Rasismens överlevare i kör.

Boken Medborgare av Claudia Rankine kan kallas en hybridtext i ordets rätta mening, det är inte bara poesi, utan även essä. Det är inte bara text, den innehåller också fler bilder och konstverk. Men temat är enkelt: rasism. Om rasism någonsin kan anses som enkelt.

Undertiteln är En amerikansk dikt – vilket sätter den i ett sammanhang av den amerikanska dikttradition, bredvid giganter som Robert Frost; utan åtskillnad. Denna svenska översättning kom 2017, men i USA gavs den ut redan 2014. Även om en som läsare hade kunnat tro att den formats av Donald Trumps presidentskap. Rankine påminner läsarna att rasismen inte är någon nytt. Den har funnits där hela tiden, även under Obama. Den sov inte bara för att landet hade en svart president. Och rasismen som tas upp är inte bara den amerikanska, boken refererat till orden som den algeriskfranske fotbollsspelaren Zinedine Zidane fick kastade mot sig, eller när Mark Duggan, en svart man, sköts i Storbritannien. Och våldet mot svarta är något som präglar bokens andra halva. Det är en påminnelse för alla som glömt, för alla som kunnat glömma för att det inte är deras vardag.

Rankine skriver i en av prosadikterna ”Pojkarna kommer alltid vara pojkar som är pojkar som känner sin förmåga svälla till skallande huvuden som sonar deras oförrätter i en försvårande tonårstids grova våld och stormar fram längst vägen för att uppleva positioneringens position som är en position för bara en storts pojkar inse det vet det för den andra pojken för de andra pojkarna nävarna fötterna redan kriminaliserade redan vapen som exploderar i landskapet och sen är rättvisans slag tillbaka i ett liv i fängelse.” Versen i fråga berör sex svarta tonårspojkar som dömdes för misshandeln av en vit klasskamrat, i en skola i amerikanska södern där rasism varit ett problem. Det är bara en sorts pojke som inser vad de inser – att USA:s  juridiska system är präglat av århundraden av rasistisk historia. Det är också en parafras av Gertrude Steins ”En ros är en ros är en ros” som kan läsas som en bekräftelse, det är som det är. De är pojkar, de är män – alltså de är människor, subjekt inte objekt. En annan parallell är till det Thatcher sa om IRA-medlemmarna som satt i de brittiska fängelserna och krävde att behandlas som politiska fångar ”A prisoner is a prisoner is a prisoner.” Kanske existerar denna del som en kontrast till Thatchers avhumaniserande språk.

Men Rankine behandlar även vardagsrasismen – att inte bli sedd, när hennes vita vänner inte säger något när hon får höra en rasistisk kommentar, personer som viskar och hon förstår vad de viskar. Språket växlar mellan essäns enkla tydlighet och de poetiska avsnitten där språket flyter fram över sidan. Utan skiljetecken, under ett helt stycke överväldigas läsaren. I ett av de poetiska avsnitten om en Youtube-video skriver Rankine om ”säljbar vrede” till skillnad mot faktisk vrede, detta går sömnlöst över i ett avsnitt om just faktisk vrede – Serena Williams som blir förbannad efter ett felaktigt domslut, en naturlig reaktion på att bli behandla som en minde värd människa. Bara för att hon är svart, bara för att hon är kvinna. Utan att en märker det går poesin över i den mer sakliga texten som bryter samma komponenter i rasismen Serena Williams upplevt, i vad som kunde vara en akademisk text.

Detta är ett vittnesmål, en påminnelse. Den är vacker, den är brutal, och om du själv inte har upplevt rasism så kommer Medborgare tvinga dig att öppna ögonen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s