Söndag.

  1. Den här artikeln om Trump från Washington Post gör mig mörkrädd. Jag har läst kommentarer om att det inte är så stor skillnad mellan honom och tidigare amerikanska presidenter som bland annat Clinton och Bush den yngre. Men artiklar som den här visar ändå en skillnad. Den tar upp hur han använde sig av den extraordinära konspirationsteoretikern Alex Jones under sin valkampanj. Om du aldrig hört talas om Jones sök på hans namn på YouTube och du kommer trilla ned i ett riktigt läbbigt kaninhål.
  2. Jag har lyssnat väldigt mycket på Coil den senaste tiden. Det kanske är mörkret, jag vet inte. Men det har passat väldigt bra när jag skrivit på Ofelia. Alltid irriterande med band som inte finns på Spotify, men det brukar vara en bra ursäkt att beställa dem på vinyl. På Discogs brukar jag beställa vinyl med äldre band. Rekommenderar verkligen. Några av mina favorit låtar är: Ether, Heartworms, The dreamer is still asleep och Careful what you wish for
  3. Herregud, jag ska till Bryssel om en vecka. Tror det betyder att jag måste fixa ackrediteringen snart.
  4. Älskar den här tavlan Gerhard Richter just nu. Skulle väldigt gärna vilja se den i verkligheten. Undra om den finns på någon museum, eller om den är privatägd?

Annonser

The Lobser.

Bildresultat för the lobster

Såg The Lobster på bio här om veckan, på Grand, och det kan nog vara årets film för min del. Den var helt olik all annan film jag sett och den innehöll två av de saker jag gillar mest: samhällssatir och den mest absurda humorn.

Bara när man beskriver handlingen förstår man att det inte är som vilken annan film som helst. Den handlar om ett samhälle där man måste leva i tvåsamhet, och om man gjort slut eller skilt sig måste man stanna på ett visst hotell i 45 dagar för att hitta en ny partner. Det är precis vad David (spelad av Colin Farrell) har råkat ut för. När han kommer dit får han veta att det inte längre går att anmäla sig som bisexuell eller få skor i halvstorlekar, vilket påvisar vilken slags kontroll som pågår på hotellet (och alltså i samhället i stort). Så vad händer då om man inte har funnit den rätta inom 45 dagar? Jo, man får en ny chans, men inte som människa. Istället får man välja vilket djur man vill förvandla sig till och David väljer hummer. Han får veta att det är ett val som tyder på fantasi. Någon recensent jämförde hotellet med koppleriverksamhet och det ligger ganska nära. ”Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik.”

En av mina favoritscener från filmen är när han fortfarande är på hotellet och på en scen visar hotellägarna moralstärkande sketcher om varför det är så viktig att leva i par. För om man inte gör det man man dö av att man fastar i luftstrupen eller råka ut för en blottare. Knäppheten i den scenen är bara perfekt. Men det är ju också en del av den utbredda indoktrineringen i samhället. Regissören bakom är Yorgos Lanthimos, som gjorde Dogtooth som kom för några år sedan (har inte sett den, men tänkt enda sedan den hade premiär att jag är ganska säker på att jag skulle gilla den.) Förutom Farrell är även Olivia Coleman med, känd från Broadchuch, här spelar hon hotellets strikte ägare. En annan är Ben Whishaw, en av männen David lär känna. Rachel Weisz spelar en karaktär som kommer som (delvis) en överraskning, kanske halva tiden in.

Se filmen om du kan, och om du gillar absurd humor. Den kändes lite Lynch ibland, vilket ju absolut uppskattas. Tyvärr går den inte på bio längre, men den borde ju hittas på någon streamingtjänst.

Leonard Cohen RIP.

Avalanche

Well I stepped into an avalanche,
it covered up my soul;
when I am not this hunchback that you see,
I sleep beneath the golden hill.
You who wish to conquer pain,
you must learn, learn to serve me well.
You strike my side by accident
as you go down for your gold.
The cripple here that you clothe and feed
is neither starved nor cold;
he does not ask for your company,
not at the centre, the centre of the world.

When I am on a pedestal,
you did not raise me there.
Your laws do not compel me
to kneel grotesque and bare.
I myself am the pedestal
for this ugly hump at which you stare.

You who wish to conquer pain,
you must learn what makes me kind;
the crumbs of love that you offer me,
they’re the crumbs I’ve left behind.
Your pain is no credential here,
it’s just the shadow, shadow of my wound.

I have begun to long for you,
I who have no greed;
I have begun to ask for you,
I who have no need.
You say you’ve gone away from me,
but I can feel you when you breathe.

Do not dress in those rags for me,
I know you are not poor;
you don’t love me quite so fiercely now
when you know that you are not sure,
it is your turn, beloved,
it is your flesh that I wear.

Famous blue raincoat (Cohen album Songs of hate and love är en av mina absoluta favoritskivor.)

It’s four in the morning, the end of December
I’m writing you now just to see if you’re better
New York is cold, but I like where I’m living
There’s music on Clinton Street all through the evening.

I hear that you’re building your little house deep in the desert
You’re living for nothing now, I hope you’re keeping some kind of record.

Yes, and Jane came by with a lock of your hair
She said that you gave it to her
That night that you planned to go clear
Did you ever go clear?

Ah, the last time we saw you you looked so much older
Your famous blue raincoat was torn at the shoulder
You’d been to the station to meet every train
And you came home without Lili Marlene

And you treated my woman to a flake of your life
And when she came back she was nobody’s wife.

Well I see you there with the rose in your teeth
One more thin gypsy thief
Well I see Jane’s awake

She sends her regards.
And what can I tell you my brother, my killer
What can I possibly say?
I guess that I miss you, I guess I forgive you
I’m glad you stood in my way.

If you ever come by here, for Jane or for me
Well your enemy is sleeping, and his woman is free.

Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes
I thought it was there for good so I never tried.

And Jane came by with a lock of your hair
She said that you gave it to her
That night that you planned to go clear

Cohen är ju också känd för att vara en artist vars låtar blir de mest ikoniska covers. Hallelujah är ett sådant tydligt exempel på det. Min favorit cover av den är inte den klassiska av Jeff Buckly, utan istället Rufus Wainwrights version.

En annan cover som är mer annorlunda, men som jag också älskar är Who by fire av bandet Coil (ett verkligen superintressant och annorlunda band). Möjligtvis en av mina favorit covers någonsin, för den lyfter verkligen låten till någon ännu högre. Den känner mer andlig, mer creepy, samtidigt som den är både nära och långtifrån originalet.

 

Och så vann djävulen.

Jag tror egentligen gott om människan, även när har jag varit väldigt deprimerad. Jag tror att hon i grund är god, kapabel och har möjlighet att vara altruistisk. Jag tror inte att lösningen på utnämnandet av Trump som USA:s nästa president är att klaga på alla som har röstat på honom, eller skatta åt det knäppa USA, att amerikanare är ju så korkade, osv. Det politiska systemet har ju misslyckats om en stor del av befolkningen tror att någon som Trump kan vara lösningen på arbetslöshet och låga löner (eller de skulle väl kanske snarare säga för höga skatter). Jag är själv inget större fan av Hillary Clinton, jag håller med om att det finns flera problem med henne. Sen senaste veckan har jag funderat över om det hade varit möjligt att bara skippa båda två och vaska fram två nya presidentkandidater (med tanke på alla diskussioner om olagliga handlingar som gällt de båda två). Så kanske vi hade stått med någon med traditionell republikan och Bernie. Det hade ju varit bättre.

Det är svårt att förbereda sig på vad som kommer att hända nu. Vad det faktiskt är för politisk han kommer att försöka få igenom. Det känner också så sorgligt eftersom republikanerna vunnit majoritet både i representanthuset och senaten (även om det var väldigt knappt just där), vilket ger en större möjlighet att verkställa hans förslag. Även om det är svårt att se framför sig hur han ska övertala Mexiko att betala för en mur som USA ser sig vinna på. Om man ska försöka se något positivt så borde väl de senaste årens ökande spänningen mellan Ryssland och USA minska, eftersom Trump ju är så förtjust i Putin. Alltid nått?

Imorgon bitti kommer domedagen.

Eller det kanske är att överdriva en smula. Men valresultaten borde i alla fall vara klart vid 6 eller 7 tiden imorgon bitti. USA:s nästa president borde vara klar. Om det inte vore för en tidig föreläsning om statskunskap för researchers skulle jag sitta uppe halva natten, med en skål popcorn, och följa SVT:s valvaka.

Jag vet inte om det beror på mörkret och kylan som får det att nästan kännas som en domedag. Innan Brexit-valet i Storbritannien hade jag nog trott att Trump inte skulle kunna vinna. Att vett och sansning ändå vinner när man står där i valbåset. Att rädslan och hatet förlorar fotfästet. Men det har ju som sagt visat sig inte vara sant. Så även om jag inte är amerikan så är jag ändå fruktansvärt nervös (och så fruktansvärt trött på mediernas bevakning av valet).

Som svensk finns det inte mycket man kan göra än att bara hålla tummarna.

Ofelia nr 115.

Det blommar ut. Det svämmar över. Ingenting får längre plats. Det sväller upp, på väg att blir en röd jätte.

Kontrollen är borta. Som en algblomning på väg att förpesta hela Östersjön, vidare, och vidare, tills alla hav är smittade.

Men vad finns bortom? Är hon på väg att förvandlas till en vit dvärg? – att krympa ihop till en norm mängd energi. Eller ett svart hål? – som slukar allt inom händelsehorisonten. Där alla i hennes närhet sväljs. Kanske halva kungariket försvinner, går det att beräkna nu vart den gränsen kommer ligga? Det är i alla fall matematik över hennes förmåga.

Våg efter våg. Som en tsunami på väg att dränka alla som står henne närmast och de som fyller henne med så mycket ilska att det sätter igång en sådan kärnreaktion att det kan smälta gud.

Det är vad han gjorde. Om det är något han ens vet om kommer vi fortsätta grubbla över i århundraden. Uppsatser kommer att fortsätta skrivas och teorier produceras. Vi vill alla veta vad som pågår inne i hans hjärna; inne i hans hjärta. Om det är något – vill säga. Det undrar ju hon. Kanske är det bara alldeles fryst inombords, likt glaciär på Antarktis. För det skulle ju förklara en del, reda ut en del trådar som trasslat till sig. Men ursäkterna är redan för många. För han är ju så ung, men han far hade ju precis dött. Han upplevde saker som han inte visste var verkligt. Och hela grejen med mamman och farbrodern – sånt är ju inte lätt, eller hur? Hon orkar inte med de bortförklaringarna länge. Det är ju hela grejen.

Det är ju det som satt i gång kärnreaktionen från första början. 40 % på grund av hans handlingar och ord, och 60 % efter 500 år av ursäkter för hans beteenden.

Så operation algblomning eller supernova, vad du nu vill, har satts igång. Hon är redo med ”nuclear football”. Hon är nu redo.

Det är en profetia som aldrig yttrats. Som glömts bort mellan boksidor. Oraklet i Delfi sparade det – tanken såg i alla fall ut så. Den var på väg, men stoppades när mer aktuella händelser närmades sig tidshorisonten.

Vi var alltid på väg hitåt. Från första stunden. När Bernardo, Marcellus och Horatio först kallade på Hamlet. Stenen sattes i rullning. Och hon är på väg att resa sig från askan. Skaka av sig allt och segra. Segra efter 1000 och åter 1000 dagar av krig och tårar. Av blodiga knogar och pressas ned mot jorden av ett glastak som väger ett ton. Hon visste bara inte om det. Medan vi borde ha förstått det. Han borde ha förstått det. Men för henne var det en process. Att växa kräver tid och tålamod. Att våga resa sig med huvudet högt kan ta år. För henne tog det århundraden.

Vi borde ha vetat om det. Vi borde vara mer förberedda. Om vi hade lyssnat mer noggrant, legat med örat mot marken. Då kanske vi skulle ha hört profetian. Vi har alla misslyckats henne. Vi är alla skyldiga. Mer än honom. Han var bara en person, eller ja, det beror väl på hur du själv väljer att se det. Medan vi har varit – miljontals, miljarder. Utan att ifrågasätta. Bara gapa och svälja. Följa flocka och nicka med huvudet.

Utan ryggrad. Och hon har fått stått ensam.

Ett inlägg jag aldrig skrev färdigt.

Fredagen 29 oktober

Tredje tv-inslaget är nu klart och delkursen är så gott som avslutad, det är en liten hemtenta som ska in också, men inofficiellt har jag nu ledigt i 9 dagar (!). Tv har varit förvånansvärt kul, jag kan bara inte släppa det. Att filma var kul, att redigera var kul. Jag var inte beredd på det. I måndags hade vi en föreläsning med Korrespondenternas Saam Kapadia, men den gjorde mig inte jätte sugen ändå. Hans attityd till äldre var lite störande (och sorglig -> bara 60+ kollar på Rapport och Aktuellt enligt undersökningar och det betyder att de har dålig smak eftersom de fortsätter titta trots att inslagen inte är särskilt bra gjorda. Det tycktes vara hans uppfattning. Ett inslag om hemtjänst kan inte ha de äldre som huvudperson för de är icke aktiva, istället måste man gå via hemtjänstpersonalen. Sånt.) I fredags var det istället en föreläsning med Bo Lundqvist och Anna Nordbeck som var med och gjorde Dokument inifrån om Paolo Macchiarini (den går fortfarande att SVT här.). Det var en av de mest inspirerande föreläsningar jag varit på. Hade velat suttit för mig själv och smält allt de sagt en timme efter typ.

Två fredagar innan det var det ett annat event på skolan – Fredskonferensen med tema yttrandefrihet (!). Apropå inspirerande. Hade tyvärr seminarier på eftermiddagen så jag kunde inte se Anders Kompass prata, vilket känns så synd. Men det är filmat och finns att se . Såg istället bland andra Reportrar utan gränsers ordförande Jonathan Lindqvist och Dr Denis Mukwege (som grundat ett sjukhus för sjukhus för kvinnor i Kongo-Kingshasa).

Såhär ett tag efter kan jag nog säga att hemtentan gick bra (den var lätt!) och den här veckan drar Research-kursen igång. Jag vet i princip ingenting om kursen för kurs-pm:et är fortfarande inte uppe. Det enda jag vet är att jag ska till Bryssel, och jag vet knappt varför. Påminnelse till mig själv – måste mejla läraren. Jag stör mig verkligen på skolans oförmåga att ge ordentlig information…