Hösten är igång på riktigt.

DSC02128

Veckans fotouppgift: blue hour (skymmning och gryning)

Det löste sig med praktiken, tror att det var redan dagen efter jag skrev det förra inlägget. Tydligen var det den tillfälliga konsulenten som inte hade någon koll… Så jag har rätt att söka till den praktiken jag är intresserad av – det vill säga redaktionell. Det känns ju inte ett dugg super läskigt.

B-planen om jag inte får en praktikplats? Söka master/magister i journalistik (även om jag inte är säker på just journalistiken och jag har ju lika mycket rätt att söka statsvetenskap – förutsatt att c-uppsatsen verkar gå bra. Kanske borde jag som c-plan även söka stats?) Både Uppsala- och Stockholms universitets program verkar rätt bra.

Den sista planen kom som en desperat idé när jag trodde att ingenting skulle gå. Slutligen skriva klart Hennes leende sprack (Ofelia) och skicka in den till ett förlag. Jag vet inte riktigt varför, men jag har mer tilltro till mina chanser med ett sådant försök nu. Norstedts förlag hade författarkväll för några veckor sedan, Johannes Anyuru var där och pratade bland annat, liksom Laura Lindstedt som skrivit Oneiron, Ebba Witt-Brattström och flera till. En man som jobbar där som litterärchef (kan ha hittat på den titeln) pratade om vad det är som får dem intresserade av ett nytt manus – där originaliteten är det främsta.  Det jag behöver är att lägga till lite på slutet, kanske 5000 – 8000 ord? Sen gå igenom det för att se att det finns ett bra flyt och utan lösa trådar (som inte ska vara lösa). Så för att faktiskt kunna göra detta krävs det att jag kan komma tillbaka till den historien och skjuta upp min dystopiidé (som jag skrev på senaste igår kväll).

Men som sagt, ska ju också få en c-uppsats skriven denna termin (har en idé där) och på torsdag får vi statsvetenskaps c:s första hemtenta!

Annonser

Kreativitet som en livlina.

Det blir extra viktigt att komma ihåg vad som hjälper att sänka stressnivåerna och får det att kännas mindre akut och omöjligt när allting kör ihop sig samtidigt.

Innan fredagen och fotokursens start hade jag bara sett det som ett stressmoment. Jag oroade mig för vad dagarna skulle innebära, hur det skulle vara där, hur jag skulle ta mig dit, de jobbiga tiderna och alla nya personer – och hur påfrestande kursen skulle bli. Väl där var det roligt, väckte kreativiteten och stressen försvann. Men med allting idag så hade jag glömt bort det positiva igen, men blev plötsligt påmind om hur viktigt det är för mig att hitta ett kreativt uttryck när allting blir för mycket.

Jag påmindes också om det på föreläsningen – för det handlade om språk, men också om begreppsförändring under tid – linguistic interventions och speech act. I den intressanta boken Textens mening och makt, som också är mycket torr och icke hjälpsam vid faktisk användning av metoderna den skriver om, tar den upp hur speech act (språkhandling) utvecklats från Wittgenstein. På föreläsningen kom jag på hur jag faktiskt skrev om just språkhandling i Hennes leende sprack (Ofelia-projektet) efter att ha läst halva Wittgenstein-boken Filosofen som inte ville tala under resan till Bryssel.

125.

När det talade språket mellan människor inte räcker längre söker man efter något annat. Det är nödvändigtvis inte ett fridsamt sökande. För Ofelia var det inte så. För Ofelia var det desperation – en kamp för ett alternativt sätt att uttrycka sig. Ett nytt sätt att göra sig hörd. På scenen fann hon blommornas språk. För det ansåg Det manliga geniet vara ett tidsenlig och passande sätt för en flicka som hon. Det hör ju till saken att han inte rådgjorde med henne. Det hör alltid till saken. Allrahelst för Ofelia.

126.

Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.[1]

127. 

Går tiden verkligen framåt? Är historien verkligen kronologisk? Ett steg framåt, två steg bakåt. Är det så bara för mig? Vi är alla fast i våra egna bubblor där vi aldrig kan nå fram till varandra. Därav politiken – med olika perspektiv på upplevelser som säljs till högstbjudande. Därav journalistiken med sina hundratals tolkningar. Därav litteraturen – där varje författare tror att de säjer sanningen och att sanningen kommer levereras i ett paket med rosett till läsaren mellan inbundna sidor.

128.

Hon är fast. Hon kan inte se om oförmågan att tala och tolka är problemet i sig, eller om det istället handlar om att inte se. Det är två olika problem, två olika frågor. Men hon kan inte reda ut dem.

129. 

En känsla är alltid en oöversättbar sanning. Men problemet är ju att känslan är en sanning som kan ändras, ibland från en minut till en annan.

130. 

En handling är inte mycket bättre det. Handlingen är bara språkets stand in. Den kommer efter. Känsla – ord – handling. Det ena efter det andra. Sammankopplade som i en kedja, som för Ofelia har kommit att betyda något mycket speciellt.

Känslan är ren. Orörd. Men för att komma fram till ordet – och sedan handlingen – måste du komma över en tröskel som ligger långt över ditt förnuft.

131. 

Speach act. Hur i helvete tänkte Det manliga geniet där?

Act. Act and you will recieve.

Har jag missat något fundamentalt?

 132. 

Hjälp. Hjälp! Förstår du inte?!

[1] Wittgenstein, Tractatus Logico-philosophicus

Språkets brister är egentligen något som följer genom hela den texten. Antagligen kommer jag använda diskursanalys i min c-uppsats is statsvetenskap, men jag är intresserad av att kanske rikta in mig på just begreppsanalysen istället. Det vore en möjlighet att gräva i något som jag skulle kunna väva in i Hennes leende sprack.

Och sen har jag mitt dystopi-projekt som jag inte ägnat en tanke till de senaste två veckorna, men här ett smakprov att det jag skrivit hittills.

Sömn är något ouppnåeligt. Overkligt. Långt borta i horisonten, dit man aldrig når. Vakenhet är ljusfläckarna på baksidan av ögonlocket när man gnuggat dem för hårt. Kanske är det bäst så.

Tystnad. Betong och stål. Det finns ingenting som utstrålar värme. Solen når aldrig zenit utan kommer bara halvvägs för att sedan dala. Det har blivit värre. Men det bör man inte tala om. Människor kan i alla fall anpassa sig, de är som kackerlackor.

”Det var länge sedan. Generationer sedan. Eller, det är kanske bara en myt allihop. Det är svårt att veta. Jag är ingen jäkla expert på sånt där. En del har ju sagt att det bara är… vad är det där ordet? Jo – alternativ fakta. Ja, kanske är det så. Ha, ja, det är ju faktiskt det mest troliga. Att det bara är någon historia, någon myt som flutit med under alla dessa år.”

 

12 maj

Jag fick sömntabletter utskrivna idag. Får ser om de hjälper. En halv timmen innan sänggående. Om det inte funkar, en halv till. Men om det inte funkar skulle jag komma tillbaka. Ej mer än halv + halv. Möjliga biverkningar: trötthet, huvudvärk, muntorrhet, koncentrationssvårigheter, hallucinationer, minnesluckor, nedsatt reaktionsförmåga, rastlöshet i benen, rörelsetröghet, ofrivilliga muskelrörelser, ryckningar i ansiktet, minnesstörningar (inträffar ofta flera timmar efter att du tagit medicinen, för att minska risken måste du se till att få sova ostört i 8 timmar), förvärrad sömnlöshet, mardrömmar,

Bör uppmärksammas – finns risk för toleransutveckling. Finns risk för psykiskt och fysiskt beroende. Finns risk för minnesluckor. Finns risk för sömnambulism och liknande beteenden.

 

19 maj

Domedagsfröbank översvämmad

Fröbanken på Svalbard som ska kunna stå emot naturens krafter har översvämmats av smältvatten. Banken innehåller fröer från alla värdens hörn och tanken är att den ska kunna överleva naturkatastrofer och kärnvapensprängningar, men vatten från smältande isar har översvämmat fröbanken. Det så kallade domedagsvalet är beläget på Svalbard och förvarar över 800 000 växtarter, bland annat blommor, grönsaker och frukter. Efter en ovanligt varm vinter i Arktis har glaciärerna smält på ett oväntat sätt. Banken var inte förberedd på att permafrosten i området skulle kunna smälta, vilket orsakat detta. Dock har frösamlingarna inte skadats eftersom vattnet inte nått tillräckligt långt in. Fröbankens säkerhet ska nu förstärkas ytterligare.

 

Tisdag 20 maj

Nyheterna var märkliga idag. Man skulle kunna tro att någonting som ska vara oförstörbart ska vara oförstörbart, men tydligen inte. Jag vet inte ens om det är oroande. Vet heller inte om den nya medicinen har hjälp än. Tar fortfarande en halv tablett, väntar en natt till eller två innan jag prövar att ta en hel. Det kändes gråare idag.

Onsdag 21 maj

Fortfarande ingen förbättring. Det tog ca 6 h innan jag somnande. Väntar en natt till.

Torsdag 28 maj

Jobbet var som vanligt. Men när jag satt vid datorn och skrev kände jag mig konstig. Jag hade svårt att fokusera och mina fingrar kändes konstiga mot skrivplattan. Jag knöt händer och släppt flera gånger. Men jag kunde se att fingrarna var svullna, och jag fick skynda mig att ta av mig ringarna. Fick panik och försökte andas i fyrkant. Pressade dem mot den iskalla vattenflaskan. Kanske hjälpte det mer än andningen. Det var bättre när det var dags att gå hem. Tror inte någon märkte något. Fick allting gjort.

Ofelia nr 148.

148.

Den blodröda sammetsridån går undan och jag står där ensam på scenen. Strålkastarens ljus är så starkt att jag först blir bländad. Gör att jag svetts mer än jag önskar. Det tar flera minuter innan ögonen vänjer sig vid det starka ljuset. Jag har en vit klänning med tunna axelband. Jag kan se att det endast sitter personer på första raden men jag kan inte se deras ansikten. Jag minns min monolog. Den är så inövad att jag hade kunnat dra den även om någon slagit en vinflaska mot mitt huvud. Den kommer aldrig att försvinna på det sätt som portkoder gör. Men det kommer ju inga andra ut på scenen. Det är bara jag. Så jag drar mina repliker – en efter en. Utan motrepliker och min motspelare.

Svagt kan jag se konturerna efter de som sitter framför mig. Det är kortklippta frisyrer och starka käklinjer. Bredare axlar. Jag kommer fram till ”Var är den undersköna drottningen av Danmark?” och jag känner mig plötsligt väldigt medveten om att jag inte har några trosor på mig. Jag känner inte det tunna resårbandet under naveln. Spetsen runt benen. Medan jag fortsätter försöker jag så diskret som möjligt titta ned. Försäkra mig om att den vita klänningen inte blivit genomskinlig av det starka ljuset. Det vore en mardröm. Om mina bröstvårtor syntes, eller pubeshåret. Men jag kan inte riktigt se. Dessutom är jag rädd att det är en fråga om hur ljuset faller och hur långt ifrån man tittat. Att titta ned är nog fel vinkel och allt för nära. Det är i bakhuvudet hela tiden. Och på väg ut. Jag börjar snubbla över orden för jag vill så gärna fråga om min klänning är genomskinlig. Men hur skulle jag våga det? Min enda räddning skulle kunna vara att de inte sett det förrän jag ställt frågan högt.

Ljuset släcks aldrig. Ridån går aldrig igen. Männen på första parkett applåderar aldrig. Det kommer inga scenändringar. Det är bara jag på scenen. Jag vet inte ens hur många gånger jag hunnit igenom mina repliker. Det enda jag kan göra är att fortsätta. Jag spelar inte längre. Jag bara yttrar orden. Energin försvinner allt mer. Svetten rinner nedför ryggen och pannan och jag är så olidligt törstig. Jag har svårt att prata för att munnen är så torr. Mer tid går och min mage börjar kurra. När år jag senast? Svetten är överallt och det ger ingen skillnad att torka av handflatorna på klänningstyget. Och jag inser att vitt tyg är desto mer genomskinligt när det är blött eller fuktigt. Jag inser att det inte spelar någon roll nu, jag skulle likväl kunna vara naken. Klänningen gör ingen skillnad. Men jag minns fortfarande vilket mening som ska kommer efter den innan. Så jag fortsätter. Jag har inget val. Publiken sitter ju fortfarande där framför mig. Jag måste därför fortsätta. Det skulle ju till och med kunna vara journalister, och det värsta jag skulle kunna tänka mig är att förstöra föreställningen. Jag känner allt mer fukt mellan benen. Jag tror först att det bara är svetten. Men deras blickar känns mer intensiva. Jag kan inte göra något annat än att känna min kropp. Replikerna går på vana. Jag försöka titta ned igen. Bröstvårtorna rosa genom det vita tyget. Skuggorna under brösten och vid naveln. Det mörka pubeshåret. Och under? Det är inte bara svetten som rinner nedför benen. Det är uppblandat med blod. Det är omöjligt att missta sig. Mot min bleka hy och mörka hår är måste det vara enkelt att se på håll. Och de alla kan se. Alla männen på första parkett. Som knappt rört sig. Aldrig applåderat – inte ens i början när mitt skådespel var bra och jag kunde ge replikerna med ingivelse. De är inte där för föreställningen inser jag. De är där för att bedöma mig. Det är allt.

Det fortsätter.

[Jag mådde typ illa när jag skrev det här.]

 

Ofelia och 5000 tecken.

Något jag kan konstatera efter två kvällar i rad är att skriva de 5000 tecknen för #februariutmaningen är att det tycks rubba min sömncykel. För jag skriver, borstar tänderna och sen går och lägga mig. Det är en smula problematiskt eftersom jag alltid har skrivit bäst när det är beckmörkt ute och fönstren utanför är nedsläckta. Klockan är nu 01:06 och jag funderar därför på att kanske skriva ned dagens (den 4:e februari) tecken redan nu så är jag klar imorgon och kan fokusera på c-uppsatsplanering (en lördag!). Igår blev det cirka 5200 tecken och idag strax över 5500. Och just nu känns det teckenantalet inte för mycket, men jag vet att det kommer bli svårare i slutet på nästa vecka, och veckan därpå på grund av kurspapern. Men jag ska ändå försöka. Kanske sänker jag teckenantalet under de 7 dagarna till 3000.

För någon månad sedan när jag inte visste vad jag skulle skriva, skrev jag istället en sammanfattning av min Ofelia-roman. Jag tänkte jag kunde lägga upp den här eftersom det ju självklart är den jag kommer att arbeta med det kommande 25 dagarna.

Det finns bitvis en viss sanning i varje föreställning. Men efter så många gånger minns hon själv knappt vad som faktiskt hände. Hon försöker bit efter bit minnas vad det var som skedde – men samtidigt revoltera mot den traditionella berättelsen. För det här är Ofelias egen berättelse. Där hon själv tar kontrollen. Mot den man som skrev ned hennes ord. Mot han som är stjärnan. Mot varenda en som försöker kontrollera henne på scenen. Men samtidigt hemsöks hon – eller är det minnen?

Tanken är väl att det ska fungera som en sammanfattning när (när!) jag sen är klar att skicka in det till förlag.

En sak jag låg och funderade på igår när jag inte kunde somna och min hjärna gick i 100 km var dess titeln. Det är nästan sjukt, för Ofelia har funnits där så länge. Och ändå har jag ingen titel. En idé som också kom för någon månad sen var: Hennes leende sprack. Jag gillar det, men det känns kanske lite för vagt – eller så beror det bara på allt jag lärt mig om rubriksättning. Och det är stor skillnad trots allt mellan en skönlitterär roman och en journalistik artikel. Alternativet jag tänkte på igår var följande:

Hon studerades; hon blev ett objekt.

Hennes betydelse glömdes bort.

Ofelia – hon var någon.

Jag vill ha något att döpa dokumentet till annat än ”Ofelia PÅGÅENDE”, så som det hetat nu så länge.

Att se framåt.

Kuratorn var ingen större hit. Hon var bara intresserad av att prata om studiesituationen och c-uppsatsen. Och höll på och pratade om tips för prokrastinering, trots att jag sa att det inte längre är ett stort problem för mig. När jag sa att jag mått sämre ett tag frågade hon om jag vet vart jag kan söka mig om jag mår sämre, jag nämnde då vårdcentralen. Hon sa bra, och sen inget mer om det. Saknar verkligen den omfattande studenthälsan i Göteborg – de hade till och med en psykiater! Vi ska träffas om en månad igen trots allt, för hon ville höra om hur det kommer gå med c-uppsatsen.

Och gällande radio… Fick ett mejl med svaret: ”Det är inte en bestraffning det är ett erbjudande”. Vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Sen när jag skulle sova kom jag ju på – betyget hade ju tidigare kommit på på ladok, jag har ju redan fått ett g. Förvirringen är fortfarande där och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Dagens roliga: har bokat tid för tatuering om två veckor. Eller, två tatueringar faktiskt. Det har bara tagit mig typ åtta år att komma mig för att boka… Jag ser super mycket fram emot det, allrahelst eftersom jag har bokat in det två dagar innan kurspapern (även kallat hemtenta) ska vara inne. Blir en bra paus och någonting roligt att se fram emot medan jag planerar upp den – det ska vara ett slags förstadium till c-uppsatsen; en diskussion med den tidigare forskningen. Har jag sagt det förresten att jag nu har en bättre idé om vad jag vill skriva om? Men jag kommer skriva om det när jag har gått in i det lite mer.

Jag ska också försöka ta mig ann Februari utmaningen, skapad av journalisten och författaren Jörgen Löwenfeldt. Den går ut på att under februari månad skriva 5000 ord per dag. Det motsvarar ungefär tre sidor. Eftersom min Ofelia inte är skriven i vanlig flytande brödtext, utan är lite mer… kortade stycken, kanske är ett bra sätt att beskriva det, och eftersom 5000 för mig då känns ganska mycket – satsar jag på mellan tre sidor och 5000 tecken.

Det känns något bättre ändå.

Det kändes bättre i morse när jag vaknade. Visst, det gjorde fortfarande ont. Men jag kunde ändå känna en viss distans till det (vilket ändå är ovanligt fort för min del). Det är ju visserligen lättare att vara rationell på morgonen. Skrev typ 3,5 sidor i går sammanlagt på Ofelia – och typ 3 av dessa var efter jag läst kommentaren ”allvarliga språkliga bister” om min hemtenta i Reportage-kursen. Det gör ju ont fortfarande att skriva det.

När jag åkte till Pet Sounds idag stod jag vill busshållplatsen och väntade och gick i huvudet igenom all kritik jag fått på mitt skrivande. Från gymnasiet och framåt i princip, så väl jag kan komma ihåg det. Jag kan ändå konstatera (till viss lättnad) att jag aldrig fått en liknande kommentar – vare sig det rör sig om skönlitterärt-, journalistiskt- eller akademiskt skrivande. Det har aldrig funnits någon kritik mot mitt språk. Aldrig. Journalistiskt har det istället rört sig om disposition av texten (i den längre artikeln jag skrev för Norrtelje tidning och mitt personporträtt). Så?

Det känns bara så märkligt.

Åkte till Pet Sound för att (äntligen) köpa Preoccupations skiva på vinyl, efter att jag för över en månad sen åkt till affären en gång, och ringt två gången – och alla gångerna fick jag veta att de ännu inte fått in skivan. Nu tänkte jag att den ändå måste finnas inne. Så vad hände? Jag kom hem med en handväska från Stadsmissionen som ligger runt hörnet vid Skånegatan. Jaha. Mannen som jobbade på skivaffären sa att de kunde beställa den åt mig, så jag kan (förhoppningsvis – men jag är ganska skeptisk) hämta den på fredag.

Kommer försöka skriva om Bryssel resan imorgon. På återseende!

Ofelia nr 120, 121, 122 & 125 (ett försök att inte känna skam).

120. 

Hon vill bort. Det är ett ofta förbisett faktum. Bort från Danmark som hon hatar som om det vore helvetet. Bort från vimlet i London och Storbritannien där hon aldrig får vara ifred. Detsamma gäller Berlin, Paris och alla större städer som försökt stjäla henne.

Bort. Bort. Bort. Det är dit hon vill.

Till ingen särskild plats. Men bort från dem alla. Det har aldrig funnits något specifik plats som lockat henne. Eller – kanske i början.

Och att hela tiden önska att man vore någon annanstans är plågsamt i längden. Det här och mycket annat är ju det som plågat henne i århundraden. Som fått henne att springa i cirklar. Att slita sitt hår.

Att dränka sig kväll efter kväll.

121. 

Med min nya uniform vill jag slänga allt gammal. De gräsligt omoderna och tragiska vita klänningarna. Han fattade nog aldrig hur opraktiskt det var. Minsta lilla fläck och så var dagen förstörd. Blomjord och blod är svårt att tvätta bort från det oskyldigt färgade tyget. Jag vill slänga allt. Allt som någonsin varit mitt. Allt från det förflutna. Minsta lilla ägodel som jag ömsom hatat till förbannelse och älskat ömsint.

Bort med allt. Jag vill tvätta bort minnena som finns inetsade i allt som varit mitt. In med det nya och ut med det gamla.

Kan det få vara så enkelt den här gången tack?

För om jag inte ser det kan jag ju inte minnas det. Så enkelt måste det vara. För jämt kan det ju inte vara snårskogar och labyrinter med minotaurer i som försöker tjäla en bort från allt det man vill kalla sig själv.

122. 

Jag vill dränka honom som han dränkte mig. Han förtjänar det den jäven.

125. 

När det talade språket mellan människor inte räcker längre söker hon efter något annat. Det är nödvändigtvis inte ett fridsamt sökande. För Ofelia var det inte så. För Ofelia var det desperation – en kamp för ett alternativt sätt att uttrycka sig. Ett nytt sätt att göra sig hörd. På scenen fann hon blommornas språk. För det ansåg Det manliga geniet vara ett tidsenlig och passande sätt för en flicka som hon. Det hör ju till saken att han inte rådgjorde med henne. Det hör alltid till saken. Allrahelst för Ofelia.

[Delarna ovan skrevs på väg till och hem från Bryssel.]