Journalistikutbildning och kaos.

När någon frågar mig om journalistikutbildningen på Södertörn, hur den är och om jag rekommenderar den brukar jag säga att vi lära oss så mycket, men den kräver att man är flexibel. Och tyvärr inte på det där moderna, roliga sättet. Det är snarare som om ingen på journalistikinriktningen vet hur man strukturerar upp någonting alls. Kuratorn sa att hon hade hört att det är lite som ett socialt experiment. Och tyvärr stämmer det.

Jag tror jag har skrivit om det förut här, saker saker och ting inte stämmer.Schemat och kurs PM som inte går ihop. Inlämningsdatum som inte stämmer. Otillräcklig information. Komiskt vag information. Sen hade vi ju den där delkursen på A-kursen som var ett totalt kaos av olika inlämningar. Idag kan en till sak läggas till listan av dålig information. Jag går just nu delkursen Journalistiken metoder, och vi fick veta att den skulle examineras genom ett kurspaper (även kallat hemtenta) för den kvalitativa delen och en salstenta för den kvantitativa delen. För en vecka sen mejlade jag läraren för det fanns ingen inlämningsdatum för hemtentan och andra frågor (schemat och kurs PN:et gick inte ihop, etc). Men jag har inte fått något svar och haft fullt upp och glömt bort det. Igår kväll, sen, såg jag av misstag att uppgiften lagts upp på kurswebben och att den ska vara inte nu på måndag.

Jag har varit arg, frustrerad och irriterad över det hela dagen. För idag hade vi en föreläsning, på fredag har vi en föreläsning och redan nästa vecka har vi salstentan i det kvantitativa. Samt att vi måste börja med PM:et om vår C-uppsats som ska vara inne veckan därpå. Så jag skrev ett mejl där jag tog upp alla problemen och också sa att det blir svårt för mig med stressen på grund av funktionsnedsättning. Och en fråga om uppgiften (för den var otydligt – så klart). Fick sen ett svar som sa att jag kan få längre tid på mig och han besvarade fråga. Suck – men inte kritiken. Ingen verka veta hur man ska kunna ta kritik. Det känns som ett skämt ibland. Aja. Jag har valt metod och (kanske) artiklar att analysera. Det måste helt enkelt gå.

Annonser

A cure for wellness.

Bildresultat för a cure for wellness

Det är sällan man ser en film som bara tycks förlora fotfästet med resterande delen av handlingen när det kommer till slutet – men det var A cure for wellness. Det är en lång film och bara under första halvtimmen inser man att den kräver tålamod av en som tittare. Men den är super snygg och cinematisk. Varje detalj och kameraåkning tillför något.

Med Dane DeHaane i huvudrollen är en ung finanskille som får i uppdrag att hämta hem en kollega för att se till att företaget inte dras in i en finansskandal (med parallellitet till alls som hände där runt 2008). För kollegan har nämligen fått ett nervöst sammanbrott och kurerar sig vid en hälsokälla i Schweiz. Väl där visar det sig blir svårt att få träffa honom och det finns helat tiden något miljön som är tillräckligt fel för att göra en nervös. Alla där är så fridfulla, spelar kricket och badminton – men lite för fridfulla. Allting är centrerar kring vatten. Dricksglas, vattengympa, ångbad – allt du kan tänka dig. Efter ett märkligt möte med kollegan i en dimmig bastu åker han därifrån, men han vaknar upp där igen ändå. Han bröt benet i en bilkrasch på väg därifrån och som påminner honom om ett tidigare minne med sin pappa, som vävs upp genom filmen. Det är också en märkligt flicka där och ännu märkligare musik (som man känner igen som Doctor Who fan…) Han går med på behandling och får veta att vissa vanföreställning kan vara en bieffekt.

Men all suggestion och skevhet och mystik försvinner helt från slutet. Där förvandlas filmen till en skräckis med 1800-inspiration och jag kan inte låta bli att skratta vid några tillfällen. Är det vanföreställningar allt i hopp? Och vad ska vi egentligen tro som tittare? Det blir rörigt och märkligt och Sofia Olsson skrev en recension för SVT och jag håller i princip med om allt hon skrev.

Vad sägs om kritik av kapitalismen? JA! Nåt äckligt med ålar? JAAA! Nåt äckligt med tänder? YES! Ett ungdomselixir? JAVISST! Tyska nazi-punkare? JA FÖR FAEN! En ung snygg tjej som sveper omkring i en gammeldags klänning? GENIALT!!!!!!

Olsson hav gav den 2 av 5. Jag skulle nog ge den mer – kanske 3,5. För gillade verkligen de första två timmarna och önskar bara att det vore möjligt att skippa slutet (allrahelst de sista 15 minuterna).

Ny vecka, ny start.

Måndag 13 februari

Jag mår ibland okej, och ibland sådär. Men jag försöker ändå inte vara supermedveten hela tiden om hur jag känner, för det kan i sig leda till ett sämre mående och att man drar för snabba slutsatser. Jag mår dålig nu, och tidigare, och igår -> jag måste därför vara deprimerad -> jag kommer alltid att må dåligt. Men överlag är det inte så farligt. Jag kan få det saker gjorda som jag behöver, jag kan fortfarande tycka saker är kul, men jag känner mig ju ändå mer ledsen än var jag gjort på länge. Det roligaste har dock varit att jag kom på att en ny säsong av Quite Interesting började visas i höstas, och jag har inte sett enda avsnitt. Stephen Fry är inte längre programledare, istället har han ersatts av Sandi Togsvik. Och jag var så skeptisk. Vilket också är orsaken till att jag inte sett det förrän nu. Men hon är lysande som programledare. Hon har många likheter i sin humor och stil med just Stephen Fry, men har inget av det där ”kvinnor är konstiga och jag förstår ingenting med dem” som han ibland spelade på, och som jag tror kan vara negativt i längden.

Jag skriver just nu hemtenta. Och på något sätt (för vg i alla fall) ska man kunna presentera djup och bredd på fyra sidor, om minst sju olika teorier/vetenskapliga artiklar. Hur? Seriöst hur?

Onsdag 15 februari

Jag sitter ju nu på skolbiblioteket och skriver på min uppsats. Men min hjärna går i ultrarapid idag så jag får inte jättemycket gjort. Dessutom gör min handled lite ont och är stel – för igår tatuerade jag mig. På King Carlos tattoo vid Sankt Eriksplan. Mina första två tatueringar. Och det gick jätte bra. Det ena är ett citat (känns knappt) och det andra är ett bi på handleden. Den första gick väldigt fort och gjorde inte speciellt ont. Det var ju bara sträck. Biet kändes lite mer eftersom det var mycket detaljer, en del skuggning och dessutom var på handleden. Men det blödde så gott som ingenting alls. Och började inte vätska förrän typ 7 timmar senare. Men sen ingenting mer efter att jag tvättade det på kvällen. Och sårskorporna har redan kommit, så de kommer nog läka väldigt fort. Ser fram emot när det är hel läkt och lite varmare så jag kan har t-shirt. Bilder kommer när det har läkt, och inte är täck av sårskorpor och ser äckligt glänsande ut av tjock hudkräm.

Tillbaka till hemtentan – som varit rätt jobbigt att veta hur jag skulle lägga upp den. För jag har aldrig varit med om mer vaga instruktioner: ”Börja med att formulera ett kort syfte och en forskningsfråga, och använd sedan kurslitteraturen som stöd i en diskussion om hur tidigare forskning kan hjälpa dig att förstå och studera det här området. Vi vill att du refererar till minst fem kapitel/artiklar ur kurslitteraturen, samt att du letar reda på minst två egna vetenskapliga källor som inte finns i listan (ej tidigare uppsatser).” Det har först varit de senaste dagarna jag insett vad det faktiskt måste innebära. Aja, att jag hatar vaghet och otydlighet är väl knappast en nyhet. Jag har också mejlat läraren ett antal gånger, vilket hjälpt.

Idag

Deadlinen på hemtentan var klockan 13 igår och jag lämnande in den 18 i förrgår kväll (rekordtidigt för en större uppgift!). jag har ingen aning om jag tolkade uppgiften rätt, men försöker att inte bry mig om det. Det hjälper att alla andra varit lika förvirrade (förstår inte varför det är så svårt för journalistiken att formulera förstaliga uppgifter – för att inte tala om att få datum och scheman rätt…). Och tatueringarna läker fint, även om biet har börjat klia nu. Inatt så pass mycket att jag typ vaknade varje timme av det.

Ofelia nr 148.

148.

Den blodröda sammetsridån går undan och jag står där ensam på scenen. Strålkastarens ljus är så starkt att jag först blir bländad. Gör att jag svetts mer än jag önskar. Det tar flera minuter innan ögonen vänjer sig vid det starka ljuset. Jag har en vit klänning med tunna axelband. Jag kan se att det endast sitter personer på första raden men jag kan inte se deras ansikten. Jag minns min monolog. Den är så inövad att jag hade kunnat dra den även om någon slagit en vinflaska mot mitt huvud. Den kommer aldrig att försvinna på det sätt som portkoder gör. Men det kommer ju inga andra ut på scenen. Det är bara jag. Så jag drar mina repliker – en efter en. Utan motrepliker och min motspelare.

Svagt kan jag se konturerna efter de som sitter framför mig. Det är kortklippta frisyrer och starka käklinjer. Bredare axlar. Jag kommer fram till ”Var är den undersköna drottningen av Danmark?” och jag känner mig plötsligt väldigt medveten om att jag inte har några trosor på mig. Jag känner inte det tunna resårbandet under naveln. Spetsen runt benen. Medan jag fortsätter försöker jag så diskret som möjligt titta ned. Försäkra mig om att den vita klänningen inte blivit genomskinlig av det starka ljuset. Det vore en mardröm. Om mina bröstvårtor syntes, eller pubeshåret. Men jag kan inte riktigt se. Dessutom är jag rädd att det är en fråga om hur ljuset faller och hur långt ifrån man tittat. Att titta ned är nog fel vinkel och allt för nära. Det är i bakhuvudet hela tiden. Och på väg ut. Jag börjar snubbla över orden för jag vill så gärna fråga om min klänning är genomskinlig. Men hur skulle jag våga det? Min enda räddning skulle kunna vara att de inte sett det förrän jag ställt frågan högt.

Ljuset släcks aldrig. Ridån går aldrig igen. Männen på första parkett applåderar aldrig. Det kommer inga scenändringar. Det är bara jag på scenen. Jag vet inte ens hur många gånger jag hunnit igenom mina repliker. Det enda jag kan göra är att fortsätta. Jag spelar inte längre. Jag bara yttrar orden. Energin försvinner allt mer. Svetten rinner nedför ryggen och pannan och jag är så olidligt törstig. Jag har svårt att prata för att munnen är så torr. Mer tid går och min mage börjar kurra. När år jag senast? Svetten är överallt och det ger ingen skillnad att torka av handflatorna på klänningstyget. Och jag inser att vitt tyg är desto mer genomskinligt när det är blött eller fuktigt. Jag inser att det inte spelar någon roll nu, jag skulle likväl kunna vara naken. Klänningen gör ingen skillnad. Men jag minns fortfarande vilket mening som ska kommer efter den innan. Så jag fortsätter. Jag har inget val. Publiken sitter ju fortfarande där framför mig. Jag måste därför fortsätta. Det skulle ju till och med kunna vara journalister, och det värsta jag skulle kunna tänka mig är att förstöra föreställningen. Jag känner allt mer fukt mellan benen. Jag tror först att det bara är svetten. Men deras blickar känns mer intensiva. Jag kan inte göra något annat än att känna min kropp. Replikerna går på vana. Jag försöka titta ned igen. Bröstvårtorna rosa genom det vita tyget. Skuggorna under brösten och vid naveln. Det mörka pubeshåret. Och under? Det är inte bara svetten som rinner nedför benen. Det är uppblandat med blod. Det är omöjligt att missta sig. Mot min bleka hy och mörka hår är måste det vara enkelt att se på håll. Och de alla kan se. Alla männen på första parkett. Som knappt rört sig. Aldrig applåderat – inte ens i början när mitt skådespel var bra och jag kunde ge replikerna med ingivelse. De är inte där för föreställningen inser jag. De är där för att bedöma mig. Det är allt.

Det fortsätter.

[Jag mådde typ illa när jag skrev det här.]

 

Skrivande: februari v. 1

Det har väl gått lite så och så med skrivplanerna. Jag började ju den 2:a februari och kommer därför köra på till den 1:a mars. Jag har väl också lite blandade åsikter om utmaningen. För det är så fruktansvärt trist och skriva utan någon inspiration där och varje mening är en kamp. När jag inte gillar det jag skrivit efteråt. Men – det är också en motivation att sätta mig ned och skriva, istället för att göra något annat, som att sätta på en serie. Igår skrev jag från kl 23 till 24 och gillade verkligen den slutliga produkten.

2 feb: 5198 tecken

3 feb: 5474

4 feb: 5764

5 feb: 2031

6 feb: 5034

7 feb: –

8 feb: –

9 feb: 6271

De dagar med sträck vad jag bara så trött och hade mycket att göra i skolan. Jag gjorde heller inte min sjukgymnastik för knät. Min hjärna hade bara ingen energi kvar. Men jag är ändå nöjd med vad jag fått ut av de första åtta dagarna. Jag ska lägga ut något av de jag skrivit här också. Så jag kommer fortsätta. Nu går jag visserligen in i hemtenta skrivandet, men jag tror ändå att det kan gå. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv om energin inte finns där och antalet tecken blir för få, eller inga alls.

Och en tanke slog mig när jag duschade igår – det här kanske vore något att testa varannan månad. 5000 per dag, februari, april, juni, augusti, oktober och december. Beroende på hur det går såklart. Men jag tror att det vore en bra idé för textmängden växer ju väldigt fort, vilket är kul!

Ofelia och 5000 tecken.

Något jag kan konstatera efter två kvällar i rad är att skriva de 5000 tecknen för #februariutmaningen är att det tycks rubba min sömncykel. För jag skriver, borstar tänderna och sen går och lägga mig. Det är en smula problematiskt eftersom jag alltid har skrivit bäst när det är beckmörkt ute och fönstren utanför är nedsläckta. Klockan är nu 01:06 och jag funderar därför på att kanske skriva ned dagens (den 4:e februari) tecken redan nu så är jag klar imorgon och kan fokusera på c-uppsatsplanering (en lördag!). Igår blev det cirka 5200 tecken och idag strax över 5500. Och just nu känns det teckenantalet inte för mycket, men jag vet att det kommer bli svårare i slutet på nästa vecka, och veckan därpå på grund av kurspapern. Men jag ska ändå försöka. Kanske sänker jag teckenantalet under de 7 dagarna till 3000.

För någon månad sedan när jag inte visste vad jag skulle skriva, skrev jag istället en sammanfattning av min Ofelia-roman. Jag tänkte jag kunde lägga upp den här eftersom det ju självklart är den jag kommer att arbeta med det kommande 25 dagarna.

Det finns bitvis en viss sanning i varje föreställning. Men efter så många gånger minns hon själv knappt vad som faktiskt hände. Hon försöker bit efter bit minnas vad det var som skedde – men samtidigt revoltera mot den traditionella berättelsen. För det här är Ofelias egen berättelse. Där hon själv tar kontrollen. Mot den man som skrev ned hennes ord. Mot han som är stjärnan. Mot varenda en som försöker kontrollera henne på scenen. Men samtidigt hemsöks hon – eller är det minnen?

Tanken är väl att det ska fungera som en sammanfattning när (när!) jag sen är klar att skicka in det till förlag.

En sak jag låg och funderade på igår när jag inte kunde somna och min hjärna gick i 100 km var dess titeln. Det är nästan sjukt, för Ofelia har funnits där så länge. Och ändå har jag ingen titel. En idé som också kom för någon månad sen var: Hennes leende sprack. Jag gillar det, men det känns kanske lite för vagt – eller så beror det bara på allt jag lärt mig om rubriksättning. Och det är stor skillnad trots allt mellan en skönlitterär roman och en journalistik artikel. Alternativet jag tänkte på igår var följande:

Hon studerades; hon blev ett objekt.

Hennes betydelse glömdes bort.

Ofelia – hon var någon.

Jag vill ha något att döpa dokumentet till annat än ”Ofelia PÅGÅENDE”, så som det hetat nu så länge.

Att se framåt.

Kuratorn var ingen större hit. Hon var bara intresserad av att prata om studiesituationen och c-uppsatsen. Och höll på och pratade om tips för prokrastinering, trots att jag sa att det inte längre är ett stort problem för mig. När jag sa att jag mått sämre ett tag frågade hon om jag vet vart jag kan söka mig om jag mår sämre, jag nämnde då vårdcentralen. Hon sa bra, och sen inget mer om det. Saknar verkligen den omfattande studenthälsan i Göteborg – de hade till och med en psykiater! Vi ska träffas om en månad igen trots allt, för hon ville höra om hur det kommer gå med c-uppsatsen.

Och gällande radio… Fick ett mejl med svaret: ”Det är inte en bestraffning det är ett erbjudande”. Vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Sen när jag skulle sova kom jag ju på – betyget hade ju tidigare kommit på på ladok, jag har ju redan fått ett g. Förvirringen är fortfarande där och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Dagens roliga: har bokat tid för tatuering om två veckor. Eller, två tatueringar faktiskt. Det har bara tagit mig typ åtta år att komma mig för att boka… Jag ser super mycket fram emot det, allrahelst eftersom jag har bokat in det två dagar innan kurspapern (även kallat hemtenta) ska vara inne. Blir en bra paus och någonting roligt att se fram emot medan jag planerar upp den – det ska vara ett slags förstadium till c-uppsatsen; en diskussion med den tidigare forskningen. Har jag sagt det förresten att jag nu har en bättre idé om vad jag vill skriva om? Men jag kommer skriva om det när jag har gått in i det lite mer.

Jag ska också försöka ta mig ann Februari utmaningen, skapad av journalisten och författaren Jörgen Löwenfeldt. Den går ut på att under februari månad skriva 5000 ord per dag. Det motsvarar ungefär tre sidor. Eftersom min Ofelia inte är skriven i vanlig flytande brödtext, utan är lite mer… kortade stycken, kanske är ett bra sätt att beskriva det, och eftersom 5000 för mig då känns ganska mycket – satsar jag på mellan tre sidor och 5000 tecken.