”Må de avskyvärda bilderna hemsöka oss”.

Så vad handlade då min uppsats om? Kortfattat – bildjournalistik och nyhetsetik. Jag utgick ifrån tre frågor:

  1. Hur framställs syrier eller syriska flyktingar i bild i svensk nyhetsrapportering?
  2. Vilken publiceringskontext framkommer kring bilderna?
  3. Kan det anses etiskt försvarbart att publicera dessa bilder?

och utgick ifrån fyra bilder – Alan Kurdi, Omran Danqneesh och två foton som publicerades i Aftonbladets kampanj Titta inte bort (där de publicerade bilder de annars inte skulle visa från bomningarna av Aleppo i september 2016).

alan kurdi

160818142212-05-omran-daqneesh-aleppo-syria-super-169

mideast syria.jpeg-5fb4c.jpg

sdltb69ca4a-nh.jpg

Som teori hade jag den super jobbiga och komplicerade ansvarsmoralen av 1900-tals filosofen Emmanuel Levinas som handlar om hur vi kan få empati för andra människor, och dylikt. Metod: huvudsakligen semiotik – hur bilder kan tolkas, men också diskursanalys, eftersom jag också ville titta på kontexten som bilderna publicerades i. För Alan och Omran bilderna valde jag tre artiklar från de stora dagstidningar, och Titta inte bort de texterna som hörde till kampanjen. Jag intervjuade också Aftonbladets utrikesredaktör Martin Schori för att kunna ställa frågor om orsakerna till kampanjen och hur de tänka kring etiken kring att publicera sådana starka bilder.

Vad kom jag fram till då? Från abstractet:

Uppsatsen kommer fram till att tack vare den distans som personerna avbildas med tillåter man dessa personer respekt. Men barnen i artiklarna beskrivs utan att nämna vanliga barnaktiviteter som exempelvis att leka, vilket fråntar dem en traditionell barnroll och särskiljer dem från svenska barn . Kontexten kring bilderna framkommer främst ifrån artiklarna, medan bilderna huvudsakligen visar att personerna råkat ut för något fruktansvärt. Gällande den etiska frågan framkommer flera olika sidor, bland annat att bilderna kan frambringa empati hos den som ser på bilden och rikta uppmärksamheten mot kriget i Syrien, men mer problematiska sidor som att barnen i texterna är passiva aktörer. Slutligen framkom det i en intervju med Aftonbladets utrikesredaktör Martin Schori att tidningen var mer försiktig i publicering av bilder från exempelvis terrorattentatet i Stockholm i april jämför med foton från krigets Syrien.

Kan vi alla bara hålla tummarna att ventileringen på fredag på något magiskt sätt bara går lysande?

(Citatet i uppsatsens titel kommer ifrån Susans Sontags Att se andras lidande.)

När sommaren börjar närma sig slutet.

Skärmklipp

Det var länge sedan. Jag hade ju tänkt skriva om St Petersburg resan, men jag har nästan inte skrivit någonting alls, någonstans under stora delar av sommaren. Flera saker har hängt över mig. En av de dåliga nyheterna jag skrev om i maj var att min handledare för c-uppsatsen inte tycke jag skulle presentera den vid ventileringen i juni, utan vänta till augusti och lägga till mer metodteori för att göra bildanalysen mindre subjektiv. Det kändes väldigt tungt och som ett misslyckande, även om hon (och alla) sa att jag gjort ett enorm arbete och så vidare. Men det kändes ju inte så. Det har varit svårt att skriva på den och göra ändringar under sommaren, min hjärna har helt enkelt inte var särskilt samarbetsvillig, med en väldigt låg effektivitet. Men jag har mejlat min min handledare, skrivit och ändrat, deadlinen närmade sig med stormsteg och så skrev hon i ett mejl: mer arbete behöver göras, lägg fram med hössterminsklassen. Det var ingen bra dag. Hon var super luddig om vad som behövdes göras (trots mejl fram och tillbaka), jag skrev och skrev, och sen med slutsatsen ungefärligt klart (en dag efter) skrev hon att det såg bättre ut. Sen på grund av en missuppfattning (där hon faktiskt erkände att hon varit otydlig) fick jag igår veta, klockan 14:30 att deadlinen för inlämningen var 23:59 samma dag. Det var ingen rolig timme. Men jag fick in den – 23:50. Så sen har jag aldrig varit med en inlämning, på långa vägar. I fem timmar hade jag då suttit med stavningsändingar, meningsuppbyggnad, fotnoter och referenslistan. Klockan 23:40 kom jag på att jag behövde kolla att alla fotnoter faktiskt hade sidhänvisningar, att Omran Daqneesh namn var rättstavat genom hela uppsatsen och att alla citaten i brödtexten var kursiva. Fem minuter senare upptäckte jag att jag refererat till en bok som jag någon timme tidigare hade raderat från referenslistan. Mina händer började skaka och hjärtat slog dubbelt så snabbt. Letade snabbt upp förlagsinformation och utgivningsår, och det var det sista jag hann göra innan jag la upp den på kurswebben. Nu gäller det bara att hoppas att min handledare kan rekommendera att jag presenterar den nästa fredag, så att jag äntligen kan släppa den. Om jag får ett ja på den frågan kommer jag att skriva här vad den faktiskt handlade om. Ledtråd? Se bilden ovan.

Men nu känns det som om jag faktiskt kan ta tag i andra skrivprojekt. Ofelia har vilat, medan en annan idé har börjat ta fart (som smått). Dystopi typ och unheimlich. Känner mig exalterad nu över tanken på att skriva på någon av dessa, något som jag saknat de senaste månaderna. Musiken jag kommer att skriva till: Brand News senaste Science fiction. Herregud. Skivan ingen var beredd på. Favoritspåren hittills: Could never be heaven, Lit me up och Out if Mana. Dessutom är det inte så långt tid kvar innan höstterminen startar – statsvetenskap c och ytterligare en c-uppsats. Dessutom ska jag gå en distanskurs i foto på Sigtuna folkhögskola som drar igång den 8 september. Kommer jag ha ork eller tid att skriva på något skönlitterärt? Jag hoppas det, men ska inte pressa mig själv om det inte funkar.

Uppdatering över.

Hemma.

Jag är så trött att jag knappt kan hålla upp ögonen, och ändå har jag bara åkt hem från St Petersburg idag, vilket ju knappast innebär varken jetlag eller 10 timmars flyg. Men så kan jag aldrig sova ordentligt borta heller; tältsängens gnisslande hjälpte nog inte heller.

St Petersburg och Ryssland var häftigt, men märkligt. Det kändes på något mer foreign än Marocko – det är ändå rätt märkligt. Blev smått besatt av Decendents innan jag åkte så det var deras tidiga skivor jag spelade igen och igen när jag behövde känna mig hemma. Och läste ut Don Delillos Zero K under resan dit och hem. Konstig bok, så som jag gillar det i och för sig – men ändå bland de märkligaste eftersom huvudkaraktären kände en sådan distans till allt, vilket jag bar med mig hela resan, vilket kanske inte direkt hjälpte i ett främmande land där knappt någon pratade engelska, .

Mer om resan kommer, när min hjärna har hunnit vila upp sig lite.

Utandning.

Två dåliga nyheter på två dagar. Det är rätt svårt att ta in, så jag försöker bara ta en dag i taget. Det som hjälpte för några dagar sen (nedan) hjälper inte riktigt längre. The Babies Mess me around (And you’re a dumb fuck you fucking idiot, yeah you’re a dumb fuck you fucking piece of shit, yeah you’re a dumb fuck you fucking loser, yeah you’re a dumb fuck you stupid fucking kid) och The Regrettes Hot har viss effekt.

Tisdag 16 maj

Vad hjälper i dessa stressade uppsatstider?

  1. Thåströms nya singel Utanför Old Point Bar.
  2. Klassisk musik-spellistor på Spotify (medan jag pluggar).
  3. Hockey VM.
  4. Gamla avsnitt av Great british bake of (förra säsongen).
  5. Senaste säsongen av How I got news for you. (Brittiska originalet av Snacka om nyheter. Politisk satir och även ett hyfsat sätt att hålla koll på brittiska nyheter.)

Att vara stressad får mig mer känslig för att känna oro och ångest, så till och med spänningen i en serie som Orange is the new black (som ändå är ganska tamt spänningsmässigt) kan väcka oron. Det känns helt knäppt, så jag har fått skala av det mesta jag följer på tv och Netflix till ovanstående. Det är svårt att känna ångest av ett bakprogram…

PS. Måste bara säga apropå klassisk musik – jag har följt den nygamla Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT som ju avslutades igår, eftersom jag älskar konst och litteratur så har jag tyckt det varit väldigt roligt ändå, allrahelst när man faktiskt kan några frågor varje program. Men aldrig musikfrågorna – eller, jo Bach kunde jag, men jag hade ingen aning om vad stycke hette. Men då – i finalen – kunde jag första musikfrågan som ingen av lagen kunde, just eftersom den var med på en av spellistorna jag haft som pluggmusik, på Spotify. Och jag visste till och med var stycket hette eftersom jag gillar det så pass mycket. Det i alla fall Jazzsvit av Shostakovic, har typ aldrig varit så stolt över något, eftersom ju ingen av lagen kunde det. Det var allt jag hade att säga.

Tiden tar slut och stressen växer.

Det är otroligt bisarrt, men jag har inte känt mig särskilt stressad under c-uppsatsskrivandet förrän efter tisdagen då vi hade en miniopponering. Jag började skriva ett inlägg, men lade aldrig ut det.

Onsdag 10 maj

Jag har inte skrivit här på en smärre evighet. C-uppsatsen har ockuperat min hjärna och mitt skrivande. Det är inte särskilt förvånande. Har gjort roliga saker, varit på teater och sånt, men uppsatsen ligger hela tiden i bakhuvudet och maler. Och som sagt, har inte skrivit något annat i princip. Har skrivit dagboksinlägg på datorn ibland, när jag borde skriva på uppsatsen och känner mig frustrerad.

Idag är det två veckor tills den ska vara inne och jag gick nog igenom fem olika känslor under gårdagen – hade en miniopponering med min handledaren och den andra uppsatsen som handledaren har. Kände mig först positiv efteråt, men sen när jag gick igenom dubbel uppsättning kommentarer ömsom hatade jag den ömsom kände att jag aldrig skulle lyckas. Det kändes också frustrerande och lite pinsamt för den versionen jag skickade in var inte den rätta, rubrikerna och rubriksiffrorna var huller om buller och med massor av stavfel. Vad hade gått fel? Jo, jag hade inte beräknat hur långt tid det tar för Word att spara ett dokument på 40 sidor, och stängt ned det innan den var klar. Det är vad jag, med min ADD-hjärna, är rädd för ska hända med min slutversion. Som med b-uppsatsen som fick fel framsida och stavfel på titeln.

Idag

Sedan dess har jag inte fått lika mycket gjort som jag önskat. Som sagt, innan var jag inte särskilt stressad eller orolig, men just nu tycks min hjärna ha glömt bort hur man funkar tidseffektiv. Idag intervjuade jag i alla fall utrikesredaktören på Aftonbladet gällande deras bilaga ”Titta inte bort” som de sålde med sin tidning oktober, för att samla in pengar till UNHCR. Intervjun gick bra, men jag tycket inte att det gick bra. Det är så jag känner mig nu, vad jag än gör så duger jag inte. Så för att motverka det försöker jag fokusera på det positiva – min idé som är originell, hur mycket arbete jag gjort – allrahelst med tanke på att jag skriver själv, att jag har haft disciplin och rutin, fått saker gjorda och inte prokrasinerat (förrän nu). Men jag oroar mig för att inte få ihop uppsatsen och att få kommentaren ”bra idé, men slarvigt/dåligt utförd”.

Nu börjar jag alla fall se fram emot onsdagen 24 maj, efter kl 12.00 då den ska vara inne. Tidigare har jag inte gjort det, för jag har tyckt arbetet varit så kul. Verkligen, jag skämtar inte. Men nu när det är så kort tid kvar, så mycket saker som måste bli gjorda, och stressen ligger på, ser jag fram tills det är över. Tills jag kan ta några dagar ledigt innan jag börjat titta på opponeringen. Puh, det ska bli skönt. Och sen har jag ju en till c-uppsats i höst!

Stockholm 7 april.

Fredag 7 april 23:39

Så det har hänt. Det som många har varit rädd för. Det som många har sagt inte kommer hända i Stockholm. Men det har hänt. Och det finns egentligen inga ord som kan göra det bättre, rätta till eller förklara. I ännu alla fall. Men jag är okej, och alla jag känner är okej. Det kändes overkligt att klicka på den knappen på Facebook, för det är ju någonting från nyheterna, från andra länder.

6 timmar av ett konstant nyhetsflöde. En vändan på svar, detaljer, mer uppgifter.

Sen gav jag upp. Tittade på Mannen från U.N.C.L.E. Inte min typ av film vanligtvis, men perfekt för en sånhär kväll, när man inte vill se en nyhetsuppläsare något mer.

Sen gick jag och la mig ganska tidigt. Stirrade upp i taken. För att sen ta datorn. Skriva lite, medan jag lyssnade på Ryan Adams covers av Talyor Swifts 1989. Inte vanligtvis min typ av skiva, ja, det är ju tydligen ett mönster.

Men det finns inga ord.

Teori.

Lyssnar på Våroffer och läser teori till min uppsats – filosofen Emmanuel Levinas. Jag har haft problem att kunna sammanfatta och sammanväva de delar av hans teori jag vill använda mig av (ansvarsmoralsdelen) och känner mig ibland lite korkad när jag inte fattar vad olika författare menar när de skriver om hans idéer. Det hjälper en smula när jag på baksidan av en introduktion till hans texter ser denna mening: ”…widely recognized as one of the most important yet difficult philsophers of the twentieth century.” Tack. Det är skönt att bli bekräftad. Jag har också oroat mig för att missuppfatta någonting och på så vis använda hans teori fel, men – så står det hur Jaques Derrida i hans bok om Levinas (Violence et métaphysique) menar att just Levinas missuppfattar både Hegel och Heidegger, trots att han studerat dem så länge. Helt enkelt, det är okej att missuppfatta (kanske till och med så länge man gör det intressant?)

Onsdag 29 mars 

Mars har inte varit den bästa månaden, men som tur är närmar den sig sitt slut. Och med det har c-uppsats skrivandet tagit fart. Gällande mitt mående har jag begärt en tid hos min vårdcentral, och jag är just nu uppsatt på en väntelista (!) för de har för få läkare. Det är helt sjukt. Det har tidigare tagit tre månader från att man bokar tiden tills man får den, och man ska inte behöva vänta så länge. Hur fungerar det egentligen om man behöver regelbundna besök? Det blir ju 4 per år.

Jag hade den första handledningen idag, och har också haft huvudvärk i ett dygn nu. Det är rätt tröttsamt. Men handledningen gick bra! Och det är kul när till och med ens lärare och handledare tycks exalterade över ämnet man valt!