Fortsättning följer….

Jag överlevde opponering på min uppsats och den kommer att bli godkänd! Har saker att ändra (såklart, gick igenom språket på bara några timmar utan att ha den utskrivet…). Men det är mest mindre saker.

Puh. Kändes hemsk efteråt. Men nu, efter 1 timme och 45 minuter, och Sic Transit Gloria på repeat känns det bättre!

Nu dags för mig att opponera!

Annonser

”Må de avskyvärda bilderna hemsöka oss”.

Så vad handlade då min uppsats om? Kortfattat – bildjournalistik och nyhetsetik. Jag utgick ifrån tre frågor:

  1. Hur framställs syrier eller syriska flyktingar i bild i svensk nyhetsrapportering?
  2. Vilken publiceringskontext framkommer kring bilderna?
  3. Kan det anses etiskt försvarbart att publicera dessa bilder?

och utgick ifrån fyra bilder – Alan Kurdi, Omran Danqneesh och två foton som publicerades i Aftonbladets kampanj Titta inte bort (där de publicerade bilder de annars inte skulle visa från bomningarna av Aleppo i september 2016).

alan kurdi

160818142212-05-omran-daqneesh-aleppo-syria-super-169

mideast syria.jpeg-5fb4c.jpg

sdltb69ca4a-nh.jpg

Som teori hade jag den super jobbiga och komplicerade ansvarsmoralen av 1900-tals filosofen Emmanuel Levinas som handlar om hur vi kan få empati för andra människor, och dylikt. Metod: huvudsakligen semiotik – hur bilder kan tolkas, men också diskursanalys, eftersom jag också ville titta på kontexten som bilderna publicerades i. För Alan och Omran bilderna valde jag tre artiklar från de stora dagstidningar, och Titta inte bort de texterna som hörde till kampanjen. Jag intervjuade också Aftonbladets utrikesredaktör Martin Schori för att kunna ställa frågor om orsakerna till kampanjen och hur de tänka kring etiken kring att publicera sådana starka bilder.

Vad kom jag fram till då? Från abstractet:

Uppsatsen kommer fram till att tack vare den distans som personerna avbildas med tillåter man dessa personer respekt. Men barnen i artiklarna beskrivs utan att nämna vanliga barnaktiviteter som exempelvis att leka, vilket fråntar dem en traditionell barnroll och särskiljer dem från svenska barn . Kontexten kring bilderna framkommer främst ifrån artiklarna, medan bilderna huvudsakligen visar att personerna råkat ut för något fruktansvärt. Gällande den etiska frågan framkommer flera olika sidor, bland annat att bilderna kan frambringa empati hos den som ser på bilden och rikta uppmärksamheten mot kriget i Syrien, men mer problematiska sidor som att barnen i texterna är passiva aktörer. Slutligen framkom det i en intervju med Aftonbladets utrikesredaktör Martin Schori att tidningen var mer försiktig i publicering av bilder från exempelvis terrorattentatet i Stockholm i april jämför med foton från krigets Syrien.

Kan vi alla bara hålla tummarna att ventileringen på fredag på något magiskt sätt bara går lysande?

(Citatet i uppsatsens titel kommer ifrån Susans Sontags Att se andras lidande.)

När sommaren börjar närma sig slutet.

Skärmklipp

Det var länge sedan. Jag hade ju tänkt skriva om St Petersburg resan, men jag har nästan inte skrivit någonting alls, någonstans under stora delar av sommaren. Flera saker har hängt över mig. En av de dåliga nyheterna jag skrev om i maj var att min handledare för c-uppsatsen inte tycke jag skulle presentera den vid ventileringen i juni, utan vänta till augusti och lägga till mer metodteori för att göra bildanalysen mindre subjektiv. Det kändes väldigt tungt och som ett misslyckande, även om hon (och alla) sa att jag gjort ett enorm arbete och så vidare. Men det kändes ju inte så. Det har varit svårt att skriva på den och göra ändringar under sommaren, min hjärna har helt enkelt inte var särskilt samarbetsvillig, med en väldigt låg effektivitet. Men jag har mejlat min min handledare, skrivit och ändrat, deadlinen närmade sig med stormsteg och så skrev hon i ett mejl: mer arbete behöver göras, lägg fram med hössterminsklassen. Det var ingen bra dag. Hon var super luddig om vad som behövdes göras (trots mejl fram och tillbaka), jag skrev och skrev, och sen med slutsatsen ungefärligt klart (en dag efter) skrev hon att det såg bättre ut. Sen på grund av en missuppfattning (där hon faktiskt erkände att hon varit otydlig) fick jag igår veta, klockan 14:30 att deadlinen för inlämningen var 23:59 samma dag. Det var ingen rolig timme. Men jag fick in den – 23:50. Så sen har jag aldrig varit med en inlämning, på långa vägar. I fem timmar hade jag då suttit med stavningsändingar, meningsuppbyggnad, fotnoter och referenslistan. Klockan 23:40 kom jag på att jag behövde kolla att alla fotnoter faktiskt hade sidhänvisningar, att Omran Daqneesh namn var rättstavat genom hela uppsatsen och att alla citaten i brödtexten var kursiva. Fem minuter senare upptäckte jag att jag refererat till en bok som jag någon timme tidigare hade raderat från referenslistan. Mina händer började skaka och hjärtat slog dubbelt så snabbt. Letade snabbt upp förlagsinformation och utgivningsår, och det var det sista jag hann göra innan jag la upp den på kurswebben. Nu gäller det bara att hoppas att min handledare kan rekommendera att jag presenterar den nästa fredag, så att jag äntligen kan släppa den. Om jag får ett ja på den frågan kommer jag att skriva här vad den faktiskt handlade om. Ledtråd? Se bilden ovan.

Men nu känns det som om jag faktiskt kan ta tag i andra skrivprojekt. Ofelia har vilat, medan en annan idé har börjat ta fart (som smått). Dystopi typ och unheimlich. Känner mig exalterad nu över tanken på att skriva på någon av dessa, något som jag saknat de senaste månaderna. Musiken jag kommer att skriva till: Brand News senaste Science fiction. Herregud. Skivan ingen var beredd på. Favoritspåren hittills: Could never be heaven, Lit me up och Out if Mana. Dessutom är det inte så långt tid kvar innan höstterminen startar – statsvetenskap c och ytterligare en c-uppsats. Dessutom ska jag gå en distanskurs i foto på Sigtuna folkhögskola som drar igång den 8 september. Kommer jag ha ork eller tid att skriva på något skönlitterärt? Jag hoppas det, men ska inte pressa mig själv om det inte funkar.

Uppdatering över.