Rasismens överlevare i kör.

Boken Medborgare av Claudia Rankine kan kallas en hybridtext i ordets rätta mening, det är inte bara poesi, utan även essä. Det är inte bara text, den innehåller också fler bilder och konstverk. Men temat är enkelt: rasism. Om rasism någonsin kan anses som enkelt.

Undertiteln är En amerikansk dikt – vilket sätter den i ett sammanhang av den amerikanska dikttradition, bredvid giganter som Robert Frost; utan åtskillnad. Denna svenska översättning kom 2017, men i USA gavs den ut redan 2014. Även om en som läsare hade kunnat tro att den formats av Donald Trumps presidentskap. Rankine påminner läsarna att rasismen inte är någon nytt. Den har funnits där hela tiden, även under Obama. Den sov inte bara för att landet hade en svart president. Och rasismen som tas upp är inte bara den amerikanska, boken refererat till orden som den algeriskfranske fotbollsspelaren Zinedine Zidane fick kastade mot sig, eller när Mark Duggan, en svart man, sköts i Storbritannien. Och våldet mot svarta är något som präglar bokens andra halva. Det är en påminnelse för alla som glömt, för alla som kunnat glömma för att det inte är deras vardag.

Rankine skriver i en av prosadikterna ”Pojkarna kommer alltid vara pojkar som är pojkar som känner sin förmåga svälla till skallande huvuden som sonar deras oförrätter i en försvårande tonårstids grova våld och stormar fram längst vägen för att uppleva positioneringens position som är en position för bara en storts pojkar inse det vet det för den andra pojken för de andra pojkarna nävarna fötterna redan kriminaliserade redan vapen som exploderar i landskapet och sen är rättvisans slag tillbaka i ett liv i fängelse.” Versen i fråga berör sex svarta tonårspojkar som dömdes för misshandeln av en vit klasskamrat, i en skola i amerikanska södern där rasism varit ett problem. Det är bara en sorts pojke som inser vad de inser – att USA:s  juridiska system är präglat av århundraden av rasistisk historia. Det är också en parafras av Gertrude Steins ”En ros är en ros är en ros” som kan läsas som en bekräftelse, det är som det är. De är pojkar, de är män – alltså de är människor, subjekt inte objekt. En annan parallell är till det Thatcher sa om IRA-medlemmarna som satt i de brittiska fängelserna och krävde att behandlas som politiska fångar ”A prisoner is a prisoner is a prisoner.” Kanske existerar denna del som en kontrast till Thatchers avhumaniserande språk.

Men Rankine behandlar även vardagsrasismen – att inte bli sedd, när hennes vita vänner inte säger något när hon får höra en rasistisk kommentar, personer som viskar och hon förstår vad de viskar. Språket växlar mellan essäns enkla tydlighet och de poetiska avsnitten där språket flyter fram över sidan. Utan skiljetecken, under ett helt stycke överväldigas läsaren. I ett av de poetiska avsnitten om en Youtube-video skriver Rankine om ”säljbar vrede” till skillnad mot faktisk vrede, detta går sömnlöst över i ett avsnitt om just faktisk vrede – Serena Williams som blir förbannad efter ett felaktigt domslut, en naturlig reaktion på att bli behandla som en minde värd människa. Bara för att hon är svart, bara för att hon är kvinna. Utan att en märker det går poesin över i den mer sakliga texten som bryter samma komponenter i rasismen Serena Williams upplevt, i vad som kunde vara en akademisk text.

Detta är ett vittnesmål, en påminnelse. Den är vacker, den är brutal, och om du själv inte har upplevt rasism så kommer Medborgare tvinga dig att öppna ögonen.

Annonser

Saker som jag glömt och saker som har hänt.

DSC03406.JPG

Jag länkade aldrig till min C-uppsats i statsvetenskapen, och det är ju dumt. För trots allt blev jag väldigt nöjd med den, med resultatet. Tycker arbetet i den är bättre än den jag skrev i journalistiken. Den går att läsa här. ”‘När kvinnligheten tynar bort i form av feminism finns det ingen att tända gnistan i mannen’: En studie om Sverigedemokraternas och Nordiska motståndsrörelsens bild av den samtida kvinnan”.

Jobbade som röstmottagare under valdagen. Möjligtvis det jobbigaste jag någonsin gjort. 16 h arbete, och kom hem klockan 00:45 då valvakorna började lida mot sitt slut. Men så intressant. Så givande. Och spännande att se hur processen faktiskt går till. Jag har redan anmält mig till EU-valet.

Att åka till Växjö och träffa skrivar-klassen var så kul. Själva upplevelsen var med givande än föreläsningarna i sig, men ändå.

Var i Karlstad typ en vecka innan, i princip bara för att jag kände ett sånt enormt behov att att se fler Lars Lerin målningar efter att ha varit på utställningen (som nu är över) på Liljevachls. Kan varmt rekommendera Sandgrund-museet i Karlstad. Väldigt inspirerande – och där av dikten Efter.

Möjligtvis har jag en ny favoritförfattare: Bjørn Rasmussen. Läste ut hans bok Huden är ett elastiskt hölje som omsluter hela lekamen och hans diktsamling Ming på typ 2 dagar. Älskar fysiskheten – kroppsligheten i hans skrivande.

Tro inte på någonting av det jag berättar om känslor. Mitt begär är en inställning i oljepannan, jag är en uppsättning organ. Berätta för mig om atomer, berätta för mig implosion.Och så lungorna, de syresätter blodet, detta vet vi. Och så levern, den är rödbrun och formad som en kägla, den väger ett och ett halvt kilo. Och så njurarna, och magsäcken, tarmarna: tunntarmen, tolvfingertarmen. Jag kan avvara tjocktarmen, jag ska bara ha en påse på magen för att samla upp vätskorna, jag är själv en påse med bakterier, inget annat. […]

När jag klev in och överräckte vinet beordrade han mig ut ur badkaret. Han satt på toalettlocket och drack ur flaskan medan det glödheta vattnet steg kring min kropp. När karet var halvfullt hällde han ur resten av vinet över mitt ollon som stack upp över vattenytan. Så knäppte han upp sin byxor, tog fram sin stora, bruna kuk och pissade mig på bröstet, i håret, i munnen.

Jag kom. Jag skrev. Jag älskar honom.

Har typ redan fixat praktikplats. Tack vare just skrivarkursen. Det känns helt sjukt.

Ska se Idles i Köpenhamn i november. Det kanske till och med blir en skriven recension av det i en tidning? Återkommer.

Typ allt det här har hänt sen i slutet på augusti. Mitt liv brukar inte vara så här. Men jag mår bra och trivs verkligen med skrivandet just nu.

Från januari tills nu, ej i inbördes ordning.

Kanske kommer jag fortsätta skriva här ändå. Skriva av mig. Det kändes omöjligt i januari.

Har varit i Lissabon. Följdes fotbolls-VM i Lissabon, med portugisiska kommentatorer. Kan har lärt mig se offside. Ingen tycktes heja på Sverige eller Danmark. Var på en kinesisk restaurang när Portugal åkte åt – personalen följde matchen i källaren.

Har varit katt- och hundvakt.

Har nu typ läst ut fyra böcker på en vecka. (Pol Pots leende, Night sky with exit wounds, Karismasamhället – en roman, och Measures of expatriaction).

Tror jag kan får klart Ofelia innan sommaren är slut.

Gick två kurser i våras.

Fick ingen praktikplats.

Har försökt göra yoga varje dag i tre månader, men det tog nog ändå fyra.

Satte uppe till 05:30 sex nätter och såg Washington Capitals slå Vegas Golden Knights.

Åkte till Sigtuna för en helg och hade avslutning på Foto-kursen. Fick ett intyg, en nål och mitt favoritfoto jag tagit utskriven i stort format.

Har lärt mig (igen, eller fortsatt lära mig) att vara snäll mot mig själv.

Kanske var våren bättre än var den först kändes.

Ska i höst påbörja en Masterexamen i journalistik och läsa en kreativt skrivande kurs på distans (halvfart).

Tänker se Thåström på Grönan i slutet av augusti. Kanske Idles i Köpenhamn i november.

ABF har en kurs i kroki; något jag alltid velat göra. På söder har en studio kurs i drejning; något jag sedan nyligen velat göra.

 

Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”.

Jag försöker fokusera på att tänka och inte känna. Det är inte särskilt DBT. Men det är bättre än andra försvarsmekanismer. November var inte min månad och fy fan var skönt att den äntligen är slut. Visserligen lär det inte blir bättre, men, men… Var på Kulturhusets författarkväll och såg Masha Gessen prata om sin nya bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst och det känns som om allting hör ihop. Gessen -> min teori om politikens estetisering -> diskursanalysen -> förra teorin om ansvarsmoralen.

Har beställt boken Call be by your name av André Aciman apropå filmatiseringen som hyllats unisont och tar en evighet att komma till Sverige. Den inspirerade tydligen (?) till boken Line of beauty (skriven av Alan Hollinghurt – som  för den vann Bookerpriset) så jag kollar just nu på BBC minidramaserie av den, med bland annat Dan Stevens och Haylay Atwell. Den tar upp både klass, etnicitet- och hbtq frågor (och HIV) i 80-talets Storbritannien – det är intressant att tänka att den utspelar sig samtidigt som This is England. Den skulle dock ha tjänat på lite mer kemi mellan Stevens och de manliga skådespelarna han har relationer med. Men där har istället filmatiseringen av Call me by your name hyllats.

När jag är klar med den ska jag sen se Alias Grace och Dark på Netflix.

Har följt allt om #metoo. Och fy fan Staffan Heimersons krönika och intervju mer Resumé är både det hemskaste och mest fascinerade jag läst. Den är det yttersta exemplet på varför övergreppen kunnat fortgå i så många branscher under så lång tid:

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga ”Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas”. De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

– Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Det ”manliga geniet” och idén om att å ena sidan att att kvinnorna endast är växeltelefonister (hur länge sedan var detta vanlig i Sverige?) och att det endast är ”drullputteri” (??? – jag skulle gärna läsa en hel text där han förklarar sitt val av det ordvalet) om en man sexuellt antastar en kvinna på en personalfest.

Det är också så positivt att det nu börjar komma vittnesmål från mer utsatta grupper, #kidstoo, #utanskyddsnät och #intedinhoram – varav den sistnämnda som är på väg. Deras berättelser är nästan de viktigaste, eftersom de aldrig annars skulle komma fram i den här omfattningen.

Det sjukaste var nästan dock Uppdrag gransknings senaste avsnitt om afrofobi, ett ord som knappt någon som de intervjuade på gatan kände igen eller kunde identifiera. Trots att det är gruppen som är mest utsatt för trakasserier och diskriminering i Sverige idag. Sen den!

Och istället för att lyssna på Brand New (som jag nämnt tidigare känns osmakligt i dessa tider) har jag istället kört Drenges två skivor på repeat, speciellt den senaste Undertow från 2015.

The trees are stripped to skin.

Jag väntar. Jag kollar mobilen var femte minut och hatar mig själv för det. Kan inte koncentrera mig på uppsatsen. Kan inte koncentrera mig på någon läsning eller ens tv-serie. Det känns som om tiden rinner ut, som om jag håller på att bli galen.

Ser allting som tecken. En bra nyhet – åh, det kanske kan gå bra ändå. Någonting dåligt – det kommer aldrig att bli som jag vill. Mitt i allt det här såg jag The Centre will not hold (apropå…) på Netflix om Joan Didion. En författare som jag ställt mig lite tveksamt till av inga riktiga skäl. Såg hela i ett svep (ett mirakel) och kände verkligen med henne. När jag sen gick och la mig började jag direkt läsa A year of magical thinking som jag köpt på typ Myrorna eller loppis. Läste halva, sov och kände mig helt förstörd nästa dag. Boken handlar om sorgen och året efter att hennes make John Gregory Dunne (även han författare, och likt henne också journalist) dött. Hon kan inte acceptera det och lever i något slags limbo i tron om att han skulle kunna komma tillbaka till livet, till henne. Så gripande och fruktansvärd. Jag måste läsa ut den någon kväll så jag kan bli av med den, istället för att historien ska hänga över mig. När jag överlevt det kan jag belöna mig själv med att beställa Slouching towards Bethlehem som egentligen är en journalistisk/essäistisk klassiker, men som jag inte läst – om Kalifornien på 70-talet.

Lyssnar på together PANGEA (så bra bandnamn) och Freaky Flowers Corpse och försöker inte fastna vid varenda detalj och varenda ord som jag sa. Försöker.

Allting, samtidigt.

DSC01961

Utsikt, bild på solnedgång från i maj som jag hittade på mitt minneskort

Måndag 25 september

Skriver hemtenta i ett förkylningstecken. Försöker dra paralleller mellan ett tal av Jean-Claude Juncker och en Shakespeare pjäs. Har köpt två böcker The Beauty och Hjärtat är bara en muskel, medan jag öppnade upp Drömfakulteten häromdagen och hittade en massa post it-lappar med intressanta och inspirerande citat på – med ett bokmärke två tredjedelar in blir jag osäker på om jag läste ut den någon gång, eller om jag fastnade under en omläsning. Såg skräckfilmen The cabin in the woods härom kvällen, intressant men inte en tillräckligt läskig eller genomarbetad skräckis trots det. Den bästa filmen jag sett den senaste månaden (eller till och med halvåret) var Upstream color. Vill upptäcka en film som kan fånga och inspirera mig så igen. Men alla filmer jag är intresserad av är så långa att jag tappar koncentration halvvägs. Får väl ta och se Primer då, skapad av person. Har lyssnat på Brand New Science Fiction så många gånger och den har inte ens kommit ut på vinyl ännu. Behöver hitta ny musik, lyssnar på Black Rebel Motorcycle Clubs senaste singel – men den nya skivan kommer först i januari. Spelar klassisk musik medan jag skriver på tentan och La Dispute när jag jobbar med Hennes leende sprack.

Idag

Förbannar lärarna som la första föreläsningen för den nya delkursen samma dag som inlämningen för tenta. Inlämning 15:00, föreläsning 11:00. Aja, den är inne nu. Men det är nog den sämst skrivna tentan jag gjort.

Vad är planerna för helgen och nästa vecka? Ska gå och se DN-fotografen Paul Hansens utställning på Fotografiska museet. Ska få in ett biobesök, kanske It? Vet att jag har sett den gamla versionen av filmen, kanske när jag var 13 år, men minns i princip bara en scen. Annars ska jag skriva på Hennes leende sprack, ta en foto under gryningen liksom ett självporträtt, och komma igång med den nya delkursen Comparative European politics.

DSC02164

Utsikt, skymningsbild försök nr 2

 

Ofelia nr 115.

Det blommar ut. Det svämmar över. Ingenting får längre plats. Det sväller upp, på väg att blir en röd jätte.

Kontrollen är borta. Som en algblomning på väg att förpesta hela Östersjön, vidare, och vidare, tills alla hav är smittade.

Men vad finns bortom? Är hon på väg att förvandlas till en vit dvärg? – att krympa ihop till en norm mängd energi. Eller ett svart hål? – som slukar allt inom händelsehorisonten. Där alla i hennes närhet sväljs. Kanske halva kungariket försvinner, går det att beräkna nu vart den gränsen kommer ligga? Det är i alla fall matematik över hennes förmåga.

Våg efter våg. Som en tsunami på väg att dränka alla som står henne närmast och de som fyller henne med så mycket ilska att det sätter igång en sådan kärnreaktion att det kan smälta gud.

Det är vad han gjorde. Om det är något han ens vet om kommer vi fortsätta grubbla över i århundraden. Uppsatser kommer att fortsätta skrivas och teorier produceras. Vi vill alla veta vad som pågår inne i hans hjärna; inne i hans hjärta. Om det är något – vill säga. Det undrar ju hon. Kanske är det bara alldeles fryst inombords, likt glaciär på Antarktis. För det skulle ju förklara en del, reda ut en del trådar som trasslat till sig. Men ursäkterna är redan för många. För han är ju så ung, men han far hade ju precis dött. Han upplevde saker som han inte visste var verkligt. Och hela grejen med mamman och farbrodern – sånt är ju inte lätt, eller hur? Hon orkar inte med de bortförklaringarna länge. Det är ju hela grejen.

Det är ju det som satt i gång kärnreaktionen från första början. 40 % på grund av hans handlingar och ord, och 60 % efter 500 år av ursäkter för hans beteenden.

Så operation algblomning eller supernova, vad du nu vill, har satts igång. Hon är redo med ”nuclear football”. Hon är nu redo.

Det är en profetia som aldrig yttrats. Som glömts bort mellan boksidor. Oraklet i Delfi sparade det – tanken såg i alla fall ut så. Den var på väg, men stoppades när mer aktuella händelser närmades sig tidshorisonten.

Vi var alltid på väg hitåt. Från första stunden. När Bernardo, Marcellus och Horatio först kallade på Hamlet. Stenen sattes i rullning. Och hon är på väg att resa sig från askan. Skaka av sig allt och segra. Segra efter 1000 och åter 1000 dagar av krig och tårar. Av blodiga knogar och pressas ned mot jorden av ett glastak som väger ett ton. Hon visste bara inte om det. Medan vi borde ha förstått det. Han borde ha förstått det. Men för henne var det en process. Att växa kräver tid och tålamod. Att våga resa sig med huvudet högt kan ta år. För henne tog det århundraden.

Vi borde ha vetat om det. Vi borde vara mer förberedda. Om vi hade lyssnat mer noggrant, legat med örat mot marken. Då kanske vi skulle ha hört profetian. Vi har alla misslyckats henne. Vi är alla skyldiga. Mer än honom. Han var bara en person, eller ja, det beror väl på hur du själv väljer att se det. Medan vi har varit – miljontals, miljarder. Utan att ifrågasätta. Bara gapa och svälja. Följa flocka och nicka med huvudet.

Utan ryggrad. Och hon har fått stått ensam.