Hoppets besvikelse.

.Känslan av att verkligen vilja något – att hoppas, att önska, att fanatisera. Men sen veta att möjligheten för att det faktiskt kan hända är pytte liten. Det känns som om någon sticker en nål i en ballong. För jag tror så gott som alltid att det helt och hållet är möjligt först. Sen händer nått, en liten ledtråd, och besvikelsen känns som kvicksand. Och ja, man känner sig också så dum.

Annonser

När ångesten försöker äta upp en inifrån.

Det var den värsta ångesten på riktigt länge. Så där förlamande att jag knappt kunde göra något. Skruvade upp Preoccupations skiva och lät den överrösta tankar och känslor. Har väl haft en stress som funnits där i bakgrunden ett tag. Det har varit flera olika uppgifter som vi behövt jonglera samtidigt – personporträtt, krönika och reportage, liksom allt arbete som hör till det (research, respons och opponering). Skulle skriva om den tredje och slutliga versionen på personporträttet och kom bara ingenstans. Ville slänga datorn i väggen eller skita i den tredje versionen. Jag hatade allt jag skrivit, och såg kritiken från läraren som ett bevis på att det ändå inte spelar någon roll. Hatade Indesign. Jag vet inte varför jag får såna där blockeringar ibland. Det tog mig 24 timmar innan jag lyckades få ordning på texten, och kunde skicka in den. Och jag vill verkligen inte skriva det här reportaget just nu.

Tror att det är dags att ta tag i mindfullness/ meditationsapparna igen. Och skivan hjälpte verkligen. Favoritlåtarna därifrån är Anxiety, ZodiacDegrated och Stimulation. Överlag så känns den väldigt postpunkig och 80-tal, med influenser från bland andra Bauhaus, The Cure, Echo and the Bunnymen och The Jam.

September är på väg mot sitt slut.

Har flera gånger tänkt att skriva. Skolan har dragit igång och första delkursen är redan slut. Är glad att schemat är relativt tomt lektionsmässigt; fördelar tiden mellan personporträttslayout, reportageresearch och krönikeskrivande (det vill säga skolarbete) med World cup hockey matcher. Har spenderat dagen med att göra research för och skriva två krönikor (den första visade sig inte funka – vår kändiskultur och psykiatrin) och upptäckte att sorlet från hockeyn i bakgrunden var förvånansvärt ickedistraherande. Oväntat.

Just nu är det tre böcker jag väldigt gärna vill köpa: Gellert Tamas om de apatiska flyktingbarnen (skolrekommentation), Pol Pots leende (-ll-) och Bret Easton Ellis och de andra hundarna (SVT:s Babel). Den sistnämnda känns passande efter att ha läst (om) Lunar Park och American Psycho efter varandra.

Tanken för dagen.

Det tycks vara så gott som omöjligt att skriva en artikel samtidigt som man pluggar till en tenta om hur man bäst skriver.

Men sen har man ju inget val när den muntliga tentan och artikel inlämningen sker samma dag.

Det är svårt att tillräckligt tömma sin hjärta på allting distraherande, när det i bakhuvudet ligger en massa meningar, som ropar ”Man ska göra så här”, ”Skriva så här”, ”Det blir bäst om man gör si och så”.

Aja. Jag kan lyssna på Kurt Viles Pretty Pimping på repeat istället. Dessutom tycks att läsande om skrivande få mig mer att vilja arbeta på Ofelia än personporträttet. För jag kan ju skriva skönlitterärt, den rösten kommer automatiskt nu (igen) när jag har Word-dokumentet framför mig, eller när jag sitter på bussen. Det senaste kapitlet jag läste inför tentan handlade just om att hitta sin stil, och bara på dessa två veckor av reportageläsande har jag trots allt kommit fram till vilken typ av stil jag gillar mest när det handlar om journalistisk skrivande, och vad som i teorin känns mest som jag. Men det handlar ju trots om att få det på papper.

Jag kör Pretty Pimping några gånger till.