Musik tag, 30 dagar. Vecka 2.

Dag 8: A song about drugs or alcohol

Elliot Smith Needle in the hay, det är ju inte ett helt ovanligt ämne inom rockmusiken om man säger så. Den här låten kom upp på en spellista när jag duschade härom dagen som påminde mig om den totalt förkrossande, och vackert formulerade, versen i låten:

Now on the bus
Nearly touching this dirty retreat
Falling out 6th and powell, a dead sweat in my teeth
Gonna walk walk walk
Four more blocks, plus the one in my brain
Down downstairs to the man, he’s gonna make it all okay
I can’t be myself
I can’t be myself
And I don’t want to talk
I’m taking the cure
So I can be quiet whenever I want
So leave me alone
You ought to be proud that I’m getting good marks

Dag 9: A song that makes you happy

PUP Familiar patterninte en glad låt egentligen men det känns som en revanschlåt, även om PUP inte är det största bandet. Och textraden ”I’m getting serious douche chills.
Just being in this room” får mig att skratta varje gång jag hör den, men en enorm igenkänningsfaktor. Överlag så är glada låtar, men en positiv melodi eller låttext, inte min grej helt enkelt.

Dessutom har jag redan nämn Idels Denny Nedelko – som faktiskt är en väldigt glad och positiv låt, liksom Colossus, som med sin textrad ”I put homophobes in coffins” får mig att le brett varje gång jag spelar den.

Dag 10: A song that makes you sad

Bildresultat för amanda palmer bed song

Amanda Palmer Bed song, om ett fiktivt förhållandet från dess start till att de båda karaktärerna dör, utan att länge känna någon emotionell koppling till varandra och vi får följa detta genom deras säng, och det gäller inte bara sex. Den ger mig den värsta sortens gåshud varenda gång jag hör den för den är bara så fylld med sorg. Från ”And you lips are in my hair” till:

Exhibit B
Well, we found an apartment
It’s not much to look at
A futon on a floor
Torn-off desktop for a door
All the decor’s made of milk crates and duct tape
And if we have sex
They can hear us through the floor
But we don’t do that anymore

och sen:

And I stood there wondering, what is the matter?
Is this a matter of worse or of better?
You walked right past me and straightened the covers
But I would still love you if you wanted a lover
And you said
All the money in the world
Won’t buy a bed so big and wide
To guarantee that you won’t accidentally touch me
In the night

Men också: Touché Amoré Flowers and you, om hur sångaren Jeremy Bolm upplevde sin mammas bortgång i cancer- rekommenderar inte att du lyssnar på den om du har föräldrar som är sjuka.

I’m heartsick and well rehearsed
Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”
So prideful I choose to live in disguise
With a levee set for my heavy eyes

Dag 11: A song you never get tired of hearing

Jag vet faktiskt inte om det finns någon. Har väldigt svårt för många ”klassiska” band eller låtar, vare sig det är Abba, Queen eller stycken av Mozart och Beethoven som är med överallt. Och hur mycket jag än älskar ett band eller en artist så kan jag inte lyssna på det jämt, utan behovet kommer och går istället i perioder. Men man får vän ändå sänga att både Anarchy in the UK och God save the queen är ganska välspelade låtar och gitarriffet i början på Anarchy in the UK och när Johnny Rotten skrattar väcker fortfarande något intensivt hos mig. Så okej då.

Dag 12: A song from your preteen years

Bildresultat för baby one more time

Britney Spears …Baby one more time, det är typ en grej om man gillar punk musik, att skryta om hur tidigt i livet man började gillada det – att säga ja, jag hörde en låt av den och den när jag var 12 år, eller 10 år, eller till och med 8 år, och sen dess har jag inte kunnat lyssna på vanlig kommersiell popmusik. Men jag tror jag började älska musik genom artister som Britney Spears och pojkband. Sen, i högstadiet hörde jag Nirvana och sen följde en rad olika band, som ledde mig till tidningen NME och punken.

Dag 13:  song you like from the 70’s

Bildresultat för typical girls single

The Slits Typical girls, från 1979. Det var inte många punkband med kvinnor som fick lika stor uppmärksamhet som männen. Och The Slits är visserligen inte, soundmässigt, ett av mina favoritband, men allting annat med dem är super intressanta. Läste, kanske för två år sedan, Viv Albertines (gitarrist där) självbiografi Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys och hennes berättelse har klistrat sig fast i min hjärna. Berättelsen om hur utsatta de var som kvinnor i genren då, speciellt med tanke på hur ”okvinnligt” de betedde sig, det hon beskriver om bandets frontperson Ali Up, och hennes mer personliga utmaningar med både ätstörningar och livmoderhalscancer.

Dag 14: A song you’d love to be played at your wedding

Vill inte gifta mig så en ganska orelevant fråga.

 

Annonser

Musik tag, 30 dagar. Vecka 1.

Dag 1: A song you like with a colour in the title

Bildresultat för dilly dally green

Dilly Dally Green, jätte bra låt. Men som jag förknippar med hur den kan både förstärka känslan av glädje, eller sorg. Stod på Medborgarplatsens tunnelbanestation, för kanske 2 år sedan och var nära att gråta. Hade misslyckats med att få klart en seminarieuppgift och kände mig som ett sånt misslyckande. Innan dess tyckte jag att det var en glad låt, och sen kom den upp i spellistan och helt plötsligt stod den för motsatsen.

Dag 2: A song you like with a number in the title

Manic Street Preachers 4st 7lb, en låt jag vägrar lyssna på. Och om jag vill lyssna på den vet jag att det är ett dåligt tecken. Om en tjej som mår allt sämre i sin anorexi. Titeln ska referera till den vikt då det är omöjligt för kroppen att fortsätta, men jag tror inte riktigt att det stämmer.

Dag 3: A song that reminds you of the summertime

The Clash Washington Bullets, generellt sätt allt med ska eller raggae sound får mig att tänka på sommaren. Det går liksom inte att lyssna på The Specials på vinterns. En av de mest politiska låtarna av bandet, som ju refererar till skivan – Sandinista – och dess namn. Handlar om Sydamerikansk politisk, bland annat Nicaragua och hur USA lagt sig i de många politiska skeendena där.

Dag 4: A song that reminds you of someone you’d rather forget

Bildresultat för Placebo Every you, every me

Placebo Every you, every me, inte så mycket en specifik person, som en specifik period – högstadiet, 9:an. Lyssnade på bandet kanske något år in i gymnasiet, men sen dess har det bara känns så fel. Ibland kan jag dock sätta på deras nyare låtar, dock väldigt, väldigt sällan.

Dag 5: A song that needs to be played loud

Bildresultat för idles danny nedelko

För många för att nämna. Men just nu – Idles Colossus eller Danny Nedelko. Kommer förhoppningsvis se dem i Köpenhamn i november – hoppas att om jag skriver det här, så kommer jag se till att det faktiskt blir av. De båda, nya, låtarna av olika skäl: Colossus är förbannad – sån musik gör sig alltid bra med så hög volym som grannar kan tolerera. Danny Nedelko för att det är den mest positiva låten jag gillat på länge, om varför immigration är bra och varför (Storbritannien) behöver alla dessa människor, och att de just är människor.

Dag 6: A song that makes you want to dance

Viola Beach Get to dancing, den har till och med en passande titel. Viola Beach var det engelska indiepop bandet, för den som redan glömt, som alla dog i en bilolycka när deras bil åkte av en bro i Södertälje för två år sedan. En sån positiv låt, en sån fruktansvärt sorglig historia.

Dag 7: A song to drive to

Kevin Devine and His Goddamn Band (det bästa bandnamnet någonsin?) Private first class, har inget körkort men lyssnade mycket på Kevin Devine när jag pendlade till Uppsala de senaste månaderna. Bland annat skivan Bubblegum, och det var denna låt som fick mig att fastna för honom. Texten handlar om Chelsea Manning och huvuvida man skulle ha vågat gör det hon gjorde, och istället för att hyllas sattes hon i fängelse.