Kreativitet som en livlina.

Det blir extra viktigt att komma ihåg vad som hjälper att sänka stressnivåerna och får det att kännas mindre akut och omöjligt när allting kör ihop sig samtidigt.

Innan fredagen och fotokursens start hade jag bara sett det som ett stressmoment. Jag oroade mig för vad dagarna skulle innebära, hur det skulle vara där, hur jag skulle ta mig dit, de jobbiga tiderna och alla nya personer – och hur påfrestande kursen skulle bli. Väl där var det roligt, väckte kreativiteten och stressen försvann. Men med allting idag så hade jag glömt bort det positiva igen, men blev plötsligt påmind om hur viktigt det är för mig att hitta ett kreativt uttryck när allting blir för mycket.

Jag påmindes också om det på föreläsningen – för det handlade om språk, men också om begreppsförändring under tid – linguistic interventions och speech act. I den intressanta boken Textens mening och makt, som också är mycket torr och icke hjälpsam vid faktisk användning av metoderna den skriver om, tar den upp hur speech act (språkhandling) utvecklats från Wittgenstein. På föreläsningen kom jag på hur jag faktiskt skrev om just språkhandling i Hennes leende sprack (Ofelia-projektet) efter att ha läst halva Wittgenstein-boken Filosofen som inte ville tala under resan till Bryssel.

125.

När det talade språket mellan människor inte räcker längre söker man efter något annat. Det är nödvändigtvis inte ett fridsamt sökande. För Ofelia var det inte så. För Ofelia var det desperation – en kamp för ett alternativt sätt att uttrycka sig. Ett nytt sätt att göra sig hörd. På scenen fann hon blommornas språk. För det ansåg Det manliga geniet vara ett tidsenlig och passande sätt för en flicka som hon. Det hör ju till saken att han inte rådgjorde med henne. Det hör alltid till saken. Allrahelst för Ofelia.

126.

Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.[1]

127. 

Går tiden verkligen framåt? Är historien verkligen kronologisk? Ett steg framåt, två steg bakåt. Är det så bara för mig? Vi är alla fast i våra egna bubblor där vi aldrig kan nå fram till varandra. Därav politiken – med olika perspektiv på upplevelser som säljs till högstbjudande. Därav journalistiken med sina hundratals tolkningar. Därav litteraturen – där varje författare tror att de säjer sanningen och att sanningen kommer levereras i ett paket med rosett till läsaren mellan inbundna sidor.

128.

Hon är fast. Hon kan inte se om oförmågan att tala och tolka är problemet i sig, eller om det istället handlar om att inte se. Det är två olika problem, två olika frågor. Men hon kan inte reda ut dem.

129. 

En känsla är alltid en oöversättbar sanning. Men problemet är ju att känslan är en sanning som kan ändras, ibland från en minut till en annan.

130. 

En handling är inte mycket bättre det. Handlingen är bara språkets stand in. Den kommer efter. Känsla – ord – handling. Det ena efter det andra. Sammankopplade som i en kedja, som för Ofelia har kommit att betyda något mycket speciellt.

Känslan är ren. Orörd. Men för att komma fram till ordet – och sedan handlingen – måste du komma över en tröskel som ligger långt över ditt förnuft.

131. 

Speach act. Hur i helvete tänkte Det manliga geniet där?

Act. Act and you will recieve.

Har jag missat något fundamentalt?

 132. 

Hjälp. Hjälp! Förstår du inte?!

[1] Wittgenstein, Tractatus Logico-philosophicus

Språkets brister är egentligen något som följer genom hela den texten. Antagligen kommer jag använda diskursanalys i min c-uppsats is statsvetenskap, men jag är intresserad av att kanske rikta in mig på just begreppsanalysen istället. Det vore en möjlighet att gräva i något som jag skulle kunna väva in i Hennes leende sprack.

Och sen har jag mitt dystopi-projekt som jag inte ägnat en tanke till de senaste två veckorna, men här ett smakprov att det jag skrivit hittills.

Sömn är något ouppnåeligt. Overkligt. Långt borta i horisonten, dit man aldrig når. Vakenhet är ljusfläckarna på baksidan av ögonlocket när man gnuggat dem för hårt. Kanske är det bäst så.

Tystnad. Betong och stål. Det finns ingenting som utstrålar värme. Solen når aldrig zenit utan kommer bara halvvägs för att sedan dala. Det har blivit värre. Men det bör man inte tala om. Människor kan i alla fall anpassa sig, de är som kackerlackor.

”Det var länge sedan. Generationer sedan. Eller, det är kanske bara en myt allihop. Det är svårt att veta. Jag är ingen jäkla expert på sånt där. En del har ju sagt att det bara är… vad är det där ordet? Jo – alternativ fakta. Ja, kanske är det så. Ha, ja, det är ju faktiskt det mest troliga. Att det bara är någon historia, någon myt som flutit med under alla dessa år.”

 

12 maj

Jag fick sömntabletter utskrivna idag. Får ser om de hjälper. En halv timmen innan sänggående. Om det inte funkar, en halv till. Men om det inte funkar skulle jag komma tillbaka. Ej mer än halv + halv. Möjliga biverkningar: trötthet, huvudvärk, muntorrhet, koncentrationssvårigheter, hallucinationer, minnesluckor, nedsatt reaktionsförmåga, rastlöshet i benen, rörelsetröghet, ofrivilliga muskelrörelser, ryckningar i ansiktet, minnesstörningar (inträffar ofta flera timmar efter att du tagit medicinen, för att minska risken måste du se till att få sova ostört i 8 timmar), förvärrad sömnlöshet, mardrömmar,

Bör uppmärksammas – finns risk för toleransutveckling. Finns risk för psykiskt och fysiskt beroende. Finns risk för minnesluckor. Finns risk för sömnambulism och liknande beteenden.

 

19 maj

Domedagsfröbank översvämmad

Fröbanken på Svalbard som ska kunna stå emot naturens krafter har översvämmats av smältvatten. Banken innehåller fröer från alla värdens hörn och tanken är att den ska kunna överleva naturkatastrofer och kärnvapensprängningar, men vatten från smältande isar har översvämmat fröbanken. Det så kallade domedagsvalet är beläget på Svalbard och förvarar över 800 000 växtarter, bland annat blommor, grönsaker och frukter. Efter en ovanligt varm vinter i Arktis har glaciärerna smält på ett oväntat sätt. Banken var inte förberedd på att permafrosten i området skulle kunna smälta, vilket orsakat detta. Dock har frösamlingarna inte skadats eftersom vattnet inte nått tillräckligt långt in. Fröbankens säkerhet ska nu förstärkas ytterligare.

 

Tisdag 20 maj

Nyheterna var märkliga idag. Man skulle kunna tro att någonting som ska vara oförstörbart ska vara oförstörbart, men tydligen inte. Jag vet inte ens om det är oroande. Vet heller inte om den nya medicinen har hjälp än. Tar fortfarande en halv tablett, väntar en natt till eller två innan jag prövar att ta en hel. Det kändes gråare idag.

Onsdag 21 maj

Fortfarande ingen förbättring. Det tog ca 6 h innan jag somnande. Väntar en natt till.

Torsdag 28 maj

Jobbet var som vanligt. Men när jag satt vid datorn och skrev kände jag mig konstig. Jag hade svårt att fokusera och mina fingrar kändes konstiga mot skrivplattan. Jag knöt händer och släppt flera gånger. Men jag kunde se att fingrarna var svullna, och jag fick skynda mig att ta av mig ringarna. Fick panik och försökte andas i fyrkant. Pressade dem mot den iskalla vattenflaskan. Kanske hjälpte det mer än andningen. Det var bättre när det var dags att gå hem. Tror inte någon märkte något. Fick allting gjort.

Annonser

Ofelia nr 120, 121, 122 & 125 (ett försök att inte känna skam).

120. 

Hon vill bort. Det är ett ofta förbisett faktum. Bort från Danmark som hon hatar som om det vore helvetet. Bort från vimlet i London och Storbritannien där hon aldrig får vara ifred. Detsamma gäller Berlin, Paris och alla större städer som försökt stjäla henne.

Bort. Bort. Bort. Det är dit hon vill.

Till ingen särskild plats. Men bort från dem alla. Det har aldrig funnits något specifik plats som lockat henne. Eller – kanske i början.

Och att hela tiden önska att man vore någon annanstans är plågsamt i längden. Det här och mycket annat är ju det som plågat henne i århundraden. Som fått henne att springa i cirklar. Att slita sitt hår.

Att dränka sig kväll efter kväll.

121. 

Med min nya uniform vill jag slänga allt gammal. De gräsligt omoderna och tragiska vita klänningarna. Han fattade nog aldrig hur opraktiskt det var. Minsta lilla fläck och så var dagen förstörd. Blomjord och blod är svårt att tvätta bort från det oskyldigt färgade tyget. Jag vill slänga allt. Allt som någonsin varit mitt. Allt från det förflutna. Minsta lilla ägodel som jag ömsom hatat till förbannelse och älskat ömsint.

Bort med allt. Jag vill tvätta bort minnena som finns inetsade i allt som varit mitt. In med det nya och ut med det gamla.

Kan det få vara så enkelt den här gången tack?

För om jag inte ser det kan jag ju inte minnas det. Så enkelt måste det vara. För jämt kan det ju inte vara snårskogar och labyrinter med minotaurer i som försöker tjäla en bort från allt det man vill kalla sig själv.

122. 

Jag vill dränka honom som han dränkte mig. Han förtjänar det den jäven.

125. 

När det talade språket mellan människor inte räcker längre söker hon efter något annat. Det är nödvändigtvis inte ett fridsamt sökande. För Ofelia var det inte så. För Ofelia var det desperation – en kamp för ett alternativt sätt att uttrycka sig. Ett nytt sätt att göra sig hörd. På scenen fann hon blommornas språk. För det ansåg Det manliga geniet vara ett tidsenlig och passande sätt för en flicka som hon. Det hör ju till saken att han inte rådgjorde med henne. Det hör alltid till saken. Allrahelst för Ofelia.

[Delarna ovan skrevs på väg till och hem från Bryssel.]

Från terror till skapande

Jag skrev först hela inlägget nedan, och kom sen på att jag inte alls nämnt något om det som hänt i Paris (men också Libanon, etc) och efterföljderna som bland annat känns väldigt nära i denna stund då Säpo höjt terrorhotet från 3 till 4, en nivå vi aldrig legat på i Sverige tidigare. Jag har The Guardians app på mobilen, som meddelar en vid större händelser/nyheter, så jag följe det under fredagsnatten, från det när det fanns väldigt lite information och jag trodde det rörde sig om typ bengaler vid Stade de France, till när ordet terroristattack nämndes, och jag satte på SVT:s direktrapportering. Det var fruktansvärt obehagligt, inte nödvändigtvis för att det var i Paris – men för mig var det snarare omfattningen, att det var så många attacker samtidigt. Jag hade någon slags flashback från 2001, när terrorattacken mot Word Trade Centre skedde, jag blev påmind om min egen förvirring och obehag inför vad som hände då, som har legat kvar under hela vecka – allrahelst då vi hade tyst minut under måndagens föreläsning. Jag vet inte hur mycket jag förstod, men jag kommer dock ihåg att jag skrev en novell i skolan strax därefter om eftereffekterna av ett Tredje världskrig. Och gällande Säpos presskonferens för ett litet tag sedan – de måste väl kunna inse att de är problematiskt att säga att allmänheten bör vara extra vaksam när de inte säger vad man ska vara uppmärksam på? Finns det inte risk att det ökar misstänksamhet mot personer vars utseende ser ”arabiskt” ut? Även om de troligen syftar på att hålla ögonen öppna för efterlämnade väskor på offentliga platser, så är väl deras vaghet inte direkt hjälpsamt.

Just nu pågår i alla fall Metod-kursen för fullt, och det känns som om de tre veckorna under en delkurs då det är föreläsningar och seminarier går så mycket fortare än all tid runt omkring – och så plötsligt är det dags för salstenta/hemtenta. Förra delkursen gick förvånansvärt bra, och jag menar det bokstavligen då Ladok meddelade att jag fått VG på tentan. Det hade jag inte trott, trots att jag börjar bli rätt bra på att bedöma min resultat på tentor. Naturligtvis så ligger b-uppsatsen alltid i bakhuvet numera, medan jag läser, under föreläsningar eller när jag duschar. Har grubblat en del över mina (nuvarande) frågor. Huruvida de skulle fungera eller inte. Huruvida diskursanalys som metod passar en b-uppsats, och oron här beror mest på att vi faktiskt inte gått igenom denna metod, utan jag har lånat böcker själv. Så jag har i alla fall mailat nu, för att fråga – så att jag vet. Gällande den andra, om ett juridiskt tredje kön i Tyskland, undrar jag om jag verkligen kan åstadkomma en uppsats i ämnet, med tanke på att jag inte kan tyska. Så för säkerhetsskull ska jag komma på en tredje fråga, liksom kontakta en lärare, och fråga vad för material som vore passande här, och om språket då skulle bli ett problem. Apropå tredje kön, hade föreläsning idag om kvantitativ metod (Gud vad jag hatar siffror!) och då kom kön upp, i ett fiktivt frågeformulär. Jag blev först glad då han sade att ju alla inte kan identifiera sig i antingen man/kvinna svarsalternativet (vilket boken inte tagit upp), men sen sade han lite märkliga saker. Att det kunde vara ett problem att ha fem olika alternativ på en sådan fråga (varför fem?), eftersom det kunde förvirra folk, och få dem att inte svara. Jag påpekade då att det är andra som kanske då inte svarar om de bara finns två alternativ, varvid han menade att de antagligen är vana vid det, underförstått att det är alltså okej. Eh? Det kan väl knappast vara rätt attityd då man ska skapa ett frågeformulär? Just formuleringen av en sådan fråga är ganska intressant, och jag skulle gärna läsa mer om vilka svarsalternativ som är bäst/mest inkluderande, utan att just verka avskräckande/förvirrande för andra.

Till roligare saker, jag har börjat komma in i fotograferandet (med systemkameran jag fick i födelsedagspresent). Orsaken till att det tog sådan tid var för att manualen som kom med var så otroligt icke-användarvänlig. Så det tog den i kombination med 3-4 fotobloggar/hemsidor för att få någon kolla. Men så är jag ju egentligen väldigt otekniskt (ointresserad av teknik) i och för sig. Men det är kul att testa och experimentera! Jag har också återupptagit tecknandet/ritandet, och det är så väldigt avslappnade. Dessutom känns så opretentiöst och befriande. Varför har jag inte varit inne i en konstnärsaffär på så länge liksom? Det känns väldigt skönt att hitta något slags kreativt uttryck, i brist på skrivandet, som jag fortfarande inte hittat tillbaka till. Har dock anmält mig till en kreativt skrivande kurs, som ju kan bli kul.

Jag har dessutom sett HamletBio Rio, i en uppsättning från Barbican i London. När jag satt där i biosalongen tyckte jag väldigt mycket om den, oerhört uppslukande, och jag kände mig verkligen påverkad av den när jag åkte hem. I efterhand (men till viss del även under föreställningen) så blev dock vissa brister tydliga. Benedict Cumberbatch var verkligen bra som Hamlet, det tycker jag verkligen (dock började han kännas lite emotionellt entonig mot slutet), och desamma gällde både Ofelia och Horatio – de kändes trovärdiga, och jag älskade hur de valde att porträttera Ofelia. Det var mest själva produktionen som kändes lite fel, användandet av musik tog ifrån äktheten i det känslomässiga uttrycket, vilket blev extra tydligt i scenen innan Ofelias självmord. Dessutom kastades en del fånigheter in, som istället bara inte passade, exempelvis när Hamlet lekte soldat. Även om kulisserna var väldigt vackra (första halva av pjäsen), så drunknade skådespelarna lite i den, vilket måste varit ännu svårare om man såg den där på teatern, allrahelst om man inte hade de bästa platserna. Dock var det häftigt när slottet istället bokstavligen smulades sönder. Jo, de hade också kastat om en del scener, och resultatet av detta tyckte jag inte riktigt fungerade, tyvärr. Men ändå – jag älskar Hamlet. Och vill se ännu fler uppsättningar av den.

 

 

Med månen som motiv

Bq6J6GzIAAAK0Xn

(Ursäkta det dåliga fotot, min kamera var urladdad och kan inte för mitt liv hitta laddaren. Så – fick lov att fota med mobilen. Och, om det ser ojämnut ut beror det på att kassen ligger på mitt bolltäcke.)

Det började med att jag såg en tjej på stan med en tygkasse med super snyggt motiv föreställande månens olika faser. Kommenterade hur snygg den var, och min kompis som också hann se den svarade att jag borde väl kunna göra den själv (för den tjejen hade var köpt.)

Funderade i någon vecka på hur jag kunde göra den på bäst sätt, och bestämde sig till slut för att göra ett försök. Den svarta kassen köpte jag på Inspira i Liljeholmen för cirka 30 kronor. Min första tanke var sedan att motivet skulle ritas med tygpennor (precis som jag gjorde på tygkassen jag gjorde med alfabetet i ett snyggt typsnitt), men deras urval var så dåligt att jag åkte vidare till Panduro. Där var inte bara pennorna ännu färre, men också dyra. Suck, jaha. Kollade då bland tygfärgerna, och tog beslutet att jag helt enkelt får lov att måla månarna istället för att rita dem. 1 svart, och 1 vit färg. 100 ml för 45 kronor, x2. Färgerna är för mörka tyger. Så för att få detta att löna sig någorlunda måste jag nog hitta på ett annat motiv att också måla.

För att använda som inspiration/utgångspunkt skrev jag ut en massa bilder på månen, och dess olika faser. Sen bestämde jag mig för hur många månar jag ville ha, och de blev 15, i tre rader, vertikalt. Som mall för cirkeln använde jag mig av foten på ett glas, som jag ritade runt på kartongbaksidan på ett block.

Så till det svåra – mäta upp så att cirklarna skulle målas i ett symmetriskt mönster. För att markera på tyget använde jag mig att en sådär platt tygkrita. Jag tänker inte ens försöka förklara hur jag räknade och mätte upp. Två gånger när jag mätte upp blev det för tätt och lite snett, så tillslut utgick jag från linjerna, istället för att strikt följa dem. Med kartongmallen ritade jag ut cirklarna. Förarbetet tog kanske 3 timmar.

Sen började jag måla på cirkel nummer 1, med vit färg och en tunn pensel. Efter att jag fått dit formen jag ville ha, började jag skapa kratrarna med att blanda ut olika grå nyanser, och sedan med baksidan på olika stora penslar forma groparna. Målningen tog sammanlagt cirka 4-5 timmar, utspritt över 3 dagar.  Det var mycket duttande.

När jag tillslut var nöjd lät jag färgen torka ordentligt över natten. Torkningstiden specificerades inte på färgburkarna tyvärr. För att se till att färgen (som annars är vattenlöslig) fastnade ordentligt på kassen skulle tyget strykas på avigsidan i 5 minuter. Sedan har jag tvättat kassen för att på bort linjerna från kritan, för att sedan torka och stryka igen för att få bort skrynklor.

Slutligen måste jag säga att jag blev väldigt nöjd.

 

Kreativitet och flow

När jag besökte Akademibokhandeln (den bra och stora på Regeringsgatan) fastnade jag för en bok på psykologihyllan: Introvert, Den tysta revolutionen skriven av den självutnämnda introverten Linus Jonkman. Istället för att köpa den där och då, gjorde jag som man tyvärr måste göra idag om man vill ha råd med nya böcker – gick hem och beställde den på internet. Har precis läst ut den, och det var en väldigt upplysande läsning. Så om någon därute misstänker att hen är introvert, rekommenderar jag varmt boken, eftersom vårt samhälle idag har en förmåga att skava en smula om man är introvert lagd. Och denna bok presenterar fint alla fördelarna med introversion, liksom problemen och svårigheterna. Ett intressant kapitel handlar om hur den introverte ofta är lagd åt det kreativa hållet, och beskriva flow i olika situationer. Jag tänkte jag kunde inkludera det stycket här (det påminde mig för i övrigt om att jag idag funderade över en grej väldigt intensivt, samtidigt som jag gick upp för trappan vid tunnelbanan, och lyckades med att snubbla, för tydligen klarar jag inte av att gå och tänka samtidigt…):

Att leva i sin egen tankevärld

Det är som en varm våg som bär mig till datorn. Det är en stark drift som hunger, sex eller sömn. För mig infinner sig känslan först när ett mål har satts upp. Nyckeln är målbilden. När jag väl bestämt mig vänds allt mitt fokus mot det som ska uppnås. Jag blir otålig när jag inte är där vid tangentbordet. Att inte få skriva är som att vara riktigt kissnödig i en lång toalettkö. Det som händer runt omkring mig blir grumligt. Det är som om jag bara lyssnar med ett halvt öra när jag är utanför skrivandet. Jag blir disträ i nuet. Sedan när jag väl sitter där känner jag ett fokus som är kusligt. Orden bara rinner ut genom fingertopparna som i trans. Sidorna avlöser varandra när jag knappar för glatta livet. Upplevelsen att ha en fysisk kropp försvagas när jag stirrar på skärmen och minuterna upplöses. Timmarna flyger förbi och det är inte förrän jag blir störd av något externt som jag vaknar upp. Detta externa är vanligtvis telefonen.

Jag har alltid haft denna sida. Tillståndet kallas för flow inom psykologin. Vissa människor upplever denna känsla ofta och i vitt skilda ting. Andra uppger att de aldrig upplevt det. Flow är att resa in i uppgiften. Skrivande, målande, diktning eller vad det nu är du gör tar över. Som introvert har du en naturlig fallenhet för att uppnå en hög nivå av fokus i det du gör. Med låg behov av stimulans kan du stanna länge i det du gör och gräva dig djupare och djupare tills detta tillstånd infinner sig.

Du kan bara finna flow i aktiviteter som du ägnat mycket tid åt. Människor som presterar på toppnivå inom en sport kan ofta beskriva ett perfekt heat eller ett lyckat lopp som ett tillstånd av flow. Det är alltså inte begränsat till stillasittande, intellektuella aktiviteter. Flow handlar om prestation, utförd med extrem fokus och genuint engagemang inom något du lagt mycket tid på. Så här långt i mitt liv har jag distinkta minnen av att ha upplevt flow när jag skrivit, målat och tävlat i kampsporten wushu. Det bästa jag någonsin skapat har varit just under dessa tillstånd av flow.

Flera historiska personer har anknutit till detta tillstånd på olika vid. Författaren Alexander Dumas tillhör dem som ansåg sig vara i trans under långa perioder när han skrev. Vid ett tillfälle ska han ha producerat hundratals sidor handskriven text utan att lämna huset. Flow är en form av lycka att uppleva, men jag skulle inte kalla det för glädje. Du sitter inte och skrattar när du har flow. Du grimaserar på ett sätt som får dig att likna Clint Eastwood, säger Ellen Winner, en kvinna som specialiserat sig på begåvade barn. Flow är att krypa in i sig själv och rikta sin mentala kapacitet mot en enda uppgift. Skygglapparna åker på och det krävs mycket störning för att kunna distrahera dig. Som jag tidigare omtalat finns det idéer om att introvertas lycka är annorlunda än extrovertas, Jag skulle säga att flow-upplevelsen är en av de introverta sidorna av lycka. Flow är en serie av ögonblick där uppgiften är sin egen belöning. Det handlar aldrig om pengar. Du kan inte pressa fram en upplevelse av flow bara för att någon sticker till dig en sedelbunt. Motivation är mycket mer dyrköpt än då.

Många introverta är autoteliska. Det har en koppling till flow. Att vara autotelisk kan beskrivas med en massa fyrkantig jargong. Jag vill summera den såhär:

  • Dina tankar har lätt att klibba fast vid saker. Plötsligt sitter du en halv fest och klinkar på ett piano, spelar Nintendo eller sträckläser på Wikipedia om något som du av slumpen fann. Det är som du har en stor förmåga att fascineras av saker i vardagen.
  • Det finns högvis med nedklottrade Post-it-lappar i dina gömmer. Du skickar ofta kryptiska meddelanden till dig själv från snabbköpskön med spontana idéer. Kanske är du en av de idioter som skriver mejl på telefonen med ena handen medan du rattar din bil? Du har helt enkelt mycket idéer och har lärt ddig att de är flyktiga om du inte fångar dem i text. Förlåt, mina kära medtrafikanter.
  • Du känner en okuvlig inre press att göra sådan som fyller ett tydligt syfte. Du kan inte förlika dig med ett jobb där du byter tid mot pengar. Du vill ha en effekt. Det finns inga åtta till fem jobb för dig. Det finns bara uppgiften.
  • Periodvis kan du tränga undan dina behov rejält. Du upplever ofta en fixering vid uppgiften, du kan vara hungrig så att magen skriker, men intalar bara dig själv som Alfons Åberg att du ska bara. Långa perioder av mitt liv har min kostcirkel bestått av svart kaffe, obredda knäckemackor och flow.

large