Call me by your name.

Låt oss ignorera all det som pågår i den verkliga världen och det riktiga livet. Jag har flera inlägg skrivna i word, som jag inte kunnat lägga upp här eftersom det inte har funkat att logga in. Här kommer en recension av filmen Call me by your name, som (äntligen!) hade premiär på svensk bio den 22:a december.

Måndag 25 december

Bildresultat för call me by your name

Jag har nu äntligen sett Call me by your name. Det var årets film för mig, följd av Loving Vincent antagligen. Medryckande, liderlig och så evinnerligt vacker. Likt A bigger splash (regissören Luca Guadagnino förra film)  finns hettan där, i ljuset som nästan fräter bort en del av motivet, i färgsättningen som huvudsakligen består av gult och grönt. Solen är där hela tiden, som en parallell till passionen vi får se. Och Elio och Olivers kärlek är ung och som tittare vill vi så gärna att de ska mötas på lika villkor, på samma spelplan. Deras kärlek är lekfull, sensuell och sexuell. Tror jag inte sett en tonåring som Elio på vitaduken förut, det är saker han gör och säger som ignorerats förut. Slutet är hjärtskärande. Grät tre gånger inom de sista 30 minuterna. Teamet kring filmen har antytt att de kan komma en uppföljning, både Armie Hammer och Thimothée Charlamet har uttryckt att de mer än gärna vill jobba mer regissören igen – och att denna uppföljning kanske inte kommer att baseras på Acimans bok, vilket skulle vara hoppfullt för de båda karaktärerna. Många recensenter ha sagt hur filmen har fått dem att förälska sig i norra Italien (eller till och med som om den kunnat sponsras av en Italiensk turistbyrå), men vad jag älskar mest efter filmens slut är ändå karaktärerna – Elio, Oliver, men också Elios pappa (om man ska vara kritisk mot något vore det väl hur de kvinnliga karaktärerna är mer lättförglömliga – som mamman, Marzia, och Chiara – A bigger splash var bättre på det). Det är en riktigt bra, riktigt välgjord film, med ett underbart soundtrack. Och du inte sett A bigger spash ännu, gör det om du gillar denna. Alla filmer med Tilda Swindon är bra filmer. Charlamet är även med i filmen Lady bird som kommer upp på svenska biografter först i mars, med Saoirse Ronan i huvudrollen, en film jag ser fram emot att se.

Annonser

Hur vet man om man målat in sig i ett hörn?

Jag funderar över vilken musik jag tyr mig till när allt faller isär – arga låtar med enorm energi av PUP (typ DVD). Och Mass av Modern Baseball (helt annorlunda). Låtar som har kvalat in på årets mest spelade – kanske därför? Hatade november. Kommer hata december. Är rädd för våren. Är rädd för sommaren. Allt känns ovisst. Deadend – det är ett bra ord. Jag önskar att jag kunde få göra om alltihop, trots att det är en sådan meningslös tanke som inte har något positivt värde. Jag känner mig ensam.

Jag vill skriva, det är allt jag kan säga om framtiden. Men jag tvivlar på min förmåga. Ibland ser jag allt som tecken, positiva eller negativa beroende på utfallet. Inte heller det skapar någon förbättring. Jag funderar över att boka tid på vårdcentralen för att be om att få testa antidepressiva igen. Men så påminns jag om A year of magical thinking, och tänker då på hur sorg inte räknas som depression – men vad räknas egentligen som sorg? På min lista över saker jag önskar för 2017 hade med att söka terapi igen. Jag spendera några veckor med att googla det, men kom ingenvart, förutom med en insikt om att internet terapi är väldigt dyrt och minnet av att jag ogillat de flesta terapeuter och psykiatriker jag träffat. Nu när det är december vill jag heller inte ens öppna det Word-dokumentet. Det känns som om jag inte kommit någon vart på 12 månader, men det är också en tanke som inte ger något positivt.

Sammanfattningsvis: tankar och känslor är jobbigt och försvårar livet och musik förbättrar det avsevärt.