Come and seal my fate.

Onsdag 22 november

Idag kom mitt ex av The Devil and God are raging inside me av Brand New på vinyl. Jag hade beställt den för två månader sedan via Discogs och det mesta verkar ha krånglat på vägen. I slutet av augusti förbeställde jag även deras senaste (och sista) skiva Science Fiction, men den skulle inte släppas förrän i oktober. Den sista oktober fick jag ett mejl från skivbolaget (Procrastinate music) att det blivit förseningar gällande pressningarna. Aja, tänkte jag. Men så i söndags eller i måndags tänkte jag – borde kanske mejla och fråga, eftersom jag fortfarande inte hört någon och de skickats eller inte.

Men så var jag inne på NME:s hemsida där det fanns en artikel om hur en kvinna på Facebook skrivit om hur bandet frontman Jesse Lacey manipulerat henne när hon var 15 år och han var 24, bland annat genom att be henne skicka nakenbilder och annat predatory äckligt. Två dagar senare svarade han på detta, och NME skrev såhär:

Writing that he “developed a dependent and addictive relationship with sex” early on in his life, Lacey said that he “hurt people, mistreated them, lied, and cheated”.

“I am sorry for ignoring the way in which my position, status, and power as a member of a band affected the way people viewed me or their approach to their interactions with me. And I am sorry for how often I have not afforded women the respect, support, or honesty that they deserved, and which is their right.

“I believe in the equality and autonomy of all, but in my life I have been more of a detriment to these ideals than an advocate.”

Efter detta ha två kvinnor till beättat om hans sexuella manipulationer. Det mesta pekar på att Science Fiction är bandets sista skiva, det har bandet antytt sedan länge. Men nu har de ställt in sin (sista?) Europa turné. Är det så här bandet karriär kommer att sluta? Not with a bang, but with a whimper. Innan skivsläppet så var det mycket spekulationer om hur den skulle avrunda deras diskografi, men de flesta recensenter och fans har blivit positivt överraskade – skivan är riktigt, riktigt bra. Men nu spelar det ingen roll längre, för det är svår att inte tänka på anklagelserna och hans erkännande när vinylskivan snurrar. Vissa textrader på The Devil and God sticker ut extra mycket, hela Sowing season egentligen, I used to know the name of every person I’d kissed Now I’ve made this bed and I can’t fall asleep in it, Jesus Christ, what a pretty face The kind you’d find on someone that could save If they don’t put me away Well, it’ll be a miracle – hela skivan kan tolkas som den handlas om dåliga eller ohälsosamma relationer och hur det påverkar en.

Men vad gör man när det är någon man själv gilla och beundrar som anklagas? Någon som man gett pengar till och som ger en någon slags emotionell trygghet? Har inga svar. Kollade på videon Can you seperate the art from the artist? av Rowan Ellis på Youtube apropå #metoo.

Kan man göra någon liknande som ”Love The Smiths, hate Morrissey”, kom jag att tänka på när jag läste Andres Lokkos recension av Morrisseys nya skiva (recensionen har titeln Popmusik som Jimmy Åkesson kommer att älska).

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s