Att se fram emot i höst, och frammåt

Har skrivit på Twitter om saker jag är exalterad över som kommer hända nu under hösten, och jag måste bara skriva om det här det. Vi återgår till mitt kära listformat.

1. Det senaste bandet jag fastnat för heter The Growlers, och kommer från USA. De nämndes i en (typ) artikel NME hade om skivsläpp inför hösten (ha! hittade den) och när de beskrevs så här kunde jag inte låta bli att kolla upp dem:

Self-proclaimed beach goths The Growlers have recently been touring with Fat White Family and, though slightly less depraved, their music is just as ramshackle. On ‘Chinese Fountain’ they pay homage to their ‘60s garage influences with a set of winning alt-pop gems.

De har hittills släppt fyra album, och deras femte, Chinese Fountain, kommer ut den 28:e september. Deras musik är helt i min smak, och kan beskrivas (eller inte alls) som surf-punk, garage eller ja, beach goth. Du får tolka det hur du vill. Har nu lyssnat hysteriskt många gånger på den första singeln från platta Monotonia. Älskar den. Den är melodisk, men har trots det den rätta garage-tonen. Snälla se hela videon, eller börja titta 1:12 minuter in i videon, då en i bandet klär ut sig till Frida Kahlo, och det är helt perfekt, väldigt snygg, och helt seriös med skägg och allt.

Dessutom, en väldigt rolig artikel om bandet från musiktidningen Spin, om inspelningen av den nya skivan.

2. En film jag ser absurt mycket fram emot är 20.000 Days On Earth, en biografisk/påhittad dokumentär (beroende på hur du själv väljer att de på det) om rockikonen Nick Cave. Cave är en mina absoluta musikfavoriter med sin speciella image och sound, och hans röst låter som något han fått efter en pakt med djävulen. Filmen är regisserad av videokonstparet Iain Forsyth och Jane Pollards, och skriven tillsammans med Cave, och utspelar sig under 24 timmar, under inspelningen av hans senaste skiva Push the Sky Away (tillsammans med The Bad Seeds såklart). Fantastiskt nog kommer så har till och med SF köpt den (och biljetterna släpps om 5 dagar), men den kommer även visas på mindre biografer som Bio Rio.

Förresten, jag upptäckte den perfekta Nick Cave låten att lyssna på när det regnar och åskar, som det gjort idag, och låter är Mercy, från skivan Tender Prey som släpptes 1988 (finns även en häftig live-version).

3. Min favoritserie QI har premiär för sin 12:e säsong (L) på brittisk tv den 3:e oktober, och lyckligtvis brukar den inom ett dygn dyka upp på Youtube.

4. Jag ska kanske, förhoppningsvis se Morrissey på Hovet den 13:e november. Har inte bokar biljetter ännu, så det kan fortfarande skita sig.

5. Ser fortfarande väldigt mycket fram emot filmatisering av Alan Turings liv, alltså filmen The Imitation Game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Har ännu inte ett definitiv svar på om den kommer upp på svenska biografer. Återigen, jag återkommer.

6. En av mina favoritserier Sherlock kommer att börja filma inför nästa säsong efter jul. Det blir ett fristående avsnitt, och sen en fjärde säsong.

7. BBC har en ny thriller serie (fem delar) på gång, den heter London Spy och huvudrollen spelas av en av mina favorit skådespelare Ben Whishaw. Manusförfattaren Tom Rob Smith har i en intervju med The Independent beskrivit handlingen såhär: ”Danny is an outgoing and pleasure-seeking romantic who becomes embroiled in the world of British espionage, after falling for the enigmatic Alex. But when Alex disappears, Danny must decide whether he is prepared to find out what has happened to him.”

Efterföljden

Från klockan 20:00 till 00:30 följe jag med spänning SVT:s valvaka, men hade även ETC:s och The Guardians uppe på datorn. Och det var spännande, upprörande och glädjefyllt. Vi börjar med det viktigaste – FI nådde hela vägen in i EU-parlamentet, och Sverigedemokraterna likaså. SD:s resultat speglas även i resten av Europa, tyvärr – högerpopulism och rasism ligger inte längre i horisonten, utan är nu ett av huvudmotiven i Europeisk politik, precis som man gissade skulle ske när ekonomin började sjunka vid 2008, och nu verkar den politiken vara här för att stanna. Någon av FI:s medlemmar benämnde SD som deras fiende, vilket är ganska talande för de båda partiernas politik. UKIP (UK Independence Party) i Storbritannien fick 28% (partiledaren Nigel Farage har sagt att han beundrar Putin som politiker, vad säger egentligen det?), och gick alltså om Labour som det största partiet, Le Pens Natinella Fronten får 25%, Danskt Folkeparti är även dem störst i landet på 26%. Nazister har kommit in i parlamentet, både från Tyskland (som har tagit bort ”spärrgränsen”, efter ett domstolsbeslut anses den nu odemokratiskt) och Grekland, men även ett högerpopulistiskt parti som försvarar Hitler, och menar att han inte visste om förintelselägrens (tyvärr minns jag inte vilket land detta parti tillhörde, men jag ska gräva lite.)

DN länkade till en artikel skriven av den brittiska skvallertabloiden The Sun (Rupert Mudoch ägt) där de ”granskar” extrempartierna som fått stolar, det är dömda brottslingar och nazister, samt vår egna Soraya Post, och som DN skriver ”Hennes ‘brott’ verkar dock bestå i att vara feminist, enligt tidningen”.

Att Miljöpartiet nu är Sveriges andra största parti är verkligen något att hurra för, eller göra en piruett, high five, eller hur du nu gillar att fira. Det säger bra saker om Sveriges syn på vilken framtid vi vill ha. En framtid där vi faktiskt har någon natur att tala om, och inte den från dystopiska science fictionromaner. Tyvärr verkar denna trend vara relativt isolerad i Europa, där ekonomi, jobb och den ekonomiska krisen ligger högst upp i folks prioritets listor. Medan hemma hos oss har den ”röd-gröna-röran” varit noga att framhålla att den ekonomiska krisen kan räddas med en energiomställning som kan leda till nya jobb, för alla miljontals personer utan. De gröna stolarna i parlamentet är nu lika många som innan valet. Att The Green Party i Storbritannien gått behålla sina två stolar anses som ett gott resultat, och det säger en del.

Något som var intressant var att få reda på (och delvis ta reda på) att flera länder i Europa har valplikt, Alexandra Pascalidou informerade som deltagare i SVT:s valvaka, att man tvingas rösta i Grekland, om man inte kan intyga att man är utomlands eller allvarligt sjuk, och att straffet är böter. Det är även obligatoriskt valdeltagande i Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna, vilket skjuter upp valdeltagandet till runt 90%. Landet som i gårdagens val hade sämst valdeltagandet, på ynka 13% var Slovakien, och man undrar hur landets valkampanjer sett ut.

EU-val, 2014

Jag skrev om mina tankar kring vart jag vill lägga min röst tidigare. För det är ju ett problem när man vill rösta på ett ”små parti”, den kan bli bortkastad om partiet inte når 4% spärren. Göran Greijer skrev i ETC om det gamla förslaget att man borde kunna rösta på ett alternativ A, och ett alternativ B, så att ens röst fortfarande räknas, även om första alternativet inte kommer in. Men först en annan sak lite snabbt, detta med att inte vilja berätta vad man rösta på, jag kan inte förstå det. Min egen farmor, när hon levde, ville inte ”avslöja” det. Någon som intervjuades på nyheterna, vid en förtidsröstning, ville inte avslöja det. Och jag förstår bara inte. I mitt första val (förra EU-valet) personröstade jag på Miljöparitets Carl Schlyter, för att jag tyckte det behövdes så många gröna röster som möjligt i parlamentet. I senaste riksdags, landstings – och kommunalval röstade jag på Vänsterpartiet, för att det är ett parti som oftast legat nära mina egna åsikter och värderingar. Så min taktik (ha!) denna månad har varit att noggrant följa Sifo-undersökningar och annat för att följa FI:s procent. Idag presenterade SvD att de nått en bit över de 4:a procenten, till 5,3%! (Och, dessutom, att Miljöpartiet nu gått om Moderaterna, och – statistiskt sett – är Sveriges näst största parti. Jippi.) Vilket gör att det känns ganska säkert att kunna rösta på dem imorgon. Problemet är bara att jag är en vanemänniska, och gillar att känna mig trygg, så det har känts lite allmänt fel att inte rösta Vänster, knäppt jag vet, men jag kan inte rå för det. Så hur råder man bot på sådan… ickeäventyrlighet? Jo, började med att jag läste lite Sarah Kane tidigare idag (Cleansed), såg på En enda man på 7:an (åh herregud vilken vacker och hjärtskärande film), för att avrunda kvällen med att allmänt läsa om queerteori, i och med att jag insåg att jag ville ha (och läsa) Gender Troubles: Feminism and the Subversion of Identity av Judith Butler. Sen påminna mig själv om FI:s ihärdighet mot rasism, samt deras toppnamn Soraya Posts (som är rom) arbete för mänskliga rättigheter, med fokus på romers rättigheter – och hur viktigt och aktuellt är inte detta runt om i Europa idag?

Och jag såg faktiskt hela SVT:s debatt igår. 2 timmar med folk som pratade i munnen på varandra. Men jag gillar debatter. De är kul att följa ut ett retoriskt perspektiv, samt en möjlighet att bedöma hur sympatiska kandidaterna verka. Jo, och seriösa. Malin Björk känns både sympatisk och seriös. Skulle vilja personrösta på henne. Hon kan göra mycket gott i parlamentet. Hökmark (M) kändes förvirrad, och nickade med det alla andra sade, Lövin (MP) var tydlig med partiets åsikter och verkade säker på sin sak, när Marit Paulsen (FP) pratade var alla andra tysta, Ulvskog (S) var passionerad,  Johansson (C) kändes sympatisk, medan Adaktusson (KD) kändes ytterst osympatisk och Engelström (PP) var väldigt rolig.

Jo, men det här kan nog bli bra imorgon. Ser fram emot valvakan. Som jag igår och idag följt den i Storbritannien. Fruktansvärt med Ukips framgångar i lokalvalet. Hemskt. Lika hemskt som Sverigedemokraternas här hemma. Usch, och  jag såg deras hemska ”bröst reklamfilm” emot extrem feminism och ett federalistiskt EU. Att de inte skäms? Om du inte sett den, SE DEN INTE, men om du gör det, se den som en uppmuntran att rösta på ett feministiskt parti.

 

1 till 6, en söndag

1. Igår såg jag den bästa pjäsen jag kanske sett på åratal. Den vara bara, wow. Jag kände mig alleless ställd när den väl var slut, och hade svårt att komma tillbaka till verkligheten (apropå det jag skrev om läsupplevelser  och hjärnförändringar.) Skulle försöka laga middag när jag väl kom hem, och det gick bara inte att fokusera. Till pjäsen, som för i övrigt inte ens sågs på en teater – utan istället i Bio Rios salong, sänt från den underbara National Theatre i London. Och pjäsen var King Lear, som jag tidigare bara läs.

NTLive_KL_DigitalA5Landscape

Uppsättningen har hyllats av London-pressen, och jag kan bara hålla med. Tyvärr har de bara en visning av den, men i höst kommer de bland annat också sända Medea, från samma teater, och den planerar jag också att se. Hela idén om att sända teater, opera och balett till biografer runt om i Europa är hur bra som helt, och jag har nu, tack vare detta, sett Aida, Törnrosa och denna. Det enda jag har att klaga på är att Bio Rios duk sitter väldigt högt upp, och alla tre föreställningar jag sett har var +3 timmar, vilket resulterar i viss stelhet i nacke och axlar. Men det är också det enda! Ekologiskt kaffe och te säljs till föreställningen, samt bakverk, det vanliga bio-godiset, Cuba Cola (!), samt vin och öl. Och jag måste säga att det gick förvånandsvärt fort att komma in i det gammelengelska Shakespeare-språket (även om tyvärr en del av publiken försvann under pausen, för lätt är det ju ändå inte.) Skådespelarna var fenomenala, och förutom Simon Russell Beale själv som kungen Lear, stack även Tom Brooke som Edgar ut. Det går att läsa mer om pjäsen här och här.

2. Ska dessutom i höst se Dramatens uppsättning av Rikard III, med Jonas Karlsson i huvudrollen. Och efter igår vill jag se den extra mycket, det är som om mitt blodomlopp skriker efter mer Shakespeare, nu! Planen är i alla fall att innan dess se Sir Laurence Oliviers filmversion av föreställningen, från 1955, som jag faktiskt inte sett. Helt klart ett misstag från min sida.

3. Ett gäng fantastiska rock-människor har skapat ett tribute-album till den lika fantastiska Jeffrey Lee Pierce (har tidigar eskrivit om honom och hans band The Gun Club här och här) och låten som jag bokstavligen inte kan sluta lyssna på är en cover av Nobody’s City från plattan Mother Juno, och inkluderar inga mindre än Iggy Pop, Nick Cave och Thurston Moore (från, såklart, Sonic Youth). Låten gör mig bara så glad. Och gitarrsolot cirka 3 minuter in påminner mig väldigt om Television. Albumnamnet är Axels & Sockets,  och ges ut från Glitterhouse Records, där den går att beställa, både digitalt och i cd-format (köper någon cd-skivor längre?).

4. När min bror fyllde 23 förra helgen hittade jag det finaste kort till honom (älskar kort, men brukar vanliga göra egna med fina papper, roliga pennor och kalligrafi) och motivet var från en gammal affisch föreställande Australiens fauna, på Bysis bokhandel. Gick tillbaka några dagar senare och plockade upp två kort till mig själv, samt ett nytt anteckningsblock. Korten föreställde (det klassiska) George Orwell-fotot, framför en BBC mikrofon.

tumblr_mcmdelc52l1rovfcgo1_1280

Fast i blekt färgat

Samt ett motiv från textildesignen Lucienne Day, som jag älskar en massa (och är utgivet av Victoria and Albert Museum.) Hennes motiv är väldigt häftig.

250px-Lday_1

Motivet heter Palisade

5. Ni vet det engelska ordspråket ”never judge a book by it’s cover”? Jag tror inte alls på det. Jag har hittat många böcker, helt enkelt genom att jag blir intresserad visuellt av ett bra omslag. Besökte min närmsta second hand-affär, och kom därifrån med två titlar. Den ena är en pjäs, som jag läst och älskar, med den längsta och bästa titeln: The persecution and assassination of Jean-Paul Marat as performed by the inmates of the asylum of Charenton under the direction of the Marquis de Sade av Peter Weiss, i en pocketutgåva från 1967.

Och! När jag googlade efter pjäsen, upptäckte jag att filmversionen (som jag inte sett) nu finns upplagd på youtube!

Den andra boken var en jag aldrig hört talas om, med detta omslag:

in-the-miso-soup

Okej, coolt omslag. Titeln är alltså In the miso soup, skriven av den japanske författaren och regissören Ryu Murakami. Sen vände jag på boken och läste följande lilla text: ”A writer with a talent to burn… Fellini and Gunter Grass, David Bowie and Dostoevski, Garcia Marquez and Mike Leigh’s Naked all come to mind.” Om den lever upp till allt detta, åh… Lovar att skriva ihop en lite recension så fort jag läst den (förutsatt att jag kan sluta läsa Sherlock Homes noveller, vill säga.)

 6. Det här kanske låter märkligt, men jag ser så fram emot den 25:e maj, även känt som vad? (Vem gissar rätt?) Jo – det är Sveriges röstningsdatum till EU-val. Yay! Visste ni förresten att alla EU-länder inte röstar en och samma dag, utan det är utspritt mellan den 20:e och 25:e. Och i år är det inte vilket år som helst utan supervalåret 2014! Ikväll är det stor tv-debatt på Agenda, kl 20:00, på SVT2. Valupptakten är igång inför EU-valet, sedan igår, och jag ser bara fram emot det. Söder tycks vara täckt av valaffischer för just Centern och Kristdemokraterna. Apropå det, jag gjorde något sånt där val-test, för såna är ju alltid kul, och det sade att partier som passade bäst ihop med mina åsikter var Kristdemokraterna. Vad?!!! Var typ förnärmad en hel helg. Hur i hela värden kom den fram till det? Visst, medmänsklighet är viktigt, och den solidariska tanken borde driva EU, men å andra sidan är jag ju vänster och ateist, så det störde mig en smula. Just nu är allt det här spännande, och förhoppningsvis är Sverige nu redo för förändring (ta i trä). Statistiken talar för det, och det går dåligt för Alliansens mindre partier. Och! – det går bra för FI. En (stor) del av mig vill rösta på dem, men, problemet är ju att om de inte kommer in, i EU-parlamentet eller riksdagen, är det ju lite av en bortkastad röst, och med det en röst nästan för Alliansen. Så jag är splittrad, och jag vet inte. Ju mer jag läser, desto med förvirrad blir jag.  Men en annan del av problemet är ju, om fler tänker som jag, och inte röstar på FI, så kommer de ju automatiskt inte inte någonstans. Så jag vet inte… Men jag gillar Malin Björk, och det hon sade på Toppkandidaterna, även om programmet kändes jäktat och barnsligt. Och vad sjutton har det för betydelse om man vet vilka som vann Eurovision om man ska sitta i EU-parlamentet? Fånigt.

Big Fat Quiz of the Year

De senaste 5 åren (cirka) har jag på youtube kollat in det brittiska frågesportsprogrammet/års-sammanfattningen Big Fat Quiz of the Years strax efter nyårs. 3 lag, 2 personer i varje lag, en blandning av komiker (som bland annat David Walliams, Russel Brand, Noel Fielding, Eddie Izzards) och allmänt populära/aktuella personer (Jonathan Ross, Richard Ayoade, Jamie Oliver), och programmet leds av komikern Jimmy Carr. Det är brittisk humor om året som gått, en nisch jag är väldigt förtjust i.

Här är årets upplaga:

Årets gärster var: Dara Ó Brian och Kristen Schaal, Noel Fielding och Richard Ayoade, samt Jonathan Ross och Jack Whitehall, och följande är ett utdrag som föll mig i smaken (i videon ca 36 minuter in.)

ALLAN: Which controversial chart topper has been banned in 20 UK universities, let to an americal dance coach being fired, and a law suit with Marvin gaye. Who was responsible to all of that this year?

DARA: Creepy Robin Thicke.

ALLAN: Creepy?

DARA: He’s just creepy. Look at him! Clean him with a wire brush. Filthy. Sleezy. Get outta here. He’s horrible. I’ve really taken against him.

KRISTEN: I’m ok with him. I mean… his lyrics are a bit date rapey: ”I know you want it. I know you want it. I know you said one thing but… I know.”

NOEL: What’s this song called? No means yes?

ALLAN: It might just be, it’s called Blurred Lines. But that’s basically the content. The idea is: What was that?

NOEL: Yeah, what ever.

RICHARD: No is such an ambiguous word. What does it mean?

NOEL: It’s a nightmare for me, becasue my name basically sounds like no. No. [Noel.]

RICHARD: It’s very ambiguous, when someone says: ”I don’t want you to have sex with me.” What do they mean by that? Are they teasing? I just don’t know where you stand these days!

ALLAN: Let’s just have a quick look at Robin Thicke’s Blurred Lines.

JACK: What a prick!

JONATHAN: I don’t think he means it, I don’t think he even knows what it means. He’s just a fucking idiot.

JACK: I did a show, I sat next to him, His legs were like so… thrust apart and the big bulging crotch was in your face och it was all so unnecessary.

Kristen: I know you want it!

 

1 till 8, och jag lovar att försöka komma in i bloggandet igen

1. Hur har det kommit sig att Bechdel-testet är överallt just nu? Bland annat i förra veckans Kobra.

2. Jag hoppade lite smått upp och ner när jag läste om Peter Birros nya serie som ska spelas in i vinter. Den ska handla om Göteborg, 90-talet och musik. Det känns bara så fruktasvärt irriterande att behöva gå runt och längta efter den ett helt år… Har dock fortfararande inte sett Monica Z, så jag antar att jag har något att göra under tiden (han skrev manuset för i övrigt, vilket jag tycker knappt nämts i skriverierna.) Jag tycker om allt jag sett av Peter Birro på svensk tv (åh Upp till kamp…) Visste någon förresten att han gett ut några poesivolymer, fina och så där arbetarklassarga. Gillade även Markus Birro en gång i tiden, då han fortfarande var författare och inte mediakåt. Det var tider det… Här skrev SvD om den nya serien.

3. Intressanta och kvinnliga förebilder från den brittisk-norska komikern Sandi Toksvig.

4. Mental floss på youtube:

5. Åh, hur underbar är inte publiceringen av Morrisseys memoarer? Jag blir aldeless varm i hjärtat när jag tänker på det. Hur fantasktiskt hade det inte varit att kunna ha åkt ned till Göteborg och fått en signerad utgåva? Det är så perfekt – om en, en smula bissart att den givits ut på Penguine Classics. Läs om meningen en gång till. Classics. Inte vanliga Penguine, eller Penguine Modern Classics (som ger ut typ Elelyn Waugh), utan Classics. Jag har ett exempel på en annan Penguine Classics i min bokhylla – det är tre Sofokles pjäser. Vad i hela världen? Andres Lokko skrev i alla fall en smula fan boyigt om den här. Hur som helst, boksläppet är en ytterliga ursäkt att lyssna på allt för mycket av hans Smiths-album och soloplattor. Jag tackar.

6. Och appropå autografer, jag ångrar innerligt att jag inte fick fram till Martin Shibbye där på tunnelbaneperoången och bad om en autograf. Jag så borde ha gjort det! Ah!

7. Eftersom jag i princip helt saknar tiduppfattning har min arbetsterapeut skrivit ut ett tidshjälpmedel till mig. Det är en liten manick som mäter ut tiden; 5, 10, 15 och 20 minuter, med små elektriskt röda prickar. Perfekt. Nu vet jag exempelvis att det tar cirka 10 minuter att sminka mig på morgonen, eller hur längre jag bör borsta tänderna (också 10, eftersom jag gått tillbaka till manuell tandborde – hatar ljudet av de elektriska.) Det är trevligt att göra sitt liv lite enklare. (Om någon är intresserad, här finns en redogörelse över olika typer av tidshjälpmedel.) Kongnitiva hjälpmedel är verkligen intressanta, och nu är jag stolt ägare (lånare?) av två!

8. Ser fram emot morgondagen. Först till habiliteringen för en föreläsning som relaterar till aspergers (hinner bara gå på halva), för att sen åka mot Östermalstorg och Dramaten, för att äntligen se Woyzeck (äntligen!) Lovar att lyriskt beskriva den upplevelsen när den är genomlevd.