The trees are stripped to skin.

Jag väntar. Jag kollar mobilen var femte minut och hatar mig själv för det. Kan inte koncentrera mig på uppsatsen. Kan inte koncentrera mig på någon läsning eller ens tv-serie. Det känns som om tiden rinner ut, som om jag håller på att bli galen.

Ser allting som tecken. En bra nyhet – åh, det kanske kan gå bra ändå. Någonting dåligt – det kommer aldrig att bli som jag vill. Mitt i allt det här såg jag The Centre will not hold (apropå…) på Netflix om Joan Didion. En författare som jag ställt mig lite tveksamt till av inga riktiga skäl. Såg hela i ett svep (ett mirakel) och kände verkligen med henne. När jag sen gick och la mig började jag direkt läsa A year of magical thinking som jag köpt på typ Myrorna eller loppis. Läste halva, sov och kände mig helt förstörd nästa dag. Boken handlar om sorgen och året efter att hennes make John Gregory Dunne (även han författare, och likt henne också journalist) dött. Hon kan inte acceptera det och lever i något slags limbo i tron om att han skulle kunna komma tillbaka till livet, till henne. Så gripande och fruktansvärd. Jag måste läsa ut den någon kväll så jag kan bli av med den, istället för att historien ska hänga över mig. När jag överlevt det kan jag belöna mig själv med att beställa Slouching towards Bethlehem som egentligen är en journalistisk/essäistisk klassiker, men som jag inte läst – om Kalifornien på 70-talet.

Lyssnar på together PANGEA (så bra bandnamn) och Freaky Flowers Corpse och försöker inte fastna vid varenda detalj och varenda ord som jag sa. Försöker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s