Känslan av misslyckande.

Det är väldigt svårt att läsa ”stora språkliga brister” om något man själv skrivit när det man vill göra med sin framtid just är att skriva.

Bara när jag skrev meningen ovan så tvivlade jag. Ska det vara ”just är” eller ”är just”?

Det var inte direkt så här jag ville känna när jag kom hem från Bryssel. Hur sjutton gör man för att inte ta det till sig? Sure, jag läste igenom texten igen efter kritiken och jag kunde se misstag (man blir ju blind för sin egen text när man jobbar med den flera dagar i sträck). Men handlar det om stora språkliga brister eller min add? Den gör ju det plågsamt jobbigt att läsa igenom en text ordentligt, med all uppmärksamhet på orden och bokstäverna. Och även om det vore det sistnämnda är det total idioti att vilja skriva journalistisk då? Med ibland tighta dead lines och den totala frånvaron av korrekturläsare?

Frågor där det inte finns några svar är plågsamma att brottas med. Men på något sätt hjälper det (ger perspektiv) att jag läst en biografi om Wittgenstein på hemresan.

Med det är ändå svårt att inte skämmas efter kritiken. Skämmas för något jag själv skrivit – hur undviker jag det i framtiden? Genom att inte skriva alls?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s