Ofelia nr 120, 121, 122 & 125 (ett försök att inte känna skam).

120. 

Hon vill bort. Det är ett ofta förbisett faktum. Bort från Danmark som hon hatar som om det vore helvetet. Bort från vimlet i London och Storbritannien där hon aldrig får vara ifred. Detsamma gäller Berlin, Paris och alla större städer som försökt stjäla henne.

Bort. Bort. Bort. Det är dit hon vill.

Till ingen särskild plats. Men bort från dem alla. Det har aldrig funnits något specifik plats som lockat henne. Eller – kanske i början.

Och att hela tiden önska att man vore någon annanstans är plågsamt i längden. Det här och mycket annat är ju det som plågat henne i århundraden. Som fått henne att springa i cirklar. Att slita sitt hår.

Att dränka sig kväll efter kväll.

121. 

Med min nya uniform vill jag slänga allt gammal. De gräsligt omoderna och tragiska vita klänningarna. Han fattade nog aldrig hur opraktiskt det var. Minsta lilla fläck och så var dagen förstörd. Blomjord och blod är svårt att tvätta bort från det oskyldigt färgade tyget. Jag vill slänga allt. Allt som någonsin varit mitt. Allt från det förflutna. Minsta lilla ägodel som jag ömsom hatat till förbannelse och älskat ömsint.

Bort med allt. Jag vill tvätta bort minnena som finns inetsade i allt som varit mitt. In med det nya och ut med det gamla.

Kan det få vara så enkelt den här gången tack?

För om jag inte ser det kan jag ju inte minnas det. Så enkelt måste det vara. För jämt kan det ju inte vara snårskogar och labyrinter med minotaurer i som försöker tjäla en bort från allt det man vill kalla sig själv.

122. 

Jag vill dränka honom som han dränkte mig. Han förtjänar det den jäven.

125. 

När det talade språket mellan människor inte räcker längre söker hon efter något annat. Det är nödvändigtvis inte ett fridsamt sökande. För Ofelia var det inte så. För Ofelia var det desperation – en kamp för ett alternativt sätt att uttrycka sig. Ett nytt sätt att göra sig hörd. På scenen fann hon blommornas språk. För det ansåg Det manliga geniet vara ett tidsenlig och passande sätt för en flicka som hon. Det hör ju till saken att han inte rådgjorde med henne. Det hör alltid till saken. Allrahelst för Ofelia.

[Delarna ovan skrevs på väg till och hem från Bryssel.]

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s