Ofelia nr 115.

Det blommar ut. Det svämmar över. Ingenting får längre plats. Det sväller upp, på väg att blir en röd jätte.

Kontrollen är borta. Som en algblomning på väg att förpesta hela Östersjön, vidare, och vidare, tills alla hav är smittade.

Men vad finns bortom? Är hon på väg att förvandlas till en vit dvärg? – att krympa ihop till en norm mängd energi. Eller ett svart hål? – som slukar allt inom händelsehorisonten. Där alla i hennes närhet sväljs. Kanske halva kungariket försvinner, går det att beräkna nu vart den gränsen kommer ligga? Det är i alla fall matematik över hennes förmåga.

Våg efter våg. Som en tsunami på väg att dränka alla som står henne närmast och de som fyller henne med så mycket ilska att det sätter igång en sådan kärnreaktion att det kan smälta gud.

Det är vad han gjorde. Om det är något han ens vet om kommer vi fortsätta grubbla över i århundraden. Uppsatser kommer att fortsätta skrivas och teorier produceras. Vi vill alla veta vad som pågår inne i hans hjärna; inne i hans hjärta. Om det är något – vill säga. Det undrar ju hon. Kanske är det bara alldeles fryst inombords, likt glaciär på Antarktis. För det skulle ju förklara en del, reda ut en del trådar som trasslat till sig. Men ursäkterna är redan för många. För han är ju så ung, men han far hade ju precis dött. Han upplevde saker som han inte visste var verkligt. Och hela grejen med mamman och farbrodern – sånt är ju inte lätt, eller hur? Hon orkar inte med de bortförklaringarna länge. Det är ju hela grejen.

Det är ju det som satt i gång kärnreaktionen från första början. 40 % på grund av hans handlingar och ord, och 60 % efter 500 år av ursäkter för hans beteenden.

Så operation algblomning eller supernova, vad du nu vill, har satts igång. Hon är redo med ”nuclear football”. Hon är nu redo.

Det är en profetia som aldrig yttrats. Som glömts bort mellan boksidor. Oraklet i Delfi sparade det – tanken såg i alla fall ut så. Den var på väg, men stoppades när mer aktuella händelser närmades sig tidshorisonten.

Vi var alltid på väg hitåt. Från första stunden. När Bernardo, Marcellus och Horatio först kallade på Hamlet. Stenen sattes i rullning. Och hon är på väg att resa sig från askan. Skaka av sig allt och segra. Segra efter 1000 och åter 1000 dagar av krig och tårar. Av blodiga knogar och pressas ned mot jorden av ett glastak som väger ett ton. Hon visste bara inte om det. Medan vi borde ha förstått det. Han borde ha förstått det. Men för henne var det en process. Att växa kräver tid och tålamod. Att våga resa sig med huvudet högt kan ta år. För henne tog det århundraden.

Vi borde ha vetat om det. Vi borde vara mer förberedda. Om vi hade lyssnat mer noggrant, legat med örat mot marken. Då kanske vi skulle ha hört profetian. Vi har alla misslyckats henne. Vi är alla skyldiga. Mer än honom. Han var bara en person, eller ja, det beror väl på hur du själv väljer att se det. Medan vi har varit – miljontals, miljarder. Utan att ifrågasätta. Bara gapa och svälja. Följa flocka och nicka med huvudet.

Utan ryggrad. Och hon har fått stått ensam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s