The perks of being a wallflower.

Bildresultat för the perks of being a wallflower

Så jag kollade på The perks of being a wallflower på Netflix, äntligen. Jag har för mig att jag läste Stephen Chboskys bok i gymnasiet (passande eller hur?) och gillade den. När jag ser filmen så här flera år senare minns jag knappt handlingen, förutom att huvudpersonen är känner sig ensam och blyg (tystlåten kanske är ett bättre ord). När eftertexten rullat tror jag ändå att man uppfattning om filmen är liknande den jag hade om boken. Jag gillar verkligen ämnena som tas upp, även karaktärerna, men kanske hade det kunnat hanteras lite mer subtilt. Lite mer delikat, för när slutet kommer hade jag inte minne av vad som hänt honom. Jag var inte alls beredd på det. Det borde ha funnits ledtrådar, som man kunnat plocka upp och pusslat ihop efteråt. Det vore mest intressant så. Men gud, det är ändå så fruktansvärt sorgligt. Först efter hela grejen med Mary Elizabeth, och sen när han inser att hans vänner snart är borta. Och efter det. Det är svårt att inte känna igen sig (inte det tack och lov). Även slutet hade kunnat hanterats bättre. Istället är han bara fixad, eller i alla tillräckligt frisk för att komma hem, från en minut till en annan, utan att på något sätt visa den kamp som krävs för att komma dit. Som om den kampen är betydelselös. Slutet känns lite för hoppfullt med tanke på vilka teman som utforskas. Jag påminns varför jag så sällan ser eller läser saker som i är grunden är sorgliga, för jag hatar verkligen att gråta. Min hud gör ont där tårarna runnit och det är så svårt att dra sig loss från den känslan som limmar sig fast efteråt. Jag vet att det kommer vara kvar där imorgon. Soundtracket var ganska bra, även om det var en del som inte stämmer överens med min musiksmak. Dessutom missade jag på något sätt scenen där Temptation med New Order är med. Jag kan väl säga så här i efterhand att jag misstänker att jag gillade boken så mycket då antagligen berodde i alla fall delvis på att Charlie (huvudpersonen) vill bli författare. En annan sak som stör en smula, att läraren ger honom sin exemplar av Catcher in the Rye, för det är ju inte alls förutsägbart? Jag såg inte ens först att det var den boken, men kunde ändå gissa det. För hela handlingen känns ju ändå väldigt inspirerat därifrån.

Två filmer som faktiskt utforskar de teman som filmen och boken tar upp på ett bättre sätt (i min mening): Prozac nation och Mysterious Skin.

Och helgen är så gott som över.

Medan jag skriver detta kollar jag på Toronto maple leafs mot Ottawa senators där Austin Matthews gjorde fyra mål. Upptäckte under Wold Cup att ha det på i bakgrunden medan jag pluggar eller skriver fungerar förvånansvärt bra.

De senaste veckorna har jag konstant lyssnat på Preoccupations och de två senaste Brand New plattorna. Påbörjade en recension av Preoccupations skiva som aldrig riktigt blev färdig, så jag kan väl inkludera den här istället för i ett eget inlägg. Båda dessa band fungerar perfekt när det är kallt och grått och höstigt väder.

Jag kände att det var dags att bryta trenden av smått deprimerande inlägg och eftersom jag inte kan sluta lyssna på Preoccupations tänkte jag att en recension vore trevligt.

Hur jag hittade detta band är lite ett bevis på hur knäppt min hjärna fungera ibland. På Youtube följer jag en musikrecensent, men jag brukar inte kolla på alla hans videos för det är bland annat mycket hip hop (musik som inte intresserar mig). Sen så såg jag hans senaste video, där han håller upp skivomslaget. Och utifrån detta och bandets namn tänkte jag: det där känns rätt post-punk. Till då sammanträffandet: det är ett band jag halvgillar Viet Cong som bytt namn (medlemmar från det bandet bildade även tidigare Women). Och ja – musiken är väldigt post-punk, men inte på ett sätt på påminner om Protomartyr eller iceage. För plattan är väldigt syntig, på ett ett sätt som gör att den känns som den var gjort på 80-talet. Jag skrev i ett tidigare inlägg att den istället påminner om just 80-tals and som Bauhaus och The Cure.

Skivan öppnas på ett väldigt försiktigt sätt med Anxiety, där det tar över en minut innan melodin faktiskt kommer in, med ett hypnotiskt malande i bakgrunden. Och det är den här låten som påminner oerhört om The Cure, typ Picture of you med dessa klara syntmelodi.

Orsaken till namnbytet från Viet Cong till Preoccupations har bandet själv sagt att namnet blev för kontroversiellt och stal uppmärksamheten från deras musik. Intressant, men det får mig att undra om det har hänt tidigare någon gång?

Jag har dessutom sett varenda avsnitt från den senaste säsongen av Great British Bake Off, och detta hann jag med på typ två dagar. Det var någonstans där jag höll på med ett reportage och skrev en hemtenta. Men nu är den delkursen över och vi har gått direkt på TV-journalistik. På något oväntat sätt är det roligare än radio (jag förstår verkligen inte). Jag trodde jag skulle hata tv och gilla radio. Det känns super knäppt, men istället var det kul att sitta och klippa inslaget om trafikproblem i Flemingsberg i Premiere och försöka få det att se bra ut. Den här veckan ska vi göra ett inslag själva, och det känns läskigt. Men ändå, vi enades om att vi inte skulle behöva vara ensamma när vi gör det. Moralisk support och sånt. Så det ska nog gå. Det trevligaste med den här delkursen är hur icke stressig den är. Jämfört med de tidigare är det avslappnat och man har faktiskt tid med annat.

 

Nobelpriset 2016.

Berlin blir inte av, men istället Bryssel. Men det kan ju bli kul? De har ett konstmuseum som ska vara bra, och det är väl i princip så jag bedömer en stad (och de verkar dessutom ha Marats död av David som vore väldigt häftigt att se i verkligheten). Det är för en delkurs, genom ett EU-stipendium, något i den stilen.

Så, jag har inte kommenterat Nobelpriset i litteratur ännu och det känns ju synd. Det är ju typ årets höjdpunkt (jag överdriver inte ens…)

Det blev ju dessutom extra spännande i år när det kom fram att det skulle skjutas upp en vecka. Min första tanke var att vi kanske skulle få två vinnare i år, för det var ju verkligen evigheter sen det hände i litteratur. Min andra tanke att det kanske gällde någon kontroversiell, typ antingen Adonis eller Bob Dylan.

Så när klockan var 13 i torsdags satt jag i en datorsal i Flemmingsberg och klippte ett tv-inslag om trafikproblem. Och sen presenterades det att vinnaren faktiskt var Bob Dylan. Trots att jag själv trott på det lite, kändes det ändå som ett skämt. Men inte i den meningen de flesta tycks känna. Väldigt många tycks vara förbannade på Svenska Akademin just nu. Men jag tycker det ändå är både kul och häftigt. Och visst, jag är inget Dylan fan, men jag kan erkänna att hans låttexter är bra. Men det är bara så kul att låttexter äntligen erkänts som poesi. Ulrika MillesSVT satt i studion efteråt och tycktes mena att det var ett nedköp från Akademin håll, för de håller ju faktiskt på med finkultur och det är ändå inte Bob Dylan, typ så. Kultursnobberi av den värsta graden. De artister och band jag älskar som allra mest är de som skriver låttexter som likväl hade kunnat vara poesi. Från Patti Smith, Morrissey och många andra.

Sen kanske jag inte tycker att just Bob Dylan är det roligaste valet när det gäller låttextförfattare. Och dessutom föredrar jag ju egentligen när de presenterar vinnare som man aldrig hört talas om tidigare. Det blir en större spänning så. En möjlighet att få upptäcka en helt ny författare. Men det är ju ändå kul. Och det blir ju spännande ändå när han vägrar uttala sig, och eftersom Akademin inte verkar ha kunnat kontakta honom. Heja alla bra låttextförfattare!