1 till 7, All I want is everything

1. DSM-IV, personlighetsstörningar kluster B, 301-83, (3) uppvisar identitetsstörning, dvs varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och självkänslan. Eller om du så vill; identitetsdiffusion. Jag utgår från att det står några rader om detta i min journal på Danderyd. Vad det innebär i praktiken är att jag omöjligen skulle kunna beskriva mig själv, hur jag är, min personlighet etc, men också att jag har ingen som helst aning om hur andra ser på mig. Det enda jag kan klamra mig fast vid är ord som jag hört folk beskriva mig med – nyfiken, intensiv, ömtänksam. Men annars är det bara tomt. Detta gör det väldigt problematiskt om man exempelvis behöver skriva ett personligt brev, i och med en arbetsintervju eller utbildningsansökan. Och tyvärr råkar det nu vara så att jag måste formulera ett inför den nya drömjournalistutbildningen. Suck. Hur i hela världen ska jag gå till väga??? Vem är jag? Vad definierar mig?

2. Har hittat en ny favorithemsida, denna!

3. Satt smått oengagerad framför datorn och bläddrade bland bilder, tills lycka nådde mitt hjärta i och med att jag fann följande bild, som jag har bestämt att jag måste skicka in till någon såndär firma som kan trycka upp affischer åt en. För jag älskar alla olika fina brittiska dialekter – från walsaren från Swansea, skotten från Edinbrugh, eller engelsmannen från Liverpool. Alla är de så fantastiskt fina. Och jag försöker lära mig dem, så att jag kan känna igen dem. Detta har gått automatiskt med att jag sett på alldeles för många intervjuer med band jag älskar. Så om jag exempelvis sitter där framför tv:n och kollar på valfri brittisk deckare, och min mor frågar ”Han där, var kommer han ifrån?” Och jag drar mig till minnes en intervju jag sett med James Allen från Glasvegas, och kan därmed komma fram till att karaktären är från Glasgow. Händer typ varannan dag.

4. När jag gick igenom SvD:s arkiv på sökordet Ofelia, fick jag fram bland annat en beskrivning av någon Hamlet-uppsättning, där någon sade någonting om att Hamlet våldtar Ofelia. Och om det faktiskt är så, eller går att åtminstone tolka det så – är det ju perfekt! Han våldtar henne, istället för Claudius, och efter det drabbas av posttraumatisk stress och börjar uppleva dissociativa tillstånd!

5. Är också mycket glad över att Babel har börjat igen. Det är också en trevlig sak med hösten. Mikael Niemi verkade så fin och sympatisk – han skulle nog bli en bra lärare… Älskar att Daniel Sjölin bara kunde hålla sig borta från programmet en säsong, och jag tror också att jag kommer att gilla de där inslagen. Blev smått besatt av Caitlin Moran, som jag hört talas om tidigare, i och med Melody Maker och Naked City (på youtube finns en intervju därifrån med henne och Richey Edwards och Nicky Wire!), men hon är ju typ perfekt! Vill vara henne, typ. Måstemåstemåste köpa/låna/få tag på How to be a Women. Feminist, komiker och musikjournalist! Och här kommer en intervju med henne i och med boksläppet som är väldigt inspirerade:

6. Åh, och apropå Jessica Gedin – så har även Spanarna dragit igång igen! Det är så trevligt att somna till.

7. Det var länge sedan jag gjorde ett kollage, i alla fall sedan maj eller dylikt, och då var jag smått hypoman, och därför saknade jag förmågan att arbeta med en kritisk blick… I efterhand tycker jag att den blev ganska gräslig. Men nu början en idé växa fram – har i alla fall kommit så långt att jag vet att jag vill ha en bas av silvrig kidnappningstejp. Får fundera lite mer.

Annonser

1 till 8, en lördag

(Glenn Gould – Goldberg Variations)

1. Har av någon anledning fastnat för klassisk musik just nu. Försöker lära mig kompositörerna, när de levde, vilken epok de tillhörde och vem som skrev vad. Det blev en rejäl lista att plugga. Chopin och Tchaikovskij. Glenn Gould och Daniel Fray. Klarade förut inte av att lyssna på klassiskt, eller instrumental musik överhuvud taget. Det var för odistraherande. Men har nu upptäckt att det är väldigt bra att skriva till. Åh, och ska gå och se Aida med min mor i december. Spännande. Och kanske Svansjön också. Hoppas, hoppas att det blir av. Shostakovich och Bach får mig alltid att tänkt på det där M*A*S*H-avsnittet, där Radar blir förälskad i en sköterska som precis flyttat dig, och hon är ett stort fan av klassisk litteratur och klassisk musik, så Hawke-Eye och Trapper föröker lära honom några fraser om de stora kompositörerna: ”Ah, Bach!”

2. Hösten som jag sett fram emot och hoppats på blir inte av. Inget tågpendlande. Ingen ny stad. Men försöker ha hopp. Hoppas och håller tummarna för en ettårig journalistikutbildning på Tollarefolkhögskola, eller en skivutbildning på Sundbybergsfolkhögskola. Ska ringa på måndag. Hoppas. Hoppas. Hoppas. Hoppas att allting kan lösa sig. Snälla? Och hur viktigt är det att ha en referens?

3. Om det löser sig för hösten, ger jag mig själv tillåtelsen att ge mig en belöning, i form av att dip dye-färga mitt hår pastell rosa. Eller turkost.

4. Målar klart dörrkarmar, i blått och babyrosa. Varför måste de vara vita för?

5. Målar också naglarna. Men i mint.

6. Köper kläder på Myrorna. Det blir lättare så. Mindre kognitiv dissonans. En typ zebrarandig klänning i rätt modell med en stor vit spetskrage och en vinröd kavaj i polyester, men som ser ut som mocka.

7. Läser om Eterneller varje gång jag får tillfälle. Kön på konsum. På tunnelbanan. Innan jag ska sova. Gör nya markeringar. Fäster nya post-itlappar.

8. Arbetade mig igår igenom varenda uppsats jag kunde finna på internet och dissociering. Det är intressant. Men obehagligt. Dissociativ identitetsstörning är för i övrigt det korrekta namnet på multipel personlighetsstörning, som jag dessutom upptäckt faktiskt står med i DMS-manualen. Huh. Så här skriver wikipedia om dissociativa upplevelser:

Dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik, Svår dissociation är dels ett symtom vid akutstressreaktion eller posttraumatisk stress, dels ett tecken på en mer permanent psykisk störning.

Med dissociation avses i första hand förändrade upplevelser av sin identitet eller av omgivningen, så kallad depersonalisation, derealisation, eller förändrad minnesfunktion till exempel genom bortträngning, fragmentering av minnesbilder, eller genom att minnet prioriterar sensoriska intryck före händelser. Dissociation har ofta en somatisk komponent, och med dissociation följer oftahypestesi, mutism, automatism och andra bortfall av kroppsmedvetande.

På flera ställen ges exemplet om en person som kör bil, och plötsligt upptäcker att de missat en avfart. Och denne kan omöjligen berätta om hur det hänt. Eller vad som hänt under de senaste minutrarna. Det är en svag for av dissociering. Funderar på att arbeta in det i projekt Ofelia på något sätt. Kanske att Claudius våldtagit henne som ung, vilket har lett henne till att dissociera? Och på så sätt försöka sätt ord på och formulera det oformulerbara.

1 till 9, en tisdag

1. Skrev ett inlägg som jag tyckte var fint och som jag var nöjd med. Tyckte på ”publicera” och wordpress meddelar mig om ett problem och vipps så är inlägget försvunnet. Hatar att behöva skriva om något man är nöjd med. Förstår inte hur Genet klarade att skriva om hela Our Lady of the Flowers. Antar väl att det inte finns så mycket att göra i fängelse.

2. Ser en ung man på tunnelbanan. Med sig har han ett gitarrfodral. På det bruna lädret står det skrivet: this machine kills fascists. Så fint. Och kan nu inte låta bli att vilja se om I’m Not There. Men tyvärr försvann ju den skivan någonstans mellan Stockholm och Göteborg.

3. En ensam man stod och sålde tidningar. Kunde inte låta att köpa ett nummer av Prolitären av honom. Kände mig lite vänsterradikal.

4. Ikväll börjar sista säsongen av House. Fånigt sorgligt. Men har ju följt den ända sedan första avsnittet visades i Sverige.

5. Gör ett halsband av alfabetspärlor i olika färger. Dagisfint.

6. Målar en del av en vägg i svart griffeltavelfärg. Kanske kan man hitta billigaste kritor i leksaksaffär? Målar också en dörrkarm i blått, mest för att det var så kul att måla.

7. Vill så läsa Jonas Gardells nya bok, Torka aldrig tårar utan handlar. Blir galet frustrerad när de beskriver hur homosexuella män behandlades under 80-talet. Det känns helt bissart. Tatureringar i armhålan? Isolera dem i egna byar? Och det kallade de modern vård. Mer åt Nazityskland och 1500-talets pestkolonier… Det kan inte vara ett modern Sverige!

8. Debatten om nolltoleransen i Stockholm mot grafitti. Uppskattar debatten, det gör jag. Men kan inte förstå varför ingen tar upp faktumet att just nolltoleransen innebär en lagstiftning i mot konstutövning, återigen – är det ett modernt Sverige? Hoppas att förslaget om laglig grafittivägg utmed Zinken kan gå igenom.

9. Just nu SVT2 – Psykakuten. Det är bra, och det Anna Odell gjorde var också bra, även om det kostade skattapengar och ansågs socialt oacceptabelt. För psykiatrin är en värld som många inte kan föreställa sig. En värld utan insyn. Om man inte varit patient själv kan man inte föreställa sig hur det är att bli inlåst, för att man är sjuk. Att inte ha rätt till sin mobilladdare och hörlurar, för att man är sjuk. Att man måste be en sjuksköterska för att ha rätt att få en alvedon om man har huvudvärk, för att man anses som ett hot mot sig själv. Och på en plats som St:Göran… hörde en gång två skötare prata med varandra – de talade om hur absurt det blir när unga kvinnor låses in med manliga psykopater. Tänk bra – du mår så dåligt, hatar dig själv så mycket att ingen ting har någon betydelse längre, att du är villig att acceptera att bli inläst. Att acceptera att du förlorar din rätt att gå ut på en promenad själv… och då pratar vi inte ens om LPT – utan vanlig psykiatrisk vård. Bara St:Göran har runt 15.000 patienter per år. Det är en hel del.

1 till 9, en tisdag

(Black Lips – Hippie, Hippie, Horrah)

1. Tröttheten. Den tynger kroppen och krossar ens energi. Måste se till att få imovane utskrivet igen. Det existerar bara en sådan lång tid man orkar fortsätta utan ordentlig sömn. Och sobril för att orka igenom den 3:e september.

2. Och har annars försökt att förbereda för skolstarten. Som exempelvis att boka tågbiljetter.

3. Liksom gå med i studentkåren/Stockholsnationen – mest bara för att. Och för att jag missade/inte hann med det på JMK.

4. Ser helt sjuk fram emot att september äntligen ska börja. Planerar vilken slags studenttid jag vill ha och vilka slags studentkort som ska få plats i min plåmbok. Och vilken fungerande, och ny slags smart phone som ska få plats i min handväska.

5. Och gör i ordning, och skapar födelsedagspresenter, och kan på så sätt använda mina kreativa energier.

6. Kollar på Doctor Who, Sherlock och Big Bang Theory.

7. Lyssnar på Kieran Leonard, Thåström och Black Lips.

8. Och kan aldrig riktigt släppa Projekt Ofelia från tankarna.

9. Klockan 22:45 för den med SVT – When You´re Strange. Musikdokumentär om The Doors. Med Johnny Depp. Kan det bli bättre? En timme och trettio minuter, en slags musikalisk, kreativ fristad. Ett tillfälle för min hjärna att få vila. För att ladda batterierna.