Brutalism (del 1), eller – kanske borde jag bara ge upp skrivandet: en känsla.

Oppenheimer sa: We knew the world would not be the same. A few people laughed, a few people cried, most people were silent. I remembered the line from the Hindu scripture, the Bhagavad-Gita; Vishnu is trying to persuade the Prince that he should do his duty and, to impress him, takes on his multi-armed form and says, ”Now I am become Death, the destroyer of worlds.” I suppose we all thought that, one way or another.

Repetition

Ritual, utan mening

Sex som ritual

Cirklar

Schrödingers katt

Det skrevs mycket om det när det skedde. Bokstavligen hyllmeter. Det var skrämmande, det var spännande. Känslan av hot. Närmre.

 

Ljudet är rassligt. Det är toner från det förflutna. Det brusar, som om det tar lång tid att komma fram. En kvinnoröst. Hennes blick. Hennes röst – hon har sett för mycket, varit med om för mycket. Hon ångrar. Hon talar som om hon är ödet. Hon är döden, även om hon citerar. Bruset tilltar och döljer rösten. Hon viskar nu, hemligheter. Det vi inte borde få veta.

Oraklet. Det var länge sen nu.

 

Sömn är något ouppnåeligt. Overkligt. Långt borta i horisonten, dit man aldrig når. Vakenhet är ljusfläckarna på baksidan av ögonlocken när man gnuggat dem för hårt. Kanske är det bäst så.

 

Tystnad. Betong och stål. Det finns ingenting som utstrålar värme. Solen tycks stanna vid zenit allt för länge. Det har blivit värre. Människor kan i alla fall anpassa sig, de är som kackerlackor.

Husen har blivit högre. Ytterväggarna tjockare; nya material har skapats till dem. Det står inte treglasfönster längre i bostadsannonserna. Betong håller. Betong är funktionellt.

 

Sämre I

Jag fick knappt någonting gjort idag. Det var absurt och jag skämdes. Det var en så fånig orsak också. Jag gick därifrån och jag skämdes hela vägen hem. Jag måste sova bättre. Kanske borde jag be om en bättre kontorsstol till jobbet? Det kanske skulle hjälpa hur mina axlar värkt de senaste veckorna. Det känns som om en vass sten sitter inklämd i musklerna. Som sprider smärtan upp mot nacken. Det värker och värker.

Jag läste någonstans att stretching skulle vara bra, så jag har testat det. Kanske borde jag skaffa en tennisboll och köra längs ryggen, vem var det som rekommenderade det? Minns inte, men man skulle luta sig mot en vägg och arbeta den mot knutorna. Jag vet inte vad mer jag kan testa.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men det är som om jag aldrig kommer få upp knuten som mina tankar skapat.

 

Sämre II

Jag gick och la mig, när jag vakande kändes det värre. Jag kunde knappt vrida huvudet till höger. Sprang in i P på jobbet, men vi sågs bara jättefort. Men han verkade lite intresserade. Kanske?

 

Hans hud är inte lika mjuk som min, hud mot hud. Skäggstubb, skaver. Gör min hud röd och öm. Mmm, säger han mot min nacke, oartikulerad, men det stör mig knappt. Han trycker sig närmre, allt längre in i mig. Han vill kravla in i mig och tömma mig och fylla mig med sig. Han.

Mmm, säger jag tillbaka. Det finns knappt några ord. Allting gör ont efteråt med det känns bra för det känns. Det är ett minne i huden. Jag mumlade hans namn, jag minns inte vem som sa att man skulle göra det.

Det är svårt att riktigt vakna efter det.

 

Carmen Maria Machado sa: Din mänsklighet är tillbakahållen; din kropp tar straffet; ditt intellekt ifrågasatt – det är en självklarhet. Du existera endast i utkanten, och jag tror många kvinnliga författare känner sig manade att reagera mot det.

 

Status quo I

Det är något bättre. Tennisbollen var kanske ett genidrag. Dagen bara fortsatte och fortsatte. Jag trodde aldrig att klockan skulle slå fem. Ju närmre den kom desto troligare kändes det att siffran bara skulle trilla av väggen. ”Vaddå fem?” ”Vaddå gå hem?” Det var ett töcken idag. Jag pratade knappt med någon under lunchen. Vad skulle jag säga? Har ingenting att säga, att skvallra om. Att ens försöka skulle få mig att skämmas.

P var kanske intresserad att ses igen men jag vet inte om jag är det. Hur ska jag veta det? Har funderat på vad jag kan säga – som skulle kunna få mig att låta som kvinnorna på lunchen. Men också för att slippa deras frågor efter.

Jag har fått en tid. Har jag skrivit det? Minns verkligen inte.

Jag svettades så i natt. Fick knappt någon sömn. Lyckades somna vid 03.30-tiden någon gång, men vaknade en timme senare och lakanen var sjöblöta. Har aldrig varit så glad att jag bor ensam. Det var så varmt. Och det fortsatte hela dagen.

 

Bättre I

Jag sov bättre i natt. P ville prata, men jag sa att jag hade så mycket att få gjort (det stämmer ju visserligen). Han frågade om jag drömde om i lördags och jag svarade att jag skulle gjort det om jag inte hade haft så mycket att göra (men egentligen menade jag ju att det inte var så speciellt och att jag sen dess varit så trött att jag knappt kunnat tänka).

 

Bjälkar skär   Delar upp

Inga svar, bara tystnad. Jag talar inte med dig

Stål som kyla. Glas som kyla

Isbitar från förr

Inget svar

Jag    Ni   Fyrglasfönster

Vila handen mot glaset

Det man inte ser, inte känt, inte känner   det  –

Här inne   Drottning

 

Ljuden har ingenting att fästa i. De kan aldrig stanna, utan vågorna bara studsar vidare. Mellan husen. I gångtunnlarna. I de inglasade verandorna och balkongerna. Ekot bara fortsätter till en viskning. Om du skriker kommer det höras i en evighet, kanske skulle alla höra det.

 

Blås blås blås, säger han. Sand, soda, kalk. Det vet jag. Det säger Nationalencyklopedin, som är kul att säga.

Att se igenom – det är principen. Jag ville inte att blickar skulle gå igenom mig. Isvatten från huvudet ned till tårna, huttrar. Hackar tänder till flagor lossnar. Fina glansiga bitar emalj på golvet. Om inte solen ­–

Klippa av. Blåsa ut, upp. Repetera. Nej, fel ordning! Repetera: alltid rätt ordning. Snälla, säg att jag gör rätt? Jag vill, jag lovar. Jag ska repetera allt du säger. Jag ska – allt du säger. Hur får de ens tag på sanden?

Natriumkarbonat och kalcium i en förening med kiseldioxid och silikater. Mjuka ord, de rullar av tungan när han kysser mig och jag funderar över fördelningen mellan kiseldioxid och silikater. Upprepar orden tyst för mig själv. Hans händer. Tungan lika mjuk som orden.

Kan du? frågan han. Inte här, inte genomskinlig. Nickande, skakande, som marionettdocka. Jag frågar honom. Frågor, handling. Repetera. Svettdroppar. I alla fall, den slutgiltiga bedömningen. Betyg C.

 

Jag brukade aldrig komma ihåg vad jag drömde. Vaknar. Svettas, huttrar. Vad är klockan? Mitt i natten? Alldeles för sen? Vaknar. Laterna magica bakom ögonlocken. Blinkar. Tänder. Blinkar. Ser bilderna. Blinkar. Drar upp lakanet från golvet. Jag försöker sluta skaka.

Jag skäms för någonting jag gjorts som jag inte ens gjort. Det bränner tills varenda cell har förvandlats till aska. Magi!

Alltid i morgon, alltid en ny chans. För fel som inte ens begåtts. Bättre än aska.

 

Vad? Frågar han. Vad menar du? Frågar han sen. Han fortsätter fråga och fråga och fråga och håller aldrig tyst. Vad tänker du? Mumlar lite, ger ett icke svar. Hur menar du? Kysser honom, får tyst på honom. Sen fortsätter vi. Han håller i alla fall tyst då. Inga fler frågor som jag inte kan besvara. Han vägrar gå när vi båda till slut kommit och jag försöker sova men hans hud är så varm, sekunder från att dö av värmeslag. Han går ändå till slut, solen har redan varit uppe i flera timmar.

Solen – upp, ned, upp, ned, upp, fortsättning följer. Ny hud, varm och mjuk. Några timmar tillsammans. Erbjuder honom en dusch innan han går. För att gå honom att gå. Måste upp tidigt – det finns många ursäkter jag kan använda. Kunde inte få tankarna att sluta snurra tills dem tillslut slog knut på sig själva. Kände hans händer men stirrade på taklampan, försökte tänka på linjerna, på hur ljuset föll, var de inte nådde. Jag har så mycket i morgon, i veckan. Den kommer aldrig att ta slut, bara fortsätta in i evigheten. Nya papper att fylla i, nya ordrar. Papper, efter papper, efter papper. Inte hans mjuka händer.

 

Ludwig Wittgenstein observerade att man kan säga ”Han tror det, men det är inte sant” men inte ”Han vet det, men det är inte sant.” Enligt Wittgenstein är det inte olika mentala tillstånd, utan olika sätt att tala om övertygelse: skillnaden ligger i vilken aktivitet de sysslar med. Att veta till exempel att det brinner är inte ett mentalt tillstånd, utan att utföra en särskild aktivitet med tillståndet att det brinner.

 

Jobb I

Håller mig tyst. Glömmer bort vad jag vill säga. Glömmer bort mig. Blir tillsagd på jobbet efter att jag tydligen suttit och klickat med en penna i en kvart. Slängde ifrån mig pennan som om den bränt mig. Rörde den sen inte resten av dagen. Jag fick andra saker gjort istället. Kanske berodde det på att jag var trött.

Kommer alltid hem och är trött. Varenda dag, måndag till lördag. Jag vet att jag inte kan klaga, men. Söndag, alltid: städa, tvätta, laga mat. Jag gillar mitt jobb, jag får saker gjort. Jag är glad att jag har ett jobb.

Jag är alltid så trött på vägen hem. Hinner knappt uppfatta någon. Snubblar över ojämn asfalt. Skrapade upp handflata när några tonåringar skrämde mig när de sprang in i mig, när jag skulle runda hörnet. Jag fick ta emot mig. Jag vet att jag inte kan klaga, men jag kan väl få klaga här. För mig själv, när publiken bara är jag själv?

 

Hon sa mitt namn och jag förstod inte. Han sa mitt namn och jag förstod inte. De rörde min axel. Rösterna gick igenom mig. Ingenting nådde fram. Blicken fäst i dokumentet på bordsskivan. Ilse, Ilse, Ilse. Aldrig mig. Någon annan. Ljudvågorna når aldrig fram.

Näst gång. Plötsligt! Tittar upp, mot dig, du, vars röst färdas mot mig – tycks det, vars mun rör sig i enighet med ljuden. Mot någon annan. Fel ute. Snubblar, orden kränger, ber om ursäkt likt Ave Maria x 100. Han ler, han, kollegan. Ögonen i ett annat universum än mungiporna.

Nästa gång. Penna mot papper; djupt försjunken. Produktivitet, vad är egentligen viktigare? Det vet ju alla. Men lördag – tydligen. Men AW – tydligen. Ska du inte med ut? Frågar de. Kom igen, det är kul, säger de. Det var ju så länge sen du var med, säger de. Högen framför växer i storlek medan pennan pausar och jag lyssnar. Svetten rann längst ryggraden. Utan ursäkter, tillslut.

 

Sömn I

Jag fick sömntabletter utskrivna idag. Får ser om de hjälper. En halv en timme innan sänggående. Om det inte funkar, en halv till. Om det inte funkar skulle jag komma tillbaka. Ej mer en halv + halv. Möjliga biverkningar: trötthet, huvudvärk, muntorrhet, koncentrationssvårigheter, hallucinationer, minnesluckor, nedsatt reaktionsförmåga, rastlöshet i benen, rörelsetröghet, ofrivilliga muskelrörelser, ryckningar i ansiktet, minnesstörningar (inträffar ofta flera timmar efter att du tagit medicinen, för att minska risken måste du se till att få sova ostört i 8 timmar), förvärrad sömnlöshet, mardrömmar,

Bör uppmärksammas – finns risk för toleransutveckling. Finns risk för psykiskt och fysiskt beroende. Finns risk för minnesluckor. Finns risk för sömnambulism och liknande beteenden.

 

Domedagsfröbank översvämmad

Fröbanken på Svalbard som ska kunna stå emot naturens krafter har översvämmats av smältvatten. Banken innehåller fröer från alla värdens hörn och tanken är att den ska kunna överleva naturkatastrofer och kärnvapensprängningar, men vatten från smältande isar har orsakat översvämningen. Det så kallade domedagsvalet är beläget på Svalbard och förvarar över 800 000 växtarter, bland annat blommor, grönsaker och frukter. Efter flera ovanligt varma vintrar har glaciärerna smält på ett oväntat sätt. Forskarna var inte förberedd på att permafrosten i området skulle kunna smälta. Dock har frösamlingarna inte skadats eftersom vattnet inte nått tillräckligt långt in. Fröbankens säkerhet ska nu stärkas ytterligare.

 

Bahktin skrev: Orden i språk tillhör halvt någon annan. Språk är inte ett neutralt medium som fritt rör sig mellan människor, till en annan människas privata egendom av intentioner. Det är befolkat – överbefolkat – med andra människors intentioner.

 

Nyheter I

Nyheterna var märkliga idag. Man skulle kunna tro att någonting som ska vara oförstörbart ska vara oförstörbart, men tydligen inte. Jag vet inte ens om det är oroande. Vet heller inte om den nya medicinen har hjälp än. Tar fortfarande en halv tablett, väntar en natt till eller två innan jag prövar att ta en hel. Det kändes gråare idag.

 

Sömn II

Fortfarande ingen förbättring. Det tog ca 6 h innan jag somnande. Väntar en natt till.

 

Jobb II

Jobbet var som vanligt. Men när jag satt vid datorn och skrev kände jag mig konstig. Jag hade svårt att fokusera och mina fingrar kändes konstiga mot tangentbordet. Jag knöt händer och släppt flera gånger. Men jag kunde se att fingrarna var svullna, och jag fick skynda mig att ta av mig ringarna. Fick panik och försökte andas i fyrkant. Pressade dem mot den iskalla vattenflaskan. Kanske hjälpte det mer än andningen. Det var bättre när det var dags att gå hem. Tror inte någon märkte något. Fick allting gjort.

 

Hon vaknar och går till jobbet. Gör allt som förväntas. Når alla mål som sätts av cheferna. Får en guldstjärna i kanten och kommer hem till sin tysta lägenhet. Hon får en guldstjärna för sitt jobb, men hennes liv utanför är tomt. Det finns människor där, men de lever i utkanten av hennes liv. Att göra allt som förväntas kan ge en viss tillfredsställelse, att ha presterat något som går att mäta, bedöma, att få bekräftelse. Det är enkelt, så länge som hon hela tiden presterar tillräckligt. Effektivitet och prestationer – men hon är inget företag.

 

Hon skulle kunna gå till jobbet med förbundna ögon. Vägen finns inmatat i hennes hjärna, varje steg är bekant. Kanske vore det enklare. De flesta åker i en AC-kyld bil, men hon går. Vägarna är gråa. Husen är gråa. Himlen är bländande. Ändå väljer hon att gå, förr – så länge sen, sa de att frisk luft kunde bygga moral. Nu föredrar de flesta att hålla sig inne. Solen är som en enorm gul skiva på himlen. Den rör sig, sakta.

 

Sömn III

Har prövat en tablett nu flera dagar. Jag vet inte riktigt om det hjälper. Kanske. Jag vet inte längre om jag faktiskt kan avgöra om jag har blivit mer pigg eller inte för jag är så van att låsas.

 

Sämre III

Man kunde nästan se månen i natt, det var så märkligt.

Men det var inte vad jag tänkte skriva om. Känner mig så splittrad. Har svårt att ens hålla fast i en tanke, slits, fram och tillbaka, itu. Det har bara varit så konstigt. Jag jobbar, sen går jag hem. Men när jag kommer hem vet jag inte vad jag ska göra. Sätter mig på sängen och det tar en halvtimme innan jag reser mig. Tankarna rusar, det är så mycket jag borde göra, som jag borde ha gjort. Sen är tiden bara borta.

Jag hör heller aldrig grannarna längre. Det är så tyst, det gör mig döv. Jag har bott ensam så länge, men jag vet faktiskt inte hur människor klarar av det.

Såg också en intressant intervju med en person, det var någon vecka sen. De pratade om ett ämne som jag verkligen är, var, är intresserad av och jag lyssnade intensivt, försökte verkligen ta till mig orden. Och sen plötsligt var programmet slut. I efterhand var jag nästan osäker på om jag ens sett det, men när jag kollade i tablån stod det där. Kanske är det för att jag inte sover tillräckligt.

 

LÄKAREN: Jag kommer att remittera dig att träffa en terapeut, okej.

PATIENTEN: V-Varför då?

LÄKAREN: För att jag känner att vi inte kommer någon vart här. Jag tror att det vore bra för dig att prata med någon.

PATIENTEN: Varför? Jag –

LÄKAREN: Jag rekommenderar S.R. Hon är jättebra, det har jag hört från flera. Jag skickar iväg den idag, så kommer du att få en tid med henne så fort som möjligt. Har du några frågor?

PATIENTEN: Åh. Kan – eller nej. Det var inget. Okej.

 

Läkarbesök I

Jag behöver inte träffa en terapeut, ska det vara så svårt att förstå? Men om läkaren kräver det, ja, vad annat kan jag göra?

 

Hettan kryper ända in i ens själ. Ingen kunde komma undan. Så fort duschvattnet vrids av blir det varmt igen. Man skulle vara försiktig med vattnet – det hade kommit varningar. Inga kalla bad eller långa duschar. Alla försöka att skölja dammet från huset hade stoppats. Hettan och dammat – det var väl allt. Det var så det var. Det var ingenting att ifrågasätta.

 

Det står så mycket

Orden når aldrig fram

Svart på vitt, men aldrig det

Så många dagar, upprepa samma ritual, utan inre mening

De som skriver tror de ens?

Hypnos – en lösning

Minns någon de gamla ljuden?

Betydelsen skavs av, från ett år till nästa

Byter skinn

Vem vet var det startade

 

Sämre IV

När jag tittade på skärmen under för lång tid så förändrades färgen blått till grön, ända tills jag gnuggade ögon eller höll dem slutna tillräckligt länge. Men fick allt gjort som jag skulle. Det var en sådan pinsam sak som hände på vägen hem. Vid kvarteret efter mataffären, precis där husen tar slut, precis vid hörnet – det såg det ut som en fjäder låg på asfalten, den tycktes skifta i färg. Den var kanske fem centimeter. Jag såg den några meter bort, men när jag var nära så var det som om viden fick tag i den och den lyfte och skickades en meter bort. Jag skyndade efter. Meter för meter, men jag kom inte närmre. Helt plötslig stod jag mitt ute i gatan och en bil tutade. Det kändes som när jag vaknar mitt i natten efter en mardröm. Tittade upp och såg chaufförens ansiktsuttryck. Herregud. Jag vågade inte ens titta mig om efter fjädern utan sprang tillbaka så bort jag kunde. Jag var alldeles andfådd, och skyndade två kvarter till, för att sen gömma mig runt hörnet för alla som kunde ha sett var jag gjorde. Herregud. Det kändes så verkligt.

 

PSYKOLOGEN: Du vet att jag har tystnadsplikt. Du kan berätta vad som helst här och det kommer inte komma ut; så länge det du berättar inte handlar om att du vill skada dig själv eller andra.

 

Författaren Maaret Koskinen ser masken och demaskeringen som en av de centrala förbindningspunkterna mellan Ingmar Bergmans arbete inom teatern och filmen.

”Nu ska jag tvätta mig, sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.”

Dessa olika roller, små lögner och hemligheter är den olja som mjuknar upp och underlättar den nära kontakten och samlevnaden de emellan som annars hotar att riva upp djupa sår i deras själar. Detta kontrasteras mot biskop Edvard Vergérus som i sitt sökande efter sanningen lämnats med sin enda mask ”fastbränd i mitt kött”.

 

Sömnen fortsatte hålla sig på avstånd. Den nådde aldrig fram. Aldrig tillräcklig. Hon levde som i ett vakuum, eller trans. Ingenting kändes inte lika verkligt länge. Hon kände sig hemsökt. Fönstren kändes inte lika genomskinliga längre – det var som om hon inte kunde se igenom de längre. På jobbet. Hemma. När hon väl var ute kunde hon inte se in. Allting reflekterades i fönstret – det hon kunde se i glaset var det hon såg i rummet. Skrivborden, stolarna, henne själv, hennes kollegor.

Betongen började krypa in i hennes celler, ända in, så långt de kunde nå. In i hennes blodomlopp, kanske skulle hon själv stelna till slut. Hon skulle aldrig gå sönder då – det finns ingenting mer hållbart än betong.

Några hus mindes hon särskilt. Hon kunde beskriva dem i exakthet. Varje våningsplan i betong. Varje hörn i betong. Varje trappsteg i betong. Det var en hatkärlek. Hon drömde om något annat, men när hon vaknade mindes hon inte vad hon drömt. Etik eller estetik, det var frågan som inte längre ställdes. Men man kunde se ända in. Se hur de fungerade. Ingenting doldes. Människan vänjer sig så lätt. Hon är värre än kackerlackan.

 

Uhhh, stönar. Ah! Fan, jag är nära, säger han. Och sen, tvärvändning, vad fan gör du? Upprörd. Tankarna i vad jag borde ha gjort, vad jag missade, glömde. Vad D kanske, vem vet, om jag har otur, kan säga. ”Hur kunde du glömma?!”: de imaginära orden. Är där under honom igen, plötslig. Åh fan, juste. Åhh, säger jag, älskar när du gör så, låsas jag och hoppas att han bitar samtidigt som jag låter tungan slicka mot hans hals. Och så, är han tillbaka, nära. Känner när han är där. Stönar som om jag också är det. Försöker hålla mig kvar där, under honom, inte tillbaka, inte bland det jag borde.

 

Hon står framför fönstret, ditlockad av barnskratt. Fyra barn spelar fotboll på asfalten framför hyreshuset där hon bor. Ryggsäckar och vattenflaskor får agera målstolpar. Ett av barnen dribblar förbi de andra, får in bollen mellan de tillfälliga stolparna och kan inte låta bli att göra en utdragen målgest.

Asfaltsplanen är inramad av tre bostadshus med gångar ut mot omvärlden. Svart mot grått. På vissa ställen har asfalten fått lagas och tjäran smälter under temperaturen och lämnar efter sig ett svart klet på skorna.

Ett av barnen gråter plötsligt, hon vänder blicken mot dem igen. En av dem har trillat och skrapat upp ett knä. Hennes blick fastnar i blodet. Mamma kommer rusande från en port. Hon vänder bort blicken, har andra saker att göra.

 

PSYKOLOGEN: Men vad kände du då?

PATIENTEN: Jag vet inte.

PSYKOLOGEN: Men om du tänker efter. Hur kändes kroppen? Vart gick dina tankar?

PATIENTEN: Det gick så fort. Jag minns knappt. Det känns så långt borta. Jag minns inte vilka tankar jag hade där och då. Jag minns knappt de från i går.

PSYKOLOGEN: Okej, vi kan återkomma till det lite senare. Har du funderat något kring vad som fick dig att må så, just då?

PATIENTEN: Jag mådde så för att jag mådde så. Allting var som vanligt.

PSYKOLOGEN: Och efter, när det började gå över, vad gjorde du då? Använde du dig av några av strategierna vi pratat om?

PATIENTEN: Nej… Nej, jag- Nej.

PSYKOLOGEN: Okej. Jag tror vi måste vara klara där i dag. Jag vill att du gör läxan till nästa vecka, men också fortsätter fundera över den här händelsen. Du skulle kunna testa att skriva om det. Se om du kan komma ihåg om det var något innan som fick dig att må så, och vart dina tankar gick när du mådde så där.

 

Sämre V

Skattningsskalor, det har varit så väldigt många skattningsskalor. Det började med första besöket, och sen igen var 4:e vecka. För att se förändring, det är tydligen orsaken. Hur kan jag ens besvara vissa av frågorna? Jag förstår de knappt. Hur ska jag kunna veta det här om mig själv? Det är som det är. Men det duger ju knappast som svar. Den enda som är självklar, den enda som jag kunde besvara i sömnen är ”Hur mycket har Du besvärats av muskeltrötthet, stelhet, spänning, ömhet eller smärtor i muskulaturen generellt eller mer lokalt till exempel i nacken de senaste två dagarna?” Jag vill inte tänka på det, för när jag väl börjar finns det inget slut. Tankarna fastnar på spåret som i en bilbana, de kan inte köra av någonstans. Jag vill inte spendera mina kvällar så. Fast –

 

Betonggolv knakar inte på det där charmiga sättet som trä gör när fötterna rör sig över ytan. Det är bara tyst. Ljudet har ingenstans att färdas i det kompakta materialet. Inga knarriga träplankor. Ingen märker när en går in ett rum. Men hon bor själv. Det är ingenting hon tänker på.

 

Hon vaknar, klär på sig, äter frukost och går till jobbet. Vardagen fortsätter. Vardagen slutar aldrig. Solen strålar tycks hetare än vanligt. Men så tycks det varje dag.

 

Hon går förbi spegeln, men hon hinner aldrig se sig själv. Det är som om hennes kropp aldrig syns. Kanske kommer hon någon gång trilla igenom när silvret blir kvicksilver?

 

Hennes kropp skakar när hon ska försöka sova. Den tycks ha glömt hur sömn fungera. Som om instruktionsboken tappats bort för Insomning steg 1. Det rycker i benen. Tankarna kastas runt som stenar i en orkan.

 

Den handlar om kärlek, sa hon och visade mig bokomslaget. Och? Frågade jag. Det är ju allt du läser fortsatte jag. Jag vill hitta den rätta, svarade hon och jag förstod inte besattheten. Jag vill inte vara ensam resten av livet, det måste du väl förstå, sa hon och jag kunde inte förstå. Nickade och svarade, jodå – självklart. Och gick därifrån för att slippa fler frågor. Jag vill inte läsa böcker om kärlek, är det så svårt at förstå? ”Vi tittade in i varandras ögon och helt plötsligt kändes det som om vi äntligen funnit det vi letat efter hela livet.”

 

På en skala från 1 till 100, är du lycklig? Orden fick mig att skynda mot toa när saliven rann till och kräkreflexen plötsligt aktiverades. Att stirra ned i toastolen. Smaken av galla på tungan. Är du lycklig? En förolämpning. Knäna mot det kalla golvet, ömma då det gick för fort. Från 0 till 100 km på tre sekunder. Ett rekord.

”Rekommendation för att undvika illamående eller kräkningar vid upplevt oro eller ångest: Att hålla sig lugn. På så sätt sätter kroppen inte igång stressfunktionerna.”

Andas in och ut. Påminna kroppen att andas. Att andas fyller en viktig funktion. Andas in och ut för fan!

 

En gräns att hålla sig innanför. För att hålla andra ute. Det finns många olika typer av gränser.

En kropp är stor eller liten, kanske mitt emellan. Huden separerar organen från det som inte är du. Luften, och resten av samhället. Det är en gräns. Men ändå inte. När en person kommer för nära, står lutad över en, når de min del av luften trots allt. Det kanske är som när länder sätter sina gränser en bit ut i havet, abstraktare, men ändå mitt. Det är osynliga landgränser, de personliga zonerna. Men system som är osynliga är också osäkra. Människan har inte nått dit ännu, det osynliga är fortfarande inte sebart.

Runtomkring hörs ett elektroniskt surrande. Och –

Ingen hör det som ingen hör. Ser det som inte går att se.

 

 

Annonser

Recap et cetera.

Det känns som om min hjärna är på 100 olika platser samtidigt ibland, och det märks. Lyssnar på Alligator skin boots, Big, Meals on wheals och Bored – det hjälper en aning. Förutom det jag skrivet har det hänt en massa andra saker, fick E på kursen med den favoriserande (och troligtvis ganska problematiske) läraren, och fy fan. Orkar inte, och kan antagligen inte dra hela historien nu, men – har aldrig varit med om nått liknande. Skäms för betyget trots att ingen tycker att det var ett korrekt betyg. Kul värre.

Söka sommarjobb – har påbörjats.

Nervositet inför praktiksökandet nästa vecka – ökat.

Fortsatt röriga kurser och lärare – check.

Växjö – snart!

Och så insåg jag nu, apropå första kommentarerna på första inlämning till projektet i kreativt skrivande-kursen – jag la upp mitt arbetsdokument istället för det korrekturläsa utan 1 000 idéer här och var, fy fan ibland att ha en ADD-hjärna. Men insåg också att min hjärna alltid kommer att vara så och det enda jag kan göra är att fixa bättre struktur på datorn, liksom att acceptera att den alltid kommer vara lite lätt kaos.

Upptäckte att jag skrivet flera inlägg sen innan jul utan att ha lagt upp de här – så här kommer de!

Torsdag 15 november

Det är nu höst, det är kallt, det är grått. Allt detta är sant. Och svårt att ignorera. Det har fortsatt att hända en del, men också inte alls. Jag har kommit in i en period av väntan och har svårt att inte må dåligt av det, för den förra perioden av väntan var inte till min fördel. Istället övergick det från gråhet till kolsvart mörker, till maj. Då hände nått. Vet fortfarande inte riktigt vad. Men i slutet av juni, då jag mådde bra var jag fast besluten att klamra mig fast i det. Olika projekt, nya sätt att tänka, försökte fortsätta att försöka yoga varje dag. Jag var kattvakt, jag åkte till Lisabon, kom hem, yogade, var kattvakt, sommaren gick, och skolan började – och jag mådde fortfarande bra. Min självkänsla var ganska bra, kanske för första gången någonsin och jag hade i ett tag försökt sova utan hjälp av olika mediciner. Jag började meditera, seriöst. Hösten drog igång med allt som jag skrev tidigare. Jag hade självförtroende och några matskedar mer energi än tidigare, så jag vågade.

Nu är det november och jag är i en väntoperiod igen. Sen en vecka tillbaka visserligen, men det känns som allt jag jobbat fram sen i maj har fallit sönder. Vilket visserligen delvis är mitt fel, har varit dåligt med yoga och meditation, trots det har jag ändå sovit okej. Jag vill skriva ”jag väntar” 1000 gånger och hoppas att det på något sätt gör att jag slipper vänta. Slipper tro på mig själv igen. Slipper tänka att allt jag skapar är värdelöst.

Jag väntar, och jag återkommer.

Torsdag 17 december

Det är nu en vecka till jul. Och jag är redan ledig och kommer att vara det till den 8 januari. Jag har inte haft en sån här lång julledighet på flera år. Förra året försökte jag få ihop min c-uppsats och året innan jobbade vi med en tidskrift. Sen är det två veckor praktik och efter det börjar vårterminen. Det känns otroligt skönt med en paus nu efter kaoset som var den senaste delkursen. Och ser fram emot att ha lite tid att baka julkakor och godis (prioriteringar) och läsa böcker som jag vill läsa. I min kreativt skrivande-kurs har jag just nu en uppgift om Sara Stridsbergs Drömfakulteten (typ en av mina favoritböcker) så jag klagar inte. Och från den 11 januari ska ett större skrivprojekt påbörjas och för min del kommer jag jobba på idén jag fick om att skriva något lite dystopiskt, men med fokus på hur ett sånt samhälle kan påverka en person. Just nu har det arbetsnamnet Brutalism därför att jag tänker att naturen har blivit ett hot, och städerna har rensats på alla spår av naturen. Husen är betongkuber, utan trä, och då ligger ju den brutalistiska arkitekturstilen ganska nära. Jag ser fram emot att skriva lite på det varje dag under ledigheten för att ha kommit in i historien till i början av februari då första inlämningen är.

Lördag 2 februari

Jul, nyår, praktik och så helt plötsligt en vårtermin. Vi skiter i alla det andra som hände innan (och efter visserligen). Aja. Praktiken var hur kul som helst, var på Socialdemokraternas partitidning Aktuellt i politiken, från den 7:e till den 18:e januari. Sista dagen där röstades regeringen igenom i riksdagen. Det var väldigt kul att vara där när det hände! Alla på redaktionen var så trevliga och det kändes verkligen bra att vara i en sån miljö, och trivas där – igen. Behövde det efter hösten (och allt innan). Bjöds på två rätters lunch sista dagen, och jag hade köpt med mig ett urval av olika bullar som vi fikade med på eftermiddagen. Fick till och med ett biopresentkort av Nina Wadensjö, vilken var så otroligt snällt.

Och nu har vårens kurser dragit igång. Första halva är det Sociala medier och redaktionellt arbete, som bland annat inkluderar ett besökt på SVT för att se hur de arbetar med sociala medier. Liksom Vetenskaplighet och forskningsetik, på filosofiinstitutionen. Det har varit två märkliga föreläsningar där hittills – de tycks leva på 70-talet, svart tavla och krita, liksom overhead. Och en föreläsare med en enormt ojämn nivå. Sen har processen börjat som smått att söka praktik inför hösten. Det känns otroligt nervöst, men bättre än förra gången. Men ändå. Och söka sommarjobb…

 

It’s a dangerous time for young men: en dialog.

”Nu håller du käften, okej?” krävde Sara med hopbitna käkar.

”Mm…”

”Kommer du göra som hon vill nu?” skrattade Alexandra.

”Mm…”

”Och vad ska du göra nu?”

”Göra?” frågade han och tittade på henne förvirrat.

”Ja! Herregud. Vad. Ska. Du. Göra. Nu? Fattar du inte?”

”Eh… göra? Menar du säga?”

”Åh, han är så korkad nu!” fnittrade Alexandra och fimpade cigaretten.

”En ledtråd: det var varmt med ’säga’.”

”Åh, eh… du menar… åh. Okej. Mm, vänta. Eh, sorry. Ja – jag, eh, ja jag är ledsen.”

”Du tycker väl ändå inte att det dög?”, undrade hon och kikade på Sara.

”Kommer någonting någonsin att räcka?” frågade Sara mest till sig själv. ”Nope. Nope, det räcker inte, du har rätt. Fan. Så klart han inte gör rätt.”

”Va – Vad vill du jag ska göra, eh, säga, jag menar, eh?”, sa han och hackade tänder.

”Har du inte fattat det ännu? Fan! Jag vet inte om jag kan längre…” sa Sara, hon skakade på huvet.

”Jo då. Såklart du kan. Såklart. Det var ju din idé! Du sa ju att du inte visste om du skulle stå ut längre. Annars. Eller hur Sara? Du hade inget val längre? Det är okej. Allting är okej.”

”Varför – varför kunde du bara inte? Fan, jag vet inte? Varför?” fråga Sara och drog håret upprepade gånger bakom örat. ”Om du bara låtit mig vara? Om du inte – .”

”Vad, eh… vad ska jag säga?”

”Någonting, fan, nånting bara som duger. Som hjälper. Inte bara… stirra ned i marken och hoppas att allting bara försvinner! Allting är ju ditt fel. Ditt jävla fel. Om du bara kunde –”

”Ja, Sara, vad hade det hjälp om han hade gjort?”

”Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill vara här längre, jag vet inte.”

”… Sara. Det är dags.”

”Jag önskar att jag bara kunde göra om allting.”

”Ja, ja, ja. Men få honom att säga det. Herregud.”

”Jag vill sova. Jag ville sova nu.”

”Men titta på honom?”

”Jag skulle bara vilja sväva iväg.”

”Fan.”

”Jag skulle – Vad hade jag kunnat göra, ändra, för att – slippa?”

”Mm, f’låt.”, sa han och försökte fokusera blicken på Sara.

”Ja, jag tror inte sår bara kan läka sådär.”

”Sara?”, undrade Alexandra till slut och gick ut från rummet när hon inte fick något svar.

”Jag önskar att jag bara slapp.”

”Eh, förlåt. Mm, vad – ska jag säga det igen? Eller, mm, ska – .”

”Jag önskar – .”

Släcka elden: en inre monolog.

Jag vilade handryggen mot den kalla fönsterrutan och lät det svalka den brännande känslan. Låta den få vila ett tag. Åh, herregud. Åh, fan – jag vill inte. Men det är fint här i alla fall, träden –. Det är fint. Och jag behövde det här. Kanske kommer det inte alltid att behövas att 10 personer tjatar för att få mig att göra nått sånt här? Kanske. Kanske kan det bli bättre. Varför måste vädret vara fel? Det skulle kännas bättre om det inte vore så jävla lugnt. Kunde det inte ösregna istället? Vem tyckte att sol var en bra idé? Jag är glad att jag kom iväg till slut. Om jag säger det tillräckligt många gånger kanske jag kan känna mig glad och –. Men vad ska jag göra? Imorgon… Åh, nu är det tillbaka igen, det bränner. Upp från fingertopparna till handleden. Och på högerarmen gör huden ont. Och, jag kan känna hur mina fötter börjar domna. Och jag är trött, men det är jag ju jämt nu för tiden. Och –. Jag kan ju hålla på hur länge som helst, men det sa han ju att jag inte skulle göra. Men hur fan stoppar man –. Sen på tisdag är det dags igen. Men jag vill verkligen, verkligen inte. Jag vill bara inte. Åh, jag önskar att det kunde vara en lösning att bara stanna här, jag skulle inte behöva träffa någon, skafferiet verkade ju hyfsat fullt och det fanns mycket ved ute i skjulet. Det vore möjligt, om det inte vore omöjligt. Jag borde egentligen meditera. Jag bordet det. Jag –. Jag borde ta upp appen. Eller så kanske jag kan skippa att gå och hämta mobilen? Testa. Nu. Själv. När jag sitter här. Okej, hur var det nu? Först känna kroppen mot underlaget, okej, fönstret är kallt – tack och lov, kuddarna är faktiskt bekvämare än de ser ut, fötterna är domna, okej skit i det. Det drar lite från fönster, det är kanske inte så konstigt, stugan ser ju rätt gammal ut, det är väl knappast treglasfönster här ute mitt ute i ingenstans. Och jag kan höra brasan, det är ett sånt trevligt ljud. Sen fokusera på andningen. Jag känner hur bröstkorgen fylls och sen töms, luften går ut från munnen och näsborrarna. Åh, okej. Det här kanske funkar. In och ut, in och ut, in och ut. Fan, nu sticker det också i fötterna. Jag kanske borde resa mig och gå runt lite. Ah, det känns lite bättre. Nä, juste ja, jag mediterade ju. Och när jag sitter kan jag vila handen mot glaset, och det hjälper ju faktiskt, även om det antagligen bara är place –.

Jag har glömt att ta min medicin. Helvete. Okej, medicinen först, jag måste verkligen sätta in ett larm i mobilen, åh, det sa han ju men det glömde jag, herregud, min hjärna fungerar verkligen inte ordentligt just nu. Medicin ja.

Såja, det var nog bra att hämta vatten också. Och det var duktigt av mig att orka göra en macka. Jag skulle meditera, ju. Men först ska jag äta och dricka mitt vatten. Nu har jag i alla fall tagit medicinen och det är tidigare än när jag kom på det igår. Okej, försökt två. In och ut. Hur länge skulle jag göra det här? Jag kanske kan gå vidare nu? Skit samma. Okej, och så känna av från huvudet och ned. Fan vad jag hatar det här. Och jag vill verkligen bara resa mig och gå när han tar upp det som något vi borde prata om. Det vore så tillfredsställande, bara gå, och kanske slänga igen dörren. Det skulle jag ju aldrig göra. Men det vore roligt att se hans ansiktsuttryck om jag gjorde det. Okej, okej, okej, hjässan, ansiktet, läpparna, halsen, axlarna, ryggen, armarna, där –. Skit samma. Brösten, magen, höfterna, rumpan, låren, vad –. Okej, nu får det räcka. Och så skulle jag tömmar huvudet eller låta tankarna gå dit de vill. Det här är så konstigt, nä, jag skulle ju inte… Okej. Och så tillbaka, glaset kallt, nu börjar kudden kännas rätt hård och det är lite väl kallt, kanske är det dags att lägga lite mer ved på brasan. Nä, nu räcker det. Vänta, tog jag medicinen eller lämnade jag tabletterna på handfatet? Jo, men det gjorde jag ju, jag tänkte ju på hur trött jag såg ut i spegeln. Jag har nog aldrig varit så här blå under ögonen. Kanske borde jag ta en tupplur? Det var ju meningen med att åka hit, ja, eller en del av meningen. Förhoppningsvis kan det börja hjälpa snart. Men så ska jag ju träffa honom igen på tisdag. Har jag arbetsterapeuten direkt efter? Gud, jag minns verkligen inte. Åh, jag orkar inte. Och vad var det på onsdag? Åh, nej, nej, nej – alla har väl ändå en gräns? Fan –. Träden? Okej, löven är, orangea. Svart mot vitt. Träd som en dalmatiner. Träden är många. De är… tråkiga. Herregud. Vad spelar det för roll? Önskar verkligen att jag hade en internetuppkoppling här ute. Men ändå, jag har klarat två dagar. Jag skulle verkligen vilja kolla på en halvtimme Youtube-videor med gulliga kattungar just nu. Eller kanske till och med ha en som sällskap just nu. Det vore… bättre. Kan man ha en katt som ett servicedjur? Men fördelen med en hund är ju att den väl skulle kunna påminna om medicin och sånt. Det är ju en bra grej. Det kanske jag kan ta upp på tisdag. Fråga, man kan alltid fråga. Fan, jag skulle ju… Åh, gud den där ekorren, herregud så söt. En stödekorre? En stödkanin som Floras kompis hade? Hinner jag springa och hämta min mobil och ta ett foto? Inte en chans. Den lär vara borta så fort jag kommer in i sovrummet. Åh, den får ju hjärtat att typ brista så gullig den är, åh, den har hittat ett ekollon… Jaha, nu är den borta. Det var ju typ helgens underhållning. Fan vad kallt det är. Juste ja, skulle ju lägga på mer ved – ah. Bättre.

Åh, fan, jag glömde köpa tågbiljett hem!

Dikt: Efter.

Det är vackrare genom dina ögon. Kanske är din syn bättre? Det jag minns är inte det jag såg. Kanske är det alltid så.

Ville jag åka dit innan? Tåg? Flyg? Båt? Jag vill se det du såg.

Om jag söker tillräckligt i snön kanske jag kan hitta dina fotspår? Måste jag utföra beräkningar om hur fort snön faller i förhållande till vindhastighet? I sådana fall kommer jag rasa redan vid första hindret och fall handlöst ned och färga snön med näsblod. I sådana fall kommer jag inte få se en endaste snöflinga.

Det finns en genuin rädsla över att frysa ihjäl. Precis som de gamla polarupptäckarna. Men jag vill inte återupprepa deras resa. Bara din.

Rejäla kängor. Underställ. Täckjacka. Täckbyxor. Raggsockor. Vantar. Mössa. Lager på lager. En tillräcklig stor väska. Hur stor är en tillräckligt stor väska?

I alla drömmarna snöar det. Alla ljud absorberas av massorna. Ljuset reflekteras; bländande. Men drömmen överensstämmer inte med verkligheten. Det har varit den varmaste månaden. Att vakna och svettas överensstämmer inte. Att inte se snö överensstämmer inte. Det spricker, ingenting håller längre ihop.

Mat. Antal kalorier per dag multiplicerat med antalet dagar. Förväntas jag kasta extra mat till svältande isbjörnar?

Tundra. Taiga. Glaciärer som kalvar. Domedagsvalvet. Till Jordens gränd, tills det inte finns ett längre bort. Jag vill se solstrålarna från samma vinkel som du.

Fantomsmärtor: nacke, axlar, rygg. Musklerna spänns som gitarrsträngar; dissonansen skär sönder. Fantomfryser ända in i varenda cell, en arme som når överallt.

Om jag köper böcker av Sir Edmund Hillary är jag på väg då?

Ren. Fjällräv. Fåglar över en horisont.

Permafrosten kan nå 400 meter ned i marken. Töning. Kalvning. På väg bort, försvinnande.

Eider. Tärna. Lunnefågel.

Drömmar som är drömmar som är drömmar. Medan jag drömmer att jag vaknar och allting är som det alltid är på morgonen. Men kallt. Men snö. En millimeter fel. Eller så har jag glömt biljetterna. Hur långt kan permafrosten nå?

Kommer jag hinna dit innan det försvinner? Kommer jag se det? Din snö. Din himmel. Ditt karga landskap. Kommer jag? Din tavla.

(Inspirerad av Lars Lerins Arktismålningar)

Mitt skrivande som ett rum.

Livet pågår där utanför. Spår sipprar in – antingen förstärkt eller som om öronen är stoppade med bomull. Skriande eller mjukt. Livet pågår fortfarande men du är inte en del av det – inte just nu. Den mjuka varma filten. En het dusch som värmer upp varenda cell. Du är inte ensam, hela världen finns där, men bara inte just nu.

300: det växer fram, en murgröna där nya små löv går att se varje gång du blinkar.

Du bestämmer. I förarsätet, händerna på ratten. Du äger allt. Varje ton ligger i dina händer. Det mörknar, volymen skruvas ned. Vågorna kommer och går, ibland en ström och när du som mest önskar endast några droppar. Det finns ingen rim och reson, inga förklaringar. Ibland går du därifrån tillfredsställd annars lika törstig som innan, med en inneboende frustration.

700: det är vackert att se hur något som såtts blomma upp.

Det är ett utlopp, ett tydligt val. Det mörknar. Fritt spelrum. Gör vad du vill. Skapa kaos. Stick en knivsegg genom en målarduk – det är konst. Döp en färgnyans efter ditt namn. Eller 63 minuter oljud. Vad ser du? Vad vill du se? Cassiopeja, hon sitter fast där uppe. Jätte efter jätte, spejande ned – du är uttittad. Ett W för dubbel victory.

1100: tänk vad människan är kapabel till, ur något så litet växer något större fram.

Alla fönster som kan ses är nedsläckta. Månen duger som sällskap. I staden syns ju inga stjärnor bara flygplan. Taket har rullats upp. Med månen – en slags alternativ solenergi; du laddas. Ljudet av en siren. Fulla män som skriker fotbollsramsor. Tydligen går tiden framåt, vem hade kunnat gissa det? Näktergalen toner, en klassiker. Kranen stängs av.

Kan det få vara en början på någonting nytt nu tack.

Höst, skolstart. De känns synonyma med varandra. Vädret är inte riktigt där ännu, men, men. Det känns bra, men jobbigt. Mycket, överväldigande. Journalistiken drog igång igår, men jag är hemma sjuk – eller, nja, sitter i min brors och hans flickväns lägenhet och håller deras sjuka hund sällskap. Det är trevligt ändå. När jag satt där igår i deras halvobekväma soffa till tonerna av Idles nya skiva (som är den bästa skivan jag hört på riktigt länge!) så skrev jag klart första uppgiften till kreativt skrivande kursen på Linnéuniversitetet. Uppgiften var att gestalta sitt eget skrivande, eller upplevelsen av sitt skrivande. Kan kanske lägga upp den här när det väl är klart. Har några grejer i sista stycket att fila på. Har sedan i juli (när jag var kattvakt) funderat mer på det här med inspiration och vad som krävs för att hålla det levande. Jag vet vad jag finner inspirerande, men det kan kännas svårt att se en jobbig film som typ Ett år med tretton månar av Fassbinder när man kommer hem från skolan och hjärnan är fylld med dimma och går i ultrarapid. Såg halva den filmen idag, och det är väl det jag har insett, jag behöver inte köra med hela på en och samma gång. Inspirationen kan komma ändå.

På söndag är det valdagen. Det känns ännu läskigare än för fyra år sedan, allt är mer osäkert. Går det att lita på opinionsundersökningarna? Dessutom kommer jag jobba som röstmottagare. När man inte är partipolitiskt aktiv kan det kännas svårt att veta vad man kan göra när demokratin känns allt bräckligare; det här var ett alternativ. Efter det hem för popcorn och uppesittarkväll.

Nästa vecka kommer istället handla om att försöka balansera allt – hinna med det jag måste och vill – och inte hålla på att svimma av trötthet.