Ofelia och 5000 tecken.

Något jag kan konstatera efter två kvällar i rad är att skriva de 5000 tecknen för #februariutmaningen är att det tycks rubba min sömncykel. För jag skriver, borstar tänderna och sen går och lägga mig. Det är en smula problematiskt eftersom jag alltid har skrivit bäst när det är beckmörkt ute och fönstren utanför är nedsläckta. Klockan är nu 01:06 och jag funderar därför på att kanske skriva ned dagens (den 4:e februari) tecken redan nu så är jag klar imorgon och kan fokusera på c-uppsatsplanering (en lördag!). Igår blev det cirka 5200 tecken och idag strax över 5500. Och just nu känns det teckenantalet inte för mycket, men jag vet att det kommer bli svårare i slutet på nästa vecka, och veckan därpå på grund av kurspapern. Men jag ska ändå försöka. Kanske sänker jag teckenantalet under de 7 dagarna till 3000.

För någon månad sedan när jag inte visste vad jag skulle skriva, skrev jag istället en sammanfattning av min Ofelia-roman. Jag tänkte jag kunde lägga upp den här eftersom det ju självklart är den jag kommer att arbeta med det kommande 25 dagarna.

Det finns bitvis en viss sanning i varje föreställning. Men efter så många gånger minns hon själv knappt vad som faktiskt hände. Hon försöker bit efter bit minnas vad det var som skedde – men samtidigt revoltera mot den traditionella berättelsen. För det här är Ofelias egen berättelse. Där hon själv tar kontrollen. Mot den man som skrev ned hennes ord. Mot han som är stjärnan. Mot varenda en som försöker kontrollera henne på scenen. Men samtidigt hemsöks hon – eller är det minnen?

Tanken är väl att det ska fungera som en sammanfattning när (när!) jag sen är klar att skicka in det till förlag.

En sak jag låg och funderade på igår när jag inte kunde somna och min hjärna gick i 100 km var dess titeln. Det är nästan sjukt, för Ofelia har funnits där så länge. Och ändå har jag ingen titel. En idé som också kom för någon månad sen var: Hennes leende sprack. Jag gillar det, men det känns kanske lite för vagt – eller så beror det bara på allt jag lärt mig om rubriksättning. Och det är stor skillnad trots allt mellan en skönlitterär roman och en journalistik artikel. Alternativet jag tänkte på igår var följande:

Hon studerades; hon blev ett objekt.

Hennes betydelse glömdes bort.

Ofelia – hon var någon.

Jag vill ha något att döpa dokumentet till annat än ”Ofelia PÅGÅENDE”, så som det hetat nu så länge.

Annonser

En tanke på “Ofelia och 5000 tecken.”

  1. Titel är svårt. Den ska hinta om vad man kommer få läsa om men inte avslöja för mycket. Hennes leende sprack tycker jag låter superspännande! Man liksom hajar till när man läser det. Hade jag sett det det i bokhyllan på Akademibokhandeln hade jag plockat ner den för att läsa baksidestexten. Kanske en bra titel att ha åtminstone tillsvidare?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s