Högstadiet, och från Placebo till The Manics

Jag lyssnade på blandad 90-tals rock härom natten när jag inte kunde sova – det var Manic Street Preachers, Suede, lite Blur och Radiohead, samt Placebo. Av dessa band (men också inkluderat alla andra band jag älskar) har The Manics helt klart betytt mest för mig, det är bandet jag älskat längst, samt lyssnar på oftast även idag. Men det första 90-tals bandet jag upptäckte var Placebo, en grupp som lite grann glömts bort i den ”officiella” historiebeskrivningen av brittisk 90-tals rock, de är lämnade lite utanför. Jag upptäckte dem när jag var 14 år, i 8:an. Högstadiet. Tre år av mitt liv som jag hatar, och som jag verkligen önskar att jag kunde radera från mitt minne. Det var då jag blev sjuk med depression, då jag upptäckte vad panikattacker var, då min enda bot var självskadandet, och då jag kände mig så fruktansvärt, brutalt ensam. Det var då jag fastande i min egen lilla bubbla och inte visste hur jag skulle hitta ut.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade Placebo. Jag minns att jag brukade köpa NME från tidningsaffären på Götgatspuckeln, så var det kanske där i? De var inte lika bortglömda då. Jag blev hur som helt kär direkt, i allt – musiken, imagen och texterna. Men främst hur det var det enda tydliga alternativa bandet, i alla fall för mig. Eftersom jag kände mig så fel, så ful, så utanför kändes det som att hitta hem när jag upptäckte dem. Skit i att passa in, det är meningslöst ändå. Och passa in var det jag försökt göra så desperat innan. Stick inte ut och spela normal. Kopiera vad alla normala gör och hur de ser ut. Jag insåg inte att det var det jag gjorde då, hela låg – och mellanstadiet, men med en Aspergerdiagnos kan jag tydligt se det i backspegeln. Jag var livrädd för att sticka ut. Trodde att det skulle betyda att folk insåg att det var något seriöst fel på mig då. Jag introducerade en klasskamrat för Placebo och vi älskade dem tillsammans. Totalt. Vi var besatta av dem. Vi gick i en ganska liberal friskola, där vi alla hade varsin laptop, och många lektioner där vi fick plugga vart vi ville, utan uppsikt. Så vi spenderade lektionerna med att kolla på bilder av Brian Molko, lyssna på låtarna, översätta texterna, och läsa fanfics om bandet. Seriöst, jag vet knappt hur jag kunde kamma hem så många MVG att jag kom in på Östra Reals journalistiklinje. Jag minns hur vi frågade en lärare var centrefolds (låten från Sleeping With Ghosts) betydde och fick veta att det syftade på tidningar som Playboys mittuppslag (jag tror inte ens jag hade hört talas om porrtidningar innan.)

Men jag upptäckte också Manic Street Preachers. På något Placebo-forum var det en bild på Richey och Nickey och jag kände mig manad att ta reda på vilka det var. Lånade This Is My Truth Now Tell Me Yours på Hornstulls bibliotek och köpte sen The Holy Bible från den svindyra skivaffären i Söderhallarna. Har idag svårt att inte förknippa den skivan med den fruktansvärda sommaren när jag gått ut 9:an, och innan gymnasiet. Fick kontakt med BUP, samtalsterapi och SSRI, men trots det har jag nog aldrig mått lika dåligt som den sommaren. Har i efterhand förstått av det var Citaloplamet som fick mig att må sämre, det brukar rekommenderas att man ska hålla nära koll på patienten om man ger antidepressiva till barn och tonåringar, men det tyckte inte psykiatern vid BUP på Nytorget var så viktigt. Bipacksedel informerat att ”Citalopram ska normalt inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18 år. Risken för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) är större hos patienter under 18 år, när de tar läkemedel av denna typ. Trots detta kan Citalopram skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt.” Den sommaren är som ett svar hål, och jag minns bara fragment. Jag vågar inte ens läsa i dagboken jag skrev under den tiden.

När jag lyssnar på Placebo idag (det händer ytterst sällan) hör jag allt som hände under högstadiet, allt hemskt som hände och hur ensam jag var, trots vännerna jag umgicks med i skolan. Musiken tar mig direkt tillbaka dit. Till alla ord jag skrev i dagboken med svarta blad och silverpenna. Men med The Manics är det annorlunda. Kärleken till dem delade jag inte med någon annan, det tog många år innan jag enda träffade någon som gillade dem. Det erbjöd dessutom något annat – de öppnade upp en hel värld, böcker, filmer, andra band, en estetik, det politiska som manade till handling, kunskapens makt, men också skapandes kraft. Trots att Molko lever och Richey Edwards antagligen tog livet av sig den stilla dagen i februari 1995, så står de alltid för något mer positivt. De gav mig något att leva för.Under gymnasietiden fick en affisch med Jack Kerouac och Neal Cassady av min favoritlärare. Han visste om mina problem, och gav mig en väldig massa stöd och hjälp under de tre åren. Jag hade hållit en muntlig presentation om beatförfattarna (eller något i den stilen) och läraren älskade dem med, så då fick jag affischen av honom och på baksidan skrev han ”Lev för poesin” och det är vad The Manics symboliserar för mig, även om Richey tog livet av sig. Jag har fortfarande en lista sparad på datorn om alla olika böcker bandet (men främst Richey och Nicky) refererade till. Flera av dem kan jag idag räkna till några av mina absoluta favorit böcker och författare, som beatgänget, Brett Easton Ellis, The Artrocity Exhibition, existentialisterna, Kafka, Salinger, Rimbaud och Plaths poesi, och Jean Genet – för att bara nämna några. Namnet på den här bloggen kommer från ett Genet citat. Men The Manics inspirerade även mitt politiska intresse med vänsterlitteratur och radikal feminism. Läste Andrea Dworkins Mercy och SCUM-manifestet. Jag följde Richeys råd om att ”klä upp sig” för att må bättre, med tjock, svart flytande eyeliner och leopardmönstrat. Dessutom, hur mycket betyder det inte för en tonåring med författardrömmar när James Dean Bradfield vrålar ”I am stronger than Mensa, Miller and Mailer. I spat out Plath and Pinter”?

The Holy Bible, deras tredje skiva,  är ett totalt mästerverk och min absoluta favoritskiva. Men när jag hörde den för första gången 2004 var den som en chock, jag hade aldrig hör något liknande. För att inte tala om texterna!

All four of them, at this point, were damaged, but of course this record’s dark heart is that of Richey Edwards. Ravaged by depression, alcoholism, self-harm and anorexia, alongside Kurt, he was the most brilliant, insightful rock prophet of his generation. ‘The Holy Bible’ was the diary of his final breakdown, and his masterwork. Witness ‘Archives Of Pain’, the neurotic tribute to the victims of serial murder that appears to call for the death penalty. “There is never redemption”, spits Richey through the medium of James, “any fool can regret yesterday”. See the cold detachment of ‘Faster’’s personal manifesto as he explains his self-harm thus: “I am an architect, they call me a butcher”, he chokes. His first-person account of a teenage girl in the advanced stages of anorexia, ‘4st 7lb’, always felt far too plausible to be any of our business in the first place. It’s not especially easy to listen to considering what was lost. Certainly, every single thing that James, Nicky and Sean have done since is thrown into relief here as a way of coming to terms with loss. [NME, i en recension för jubileumsutgåvan, betyg 10/10.]

Låten 4st 7lb kan jag inte ens lyssna på idag, det har alltid varit en låt jag bara spelat när jag mått som sämst. När jag började min DBT -behandling (dialektisk beteendeterapi) för nu 2,5 år sedan ute i Danderyd så sade min läkare flera gånger att min starka vilja att bli frisk var en bra hjälp i början av terapin, att jag hade den orubbliga motivationen. Vår samtids mantra tycks vara att ”allting är möjligt”, men om man är psykiskt sjuk vet man hur falskt det är, då ens möjligheter och alternativ är så fruktansvärt få. Men The Manics visade kraften i kreativt skapande. I skrivandet. Richey gjorde sin sista tv-intervju med Per Sinding-Larsen och ZTV (hela intervjun finn på Youtube) och Richey talar ganska mycket om skrivande där och säger ”I’ve always had an idea in my mind of how I want to express my self. […] Every day in my life I fear that I’m not as good writer as I could be, a talanted as I could be. I try to constantly read and inprove my mind. Get perspective on world history. And nobody is never gonna be good enough to know everything, but I think I try. Which I more than a lot of people do,” Och det blev min motivation. Att bli bättre på skrivandet, så bra jag kan bli. Muntliga konversationer har aldrig varit min paradgren, men skrivandet – det kommer naturligt. Där kan jag uttrycka allt jag inte kan i tal. Vad som dock är fruktansvärt läskigt är att jag inte skrivit något (skönlitterärt) på ett bra tag, men jag kan inte riktigt säga hur länge. Jag kan inte hitta orden. Som jag har förstått är det en skräck hos många med kreativ talang, att gå i terapi för att bli frisk, med risken att man förlorar sin förmåga. Det är en ju total myt, men ändå. Jag kommer att hitta tillbaka, det vet jag. Det gäller bara att köra med lite tvångsåtgärder samtidigt som jag spelar låten Yes på högsta volym.

Annonser

Sanity: 2014

Har haft en del att säga de senaste veckorna, men haft svårigheter att formulera mig, eller samla ihop tillräcklig koncentration för att skriva ett inlägg. Det har handlat om film och politik och musik.

Hur som helst. Hade en tid hos min psykolog i Danderyd idag (igår) efter ett sommar/semesteruppehåll, och det kändes nästa konstig att åka dit. Har under våren känt mig irriterad över att jag träffar en psykolog, eftersom jag inte haft så mycket att ta upp, och att jag faktiskt mår bättre.  Det känns nästa märklig och overkligt.  Har googlat en del om diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning, och försökt kolla mycket de passar idag egentligen. Jag har haft min kontakt i Danderyd nu i kanske 2,5 år – en ganska långt tid och det har hänt en del under den tiden. När jag åkte ut dit var jag ovanlig (och alltid onödigt) nervöst och lyssnade på Misfits på hög volym (måste köpa bättre hörlurar någon gång.) Väl där berättade min psykolog att vi idag skulle gå igenom diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning – hon kanske hade sagt det tidigare, men jag hade i sådana fall glömt bort det. Men också att när sådant görs går man igenom alla personlighetsstörningar. En efter en, i en checklista. Det tog väl 1,5 timme sammanlagt, och jag bet ihop och tog inte ens en paus. Frågorna är på samma gång nära in på skinnet, och ytliga. Och absurda, så absurda. Skadade jag djur som barn? Klär jag mig uppseendeväckande för uppmärksamhet? Tror jag att skuggor är personer och ljud röster? Var nästan en övning i psykologi att matcha frågorna med korrekt diagnos. Och det höll mig i alla fall road när det gällde frågor som inte hade alls med mina egna problem att göra. VG kanske på hur många rätt jag hade?

Till den slutliga analysen av mina svar. Jag uppfyller inte längre något kriterium för diagnosen emotionell personlighetsstörning. Det var en sådan lättnad att få höra det orden. Och det påminde mig om när jag fick Asperger diagnosen. Samma lättnad, tros en motsatt situation. Herregud. Jag log och skrattade i ett psykologsamtal. Overklig. Det kändes så fruktansvärt skönt att ta steget att börja lämna den diagnosen. Den fula, kantstötta, hatade (men inte av mig) diagnosen. Diagnosen som fått psykologer och psykiatriker att hata sina patienter (men jag har haft tur). Hon sade gång på gång hur långt jag kommit och det kändes inte verkligt. Dessutom gick även fobisk personlighetsstörning igenom, och hon höll med om att det inte passade – och att de (socialt-) fobiska problemen jag har är en produkt av Aspergern och inte egentligen har något med fobi att göra. Vilket var en sådan lättnad att få höra att någon höll med om. Jag har svårt med sociala situation för jag har svårt att läsa folk, och veta vad som väntas av mig, vilket leder till ångest. Men andra har gärna tolkat de som att situationerna ger mig ångest utan orsak.

För första gången på 10 år är jag så gott som psykiskt friskt. Jag lider inte av depression, och jag har inte längre en personlighetsstörning. Visst, jag har ångest, svårigheter och problem – men jag är faktiskt inte psykiskt sjuk. Inte längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. För om det är en sak som depression gör så är det är att ge en känslan att hur man mår, nu kommer fortsätta i all evighet. Oändlig. En svart, klaustrofobiskt oändlighet, det är vad depression är. Men nu är jag faktiskt på andra sidan. Och jag vet att jag inte lär vara fri från depression för all framtid, för tyvärr fungerar det ju inte så. Om man upplevt flera svåra, längre depressioner förhöjs risken avsevärt för att fler ska träda in. Men jag är faktiskt beredd. Jag vet vilken typ av antidepression som faktiskt biter den här gången, och slipper det jobbiga, och tålamodskrävande testande av olika preparat.

Just nu önskar jag mest att svenska språket innehöll ett ord för engelskan ”sanity”. Det vore trevligt. Vid sina sinnens fulla bruk är lite för kliniskt och dessutom långt. För nu är jag sane. Officiellt.

Triggervarning. Om Robin Williams, självmord och psykiskt sjukdom

Den av alla älskade komikern och skådespelaren Robin Williams är död. Och orsaken är troligtvis självmord. Många uttrycker hur ledsna de är, vilken chock det är att han tagit livet av sig, och att han kommer att saknas. Om man tittar noggrant i tidningsartiklarna kommentarsfälten ser man även att folk uttrycker förvåning, hur kan han ha tagit livet av sig när han är så känd, har ett så bra liv med barn och fru, har en karriär där han beundras och dessutom är komiker.

Sådana kommentarer gör mig en smula upprörd. Allrahelst då Robin Williams led av bipolär sjukdom, och det har rapporterats att han lidit av depression en längre tid. Folk undrar varför någon med ett ”lyckat liv” skulle ta livet av sig och svaret är enkelt och sorgligt. På grund av psykiskt sjukdom. Depression diskriminerar inte, och kan drabbar alla – huruvida fantastiska liv de en må verka ha (för vi vet ju egentligen ingenting, allt vi ser när det känner kändisar är fasaden de själv väljer att visa upp. Peaches Geldof som dog av drogöverdos ett tag tillbaka är ett exempel på det.) Allting kan fungera i ditt liv, och du kan ändå drabbas. Du kan ha fått jobbet du alltid önskat, träffat ditt livs älskade, eller skaffat huset du vill bo i resten av ditt liv, och du kan ändå drabbas.

Det är svårt att föreställa sig vad depression är om man aldrig upplevt det, eller känner någon som gått igenom det. Världen omkring dig tappar bokstavligen all färg och blir grå (ett av de första tecknen på att en depression släpper är att det är som om alla färger kommer tillbaka.) Du orkar ingenting längre, det blir jobbigt att klara av vardagen, och det känns som om allting börjar hopa sig och det känns omöjligt att klara av allt. Dina hobbies och intressen känns inte längre lockande, desamma gäller favoritfilmer, series och böcker. Komediserien som alltid har fått dig att skatta kan inte längre ens locka fram ett leende. Maten slutar smaka, och det känns jobbigt att äta upp hela tallriken. Men det värsta är ändå tankarna som börjar snurra runt och runt. Du duger inte, är aldrig tillräckligt snygg, smart, rolig. Du börjar tvivla på om dina vänner och närmaste ens gillar dig. En viss paranoia kan börja smyga sig på, kanske pratar dina kollegor eller klasskamrater skit om dig när du inte är där – i och för sig, det är väl inte så konstigt, vad som är konstigt är att det fortfarande umgås med dig. Och de tankarna förföljer sig vad du än gör, och försvårar allt. Hur ska du kunna få in den där uppgiften i tid? Är det ens någon mening med det? Den lär väl ändå inte få godkänt. Smyger sig på när du lägger dig i sängen för att sova, och släcker ut ljuset. Det är oftast då tankar om livet ens är värt att leva kommer, eftersom det inte finns något alls som kan distrahera. Du är ensam med dina tankar som för dig allt närmre ett självmord. Ibland kan det till och med kännas trösterikt att fundera på sitt eget självmord, insikten kommer att du har en utväg. För det är nästan omöjligt att på egen hand se att denna period har ett slut. Och tanken på att leva så här livet ut är fruktansvärd.

Det enda som hjälper när man lider av depression är att söka hjälp. Det kan kännas omöjligt och skamfullt, allrahelst om du ut åt sett har ett ”perfekt liv”, det kan kännas som att du säger att dina närstående inte räcker till. Men tyvärr är det sanningen. När du är deprimerad räcker det inte att ha personer omkring dig som hjälper och stöttar. Det kan också kännas pinsamt för att ingen runt omkring dig någonsin har nämnt att en träffat en psykolog. Och i vissa fall kanske det räcker att bara får prata med någon som vet hur de ska ge stöd på rätt sätt, för att komma ut de destruktiva tankebanorna, och ibland också beteendena (samtalsterapi är en vanlig behandlingsform vid depression). Ibland behövs även medicin, någon av de olika preparaten för depression – så kallade antidepressiva. Kanske även någon mot ångesten eller sömnproblemen, som ofta kommer hand i hand med depression. Det kan bli en av de mest frustrerande delarna av behandlingen mot depression, för det finns just inte bara en tablett som botar alla. De finns olika typer, SSRI, SNRI, tricykliska MAO-hämmare. De vanligaste är att man börjar att testa ett läkemedel inom SSRI, men du kanske behöver byta en, eller två, eller tre gånger, för alla drabbas av olika bieffekter. Så det är trixigt. För min del har jag testa fyra olika sorter innan jag hittade rätt. Sen gäller det att få träffa en psykolog man trivs med och kan lita på. Och komma ihåg att man har rätt att få träffa en ny om man inte fungerar ihop, du går där för sin skull. För att du ska må bättre. Men mitt i en depression kan det kännas som om du förolämpar psykologen (eller terapeuten) något fruktansvärt om du säger att du vill byta.

Men Robin Williams led inte bara av depression, utan hade fått diagnosen bipolär sjukdom. Det finns flera typer av bipolär sjukdom (tidigare kallad manodepressivitet), men de vanligaste är typ 1 och typ 2. Det som skiljer bipolär sjukdom från depression är de maniska episoderna, så kallade skov. Och det är manin som är skillnaden mellan typ 1 och typ 2 åt, för depression drabbar alla som har diagnosen, den kan vara mild, men det är vanligare med djupare depressioner. Och det är oftast symtomet som uppträder först, en period av depression, som sedan följs av hypomani (den ”lättare” sorten), som vid typ 1, eller mani, som vid typ 2. Humöret är förhöjt, och liksom uppskruvat till max. Det är vad som gör manin till depressionen motpol, där du istället känner en enorm livsglädje, en eufori, och en känsla av att du kan klara av allt. Ingenting är omöjligt, och det finns inga gränser. Och det låter väl inte så problematiskt? Tyvärr är det inte så enkelt. Du kan ger bort alla dina pengar till folk du känner, för du känner att du inte behöver pengar. Du påbörjar enorma projekt som aldrig avslutas (till exempel att börja montera ned till bil till de minsta delarna), du handlar som om det inte finns någon morgondag. Du kan börja ta risker – när sexlusten blir förhöjd kan preventivmedel kännas onödigt. Och som vid depression blir det omöjligt att klara av vardagen, eftersom vardagen inte alls verkar nödvändig att ta tag i. Att äta behövs inte, och lika så sömn, som dessutom kan vara omöjlig att finna ro till.

Vid bipolär sjukdom är medicinering närapå den enda lösningen, eftersom det snabbt börjar spåra ut. Dessutom är risken för självmord ännu högre vid bipolär sjukdom, än vid unipolär depression. Vem vill tillbaka till depression när man upplevt den guldskimrande euforin? Det blir ännu viktigare att söka hjälp snabbt, och få den hjälp du behöver. Det preparatet som används för att behandla manin är litium. Ibland i kombination med antidepressiva, men det kan vara riskabelt.

Om du känner igen dig i något av det jag beskrivit, sök hjälp. Gör det bara. Tänk inte så mycket. Börja med att gå till din vårdcentral, så kan de hjälpa dig att skriva remisser, och hjälpa dig med att hitta en psykiatrisk mottagning. Kanske räcker det att din läkare skriver ut ett recept på antidepressiva? Det är svårt att leta i djungeln av mottagningar, privata och landstingsägda, terapiformer och tablettyper. Men börja någonstans. Gör det så fort som möjligt. Så fort du kan. Tänk inte så mycket. Bara lyft telefonen och ring. Innan tankarna hinner komma och förstöra.

Om det är akut, och du bara inte vill leva längre – ring 112. Gör det bara.

Om du inte vet om du borde kontakta vårdcentralen, eller riktigt vet vad du ska ta dig till, ring Hjälplinjen hos 11717 Vårdguiden först. Telefonnummer och information finns här, samt en möjlighet att skriva till dem anonymt. Ring för din egen skull, eller om du oroar dig för någon vän. De kan hjälpa dig med hur du ska hantera situationen. Det syns heller inte på telefonräkningen att du ringt.

Om du som läser detta är under 18 år kan du ringa BRIS. Vad det en gäller. För att du känner dig ensam, inte har någon att prata med, eller för att du inte vågar ta upp det med dina föräldrar. Nummer och info och all finns här. Samma sak här, det syns inte på telefonräkningen.

Om någon i din närhet har tagit sitt liv, och du inte riktigt vet vad du ska göra, eller du behöver någon att prata med så finns Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPEC), och deras hemsida finns här.

Vill du läsa mer om depression eller bipolär sjukdom?

11717 Vårdguiden om depression

All information du kan tänkas önska om depression (de har ännu fler länkar till nummer du kan ringa om du behöver hjälp och stöd)

Intresseföreningen Bipolär sjukdom

Riksförbundet Balans

Hen, SvD debatt och tankar

De tre sista styckena är personliga tanken som jag försökte sortera genom att skriva ned dem, det är inte något jag är ”klar” med.

———-

Har en märklig förtjusning i SvD:s opinions debatter de har på sin hemsida. Nu senaste var det om order ”hen” och dess inklusion i Saol. Jag känner så väldigt få konservativa människor att det blir intressant att se hur de upplever världen, och försöka förstå deras värderingar – även om jag verkligen inte håller med. Med ord som hen blir det väldigt tydligt.

Det finns främst två argument mot: 1. Vi har redan könsneutrala ord som exempelvis ”den”, ”vederbörande” etc. Det här argumentet gör mig arg för jag älskar ord, och jag kan bara inte förstå hur man kan säga att vi inte behöver nya ord, för vi har redan andra. Sen när finns det en gräns på hur många ord svenska språket bör innehålla? Dessutom känns det mer som en svepskäl, för om ordet inte hade så starkt stöd från feministiskt vänsterhåll skulle det ju inte vara problem. Problemet är inte att vi redan har tillräckligt många ord i svenska språket, problemet de politiska undertoner som ordet förknippas med. Men i och för sig är förändring något som anses farligt/onödigt.

Argument 2: Att ordet är förvirrande med dess två olika betydelser, den ena som ett könsneutralt ord som inkluderar både hon och han, som kan användas i juridiska texter eller journalistik, men också för personer som inte identifierar sig med könsbundna pronomen. Men senaste gången jag kollade innehöll svenska språket en hel hög med ord som har mer än en betydelse, så återigen, svepskäl/ursäkt etcetera.

Skrev dessutom att det är en bra början inför den dag Sverige juridiskt kommer tillåta ett tredje kön. För det behövs, av den enkla anledningen att personer identifierar sig så – och det är väl verkligheten som Sveriges lagar borde spegla? Men – är det en ”extrem vänder åsikt” eller? för den biten kom aldrig med bland debattinläggen.

Har personligen funderar väldigt mycket över det här med könsidentifikation. Om jag förstått det rätt så finns det i engelska språket två olika ord – ”sex” som betyder fysiskt kön och ”gender” som betyder den mentala identifikationen. I svenskan blir det krångligare med 1. biologiskt kön, 2. könsidentitet, 3. socialt kön, 4. juridiskt kön. Och jag vet inte ens om jag kan formulera vad ”jag” finns i alla dessa ord. För mellan Asperger’s syndrom och borderline blir identitet något väldigt förvirrat och otydligt. Men ändå, jag gillar att svenskan är mer specifik, för det gör det lite lättare.

Men vad jag vet är: Jag gillade inte tanken i tonåren att växa upp och bli ”kvinna”, det känns knäppt och det gör det fortfarande. Jag identifierar mig inte med den bild av kvinnlighet som 99% av fallen presenteras i media och populärkultur. Jag känner mig inte kvinnlig, även om jag jag ”kvinnliga” saker och attribut, men jag gillar dem inte för att de anses kvinnliga. Att jag har kvinnliga könsorgan har jag inga problem med, att jag socialt ses som kvinna har jag heller inga problem med, men det vore kul att experimentera lite på ett med medvetet sätt. Att det står kvinna i mitt pass och på mitt leg är också okej. Men när jag funderar över om jag identifierar mig som kvinna fastar jag alltid redan på fråga ett. För hur sjutton känns det då att vara kvinna? Hur ska jag kunna svara på frågan när jag inte förstår den? Kan man definiera det? (Om någon har någon som helst slags definition av hur det känns att vara kvinna, skriv gärna, för jag vill verkligen vet.) Men det måste väl de flesta, med tanke på vår samhälle, debatter och definitioner av kvinnligt och manligt. Men det betyder inte att jag mer identifierar mig som man. Den tanken är bara absurd, och får mig alltid att skratta.

Det så svåra och förvirrande tankar, men det är ungefär så här långt jag kommit. Men jag har också insett att det inte  spelar så stor roll för mig. Jag tycker det är rätt ointressant vad folk identifierar sig med för kön, och har ofta skrivit skönlitterär med könsneutrala formuleringar eller helt frånvarande av pronomen. Kön är oviktigt, om man bortser från att vi inte har ett samhälle som tycket likadant. När vi istället lever i en värld där inte alla tillåts, där de som identifierar sig bortom manligt och kvinnligt inte ens existerar juridiskt sett. Jag tycket att det är ointressant var folk kommer ifrån, vem de har sex med, och om det överensstämmer mellan vad de har mellan benen och bilden i hjärnan. Men det blir viktigt tills den dag då vi faktiskt har ett samhälle som är inkluderande, accepterande och solidariskt.

Hur som helst – tankar.

Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

Som om alla tabun redan är brutna

På Twitter var det någon som pekade mig i riktningen av en krönika Helsingborgs Dagblad skriven av Nana Håkansson om Sofia Helins (skådespelerskan som är mest känd för att ha spelat Saga i Bron) Sommarprogram från gårdagen (som jag vill påpeka att jag inte hört ännu.) Under Sofias Sommarprogram kom hon ut som lesbisk (grattis!) och berättade om de depression hon genomlevt.

Men till krönikan då, som började såhär: ”Nej. Snälla. Inte nu igen. Jag orkar inte med ytterligare ett sommarprogram där avsändaren kommer ut. Och gör en stor grej av det.” Okej, det där låter ju sådär vardags homofobiskt, ungefär som att det tär på stackars Nanas vardag att personer kommer ut på Sommar. Som om det tär på Nanas tålamod. Hur ska hon orka lyssna på Sommar i framtiden? Sen går Nanna vidare med ”Själv har Sofia Helin lagt hundratusentals kronor på att grotta ner sig i sin ångest och prövat på ett tiotal olika slags terapier. Det är något av ett fritidsintresse.” Så Sofia Helin har testat olika metoder för att bli av med sin ångest och depression, både mediciner och olika sorters terapi. Det har jag också gjort. Ångest och depression är svårt på det sättet, för samma metod funkar inte för alla personer. Det är orsaken till varför det finns så många olika preparat och terapimetoder (visst, en del kanske kan vara kapitalism också). Och ordvalen – ”grotta ned sig i” och ”fritidsintresse” är väldigt dömande mot hur Sofia Helin själv valt att spendera sin tid (för att bli frisk). Men återigen, det är som om de påverkar stackars Nana vad Sofia Helin gör med sin fritid, och faktumet att hon låter sitt Sommarprogram handla om det. Som om Sofia Helin borde frågat Nanna innan hon bestämde vad hon skulle tala om.

Mot slutet skriver hon ”Men hon tänker inte hålla tyst längre, vi måste prata om det! Jag förstår hennes ambitioner, och tanken är god. Det är viktigt att prata om psykiska sjukdomar och många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort. Och jag håller inte med om att depressioner fortfarande är lika tabu som hon vill ha det till. Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.” Och det är mycket som känns märkligt i dessa formuleringar – men vad som är värst, vad som är skadligt är när Nana skriver att prata om depressioner och psykisk ohälsa det redan är ”gjort”. Som om kvoten redan är nått och problemet är löst. Vi har brutit tabut! Hurra! Eller? För senaste gången jag kollade var tabut redan där. När unga tjejer inte vågar berätta att de mår dåligt för sina föräldrar för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, när folk säger att det bara är att ”rycka upp sig”, när folk blir trakasserade och mobbade för att de har en psykiskt sjukdom, när andra säger att psykiska sjukdomar inte är riktiga sjukdomar. När journalister skriver såna här krönikor – då är inte tabuet brutet. Då är tabuet fortfarande väldigt mycket där.

På en punkt kan jag hålla med Nana, det är aldrig bra att romantisera psykiskt sjukdom, för det kan vara farligt. Men det är också en slags försvarsmekanik som gör att det inte känns lika sjuhelvetes svårt att leva med det. Att måla det lite vackrare. Rosaskimrande.  Att romantisera den avgrund man hamnat i är att försöka orka leva med det till en terapimetod och pillerkombination hjälper. För att överleva.

Hela krönikan är skriven i en stil som skriker att Nana vill vara lite cool och sarkastisk, som kan antyda att hon sett och hört allt, och alla alla tabun redan är brutna. Den är nog inte menad av vara särskilt allvarlig, trots att hon tar upp allvarliga ämnen. Som att det nu är okej att skriva att hon är trött på människor som kommer ut, eller att det är tröttsamt när folk talar om deras psykiska sjukdomar – eftersom vi nu lever i en värld när ingen längre blir diskriminerade. Återigen – hurra! Om man nu bortser från att det inte alls stämmer. Om man bortser från att diskriminering på grund att dessa orsaker fortfarande sker varje dag i Sverige. Om man bortser från att sådan diskriminering kan leda till att folk begår självmord. Men det har ingen betydelse, det är viktigare att låta cool och sarkastisk ju.

Kattuppdatering och ”galningar”

Ingenting har hänt på kattfronten. Franz Ferdinand och Simon kommer tyvärr inte så bra överens. vilket kan ha något att göra med att de först sågs mitt i natten när Franz inte längre ville vara instängd i ett rum och började jama och klösa mot dörren. Så han fick komma ut, och de möttes. Och vad trodde egentligen Simon, att en främmande katt helt plötsligt uppenbarade sig i hans lägenhet. Så det håller sig på olika sidor. Franz är hur gullig och gosig som helst. Och så fort man bara pratar med honom lägger han sig på rygg. Men ingen har hört av sig. Vi har satt upp lappar idag i Rosenlundsområdet. Någon som jobbar med mamma på Rosenlund har delat om det på Facebook. Men eftersom hans päls var fin, och han inte var undernärd antog jag att han helst enkelt lyckats rymma ut, från någons hem där han varit älskar. Men nu undrar man ju. Varför har de då inte ringt polisen, och med det fått vårt nummer? Kan någon helt enkelt släppt ut honom med flit? På grund av ett allergiskt barn, eller att de tyckte det var för mycket jobb? Jag vet inte. Och jag gillar verkligen inte att det finns såna människor.

Hur som helst, det har varit mer spänning i huset idag. (Förrgår slutade för i övrigt med att jag brände handen ganska rejält på en ugnsform, och därmed fick spendera resten av kvällen med min högra hans hållandes i is eller frusna ärtor. Men nu är det bättre.) Från balkongen hörde jag en man ropa hotande. Gissade att det kom nedifrån gatan, men kunde inte se. Samtidigt som jag skulle ned på gården för att lägga ut en kruka som askkopp åt de rökande schackspelarna (som släpper fimpar överallt bland blommorna) så passade jag på att gå mot plasten där jag trodde de skedde. Tog med mobilen också ifall jag behövde ringa polisen. Det behövde jag inte, för de vara redan tillkallade strax innan. En man stod på en balkong och ropade hotfullt ned mot gatan, men även mot tre specifika personer. Fler poliser kom. Efter att jag pratat med några personen som gått förbi började jag få en bild. Mannen är psykiskt sjuk, och har tidigare varit inblandad i liknande situationer – fast värre. Någon påminde mig om när samme man jagat barn på gatan med en machete. Ah, juste ja. Det slutade med poliseskort till St Görans psykakut (jag utgår från det.) Hur som helst, vad som påverkade mig mest var hur folk pratade om mannen, ord som galning slängdes runt. Påminde någon att man inte väljer att bli psykiskt sjuk, för vem skulle välja det? (Det var för i övrigt samma diskussion som när folk säger att man väljer att bli homosexuell.) Någon blev förvånad att han bodde kvar efter förra gången. Skulle han ha spärrats in för evigt på rättspsyk? Tvångsförflyttats till en annan lägenhet? Men vad tror folk? Jag försvarar inte vad mannen gjorde, självklart inte, men folk har en så skev och inskränkt  bild av psykiskt sjukdom och vad psykiatri innebär.