Ofelia nr 148.

148.

Den blodröda sammetsridån går undan och jag står där ensam på scenen. Strålkastarens ljus är så starkt att jag först blir bländad. Gör att jag svetts mer än jag önskar. Det tar flera minuter innan ögonen vänjer sig vid det starka ljuset. Jag har en vit klänning med tunna axelband. Jag kan se att det endast sitter personer på första raden men jag kan inte se deras ansikten. Jag minns min monolog. Den är så inövad att jag hade kunnat dra den även om någon slagit en vinflaska mot mitt huvud. Den kommer aldrig att försvinna på det sätt som portkoder gör. Men det kommer ju inga andra ut på scenen. Det är bara jag. Så jag drar mina repliker – en efter en. Utan motrepliker och min motspelare.

Svagt kan jag se konturerna efter de som sitter framför mig. Det är kortklippta frisyrer och starka käklinjer. Bredare axlar. Jag kommer fram till ”Var är den undersköna drottningen av Danmark?” och jag känner mig plötsligt väldigt medveten om att jag inte har några trosor på mig. Jag känner inte det tunna resårbandet under naveln. Spetsen runt benen. Medan jag fortsätter försöker jag så diskret som möjligt titta ned. Försäkra mig om att den vita klänningen inte blivit genomskinlig av det starka ljuset. Det vore en mardröm. Om mina bröstvårtor syntes, eller pubeshåret. Men jag kan inte riktigt se. Dessutom är jag rädd att det är en fråga om hur ljuset faller och hur långt ifrån man tittat. Att titta ned är nog fel vinkel och allt för nära. Det är i bakhuvudet hela tiden. Och på väg ut. Jag börjar snubbla över orden för jag vill så gärna fråga om min klänning är genomskinlig. Men hur skulle jag våga det? Min enda räddning skulle kunna vara att de inte sett det förrän jag ställt frågan högt.

Ljuset släcks aldrig. Ridån går aldrig igen. Männen på första parkett applåderar aldrig. Det kommer inga scenändringar. Det är bara jag på scenen. Jag vet inte ens hur många gånger jag hunnit igenom mina repliker. Det enda jag kan göra är att fortsätta. Jag spelar inte längre. Jag bara yttrar orden. Energin försvinner allt mer. Svetten rinner nedför ryggen och pannan och jag är så olidligt törstig. Jag har svårt att prata för att munnen är så torr. Mer tid går och min mage börjar kurra. När år jag senast? Svetten är överallt och det ger ingen skillnad att torka av handflatorna på klänningstyget. Och jag inser att vitt tyg är desto mer genomskinligt när det är blött eller fuktigt. Jag inser att det inte spelar någon roll nu, jag skulle likväl kunna vara naken. Klänningen gör ingen skillnad. Men jag minns fortfarande vilket mening som ska kommer efter den innan. Så jag fortsätter. Jag har inget val. Publiken sitter ju fortfarande där framför mig. Jag måste därför fortsätta. Det skulle ju till och med kunna vara journalister, och det värsta jag skulle kunna tänka mig är att förstöra föreställningen. Jag känner allt mer fukt mellan benen. Jag tror först att det bara är svetten. Men deras blickar känns mer intensiva. Jag kan inte göra något annat än att känna min kropp. Replikerna går på vana. Jag försöka titta ned igen. Bröstvårtorna rosa genom det vita tyget. Skuggorna under brösten och vid naveln. Det mörka pubeshåret. Och under? Det är inte bara svetten som rinner nedför benen. Det är uppblandat med blod. Det är omöjligt att missta sig. Mot min bleka hy och mörka hår är måste det vara enkelt att se på håll. Och de alla kan se. Alla männen på första parkett. Som knappt rört sig. Aldrig applåderat – inte ens i början när mitt skådespel var bra och jag kunde ge replikerna med ingivelse. De är inte där för föreställningen inser jag. De är där för att bedöma mig. Det är allt.

Det fortsätter.

[Jag mådde typ illa när jag skrev det här.]

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s