Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”.

Jag försöker fokusera på att tänka och inte känna. Det är inte särskilt DBT. Men det är bättre än andra försvarsmekanismer. November var inte min månad och fy fan var skönt att den äntligen är slut. Visserligen lär det inte blir bättre, men, men… Var på Kulturhusets författarkväll och såg Masha Gessen prata om sin nya bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst och det känns som om allting hör ihop. Gessen -> min teori om politikens estetisering -> diskursanalysen -> förra teorin om ansvarsmoralen.

Har beställt boken Call be by your name av André Aciman apropå filmatiseringen som hyllats unisont och tar en evighet att komma till Sverige. Den inspirerade tydligen (?) till boken Line of beauty (skriven av Alan Hollinghurt – som  för den vann Bookerpriset) så jag kollar just nu på BBC minidramaserie av den, med bland annat Dan Stevens och Haylay Atwell. Den tar upp både klass, etnicitet- och hbtq frågor (och HIV) i 80-talets Storbritannien – det är intressant att tänka att den utspelar sig samtidigt som This is England. Den skulle dock ha tjänat på lite mer kemi mellan Stevens och de manliga skådespelarna han har relationer med. Men där har istället filmatiseringen av Call me by your name hyllats.

När jag är klar med den ska jag sen se Alias Grace och Dark på Netflix.

Har följt allt om #metoo. Och fy fan Staffan Heimersons krönika och intervju mer Resumé är både det hemskaste och mest fascinerade jag läst. Den är det yttersta exemplet på varför övergreppen kunnat fortgå i så många branscher under så lång tid:

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga ”Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas”. De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

– Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Det ”manliga geniet” och idén om att å ena sidan att att kvinnorna endast är växeltelefonister (hur länge sedan var detta vanlig i Sverige?) och att det endast är ”drullputteri” (??? – jag skulle gärna läsa en hel text där han förklarar sitt val av det ordvalet) om en man sexuellt antastar en kvinna på en personalfest.

Det är också så positivt att det nu börjar komma vittnesmål från mer utsatta grupper, #kidstoo, #utanskyddsnät och #intedinhoram – varav den sistnämnda som är på väg. Deras berättelser är nästan de viktigaste, eftersom de aldrig annars skulle komma fram i den här omfattningen.

Det sjukaste var nästan dock Uppdrag gransknings senaste avsnitt om afrofobi, ett ord som knappt någon som de intervjuade på gatan kände igen eller kunde identifiera. Trots att det är gruppen som är mest utsatt för trakasserier och diskriminering i Sverige idag. Sen den!

Och istället för att lyssna på Brand New (som jag nämnt tidigare känns osmakligt i dessa tider) har jag istället kört Drenges två skivor på repeat, speciellt den senaste Undertow från 2015.

Annonser

En ensidig version av social rättvisa. Hans ord.

Jag läste precis en artikel i SvD skriven av en Ivar Arpi – den ligger bakom betalväggen, så jag läste den via skolans Mediearkiv. Jag hade sett rubriken och tänkt, jag måste läsa den: ”Genusvetenskapen tar över svenska universitet.” Ingressen fortsätter: ”Det pågår en tyst revolution på svenska universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering. Det låter inte så farligt. För vem är emot jämställdhet mellan könen? Men jämställdhetsintegrering innefattar mycket mer än så.” Det var en väldigt märklig artikel och hans egen personliga åsikt blöder igenom varenda mening.

Såhär beskriver han intersektionalitet:

Men vad betyder intersektionalitet? Tänk er en pyramid. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella män. De anses ha mest makt och anses därför vara privilegierade. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer.

Det var ju teorin jag använde på min b-uppsats. Jag har inte sett någon använda pyramiden som jämförelse – metaformen som vanligen används finns ju i begreppets titel, intersection – som en plats där flera olika gator möts. De flesta som använder begrepp som intersektionalitet och som är intresserade av olika typer av förtryck är tydliga med att man inte ska jämföra ett förtryck med ett annat, att de inte är jämförbara. Det är istället den sortens tänk de vill komma bort ifrån – att rangordna mänskors värde likt Rasbiologiska institutet. Sen vill de ju också uppmärksamma och få människor att förstå på vilka punkter de är privilegierade. Han verkar helt ha blandat intersektionalitet med något väldigt gammalt tänkt. Det fortsätter…

Såhär karaktäriserade den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt intersektionalitetsideologin när jag intervjuade honom här på ledarsidan för ett år sedan: Det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism.

Denna Jonathan Haidt har skrivit de där berömda böckerna om lycka som sålt så väldigt bra (The happiness hypothesis. Finding modern truth in ancient wisdom), men jag vet inte riktigt varför Arpi intervjuat honom av alla om intersektionalitet. Det är en helt knäpp mening. Det låter som något en anti-SJW person skulle säga i nått kommentarsfält. Dessutom finns det i princip inga bevis att omvänd rasism och liknande existerar.

Efter en snabb googling på Haidts namn och interctionality blir det tydligen varför Arpi valt att referera till honom – Haidts har skrivit en del på Twitter om sitt förakt för itersektionalitet som idé, detta kommer från en boksida han delade en bild på: ”Intersectionality is a neo-marxist doctrine that views racism, sexism, ableism, heterosexism, and all forms of ”oppression” as interconnection…” Det är alltid lika roligt att bli påmind om hur höger SvD ibland är. ”Neo-marxist doctrine”, ha.

På Malmö Högskola beskriver man att andelen kvinnor sjunker ju högre upp i hierarkin man kommer: Sammantaget visar detta på en maktordning mellan kvinnor och män på Malmö högskola utifrån nuvarande situation: mäns överordning och kvinnors underordning. På samma sätt resonerar man om löneskillnader man observerat i sin kartläggning: Kvinnors löneutveckling är således fortfarande på strukturell nivå lönediskriminerade i förhållande till mäns löneutveckling.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar.

De gör vad filosofiprofessor Per Bauhn har kallat det strukturella felslutet, där man går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck, vilket inte alls behöver vara fallet. Det är något man måste bevisa. I återkopplingen från nationella sekretariatet för genusforskning, som tillsänts samtliga lärosäten, blir de och andra som har kartlagt situationen vid det egna lärosätet milt förmanade: Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor.

En mening här sticker ut – den jag kursiverat – ”Det är något man måste bevisa.” Denna Arpi menar alltså att det inte forskats om löneskillnader eller varför män fler får chefspositioner/professorstjänster och inte kvinnor. Seriöst? Om jag hade tid och ork skulle jag gå in på google scholar och säkerligen flera forskningsstudier på detta området.

Att sjuksköterskor ska få in en bit genusvetenskap låter vettigt efter att jag exempelvis läst att män får bättre och snabbare behandling för hjärtattacker när de kommer in på sjukhus än kvinnor. Det samma gäller KTH, där många av yrkena (och därmed studenterna på utbildningarna) har en en väldigt skev könsfördelning.

Jag kan hålla med honom om en sak, att det är märkligt och negativt att det inte skrivits om detta i och med att den implementeras på univestiet och högskolor, det är alltid bra debatter om förändringar som ska ske eller pågår. Och det är ju medias skyldighet att informera när sådana förändringar går igenom, men jag tror inte denna tysthet beror på orsakerna som han själv insinuerar:

Rektorerna vid Sveriges lärosäten hade kunnat gå ut med en gemensam debattartikel och säga att universiteten ska vara oberoende. Forskare vars discipliner ingalunda går hand i hand med genusvetenskapens maktteorier hade kunnat larma om inskränkt tankeutrymme. Om att deras akademiska frihet begränsas av politiska agendor. Ändå är det tyst, med något enstaka undantag. Är det för att alla håller med eller beror det på något annat, som rädsla?

Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet, men låt oss avsluta med hans sista ord: ”Universitetens uppdrag är att söka sanning, inte låta sig göras om till spelpjäser i en ensidig vision om social rättvisa.” En ensidig version om social rättvisa – återigen, det luktar väldigt anti-SJW om det hela. Att försöka motarbeta diskriminera och förtryck som smyger sig in i forskning och utbildning – jag tror det flesta tjejer eller andra typer av minoritetsgrupper har varit med om det. Men att försöka motarbeta detta? Nej, det finns inga belägg för att det funkar. Nej, det är bara en ensidig version av rättvisa.

Om förändringsarbetet.

Hela artikeln, på SvD:

I regleringsbrevet för 2016 gav regeringen samtliga av Sveriges lärosäten i uppgift att ta fram en plan för hur lärosätet avser utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering. Alla myndigheter genomgår sedan tidigare samma process. I båda fallen har det nationella sekretariatet för genusforskning getts i uppgift att leda arbetet. Det har rest runt och hållit föreläsningar och workshops för rektorer, chefer och samordnare. Den 15 maj i år skickade högskolorna och universiteten in sina planer som är starkt präglade av genussekretariatets instruktioner.

Jämställdhetsintegrering handlar inte om att motarbeta diskriminering, slår det nationella sekretariatet för genusforskning fast i sin vägledning av lärosätena. Medan antidiskrimineringsarbetet syftar till att skapa lika villkor i arbetslivet, handlar jämställdhetsintegreringen om att omorganisera befintlig verksamhet och förändra de maktstrukturer som ger diskriminerande effekter. Det handlar till skillnad från vad det låter som inte om att utbilda om jämställdhet mellan könen, utan om att inkorporera genusvetenskapliga maktteorier i alla universitetens arbetsområden. Och genusvetenskap är mindre av en vetenskap och mer av en sorts akademisk feminism, som bara en minoritet av befolkningen skriver under på, och vars vetenskaplighet är rejält omtvistad i forskarvärlden.

Vilka maktstrukturer handlar det då om? När man läser planerna som lärosätena har skrivit får man intrycket av att universiteten präglas av en nästan kompakt misogyni, rasism, funkofobi och heteronormativitet. Så beskriver i alla fall universiteten själva det.

I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

På Uppsala universitet slår man fast att deras målsättning är att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv. Men vad betyder intersektionalitet? Tänk er en pyramid. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella män. De anses ha mest makt och anses därför vara privilegierade. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer. Om det inte är ett medvetet förtryck så är åtminstone normen som skapats kring vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella och män förtryckande. Förtrycket utövas genom diffusa maktstrukturer som genomsyrar allt vi gör och tänker.

Såhär karaktäriserade den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt intersektionalitetsideologin när jag intervjuade honom här på ledarsidan för ett år sedan: Det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

Flera universitet skriver att de ska arbeta med normkritik. Både språk och forskning är främst, enligt dessa teorier, produktion och reproduktion av makt. Och forskningens syfte bör då vara att visa och bryta ned denna makt. Därför anses normkritik så centralt, eftersom normer per definition är maktordningar som förtrycker marginaliserade grupper. Dessa är ju marginaliserade just för att de förpassas till marginalen av normen. Därför är makthierarkin så central i detta tankesätt. Olika maktordningar samverkar för att marginalisera och förtrycka olika individer. Forskningens roll blir då att förstå alla dessa maktordningar och att dekonstruera dem i syfte att bygga en mer rättvis värld fri från förtryckande normer.

På Malmö Högskola beskriver man att andelen kvinnor sjunker ju högre upp i hierarkin man kommer: Sammantaget visar detta på en maktordning mellan kvinnor och män på Malmö högskola utifrån nuvarande situation: mäns överordning och kvinnors underordning. På samma sätt resonerar man om löneskillnader man observerat i sin kartläggning: Kvinnors löneutveckling är således fortfarande på strukturell nivå lönediskriminerade i förhållande till mäns löneutveckling.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar.

De gör vad filosofiprofessor Per Bauhn har kallat det strukturella felslutet, där man går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck, vilket inte alls behöver vara fallet. Det är något man måste bevisa. I återkopplingen från nationella sekretariatet för genusforskning, som tillsänts samtliga lärosäten, blir de och andra som har kartlagt situationen vid det egna lärosätet milt förmanade: Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor.

Det behövs således inga kartläggningar. Sekretariatet vet redan hur samhället ser ut och orsakerna därtill. Detta är inte direkt det förhållningssätt till verkligheten som traditionellt har definierat begreppet vetenskap.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar. På Malmö högskola innebär det bland annat att tid i utbildningen till specialistsjuksköterska – ett bristyrke – ska avsättas till genusvetenskap. På Karolinska institutet slår de knut på sig själva i försöken att göra genusvetarna på sekretariatet nöjda, utan att samtidigt göra våld på medicinvetenskapen. På samma sida som de slår fast att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras i utbildningarna, skriver de att brister i jämställdhets- och likavillkorsperspektiv inom forskarutbildning riskerar att bidra till en forskning som inte tar hänsyn till olikheter i biologi och patologi mellan könen, vilket i sin tur kan påverka utveckling av läkemedel och vård. Därför ska man ta in mer genusmedveten och/eller normkritisk litteratur i utbildningar.

Malmö Högskola ska se över tilldelningen av forskningsmedel så att de inte får ojämställda konsekvenser.

Man ska alltså använda genusvetenskapliga maktteorier där könet bara är en social konstruktion för att undvika att missa biologiska könsskillnader i behandlingen. Det är ingen vild gissning att det kan bli knivigt att kombinera perspektiven.

Malmö Högskola ska se över tilldelningen av forskningsmedel så att de inte får ojämställda konsekvenser. Jämställdheten man talar om här handlar inte om att ge lika villkor. Ingen ojämn fördelning mellan könskategorier kan någonsin accepteras, även om meritlista och prestationer faktiskt skiljer sig åt. Prefekten ska årligen göra genusmedvetna och normkritiska kartläggningar och analyser av hur fördelning av uppdrag, tid och ekonomiska resurser fördelas mellan kvinnor och män. Allt ska jämställdhetsintegreras: Utbildningsplaner, kursplaner, lärandemål, lokala examensmål, kursguide, kurslitteratur, undervisningsformer och utbildningsinformation granskas och revideras utifrån de nationella jämställdhetspolitiska målen.

På Kungliga tekniska högskolan tar man det hela ett steg vidare. Där inrättar man en särskild kontrollinstans som man döpt till Equality office, med minst tre heltidstjänster. Arbetet leds av vicerektor för jämställdhet och värdegrund, Professor Anna Wahl, som får en egen budget. Vad gör ens en rektor för värdegrund? Det för snarare tankarna till något slags teologisk verksamhet än ett universitet. Utöver detta skapar man nya fakultetstjänster inom forskningsområdet genus och organisation.

Generellt för KTH:s plan är att den i väldigt liten utsträckning handlar om jämställdhet och i väldigt hög grad handlar om att sanktionera ett genusvetenskapligt maktperspektiv. Vidare konstaterar man bara att en jämställdhetsanalys handlar om att synliggöra de problem som uppstår som följd av att vi delar in mänskligheten i två kategorier och tillmäter den ena kategorin mer värde än den andra. Slutsatsen är alltså klar innan analysen ens är gjord. Oklart hur ingenjörerna som utbildas gagnas av detta. Någon sådan utvärdering tycks KTH inte ha integrerat.

Diskriminering ska motarbetas på alla områden. Men här handlar det om att helt ideologiska perspektiv, utan vetenskaplig grund, har gjorts till överkyrka för universitet som ska vara fria.

Chalmers tekniska högskola konstaterar följande i sin plan: Det förekommer diskriminering och trakasserier på Chalmers. Härskartekniker används i vissa situationer och miljöer. På Chalmers används könsstereotypa diskurser som reproducerar ojämställdhet. Hur har man kommit fram till dessa, ganska grova, påståenden om sin egen verksamhet, sina anställda och sina studenter? Det framgår inte. (Kanske finns det goda belägg för att konstatera detta om Chalmers, men i så fall borde någon hänvisning till bevisen ha angivits.)

Ibland får man höra att det överdrivs hur långt det statliga jämställdhetsarbetet har gått. Eller att normkritik och intersektionalitet är randfenomen. Så är inte fallet, vilket jämställdhetsintegreringen av alla Sveriges lärosäten visar. Finns det ens belägg för att normkritik och anti-fördomsträning faktiskt förbättrar utbildningar? Den frågan ställs inte av vare sig sekretariatet för genusforskning eller av lärosätena själva. För detta handlar inte om att förbättra utbildningarna. Inte heller om att bedriva bättre forskning. I stället för att handla om jämställdhet har sekretariatet för genusvetenskap tolkat sitt uppdrag mycket bredare. All högskolepersonal måste skolas in i de rätta perspektiven. Inskolningen har dock döpts om till kompetenshöjning. Detta beskrivs inte som ett perspektiv bland andra, utan antingen är man kompetent eller inkompetent. Antingen accepterar man direktiven eller så – ja, vad händer då?

Styrprocesser, budgeter, tilldelning av forskningsmedel, kurslitteratur – alla delar av universitetens verksamhet ska präglas av sekretariatets genusvetenskapliga ideologi. Försvinnande lite har skrivits om detta i tidningarna. När det har nämnts i riksdagen har det endast varit i positiva ordalag av socialdemokrater som gör reklam för sin egen politik.

Jämställdhet är viktigt. Kvinnor och män ska ha samma villkor. Diskriminering ska motarbetas på alla områden. Men här handlar det om att utpräglat ideologiska perspektiv, utan vetenskaplig grund, har gjorts till överkyrka för universitet som ska vara fria. Rektorerna vid Sveriges lärosäten hade kunnat gå ut med en gemensam debattartikel och säga att universiteten ska vara oberoende. Forskare vars discipliner ingalunda går hand i hand med genusvetenskapens maktteorier hade kunnat larma om inskränkt tankeutrymme. Om att deras akademiska frihet begränsas av politiska agendor. Ändå är det tyst, med något enstaka undantag. Är det för att alla håller med eller beror det på något annat, som rädsla?

Universitetens uppdrag är att söka sanning, inte låta sig göras om till spelpjäser i en ensidig vision om social rättvisa.

Vad betyder ett nytt år egentligen?

Klockan är nu 2 och fyrverkerierna tycks äntligen har tystnat. Men året tycks inte ha fått den start som vi alla önskat. Jag har följt SVT:s liverapportering om skjutningen vid en nattklubb i Turkiet. Antalet döda är läskigt högt. Finns det inte något sånt där obehagligt motto om att året kommer att följa så som det firats in? Jag hoppas att jag minns fel där.

 

Söndag.

  1. Den här artikeln om Trump från Washington Post gör mig mörkrädd. Jag har läst kommentarer om att det inte är så stor skillnad mellan honom och tidigare amerikanska presidenter som bland annat Clinton och Bush den yngre. Men artiklar som den här visar ändå en skillnad. Den tar upp hur han använde sig av den extraordinära konspirationsteoretikern Alex Jones under sin valkampanj. Om du aldrig hört talas om Jones sök på hans namn på YouTube och du kommer trilla ned i ett riktigt läbbigt kaninhål.
  2. Jag har lyssnat väldigt mycket på Coil den senaste tiden. Det kanske är mörkret, jag vet inte. Men det har passat väldigt bra när jag skrivit på Ofelia. Alltid irriterande med band som inte finns på Spotify, men det brukar vara en bra ursäkt att beställa dem på vinyl. På Discogs brukar jag beställa vinyl med äldre band. Rekommenderar verkligen. Några av mina favorit låtar är: Ether, Heartworms, The dreamer is still asleep och Careful what you wish for
  3. Herregud, jag ska till Bryssel om en vecka. Tror det betyder att jag måste fixa ackrediteringen snart.
  4. Älskar den här tavlan Gerhard Richter just nu. Skulle väldigt gärna vilja se den i verkligheten. Undra om den finns på någon museum, eller om den är privatägd?

Ett inlägg jag aldrig skrev färdigt.

Fredagen 29 oktober

Tredje tv-inslaget är nu klart och delkursen är så gott som avslutad, det är en liten hemtenta som ska in också, men inofficiellt har jag nu ledigt i 9 dagar (!). Tv har varit förvånansvärt kul, jag kan bara inte släppa det. Att filma var kul, att redigera var kul. Jag var inte beredd på det. I måndags hade vi en föreläsning med Korrespondenternas Saam Kapadia, men den gjorde mig inte jätte sugen ändå. Hans attityd till äldre var lite störande (och sorglig -> bara 60+ kollar på Rapport och Aktuellt enligt undersökningar och det betyder att de har dålig smak eftersom de fortsätter titta trots att inslagen inte är särskilt bra gjorda. Det tycktes vara hans uppfattning. Ett inslag om hemtjänst kan inte ha de äldre som huvudperson för de är icke aktiva, istället måste man gå via hemtjänstpersonalen. Sånt.) I fredags var det istället en föreläsning med Bo Lundqvist och Anna Nordbeck som var med och gjorde Dokument inifrån om Paolo Macchiarini (den går fortfarande att SVT här.). Det var en av de mest inspirerande föreläsningar jag varit på. Hade velat suttit för mig själv och smält allt de sagt en timme efter typ.

Två fredagar innan det var det ett annat event på skolan – Fredskonferensen med tema yttrandefrihet (!). Apropå inspirerande. Hade tyvärr seminarier på eftermiddagen så jag kunde inte se Anders Kompass prata, vilket känns så synd. Men det är filmat och finns att se . Såg istället bland andra Reportrar utan gränsers ordförande Jonathan Lindqvist och Dr Denis Mukwege (som grundat ett sjukhus för sjukhus för kvinnor i Kongo-Kingshasa).

Såhär ett tag efter kan jag nog säga att hemtentan gick bra (den var lätt!) och den här veckan drar Research-kursen igång. Jag vet i princip ingenting om kursen för kurs-pm:et är fortfarande inte uppe. Det enda jag vet är att jag ska till Bryssel, och jag vet knappt varför. Påminnelse till mig själv – måste mejla läraren. Jag stör mig verkligen på skolans oförmåga att ge ordentlig information…

Ett inlägg om sport som jag skrev medan fotbolls EM fortfarande pågick.

Jag har vid flera tillfällen hört talas om en bok som heter Eat. Sweat. Play. Och igår kväll beställde jag boken efter att ha sett Hannah Wittons video om den på Youtube. Sport har varit något som jag ibland nämnt på bloggen, liksom att jag de senaste två åren kort kommenterat om min egen träning. För grejen är den att jag alltid (så väl jag kan minnas) har gillat att kolla på sport. Mest fotboll och friidrott. Det senaste året även hockey. Min pappa älskar att kolla på sport (det mesta) och tillsammans har vi gått på bland annat DN-galor och damfotbollsmatcher. Jag bor på söder och min pappa är Hammarbyare, så självklart är jag också Hammarbyare, även om jag aldrig varit på en match. Men jag hoppas kunna på i höst. Just nu är det ju fotbolls EM och jag håller på Wales och Island, efter att Sverige åkte ut igår kväll.

Men om någon skulle fråga mig vet jag inte om jag skulle säga om jag är sportintresserad. Jag vet heller inte riktigt varför jag inte skrivit om det här. Något känns bara fel och obekvämt. Antagligen för att jag aldrig känt mig sportig. Jag brukade simma. Det var min grej från att jag var väldigt liten till kanske 14 år. Då slutade jag. Jag tävlade aldrig, men jag tyckte verkligen om det. Sen började jag simma igen i gymnasiet. Däremellan var det gympalektionera som gjorde mig obekväm till sport. I mellanstadiet vad jag och en annan tjej snabbast i klassen på 60 m, men jag var livrädd för höjdhopp. En sommar (någonstans i den åldern) gick jag till och med på ett friidrottslägen en sommar. Jag tyckte innebandy var superkul, och jag var hyfsad målvakt. När jag var yngre prövade jag fotboll med en kompis, men jag minns inte så mycket. Det var dock kul att spela fotboll i skolan nere på Zinken. Basket och volleyboll hatade jag. Jag försökte med dans men det gjorde mig obekväm. Jag var ganska vig, men även gymnastik gjorde mig obekväm. Som sagt, jag kom tillbaka till simningen under gymnasiet, då jag slapp gymnastiken tack vare mitt anpassade gymnasieprogram (även om jag tillslut fick underkänt i idrott).

För i den åldern var jag så fruktansvärt självmedveten och obekväm med mig själv. Hur jag såg ut, etc. Det speglades i hur jag åt, och allt sånt annat. Det vanliga. Sen dess har simning blivit svårare, eftersom det ju kräver att man är så avklädd. Så mellan simningen under andra året i gymnasiet har träning endast varit kopplat till kontroll och en ohälsosam syn på mat. Under DBT:n försökte jag få en träningsrutin. Men det är ju så svårt att bara hitta dit igen. För det dubbla är ju – alla säger ju att det är så bra att träna när man mår dåligt, har ångest, och lider av depression. Men ingen säger faktiskt att det är så gott som omöjligt att börja med det mitt under det, allrahelst om man har en ohälsosam relation med det från början. Jag har nu insett att man måste får in en rutin på det innan man kommer ned i en svacka, mitt under det räcker det att försöka få in promenader. Men jag har försökt de senaste åren försökt.

Så hur ser det ut idag? Jag springer, gör yoga och tränar lite styrka. Men jag hatar gym mer än någonting annat, och blotta tanken på att gå till någon slags klass ger mig fortfarande lite ångest. Men denna rutin har jag nu haft i ett år. Och jag måste säga att jag faktiskt är lite stolt. Jag tycker om att springa, även om jag sällan gör det ute. Tack vare att det finns ett träningsrum i huset där jag bor slipper jag gymmen. Jag brukar lyssna på någon rolig podcast medan (för trots hur mycket jag älskar musik så föredrar jag ljudbok/podcast när jag tränar) och springer väl mellan noll till tre gånger i veckan. Och jag tycker om det. Yoga är något jag prövat lite då och då de senaste två åren, men i julas fick jag ju en yogamatta och sedan dess gör jag det noll till fyra gånger i veckan. Jag brukar följa Yoga with Adrienes videor på Youtube. Men jag hoppas fortfarande kunna gå en klass trots allt i höst. Det jag gillar med yoga är allt jag ogillar med mindfullness. Det får mig att stanna upp, vara här och nu, men inte bli totalt uttråkand. Men det kan också ibland vara riktigt fysiskt ansträngande. Styrketräning är inte jätte roligt, med det är roligt att upptäcka jag jag blivit starkare.

Men jag gillar inte att skriva om min egen träning. För det kan alltid trigga någon. För man vet ju aldrig.

Och det här med sportjournalistik står jag mig ganska dubbel inför. För sportjournalistik är ju för dem som redan gillar och är intresserade av sport. För de som redan kan ”sportspråket”. Och jo visst, jag kan det – men det får ju inte personer som inte är intresserade av det att ändra åsikt. Att börja titta lite. För sportspråket är ju totalt oförståeligt om man inte kan det. Lyssna noggrant på sportkommentatorerna nästa gång – det är ju hur mycket konstigt som helst som sägs. Så mycket konstiga uttryck. Men grejen är ju också att det låter super fånigt när en vanlig journalist rapporterar om sport. Det låter bara fel. Det blir ofta så tydligt att reportern inte vet vad de talar om. Eller åtminsonde skapas det en distans till vad hen talar om.

Lite blandande tankar om sport.

The Imitation Game

Det är en smula faktaspäckad recension, och jag kan börja med att varna för spoilers (förutsatt att du inte vet något om Turings liv.)

Igår fick jag äntligen se filmen jag sett fram emot sedan typ i juni, The Imitation Game Victoria (en av mina favoritbiografer), det är en filmatisering av matematikern Alan Turings liv, och fokuserar främst på tiden under Andra världskriget då han arbetade på Bletchley Park för att försöka knäcka tyskarnas kodmaskin Enigma. Filmen är baserad på boken Alan Turing: The Enigma, som skrevs av matematikern Andrew Hodges. För en månad sedan (och i väntan på denna film) såg jag en äldre brittisk tv-film om denna mans liv – Breaking the Code, med Derek Jacobi i huvudrollen. Om någon ‘är intresserad av denna (som mer handlar om hans liv efter Bletchley och om polisutredningen han utsattes för), så finns den på Youtube. I denna version spelas dock Turing av Benedict Cumberbatch (mest känd som Sherlock, men som också gjorde Smaugs röst Hobbit-trilogin), och i andra roller ser vi bland annat Keira Knightley som den enda kvinna som arbetar i teamet, men också bland annat Matthew Goode, Mark Strong och Rory Kinnear.

Filmen öppnar med att Turings lägenhet har blivit rånad, men trots detta vill han bara ha bort poliserna som är där för att utreda, och vägrar anmäla – något som gör poliserna misstänksamma.”If you don’t want a pair of bobbies digging around in your personal affairs, that will be the stellar way of making sure they don’t… The mysterious proffessor. I think Alan Turing is hiding something.” Detta är ett av de tre delhistorierna vi får följa, polisutredningen om vad det är han inte vill att polisen ska få reda på, tiden som tonåring på en privatskola där han lär känna och förälskar sig i Christopher, samt arbetet på Bletchley Park, som står i centrum. När han anländer till Bleachley beror de på att de vill anställa kryptografer som knäcka tyskarna kodade meddelande – och han var en av landets bästa. Det är en underhållande anställningsintervju, med bokstavstolkningar och missade skämt från Turings sida ( jag återkommer till Aspergerdiskussionen), men trots detta får han tillslut anställningen. Enigmamaskinen var en skivmaskinsliknande apparat som kodade alla tyskarna meddelande, och dess genialitet var hur omöjlig den var att knäcka på grund av sina rotormaskiner som ger 150 miljoner miljoners variationer, och till det bytte tyskarna inställning varje dag. Så om de skulle knäckt en dags kod, var det bara att börja om dagen efter. Turing får idén efter en tids arbete där att han ska förverkliga den datorliknande maskin han skrivit uppsatser om, och att denna ska kunna knäcka kodningen (här tar filmen vissa friheter, i verkligheten baseras den på en polsk prototyp, samt att han inte är den enda i teamet som arbetade med den). Under arbetet kommer han allt närmare Joan Clarke, gruppens enda kvinna, och filmen tar även upp hur svårt de var för henne att kunna jobba i en sådan mansdominerad miljö.

Till då ämnet Aspergers syndrom – och detta är ganska underhållande, det har spekulerats en del om Alan Turing kan ha haft denna diagnos (självklart är det ju omöjligt att diagnostisera någon som varit död i 60 år, samma sak gäller även fiktiva personer – som Cumberbatchs Sherlock), men många har sagt att han passar in på ganska många kriterier. Cumberbatch har slagit ifrån sin en diskussionen (om båda rollerna), men efter att ha läst lite (rekommenderar varmt denna artikel som jämför boken den baserats på och filmen) så blir det tydligt att en del av Turings personlighetsdrag har manipulerats, filmen har gjort honom mer introvert, medan han i själva verkat ska han ha varit vänlig, öppen och lätt att prata med. De har alltså förstärkt stereotypa Aspergerdrag, något som både gjorts via manuset och hur Cumberbatch valt att spela honom. Sen förnekas detta? Huh.

Filmens titel är för i övrigt en referens till två saker, å ena sidan hur Turing själv kände att livet var – ett spel om imitation, men också en uppsats hans skrev om vad som idag är känt som Turingtestet, ett test för att mäta AI (artificiell intelligens), att genom frågor avgöra om svaren är från en dator eller en människa. Det intressanta är att i somras blev det känt att en dator hade lyckats lura testen till den grad, att den trodde datorn var en 13-årig ukrainsk pojke (DN skrev om detta).

Om du vill höra mer om arbetet på Bletchly Park rekommenderar jag avsnittet Secret Science av det brittiska radioprogrammet The Infinite Monkey Cage ( har nämnt programmet tidigare – om vetenskap på ett roligt sätt), de går in lite mer på hur Enigma fungerade, och ger roliga anekdoter om arbetet där, bland annat vad som hände när hemligstämplingen släppte efter 50 år, och personer som jobbade där äntligen kunde få berätta vad de verkligen gjorde under kriget – att gifta par kunde berätta för varandra att de båda jobbade där (ha! eftersom det var över 10.000 personlig anställda). På Youtube finns också kanalen Numberphile där två avsnitt handlar om Enigma, och hur den fungerade, samt hur de knäckte den, avsnitt 1 och 2.

Avslutningsvis kan jag säga att jag tyckte fruktansvärt mycket om filmen, och jag grät till och med lite på slutet (gråter så gott som aldrig på bio). Eftersom jag är intresserad av mycket av det som filmen handlar om (vetenskap, krigshistoria, Alan Turings liv) så visste jag ju hela tiden vad som skulle hända, men eftersom den var så välgjord och hanterade Turings liv med respekt och medkänsla, så gjorde det ingenting alls. Det var bara två saker jag hade svårt för (av olika skäl), att de lät Cumberbatch berättarröst leda oss runt i berättelsen, och att detta skulle vara vad han berättade för polisen. Att använda berättarröst är ett knep som känns lite lat, och historien skulle klarat sig bättre utan det – dessutom blev det fånigt när arbetet på Bletchley var ju så hemligstämplat att Turing aldrig skulle ha avslöjat något. Det andra problemet handlar mer om bristen på historisk bakgrund, och faktumet att de flyttat på tiden då spionanklagelserna sker. Visst, det fungerar i filmen, men verkligheten är kanske ännu mer tragisk. I filmen blir han anklagad för att vara spion mitt under kriget, och det skapar extra spänning kring arbetet (och förhöjer thriller elementet), medan i verkligheten kom anklagelserna efter hans dom för ”allvarliga sedlighetsbrott” (gross indecency) eftersom två de Sovjetiska spionerna i The Cambridge five var homosexuella, så trodde de av homosexualitet gjorde en mindre pålitlig. De ansåg att han var en säkerhetsrisk,  och detta ska ha varit en av orsakerna till att han tog livet av sig den 7 junu 1954, förutom de sorgliga fysiska biverkningarna av den kemiska kastreringen (östrogen injektioner för att ”bota” homosexualitet).

Benedict Cumberbatch var superb i huvudrollen, och han spelade Turing med en vacker, försiktig återhållsamhet, och jag tyckte så mycket om Joan Clarke som karaktär (om det historiskt baserade faktumet att hon inte brydde sig om Turings homosexualitet trots att de var förlovade), och Goode är en skådespelare som jag tycker är utmärkt i vad jag än ser honom i (bland annat filmversionen av En förlorad värld och Watchmen). En sak som jag sett flera kritisera är faktumet att vi aldrig får se Turing i ett romantiskt förhållande med en man (i Breaking the code visar de relationen med mannen som avslöjade deras förhållande till polisen), men trots att detta kan ses som ett täcken på viss homofobi har jag inga problem med det, och jag ska förklara varför. För det första så hade jag fått intrycket att det knappats skulle märkas i filmen, efter allas klagomål, med det stämmer inte alls, och det hela hanteras väldigt bra. Men jag spenderade en halvtimme igår med att försöka se om det gick att hitta något om hans förhållanden, men jag lyckades i alla fall inte. Så skulle de ha hittat på? Hade det varit bättre? Nej, i en film baserad på en verklig människas liv ska man ligga så nära de fakta man vet om. Dessutom, filmen handlar främst om hans arbete på Bletchley, det är huvudhistorien som omringar av de tragedier han upplevde (som Christopher död) och personligen ser jag filmen som en hyllning av de vetenskapliga framsteg han åstadkom (även om det bara är knäckningen av Enigmakoden och Turingtestet som nämns i filmen). Under perioden 1885 till 1969 då homosexualitet ansågs vara brottsligt dömdes över 49.000 personer för detta, Turing var en av dem, en av de tidigaste var Oscar Wilde. 2013 mottog Turings vad som kallas The Royal Pardon (jag nämnde det här på bloggen när det skedde), en offentlig och kunglig ursäkt, trots att detta kan ses som ett täcken på att erkänna sina misstag, så hjälper det ju inte tragedin som var Turings död. Att göra en stor och kommersiell film om hans liv och arbete är en mycket bättre sätt, och introducerar kanske miljontals personer till hans historia, och faktumet att historiker tror att genom att knäcka Enigmakoden kunde Andra världskriget förkortas med två år, något som ska ha räddat livet på omkring 14 miljoner människor. Fler personer borde veta vem han var, och The Imitation Game är den möjligheten.