltid (så väl jag kan minnas) har gillat att kolla på sport. Mest fotboll och friidrott. Det senaste året även hockey. Min pappa älskar att kolla på sport (det mesta) och tillsammans har vi gått på bland annat DN-galor och damfotbollsmatcher. Jag bor på söder och min pappa är Hammarbyare, så självklart är jag också Hammarbyare, även om jag aldrig varit på en match. Men jag hoppas kunna på i höst. Just nu är det ju fotbolls EM och jag håller på Wales och Island, efter att Sverige åkte ut igår kväll.

Men om någon skulle fråga mig vet jag inte om jag skulle säga om jag är sportintresserad. Jag vet heller inte riktigt varför jag inte skrivit om det här. Något känns bara fel och obekvämt. Antagligen för att jag aldrig känt mig sportig. Jag brukade simma. Det var min grej från att jag var väldigt liten till kanske 14 år. Då slutade jag. Jag tävlade aldrig, men jag tyckte verkligen om det. Sen började jag simma igen i gymnasiet. Däremellan var det gympalektionera som gjorde mig obekväm till sport. I mellanstadiet vad jag och en annan tjej snabbast i klassen på 60 m, men jag var livrädd för höjdhopp. En sommar (någonstans i den åldern) gick jag till och med på ett friidrottslägen en sommar. Jag tyckte innebandy var superkul, och jag var hyfsad målvakt. När jag var yngre prövade jag fotboll med en kompis, men jag minns inte så mycket. Det var dock kul att spela fotboll i skolan nere på Zinken. Basket och volleyboll hatade jag. Jag försökte med dans men det gjorde mig obekväm. Jag var ganska vig, men även gymnastik gjorde mig obekväm. Som sagt, jag kom tillbaka till simningen under gymnasiet, då jag slapp gymnastiken tack vare mitt anpassade gymnasieprogram (även om jag tillslut fick underkänt i idrott).

För i den åldern var jag så fruktansvärt självmedveten och obekväm med mig själv. Hur jag såg ut, etc. Det speglades i hur jag åt, och allt sånt annat. Det vanliga. Sen dess har simning blivit svårare, eftersom det ju kräver att man är så avklädd. Så mellan simningen under andra året i gymnasiet har träning endast varit kopplat till kontroll och en ohälsosam syn på mat. Under DBT:n försökte jag få en träningsrutin. Men det är ju så svårt att bara hitta dit igen. För det dubbla är ju – alla säger ju att det är så bra att träna när man mår dåligt, har ångest, och lider av depression. Men ingen säger faktiskt att det är så gott som omöjligt att börja med det mitt under det, allrahelst om man har en ohälsosam relation med det från början. Jag har nu insett att man måste får in en rutin på det innan man kommer ned i en svacka, mitt under det räcker det att försöka få in promenader. Men jag har försökt de senaste åren försökt.

Så hur ser det ut idag? Jag springer, gör yoga och tränar lite styrka. Men jag hatar gym mer än någonting annat, och blotta tanken på att gå till någon slags klass ger mig fortfarande lite ångest. Men denna rutin har jag nu haft i ett år. Och jag måste säga att jag faktiskt är lite stolt. Jag tycker om att springa, även om jag sällan gör det ute. Tack vare att det finns ett träningsrum i huset där jag bor slipper jag gymmen. Jag brukar lyssna på någon rolig podcast medan (för trots hur mycket jag älskar musik så föredrar jag ljudbok/podcast när jag tränar) och springer väl mellan noll till tre gånger i veckan. Och jag tycker om det. Yoga är något jag prövat lite då och då de senaste två åren, men i julas fick jag ju en yogamatta och sedan dess gör jag det noll till fyra gånger i veckan. Jag brukar följa Yoga with Adrienes videor på Youtube. Men jag hoppas fortfarande kunna gå en klass trots allt i höst. Det jag gillar med yoga är allt jag ogillar med mindfullness. Det får mig att stanna upp, vara här och nu, men inte bli totalt uttråkand. Men det kan också ibland vara riktigt fysiskt ansträngande. Styrketräning är inte jätte roligt, med det är roligt att upptäcka jag jag blivit starkare.

Men jag gillar inte att skriva om min egen träning. För det kan alltid trigga någon. För man vet ju aldrig.

Och det här med sportjournalistik står jag mig ganska dubbel inför. För sportjournalistik är ju för dem som redan gillar och är intresserade av sport. För de som redan kan ”sportspråket”. Och jo visst, jag kan det – men det får ju inte personer som inte är intresserade av det att ändra åsikt. Att börja titta lite. För sportspråket är ju totalt oförståeligt om man inte kan det. Lyssna noggrant på sportkommentatorerna nästa gång – det är ju hur mycket konstigt som helst som sägs. Så mycket konstiga uttryck. Men grejen är ju också att det låter super fånigt när en vanlig journalist rapporterar om sport. Det låter bara fel. Det blir ofta så tydligt att reportern inte vet vad de talar om. Eller åtminsonde skapas det en distans till vad hen talar om.

Lite blandande tankar om sport.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s