En lättare b-uppsatspanik som gör det svårt att andas

Hemtentan i Metod är inskickad sedan några dagar nu, och det är bara en delkurs kvar på terminen. Det är helt sjukt. Jag har snart klarat ett helt år. Och dessutom är det inte långt kvar till journalistikstarten. Jag är väldigt nervös, men också exalterad. Det ska bli kul! Jag försöker att inte tänka för mycket på det just nu, och hålla tankarna till b-uppsatsen och inte få panik. Hemtentan tror jag gick okej, vi får se. Det är lättare att avgöra hur bra ens prestations på en salstenta än en hemtenta.

Lämnade idag in formuläret om val av b-uppsatsämne, metod, material, teori, etc. Hade en totalt värdelös introduktionsföreläsning, där läraren (eller ”docenten” som han är så noggrann att påpeka) motsade det som läraren sade under metod-kursen (väldigt hjälpsamt), berättade om hur han de senaste åren verkligen kommit in i Stephen Kings författarskap, gjorde en lång monolog om hur statsvetenskapen var bättre än de flesta andra inriktningar eftersom studenterna får välja egna ämnen, om hur forskning är mycket bättre än journalistik – allrahelst samhällsjournalistik och debattinriktad journalistik (bör jag påpeka att det alltid går journalist elever i statsvetenskaps klasserna)? Och så vidare. Fick lätt panik efteråt gällande det han sade om vad som krävs för att skriva en b-uppsats och få den godkänd, antalet timmar, förmågan, att vara ”normal begåvad”. Ibland önskar jag att det finns någon grupp i skolan för folk som pluggar med funktionsnedsättningar. Där man kunde prata med andra, få byta erfarenheter, kanske också tips om hur andra gör för att klara det. För ibland känns det väldigt ensamt.

Gick till biblioteket efteråt och skrev ut en massa artiklar, och lånade böcker. Medan jag sökte efter böcker om feminism kom jag på att jag kanske vill ändra mitt ämne en smula. För det första har jag bytt från diskursanalys till ideologianalys – tror det passar bättre. Men vore det inte mer intressant att undersöka vilka som faktiskt fick plats i den feminismen som debatterades under valrörelsen? För om jag väljer det, vilket jag tror att jag kommer att göra, så kommer ju teorin automatiskt (vilket vad ju det läraren sade att det skulle göra under Metod-kursen) – nämligen intersektionalitet. Jag kom alltså på det här en halvtimme efter att jag lämnat in mitt ämnen. Men skit samma. Det spelar ju ingen roll. Ämnet är ju mer intressant, och det känns lite viktigare.

Jag vill så gärna att det här ska gå bra. Att jag ska få till en bra uppsats. Att jag kan visa för mig själv att jag kan klara så pass självständigt arbete, och allt annat som hör en b-uppsats till. Formalian är inga problem. Den kan jag göra i sömnen. Språket – för jag älskar ju att skriva, men jag har haft så mycket tvivel om det se senaste åren att dessa tvivel till och med sipprat in gällande mitt akademiska språk. Men också argumentation och analys. Ingen lärare har kommenterat på min argumentation på något jag skrivit, så jag antar att det inte är något problem, desamma gäller väl att göra skarp analys – men det är ju inte så lätt att bara stänga av oro och sjävtvivel.

Imorgon ska jag börja arbeta materialet. Måste också hitta någon/några bra böcker om intersektionalitet, men det borde ju finnas någon som Kimberlé Crenshaw skrivit.

Miss Representation

Jag såg igår den fantastiska dokumentären Miss Representation på Netflix. Den var lite triggande i börjande (skärande och ätstörningar), men handlar om hur kvinnor porträtteras i media och populärkultur. Den är amerikansk, så det flesta exemplen kommer ju då från Hollywood, amerikanska dokusåpor och fruktansvärda kabel nyhetssändningar. Sättet som media pratar om starka kvinnor med makt som Hillary Clinton, klichéer och stereotyper i film och dokusåpor – som super sexiga (för mannen att vila ögonen på) eller bitchiga (där de hela tiden fightar med varandra). Det kändes som en viktig film att ha sett, och den fick mig att fundera över en hel del saker – men det visar också att en av de viktigaste sakerna för feminism att ta tag i idag (i västvärlden) handlar om attityder, och sättet vi porträtterar kvinnor. En annan viktig poäng var den om konsumenternas makt (som också var med i en dokumentär jag sett nyligen om honungsbinas försvinnande), om vi slutar köpa biobiljetter till filmerna som porträtterar kvinnor på fruktansvärda sätt (ha, typ 50 Shades of Gray), slutar köpa skvallertidningar som konstant kritiseras kvinnors kroppar, och väljer nyhetskanaler som en mer jämställd könsfördelning, så kommer vi en bra bit på vägen. Värt att tänka på.

Hur som helst, var jag insåg efteråt var hur lite film jag ser som är regisserade av kvinnor, om kvinnor eller med kvinnor i huvudrollen. Det är pinsamt sällan. Jag brukar kolla eller fundera kring Bechdel-testet när jag sett en film, men jag inser nu att det inte räcker. Jag måste aktivt se till att se filmer med eller om kvinnor, istället för att fortsätta se manscentrerade historier och inte ens märka det. Som jag har sagt tidigare, jag vet inte ens riktigt vem som är min kvinnliga favorit skådespelare, trots att jag kan komma på massor med men som jag älskar att se. Jag har tidigare visat denna (statistik om filmbranschen) på min blogg, som visar hur underrepresenterade kvinnor är i filmbranschen. Men jag måste säga att det känns faktiskt svårt det här – för jag gillar specifika typer av filmer (även fast det kanske inte ser ut så), och det känns svårt att hitta filmer som möter mina nya kriterier, och är den typen av filmer jag gillar. Jag har dock hittat några lister för att hjälpa mig, Best movies with women in the leading role, 50 essential feminist films, 10 films with strong female leads everyone should watch, The best women film directors, Top 100 films directed by women,

Gone Girl

I lördags såg jag David Finchers senaste film Gone Girl på bio, baserad på thrillern med samma namn skriven av Gillian Flynn, som även ligger bakom manuset till filmen. Jag är ett stort fan av Finchers thrillers (typ Seven, Fight Club, Zodiac och The Girl With the Dragon Tattoo) och efter att tvingats se trailer från Gone Girl på Youtube en halv miljon gånger, så bestämde jag att den borde ses efter att läst en bit av Hanna Fahls artikel om ”cool girl-monologen” (jag återkommer till den senare.) Så jag visste egentligen inte så mycket om den, eftersom jag inte hade läst boken (läser sällan deckare och thrillers) och hade även medvetet undvikit recensioner eftersom det är en Fincher-film och jag inte ville få något förstört.  Jag hade köpt popcorn (thriller kräver popcorn) och slog mig ned i biosalongen för 15 minuter av reklam, och sedan drog filmen igång.

Vi får följa Nick Dunne (Ben Affleck) som har en helt normal dag där han möter sin syster som jobbar på en pub och klagar över sin femte bröllopsdagsfirande och frun i allmänhet, för att sen ta sig hem. Där upptäcker han att glasbordet i vardagsrummet är krossat och frun Amy (Rosamund Pike) är försvunnen. Han ringer polisen som direkt som tar det på största allvar och drag igång en utredning. De hittar blodstänk i köket, och den manlige polisen Gilpin misstänker direkt att Dunne är skyldig till Amys försvinnande när han inte beter sig ”på rätt sätt”, och inte heller kan svara på vad hon gör om dagarna, eller om hon har några vänner i området. Men Rhonda Boney som leder utredningen känner att någonting inte är som det verkat. Paret Dunne tvingades flytta från sitt älskade New York till Missouri när Nicks mamma blev sjuk i bröstcancer, och deras liv försvårades ytterligare när de båda förlorade sina jobb på grund av finanskrisen, vilket ledde till svårigheter i deras äktenskap. För de var ju så kära i början, och kysstes i ett sockerregn och hade sex jämt, på allt med vågade platser. Scener från tidigt i deras förhållande varvas med utredningen, samt när det började knaka i fogarna. Pressen hakar snabbt på utredningen, och hetsar att Nick självklart måste ligga bakom Amys försvinnande.

Jag har alltid haft svårt för Ben Affleck (hans träighet) men tyckte ganska tidigt att han inte var så farlig. Till och med ganska bra. De romantiska scenerna i början var ganska fruktansvärda och fick mig nästan att undra om jag valt fel film. De var allt för gulliga och sentimentala. Men första halvrimmen i filmen hade jag svårt att inte fundera över Amy/Pike. Någonting var inte rätt, eller bra. Och jag undrade om hon helt enkelt inte var en särskilt bra skådespelare. Hennes ansiktsuttryck var mest alldeles slätstruket så ett sätt som inte riktigt stämde. Tyler Perry som spelade Nicks advokat var en karaktär som förde in en hel del behövd humor, till den annars väldigt mörka filmen. Den kvinnliga karaktären som jag tyckte mest om i filmen var Nicks tvillingsyster Margo, spelad av Carrie Coon. Dessutom tyckte jag mycket om hur den undersökte medias roll i denna typ av polisutredningar, och de åsikter som medierna presenterar som sanningar får alla i området där de bor att bli övertygade om Nicks skuld. Det gör en dessutom glad att man inte bo i USA, där tabloiderna och spekulativa nyhetskällor har större makt. (Spoliervarning från och med nu.)

Det blev snabbt tydligt att det inte alls rörde sig om Pikes skådespelarinsats, och jag måste säga att jag misstänkte att hon låg bakom sitt eget försvinnande från en av de första scenerna då hon låg med huvudet i hans knä, och han drog händerna genom hennes hår. Hennes blick var psykopatkall. Men en av de bästa sakerna med filmen var användandet av unreliable narrator (opålitlig berättande) eftersom vi får sån empati för varför hon känner sig manad att lämna honom. Han hotade henne, slog henne, var en fruktansvärd make, och en hemsk person. Scenerna är tillbakablickar, och ibland berättade genom hennes alltmer skräckslagna dagboksinlägg. Vi förstår det, och även om den Nick Dunne som går igenom polisutredningen verkar vara en okej person, så tror ju vi i publiken på att det måste vara en fasad. Allrahelst med tanke på älskarinnan Andie, en  20-årig elev i hans kreativt skrivandekurs, som han har inga problem med att bli avsugen av, mitt under fruns försvinnande.

Både boken och filmen har omgetts av en diskussion om kvinnokaraktärerna, samt om historien är feministisk eller antifeministisk. Hanna Fahls artikel är ett svenska exempel på det, liksom denna artikel från The Guardian som ganska bra sammanfattar debatten kring både filmen och boken. Den får mig dessutom att vilja läsa boken, för att kunna jämföra. Eftersom den kritiserar hur den så kallade ”cool girl-monologen” förlorar lite av sin skärpa, samt förvandlar många av kvinnorollerna till stereotyper. Amys karaktär är till exempel är så gått som helt utan djup, Nicks älskarinna, white trash kvinnan som bort granne till Amy efter att hon rymt, och Amys rika mamma. Kvinnokaraktärerna var verkligen något jag störde mig på även när jag satt i biosalongen. Till ”cool girl-monologen” som syftar till när Amy rasar över kvinnor som i förhållandet med sin pojkvänner tvingas förvandla sig till den sköna tjejen som aldrig blir arg, och är väldigt ”low maintenance” (kräver lågt underhåll.)

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej[DN]

En annan sak som kritiserats är att Amy falskt anklagar sin före detta pojkvän för att ha våldtagit henne, något som förstör hans liv. Det är något som förekommer relativt ofta i deckare och thrillers, och förstärker vissa personer tro om att det då måste vara vanligt förekommande i verkligheten också. En total jävla osanning, som då påverkar kvinnor som blivit våldtagna, men som därför inte tas på allvar. Våldtäktsoffer som behandlas illa nog som det är under en polisutredning och rättegång (vad som kallas second rape.) [The Guardian, ”She references a report by the Crown Prosecution Service last year, which found that, during a 17-month period, there were 5,651 prosecutions for rape and just 35 for making a false allegation of rape.” Mer statistik här.]

När jag lämnande biosalongen kände jag mig uppfylld av en enorm upprymdhet, för jag har aldrig riktigt sett en film som Gone Girl. Den var otroligt spännande, hade humor och trots en del segare scener så kändes den inte som de 2,5 timmar som den faktiskt var. Trots att slutet inte var riktigt tillfredsställande. Men att som publik bli total lurad av en karaktär och en handling är fruktansvärt roligt. Jag hade dock lite svårt att skaka av mig en specifik scen där Amy övertalar en före detta pojkvän till sex, och mitt under akten, iklädd sexiga underkläder, sticker hon en kniv i hans hals och tycks njuta av när blodet strömmar över hennes kropp. Det är nog den mest brutala scen jag någonsin sett, mest på grund av hur den blandar (eller jämför) det sexuella njutandet, med det mordiska. Men som sagt, kvinnokaraktärerna skavde en smula och när jag kom hem läste jag en rad recensioner, liksom hela Fahls artikel. De tydliggjorde en del av problemen med filmen, så vi får väl helt enkelt se om jag läser boken, för att se om den är mindre problematisk.

Fredag, och 1-3

1. Förra helgen (tror jag) visade SVT filmen Take Shelter från 2011. En film jag har velat sett nu i tre år, sedan den recenserades på min favorit film podcast Filmspotting. Jag tror inte ens den visades på svensk bio, så därför hade jag glömt bort den. Filmen centreras kring Curtis (Michael Shannon), en man som bor i Ohio, med sin fru Samantha (Jessica Chastain) och döva dotter Hannah. Han kämpar för att få allting att gå runt ekonomiskt, i en tid då det är svårt för de flesta, och frun försöker hjälpa till genom att sälja handsydda saker på loppis. Tack vare Curtis generösa jobbsjukförsäkring får de en möjlighet att kunna ge deras dotter ett hörselimplantat. Men redan får filmens börjar får vi se mardrömmarna som plågar honom, apokalyptiska stormas och oväder, och allt eftersom tiden går börjar de förfölja honom allt mer – inte bara på natten. Var som gör detta extra outhärdligt är att hans mor drabbades av schizofreni under hans uppväxt, och nu bor ensam på ett hem. Hon klarade inte ens att ta hand om honom när han var barn. Så har detta drabbat även honom? Han blir alltmer besatt av tanken på att bygga en ordentlig storkällare för att kunna rädda sin familj, när stormen som han drömmer om väl kommer. Ett projekt han påbörjar, trots att han egentligen inte har de ekonomiska medel som krävs.

Till spoilers, och mina problem med filmen. Jag hade uppfattat det som att var en film som handlar om Curtis kamp mot sig själv, mot rädslan för schizofreni, mot drömmarna som förföljer honom och för att lyckas hålla ihop sin familj. Men mot de sista 20 minuterna blev det plötslig en annan film, nämligen en katastroffilm. Stormen kommer, och de hinner stänga in sig i stormkällaren innan det blir för sent. Vid det här laget börjar min förtjusning i filmen försvinna, men den väcks igen när de tydliggör Curtis rädsla för att lämna stormkällaren när stormen väl är över. Men hjälp av frun öppnar han upp sig ordentligt hon en psykiater som ger rekommendationer om medicinering, och meddelar att han kommer behöva läggas in för att få ordentlig vård, men att han först bör åka på en tur med familjen, till en hus vid havet. Och det är här filmen slutar med att den apokalyptiska stormen väl kommer, och mardrömmarna slutligen besannas, och motorolja regnar från himlen. Det blev en annan film, från en hemsk och drabbande historia om psykiskt sjukdom, till en katastrof – och apokalypsfilm. Jag blev besviken, och önskade så att de valt ett annat slut. Kanske är det bara jag, jag vet inte. Med slutet förvandlades det till en film som jag inte längre gillar, eftersom den typen av genres helst enkelt inte intresserar jag. Men jag hoppas dock att andra kunde uppskatta den. Det är en väldigt sorgset och vackert berättad historia, trots allt.

2. Igår såg jag filmen Frank, som hade premiär tidigare i år.

Det är en indiefilm regisserad av irländaren Lenny Abrahamson. Den handlar om ett band – och som jag förstod i efterhand, är baseras på en verklig person, det komiska alteregot Frank Sidebottom, skapat av den brittiska musikern Chris Sievey, som var frontman för (typ) punkbandet The Freshies. Ett band jag var bekant med, men aldrig hör. Till mitt försvar finns det väldigt många punkband, och det är svår att hinna med att höra alla. Vi får följa en ung man vid namn Jon Burroughs (spelad Domhnall Gleeson, kanske mer bekant som Bill Weasley i Harry Potter), som älskar musik, och desperat vill bli musiker. Via sociala medier glamoriserar han sitt liv, som i jämförelse verkar patetiskt. När han en dag sitter vid stranden är det en man där som försöker dränka sig  – han är keyboaradist i ett band vid namn Soronprfbs. Eftersom denne man nu behöver lite tid inlagd på en psykiatrisk avdelning får Jon chansen att ta hans plats i bandet. Och vilket band det är! Lett av Frank, som inte låter någon se hans ansiktet, utan täcker det med ett huvud skapad av papier-maché, med påmålade ansiktsdrag. Alla medlemmar är galna, utom Frank – vad än Jon själv tror. Frank spelas av en av mina personliga favoriter Michael Fassbender, även fast det ibland är svår att känna igenom honom, utan hans ansiktsdrag och med en amerikansk dialekt. Vi får följa hur de försöker spela in en skiva i en irlänsk stuga, och Jon försöker lika desperat passa in i bandet. Det är en absurd, knäpp och rolig film. Men med mer hjärta och själ än vad jag först trodde. När filmen var slut kollade jag på en intervju med Fassbender och Gleeson, där de talade om hur när man tittar på en rolig film, så öppnar man upp sig på ett annat sätt, och kan då ta till sig mer  jobbiga, och svåra ämnen. Och allt detta blir tydlig den sista halvtimmen av filmen, som jag inte tänker avslöja. Den har ett djupare budskap, den var inte bara rolig och knäpp – karaktärerna är inte bara roliga och knäppa, det finns ett djup därunder, som är sårigt och blödande. Den är helt klart värd att se, och jag älskade musiken, i all sin knäppa, experimentella, elektroniska, nästa wall of sound, möjligtvis Velvet Underground inspirerande, poprockiga sound. Annorlunda, och jag var positivt överraskad av Michael Fassbenders röst, eftersom han sjunger allt själv. Spotify har en låt från soundtracket, den avslutande I Love You All, som jag grät lite under den scenen.

3. Jag hade beställt två böcker, som till min stora glädje anlände igår, nämligen Caitlin Morans How to Build a Girl, och Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, varav den sistnämnda precis givits ut i pocket. Vi början med Caitlin Moran, som började som musikjournalist, men nu skriver krönikor för The Times, och givit ut den moderna feministiska guiden How to be a Woman, som jag älskar. Men som även skrivit en barnbok, samt givit ut sina samlade krönikor (i Moranthology), som är hysteriskt roliga, men med intelligenta poänger. How to Build a Girl är hennes första skönlitterära bok för vuxna. Jag har sen igår hunnit läst hälften, så jag kan ge en liten sammanfattning. Den börja med att poängtera att trots att huvudpersonen har en del likheter med Moran själv, så är den inte baserad på hennes eget liv. Den handlar om den 14-åriga, överviktiga tjejen Johanna, som bor med sina föräldrar, och flera syskon i ett council estate i Wolverhampton, England. Hon är okysst, och vet inte vad hon vill göra med sitt liv – tills hon inser att hon måste döda sig själv, och bygga en ny person – en bättre person, en som kommer att bli av med oskulden, och som inte fortsätter bli mobbas. Och detta kan honom göra genom att bli en cool musikjournalist. Det är en lättläst bok, men som allt jag läst av henne är den även väldigt rolig, till den grad att jag idag suttit och läst den på tunnelbanan, och skrattat för mig själv. Men likt Frank är det jobbiga ämnen under all humor, ingen tar henne på allvar, hon känner enorm skuld inför sin familj, när hon är rädd att hon förstört pappans chans att fortsätta kunna få ekonomiskt handikappsstöd. Hittills älskar jag den, och kommer bli väldigt ledsen när jag kommer till sista sidan.

Från Holmes till Sherlock har jag velat läsa sen den recenserades i SvD, och recensenten klagade på att Boström inkluderade den brittiska, moderniserade tv-serien Sherlock, som han personligen inte verkade gilla, i boken.  Jag älskar Arthur Conan-Doyles historier, samt alla filmade versioner jag sett (kanske 5-6 olika.) Det är en underbar, och intressant karaktär, som det alltid tycks finnas mer att säga om. Mattias Bodström är en av Skandinaviens ledande Sherlock Holmes-kännare och har valts in i det förnäma Holmessällskapet The Baker Street Irregulars, så det är en man som kan sin sak om historierna och karaktärerna. Dessutom, om man verkligen gillar någonting så kan man aldrig lära sig för mycket om det.

Hen, SvD debatt och tankar

De tre sista styckena är personliga tanken som jag försökte sortera genom att skriva ned dem, det är inte något jag är ”klar” med.

———-

Har en märklig förtjusning i SvD:s opinions debatter de har på sin hemsida. Nu senaste var det om order ”hen” och dess inklusion i Saol. Jag känner så väldigt få konservativa människor att det blir intressant att se hur de upplever världen, och försöka förstå deras värderingar – även om jag verkligen inte håller med. Med ord som hen blir det väldigt tydligt.

Det finns främst två argument mot: 1. Vi har redan könsneutrala ord som exempelvis ”den”, ”vederbörande” etc. Det här argumentet gör mig arg för jag älskar ord, och jag kan bara inte förstå hur man kan säga att vi inte behöver nya ord, för vi har redan andra. Sen när finns det en gräns på hur många ord svenska språket bör innehålla? Dessutom känns det mer som en svepskäl, för om ordet inte hade så starkt stöd från feministiskt vänsterhåll skulle det ju inte vara problem. Problemet är inte att vi redan har tillräckligt många ord i svenska språket, problemet de politiska undertoner som ordet förknippas med. Men i och för sig är förändring något som anses farligt/onödigt.

Argument 2: Att ordet är förvirrande med dess två olika betydelser, den ena som ett könsneutralt ord som inkluderar både hon och han, som kan användas i juridiska texter eller journalistik, men också för personer som inte identifierar sig med könsbundna pronomen. Men senaste gången jag kollade innehöll svenska språket en hel hög med ord som har mer än en betydelse, så återigen, svepskäl/ursäkt etcetera.

Skrev dessutom att det är en bra början inför den dag Sverige juridiskt kommer tillåta ett tredje kön. För det behövs, av den enkla anledningen att personer identifierar sig så – och det är väl verkligheten som Sveriges lagar borde spegla? Men – är det en ”extrem vänder åsikt” eller? för den biten kom aldrig med bland debattinläggen.

Har personligen funderar väldigt mycket över det här med könsidentifikation. Om jag förstått det rätt så finns det i engelska språket två olika ord – ”sex” som betyder fysiskt kön och ”gender” som betyder den mentala identifikationen. I svenskan blir det krångligare med 1. biologiskt kön, 2. könsidentitet, 3. socialt kön, 4. juridiskt kön. Och jag vet inte ens om jag kan formulera vad ”jag” finns i alla dessa ord. För mellan Asperger’s syndrom och borderline blir identitet något väldigt förvirrat och otydligt. Men ändå, jag gillar att svenskan är mer specifik, för det gör det lite lättare.

Men vad jag vet är: Jag gillade inte tanken i tonåren att växa upp och bli ”kvinna”, det känns knäppt och det gör det fortfarande. Jag identifierar mig inte med den bild av kvinnlighet som 99% av fallen presenteras i media och populärkultur. Jag känner mig inte kvinnlig, även om jag jag ”kvinnliga” saker och attribut, men jag gillar dem inte för att de anses kvinnliga. Att jag har kvinnliga könsorgan har jag inga problem med, att jag socialt ses som kvinna har jag heller inga problem med, men det vore kul att experimentera lite på ett med medvetet sätt. Att det står kvinna i mitt pass och på mitt leg är också okej. Men när jag funderar över om jag identifierar mig som kvinna fastar jag alltid redan på fråga ett. För hur sjutton känns det då att vara kvinna? Hur ska jag kunna svara på frågan när jag inte förstår den? Kan man definiera det? (Om någon har någon som helst slags definition av hur det känns att vara kvinna, skriv gärna, för jag vill verkligen vet.) Men det måste väl de flesta, med tanke på vår samhälle, debatter och definitioner av kvinnligt och manligt. Men det betyder inte att jag mer identifierar mig som man. Den tanken är bara absurd, och får mig alltid att skratta.

Det så svåra och förvirrande tankar, men det är ungefär så här långt jag kommit. Men jag har också insett att det inte  spelar så stor roll för mig. Jag tycker det är rätt ointressant vad folk identifierar sig med för kön, och har ofta skrivit skönlitterär med könsneutrala formuleringar eller helt frånvarande av pronomen. Kön är oviktigt, om man bortser från att vi inte har ett samhälle som tycket likadant. När vi istället lever i en värld där inte alla tillåts, där de som identifierar sig bortom manligt och kvinnligt inte ens existerar juridiskt sett. Jag tycket att det är ointressant var folk kommer ifrån, vem de har sex med, och om det överensstämmer mellan vad de har mellan benen och bilden i hjärnan. Men det blir viktigt tills den dag då vi faktiskt har ett samhälle som är inkluderande, accepterande och solidariskt.

Hur som helst – tankar.

Teens reacts to Blurred Lines

Teens react to Robin Thicke’s Blurred Lines  (Det blev en länk, wordpress kunde inte ”hitta” videon när jag försökte lägga in den.)

Teens reacs to… är en underhållande youtube-kanal som är precis som det låter. De visar en video, kan vara musik, eller filmrelaterat, eller lite vad som helst, medan de filmar (de amerikanska) tonåringarnas reaktion, och ställer frågor om vad de precis har sett. Rekommenderar dem varmt. Hur som helst, hittade en video om Blurrad Lines, och började titta – för det kan väl vara intressant. Men vad videon istället gör är att visa att tonåringar har en utomordentlig kolla på vad som är okej och inte, att de är välinformerade och har vettiga åsikter. Något som jag hört många ifrågasätta om både ungdomar och amerikaner. Hur som helst, några av de allra bästa citaten.

  • ”Those plastc clothes cannot be comfortable.”
  • ”I’m feeling really uncomfortable.”
  • ”Cause the video is not very good.”
  • ”Is this what they call pop culture?”
  • [Om texten Robin Thicke has a big dick] ”I think he’s trying to overcompensate a little bit.”
  • When I listen to the song, its not even that m life is a any better, is that my life is actually a bit worse. Like I’ve become a lesser being.”
  • [Om videon] ”I feel violated.”
  • [Om att kvinnorna är topless i den andra versionen] ”Maybe in a way it’s better, because it’s lessed blurred lines, more to the point, everybody’s on the same page. These girls are being sexuallized.”
  • [Om hur videon porträtterar kvinnor] ”As sex objects.”
  • ”That’s what pop culture is. Putting women down. You know you want it. You’re such a good girl, you can’t have it, oh but you want it.”
  • ”If a guy watch this video, he’ll think think it’s okay to do that to women, and it’s not okay.”
  • ”It’s a bit embarrassing of our society that this song is so popular.”
  • ”He’s a married man with kids?! And his wife lets him do that?!
  • ”A kid who listents to the lyrics are not going to take them as being funny, but they’re gonna grow up and think that if a girl says no, she could really mean yes.”