Mitt skrivande som ett rum.

Livet pågår där utanför. Spår sipprar in – antingen förstärkt eller som om öronen är stoppade med bomull. Skriande eller mjukt. Livet pågår fortfarande men du är inte en del av det – inte just nu. Den mjuka varma filten. En het dusch som värmer upp varenda cell. Du är inte ensam, hela världen finns där, men bara inte just nu.

300: det växer fram, en murgröna där nya små löv går att se varje gång du blinkar.

Du bestämmer. I förarsätet, händerna på ratten. Du äger allt. Varje ton ligger i dina händer. Det mörknar, volymen skruvas ned. Vågorna kommer och går, ibland en ström och när du som mest önskar endast några droppar. Det finns ingen rim och reson, inga förklaringar. Ibland går du därifrån tillfredsställd annars lika törstig som innan, med en inneboende frustration.

700: det är vackert att se hur något som såtts blomma upp.

Det är ett utlopp, ett tydligt val. Det mörknar. Fritt spelrum. Gör vad du vill. Skapa kaos. Stick en knivsegg genom en målarduk – det är konst. Döp en färgnyans efter ditt namn. Eller 63 minuter oljud. Vad ser du? Vad vill du se? Cassiopeja, hon sitter fast där uppe. Jätte efter jätte, spejande ned – du är uttittad. Ett W för dubbel victory.

1100: tänk vad människan är kapabel till, ur något så litet växer något större fram.

Alla fönster som kan ses är nedsläckta. Månen duger som sällskap. I staden syns ju inga stjärnor bara flygplan. Taket har rullats upp. Med månen – en slags alternativ solenergi; du laddas. Ljudet av en siren. Fulla män som skriker fotbollsramsor. Tydligen går tiden framåt, vem hade kunnat gissa det? Näktergalen toner, en klassiker. Kranen stängs av.

Annonser

Idles – Joy as an act of resistance. 

Bildresultat för joy as an act of resistance

Hur fin är inte titeln på den skivan? Hur mycket behövs inte ett sånt meddelande idag, när valet ligger så nära, eller bara i vår tid i allmänhet. Det är ett mer positivt album är det förra, Brutalism – skillnaden går att se i titlarna. Med med en låt som Danny Nedelko och dess positiva budskap om invandrare: ”He’s made of bones, he’s made of blood, he is made of flesh, he is made of love, he is made of you, he is made of me. Unity!” I ett liveuppträdande som ett fan la upp på Youtube ropar frontman Joe Talbot till publiken, ”This is a song about immigration. We love immigrants” och publiken ropar tillbaka ”Yeah!!!”. Det är en politisk skiva, där texterna bland annat handlar om det närsynta i Brexit-beslutet eller om toxic masculinity på både Never fight a man with a perm och Samaritans, på den sistnämnda ropar Talbot fram sånt en man får höra att han måste leva efter ”Man up. Sit down. Chin up. Pipe down. Socks up. Don’t cry…” för att sen följa upp med med ”I’m a real boy and I cry. I like myself and I want to try.” Den sista delen av meningen är ju en parafras på Nirvana låten ”I hate myself and I want to die.” Mot slutet följer en annan parafras, känner någon igen den? ”I kissed a boy and I liked it.” Åh, och jag borde väl också nämna att musiken är lika aggressiv i tonen som på Brutalism, punkinfluenserna finns fortfarande där. Omstöpta. I ett mer positivt textformat, eller nja, det kanske finns en smula aggressivitet kan även där med ”I put homophobes in coffins”, men jag tror att en sån mening ska tolkas mer metaforisk. June påminner om låten som avslutade förra albumet, Slow savage, med ett lugnare tempo och personliga erkännanden. Där den senaste handlar om barnet som föddes dödfött ”A stillborn was still born. I am a father.” Det är omöjligt att inte vara berörd. Av hela skivan. Det är ett bra betyg i min mening.

Kan det få vara en början på någonting nytt nu tack.

Höst, skolstart. De känns synonyma med varandra. Vädret är inte riktigt där ännu, men, men. Det känns bra, men jobbigt. Mycket, överväldigande. Journalistiken drog igång igår, men jag är hemma sjuk – eller, nja, sitter i min brors och hans flickväns lägenhet och håller deras sjuka hund sällskap. Det är trevligt ändå. När jag satt där igår i deras halvobekväma soffa till tonerna av Idles nya skiva (som är den bästa skivan jag hört på riktigt länge!) så skrev jag klart första uppgiften till kreativt skrivande kursen på Linnéuniversitetet. Uppgiften var att gestalta sitt eget skrivande, eller upplevelsen av sitt skrivande. Kan kanske lägga upp den här när det väl är klart. Har några grejer i sista stycket att fila på. Har sedan i juli (när jag var kattvakt) funderat mer på det här med inspiration och vad som krävs för att hålla det levande. Jag vet vad jag finner inspirerande, men det kan kännas svårt att se en jobbig film som typ Ett år med tretton månar av Fassbinder när man kommer hem från skolan och hjärnan är fylld med dimma och går i ultrarapid. Såg halva den filmen idag, och det är väl det jag har insett, jag behöver inte köra med hela på en och samma gång. Inspirationen kan komma ändå.

På söndag är det valdagen. Det känns ännu läskigare än för fyra år sedan, allt är mer osäkert. Går det att lita på opinionsundersökningarna? Dessutom kommer jag jobba som röstmottagare. När man inte är partipolitiskt aktiv kan det kännas svårt att veta vad man kan göra när demokratin känns allt bräckligare; det här var ett alternativ. Efter det hem för popcorn och uppesittarkväll.

Nästa vecka kommer istället handla om att försöka balansera allt – hinna med det jag måste och vill – och inte hålla på att svimma av trötthet.