It’s a dangerous time for young men: en dialog.

”Nu håller du käften, okej?” krävde Sara med hopbitna käkar.

”Mm…”

”Kommer du göra som hon vill nu?” skrattade Alexandra.

”Mm…”

”Och vad ska du göra nu?”

”Göra?” frågade han och tittade på henne förvirrat.

”Ja! Herregud. Vad. Ska. Du. Göra. Nu? Fattar du inte?”

”Eh… göra? Menar du säga?”

”Åh, han är så korkad nu!” fnittrade Alexandra och fimpade cigaretten.

”En ledtråd: det var varmt med ’säga’.”

”Åh, eh… du menar… åh. Okej. Mm, vänta. Eh, sorry. Ja – jag, eh, ja jag är ledsen.”

”Du tycker väl ändå inte att det dög?”, undrade hon och kikade på Sara.

”Kommer någonting någonsin att räcka?” frågade Sara mest till sig själv. ”Nope. Nope, det räcker inte, du har rätt. Fan. Så klart han inte gör rätt.”

”Va – Vad vill du jag ska göra, eh, säga, jag menar, eh?”, sa han och hackade tänder.

”Har du inte fattat det ännu? Fan! Jag vet inte om jag kan längre…” sa Sara, hon skakade på huvet.

”Jo då. Såklart du kan. Såklart. Det var ju din idé! Du sa ju att du inte visste om du skulle stå ut längre. Annars. Eller hur Sara? Du hade inget val längre? Det är okej. Allting är okej.”

”Varför – varför kunde du bara inte? Fan, jag vet inte? Varför?” fråga Sara och drog håret upprepade gånger bakom örat. ”Om du bara låtit mig vara? Om du inte – .”

”Vad, eh… vad ska jag säga?”

”Någonting, fan, nånting bara som duger. Som hjälper. Inte bara… stirra ned i marken och hoppas att allting bara försvinner! Allting är ju ditt fel. Ditt jävla fel. Om du bara kunde –”

”Ja, Sara, vad hade det hjälp om han hade gjort?”

”Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill vara här längre, jag vet inte.”

”… Sara. Det är dags.”

”Jag önskar att jag bara kunde göra om allting.”

”Ja, ja, ja. Men få honom att säga det. Herregud.”

”Jag vill sova. Jag ville sova nu.”

”Men titta på honom?”

”Jag skulle bara vilja sväva iväg.”

”Fan.”

”Jag skulle – Vad hade jag kunnat göra, ändra, för att – slippa?”

”Mm, f’låt.”, sa han och försökte fokusera blicken på Sara.

”Ja, jag tror inte sår bara kan läka sådär.”

”Sara?”, undrade Alexandra till slut och gick ut från rummet när hon inte fick något svar.

”Jag önskar att jag bara slapp.”

”Eh, förlåt. Mm, vad – ska jag säga det igen? Eller, mm, ska – .”

”Jag önskar – .”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s