It’s a dangerous time for young men: en dialog.

”Nu håller du käften, okej?” krävde Sara med hopbitna käkar.

”Mm…”

”Kommer du göra som hon vill nu?” skrattade Alexandra.

”Mm…”

”Och vad ska du göra nu?”

”Göra?” frågade han och tittade på henne förvirrat.

”Ja! Herregud. Vad. Ska. Du. Göra. Nu? Fattar du inte?”

”Eh… göra? Menar du säga?”

”Åh, han är så korkad nu!” fnittrade Alexandra och fimpade cigaretten.

”En ledtråd: det var varmt med ’säga’.”

”Åh, eh… du menar… åh. Okej. Mm, vänta. Eh, sorry. Ja – jag, eh, ja jag är ledsen.”

”Du tycker väl ändå inte att det dög?”, undrade hon och kikade på Sara.

”Kommer någonting någonsin att räcka?” frågade Sara mest till sig själv. ”Nope. Nope, det räcker inte, du har rätt. Fan. Så klart han inte gör rätt.”

”Va – Vad vill du jag ska göra, eh, säga, jag menar, eh?”, sa han och hackade tänder.

”Har du inte fattat det ännu? Fan! Jag vet inte om jag kan längre…” sa Sara, hon skakade på huvet.

”Jo då. Såklart du kan. Såklart. Det var ju din idé! Du sa ju att du inte visste om du skulle stå ut längre. Annars. Eller hur Sara? Du hade inget val längre? Det är okej. Allting är okej.”

”Varför – varför kunde du bara inte? Fan, jag vet inte? Varför?” fråga Sara och drog håret upprepade gånger bakom örat. ”Om du bara låtit mig vara? Om du inte – .”

”Vad, eh… vad ska jag säga?”

”Någonting, fan, nånting bara som duger. Som hjälper. Inte bara… stirra ned i marken och hoppas att allting bara försvinner! Allting är ju ditt fel. Ditt jävla fel. Om du bara kunde –”

”Ja, Sara, vad hade det hjälp om han hade gjort?”

”Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill vara här längre, jag vet inte.”

”… Sara. Det är dags.”

”Jag önskar att jag bara kunde göra om allting.”

”Ja, ja, ja. Men få honom att säga det. Herregud.”

”Jag vill sova. Jag ville sova nu.”

”Men titta på honom?”

”Jag skulle bara vilja sväva iväg.”

”Fan.”

”Jag skulle – Vad hade jag kunnat göra, ändra, för att – slippa?”

”Mm, f’låt.”, sa han och försökte fokusera blicken på Sara.

”Ja, jag tror inte sår bara kan läka sådär.”

”Sara?”, undrade Alexandra till slut och gick ut från rummet när hon inte fick något svar.

”Jag önskar att jag bara slapp.”

”Eh, förlåt. Mm, vad – ska jag säga det igen? Eller, mm, ska – .”

”Jag önskar – .”

Annonser

Släcka elden: en inre monolog.

Jag vilade handryggen mot den kalla fönsterrutan och lät det svalka den brännande känslan. Låta den få vila ett tag. Åh, herregud. Åh, fan – jag vill inte. Men det är fint här i alla fall, träden –. Det är fint. Och jag behövde det här. Kanske kommer det inte alltid att behövas att 10 personer tjatar för att få mig att göra nått sånt här? Kanske. Kanske kan det bli bättre. Varför måste vädret vara fel? Det skulle kännas bättre om det inte vore så jävla lugnt. Kunde det inte ösregna istället? Vem tyckte att sol var en bra idé? Jag är glad att jag kom iväg till slut. Om jag säger det tillräckligt många gånger kanske jag kan känna mig glad och –. Men vad ska jag göra? Imorgon… Åh, nu är det tillbaka igen, det bränner. Upp från fingertopparna till handleden. Och på högerarmen gör huden ont. Och, jag kan känna hur mina fötter börjar domna. Och jag är trött, men det är jag ju jämt nu för tiden. Och –. Jag kan ju hålla på hur länge som helst, men det sa han ju att jag inte skulle göra. Men hur fan stoppar man –. Sen på tisdag är det dags igen. Men jag vill verkligen, verkligen inte. Jag vill bara inte. Åh, jag önskar att det kunde vara en lösning att bara stanna här, jag skulle inte behöva träffa någon, skafferiet verkade ju hyfsat fullt och det fanns mycket ved ute i skjulet. Det vore möjligt, om det inte vore omöjligt. Jag borde egentligen meditera. Jag bordet det. Jag –. Jag borde ta upp appen. Eller så kanske jag kan skippa att gå och hämta mobilen? Testa. Nu. Själv. När jag sitter här. Okej, hur var det nu? Först känna kroppen mot underlaget, okej, fönstret är kallt – tack och lov, kuddarna är faktiskt bekvämare än de ser ut, fötterna är domna, okej skit i det. Det drar lite från fönster, det är kanske inte så konstigt, stugan ser ju rätt gammal ut, det är väl knappast treglasfönster här ute mitt ute i ingenstans. Och jag kan höra brasan, det är ett sånt trevligt ljud. Sen fokusera på andningen. Jag känner hur bröstkorgen fylls och sen töms, luften går ut från munnen och näsborrarna. Åh, okej. Det här kanske funkar. In och ut, in och ut, in och ut. Fan, nu sticker det också i fötterna. Jag kanske borde resa mig och gå runt lite. Ah, det känns lite bättre. Nä, juste ja, jag mediterade ju. Och när jag sitter kan jag vila handen mot glaset, och det hjälper ju faktiskt, även om det antagligen bara är place –.

Jag har glömt att ta min medicin. Helvete. Okej, medicinen först, jag måste verkligen sätta in ett larm i mobilen, åh, det sa han ju men det glömde jag, herregud, min hjärna fungerar verkligen inte ordentligt just nu. Medicin ja.

Såja, det var nog bra att hämta vatten också. Och det var duktigt av mig att orka göra en macka. Jag skulle meditera, ju. Men först ska jag äta och dricka mitt vatten. Nu har jag i alla fall tagit medicinen och det är tidigare än när jag kom på det igår. Okej, försökt två. In och ut. Hur länge skulle jag göra det här? Jag kanske kan gå vidare nu? Skit samma. Okej, och så känna av från huvudet och ned. Fan vad jag hatar det här. Och jag vill verkligen bara resa mig och gå när han tar upp det som något vi borde prata om. Det vore så tillfredsställande, bara gå, och kanske slänga igen dörren. Det skulle jag ju aldrig göra. Men det vore roligt att se hans ansiktsuttryck om jag gjorde det. Okej, okej, okej, hjässan, ansiktet, läpparna, halsen, axlarna, ryggen, armarna, där –. Skit samma. Brösten, magen, höfterna, rumpan, låren, vad –. Okej, nu får det räcka. Och så skulle jag tömmar huvudet eller låta tankarna gå dit de vill. Det här är så konstigt, nä, jag skulle ju inte… Okej. Och så tillbaka, glaset kallt, nu börjar kudden kännas rätt hård och det är lite väl kallt, kanske är det dags att lägga lite mer ved på brasan. Nä, nu räcker det. Vänta, tog jag medicinen eller lämnade jag tabletterna på handfatet? Jo, men det gjorde jag ju, jag tänkte ju på hur trött jag såg ut i spegeln. Jag har nog aldrig varit så här blå under ögonen. Kanske borde jag ta en tupplur? Det var ju meningen med att åka hit, ja, eller en del av meningen. Förhoppningsvis kan det börja hjälpa snart. Men så ska jag ju träffa honom igen på tisdag. Har jag arbetsterapeuten direkt efter? Gud, jag minns verkligen inte. Åh, jag orkar inte. Och vad var det på onsdag? Åh, nej, nej, nej – alla har väl ändå en gräns? Fan –. Träden? Okej, löven är, orangea. Svart mot vitt. Träd som en dalmatiner. Träden är många. De är… tråkiga. Herregud. Vad spelar det för roll? Önskar verkligen att jag hade en internetuppkoppling här ute. Men ändå, jag har klarat två dagar. Jag skulle verkligen vilja kolla på en halvtimme Youtube-videor med gulliga kattungar just nu. Eller kanske till och med ha en som sällskap just nu. Det vore… bättre. Kan man ha en katt som ett servicedjur? Men fördelen med en hund är ju att den väl skulle kunna påminna om medicin och sånt. Det är ju en bra grej. Det kanske jag kan ta upp på tisdag. Fråga, man kan alltid fråga. Fan, jag skulle ju… Åh, gud den där ekorren, herregud så söt. En stödekorre? En stödkanin som Floras kompis hade? Hinner jag springa och hämta min mobil och ta ett foto? Inte en chans. Den lär vara borta så fort jag kommer in i sovrummet. Åh, den får ju hjärtat att typ brista så gullig den är, åh, den har hittat ett ekollon… Jaha, nu är den borta. Det var ju typ helgens underhållning. Fan vad kallt det är. Juste ja, skulle ju lägga på mer ved – ah. Bättre.

Åh, fan, jag glömde köpa tågbiljett hem!

En dag i december, och tiden innan – en dålig dag.

Det har varit en del konstiga månader som passerat. Och jag har skrivit om det tidigare, hur bra jag mådde under sommaren och tidig höst. Men jag har kämpat i motvind ett tag nu. Jag har skrivit, och har haft många möjligheter att skriva (eller journalistiskt arbeta) – och älskar det. Främst relaterade till journalistikutbildningen och skrivande-kursen. Men sen typ fem veckor har bristen på konstruktiv kritik fått mig att bara vilja skrika rakt ut i frustration. Det är absurt, hela situationen. Som kröntes i dag, dessutom. Det gör mig så oerhört trött. Men orkar ändå fortsätta, för jag älskar ju det, men när all kritik, och bristen på konstruktiv kritik, faller ned samtidigt blir det jobbigt.

Jag har nu senast har en kurs i digitalt berättande, som egentligen inte handlat så mycket om digitalt berättande, men ändå. Vi har filmat tre olika uppgifter som slutar i en minidokumentär. Men redan innan fattade vi att läraren bara inte gillade det vi gjorde, han var sån som hade favoriter. Och eftersom det var så tydligt brydde jag mig inte så mycket om hans brist på konstruktiv kritik och försökte suga ut all kunskap från andra ställen.

Men fy fan vilken dag. Att visa upp vår film, stå framför alla, 98 % av allt som sas handlades om våra fruktansvärda beslut gällande etiken i dokumentären. Det spelade ingen roll vad vi försökte svara med (när han ställde frågor) han hörde bara inte, och en del av klassen följde efter. Den tekniska handledningen har varit värdelös. Den generella handledningen har varit värdelös, och han pushade oss istället mot att använda de mer kontroversiella uttalandena, efter att vi sagt att han var väldigt frispråkig, för att allt sen handlar om hur dåligt det beslutet var… Det är tröttsamt, ända in i själen. Tack och lov har jag gjort den tillsammans med en som ville ta tag i hur oacceptabelt det var idag, så kanske kan det komma något bra från det.

Det känns som om det jag skrev i november delvis har att göra med det som pågår just nu. Men det har varit mycket bra under hösten också, men behövde bara skriva av mig om det här.

Torsdag 15 november

Det är nu höst, det är kallt, det är grått. Allt detta är sant. Och svårt att ignorera. Det har fortsatt att hända en del, men också inte alls. Jag har kommit in i en period av väntan och har svårt att inte må dåligt av det, för den förra perioden av väntan var inte till min fördel. Istället övergick det från gråhet till kolsvart mörker, till maj. Då hände nått. Jag vet fortfarande inte riktigt vad. Men i slutet av juni, då jag mådde bra var jag fast besluten att klamra mig fast i det. Olika projekt, nya sätt att tänka, jag försökte fortsätta att försöka yoga varje dag. Jag var kattvakt, jag åkte till Lisabon, kom hem, yogade, var kattvakt, sommaren gick, och skolan började – och jag mådde fortfarande bra. Min självkänsla var ganska bra, kanske för första gången någonsin och jag hade i ett tag försökt sova utan hjälp av olika mediciner. Jag började meditera, seriöst. Hösten drog igång med allt som jag skrev tidigare. Jag hade självförtroende och några matskedar mer energi än tidigare, så jag vågade.

Nu är det november och jag är i en väntansperiod igen. Sen en vecka tillbaka visserligen, men det känns som allt jag jobbat fram sen i maj har fallit sönder. Vilket visserligen delvis är mitt fel, har varit dåligt med yoga och meditation, trots det har jag ändå sovit okej. Jag vill skriva ”jag väntar” 1000 gånger och hoppas att det på något sätt gör att jag slipper vänta. Slipper tro på mig själv igen. Slipper tänka att allt jag skapar är värdelöst.

Jag väntar, och jag återkommer.