Och så är plötsligt tre gråa månader förbi.

Det har inte känts så lätt under våren. Sen… innan jul? I januari? Vem vet. Det där citatet, det kommer smygande, men sen är det ju verkligen som om det varit där hela tiden.

Upptäckte en massa gamla inlägg som jag inte publicerat. Mestadels så handlar det just om att det känts just tungt och mörkt. Så för att balansera upp det låt mig skriva om något kul. Let’s see. I födelsedagspresent fick jag biljetter till Linje lustaDramaten. Livia Millhagen var otrolig som Blanche. Danilo Bejarano var obehaglig. Älskar alla av Tennessee Williams pjäser som filmatiserats, men har inte sett någon av de på teater. Men nu kom den upp, en av mina favoriter, men utan Helena Bergström i huvudrollen (sorry). Och den var otrolig. Helt otrolig. Hela publiken applåderade och applåderade när den väl var slut, över halva reste sig upp, men jag kunde inte förmå mig för jag försökte koncentrera mig på att inte bara gråta rakt ut. Var rädd framåt slutet, men tanke på det sexuella våldet som ju är en del av Stanley Kowalski, hur det skulle kännas med slutet – hur de skulle kunna förmå det slutet, efter allting med Dramaten. Men det gjorde de inte. Så tårar rann.

Och i lördags var jag på Stockholms Kulturnatt med en Lisa från min skrivande-grupp. Vi såg allt möjligt, jazz, en föreläsning om välfärdsromantik och improvisationsteater halvt undertecknad Selma Lagerlöf.

Och PUPs senaste skiva Morbid stuff är nog den bästa de gjort. Detsamma gäller det Dublinbandet Fontaines D.C.s Dogrel, är ganska säker på att det är årets debutplatta för mig. De har dessutom varit förband för Idles när de spelat i USA under våren, störande nog.

Förutom det? Det har känts svårt att känna mig engagerad i studierna under våren. Det har varit för mycket bara. För mycket fokus på framtid, på sen, på mig som journalist, på masteruppsatsen och praktiken. Det har gjort det svårt, det är väl en av orsakerna. Att vara här och nu. Dessutom har delar inte känts relevant alls, eller inte för djuplodat för att faktiskt vara en del av en Masterkurs. Och de senaste veckorna har jag inte heller gillat det skrivprojektet jag arbetat med under våren i skrivande-kursen – Brutalism är arbetsnamnet. Det känns riktigt jobbigt, att inte vilja öppna det dokumentet, för att det känns som om det inte duger. Och har tyvärr inte heller fått jättemycket chanser att utvecklas i skrivandet under våren heller. Jag har idag faktiskt skickat in urvalsprovet till nästa års kurs, men jag har en dålig känsla inför det. Vet inte om det är rationellt eller oro.

Men det har börjat blivit varmt och ljust, och det har gjort att meditationen och yogan faktiskt hjälper lite mer.

Fredag 5 april

Min hjärna är inte där jag vill att den ska vara just nu. Den är bara off. Efter all stress kring läraren och video-projektet, och sen praktiksökande på det. Jag har fått en praktikplats, på ett magasin – vilket var det jag helt ville (och som skulle vara bäst för mig) men det finns annan oro kvar inför det. Har träffat en psykolog på studenthälsan en gång. Så jag är ändå nöjd med att jag kom mig för och bokade den tiden.

Söndag 10 mars

När man går igenom samma situation igen, under andra förhållanden – men ändå, och det gick skit då är det väldigt svårt att föreställa sig något annat denna gång. All den där positiva och bra självkänslan jag försökt bygga upp – gone. Tre rätt hemska dagar. Vi fick rekommendationen att peppa varandra, och inte jämföra. Tyvärr gjorde ju alla det ändå – jämförde alltså. Stämningen var annorlunda, jag tror verkligen inte att jag projicerade det. Kändes rätt fruktansvärt när jag kom hem igår, hela castastrophic thinking grejen, 20 steg framåt. En fredag kväll, och googlade med besatthet över möjliga ämnen till masteruppsats. Sen på möjliga bidrag till skrivtävlingar.

Söndag 3 mars

Det är märkligt, för det känns som om jag är tillbaka på samma ställe som för ca 16 månader sen. Söka. Vetenskapen sen om att jag måste vänta och ha tålamod. Har fått veta att DI är supersnabba, men jag är ju inte intresserad av dem. Har också fått veta att processen kan bli utdragen och pågå vårterminen ut. Försöker tänka att det är normen för att slippa bli besviken. Har haft den värsta koncentrationen hela vecka. Skrev typ klart en uppgift i söndags/måndags och varje dag till och med torsdagen öppnade jag dokumentet, öppnade boken och försökte, för att sen släppa allt 10 sekunder senare. Det bara gick inte. Gjorde det minsta jag kunde innan jag väl skickade in den. Och i den mentaliteten skriva personliga brev? Inte det roligaste.

Var i Växjö igen, i torsdags och fredags. Lika kul som vanligt. Träffade Nina och åt middag, vi pratade politik och kultur. Allt det jag gillar, på en restaurang i Växjö med sån god mat.

Annonser

Mitten av oktober

Vi har nu hunnit fram till mitten av oktober, och jag fryser redan varenda gång jag ska till skolan och sitta i den där utkylda föreläsningssalen. Varje höst undrar jag om jag kommer att frysa ihjäl den här vintern (för så känns det).

Den värsta paniken har släppt kring den nuvarande delkursen i alla fall, för den som undrar. Jag tror det blev lite kortslutning i min hjärna när jag insåg att jag inte skulle kunna få in ett färdigt PM, eftersom jag hela förra terminen i princip (undermedvetet) väntade på att jag skulle misslyckas med studierna igen, och det har funnits med även denna termin – just eftersom jag påbörjat en b-kurs som jag aldrig klarade att fortsätta (litteratur b) och på något sätt trodde jag att jag aldrig skulle komma längre än så heller. Jag vet, super dumt. Men nu kan jag ju faktiskt se att läget ser helt annorlunda ut, och jag fick igår veta att jag fått VG på förra delkursen (Politisk filosofi).

Sen blev jag så besviken igår igen – hade bokat biljetter för att se Barbicans uppsättning av Hamlet, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen, på Bio Rio ikväll – men upptäckte att man skulle betalat för biljetterna två veckor efter man bokat dem (så såg inte reglerna ut när jag såg Frankenstein där). Jag hade bokat dessa biljetter i slutet av juni, och jag hade sett fram emot att se den, speciellt nyligen när de positiva recensionerna kommit in, och nu var den fullbokat. Suck. Men så upptäckte jag att de hade flera ”frukostvisningar” varav en hade en del biljetter kvar, faktiskt. Det hjälpte i alla fall.

Jag har märkt en lustig sak, jag har börjat förknippa vissa delkurser med det band, eller skiva som jag lyssnat extra mycket på, när jag åker till skolan, eller speciellt under tentaperioden. Strax innan jag tentapluggade till förvaltningsdelkursen hade jag upptäckt Afghan Whigs, så då lyssnade jag på Congregation, under de sista dagarna med tentaplugg för Internationell politik fastnade jag för Nail med Foetus, under politisk filosofi fastnade jag i Nine Inch Nails The Downwards Spiral igen – och nu under Stat, marknad och välfärds har jag lyssnat på mer samtida band, det kanadensiska Dilly Dallys Sore och Protomartyrs The Agent Intellect.

Dessutom har jag de senaste dagarna fastnat i Firefly (äntligen!) Försökte komma in i den för ett halv år sedan, men jag lyckades inte riktigt. Men nu så! Har sett 7 avsnitt, så jag har bara hälften av serien kvar – snyft!

Frankenstein: Recension

Bio Rio öpnnades i veckan efter deras stora renovering; foajén och salongen var nu väldigt snygg, och de nya stolarna var så sköna i jämförelse mot de gamla. Tack och lov satt jag nu denna gång lagom långt bak i salongen, eftersom duken sitter så högt upp får man i princip nackspärr om man sitter på rad tre och framåt. De hade tyvärr inga program till föreställningen, med den introducerades med en tjuvkikning under repetitionerna vilket är hur kul som helst att få se. Pjäsen öppnas med att varelsen (spelad av Benedict Cumberbatch) föds från en slags extern livmoder, och under 10 plågsamma minuter tvingas han lära sig att få kontroll över sina lemmar, i ett rörelsemönster som verkar hämtat från modern dans. Samtidigt som de enorma stjärnliknande lamporna i taket levererar ljuskaskader som påminner om elchocker eller blixtar. Det är väldigt häftig, storslaget, och liknar inte något jag tidigare sett.

Varelsen möter sedan sin skapare – vetenskapsmannen Viktor Frankenstein (Johnny Lee Miller), som är förfärad över vad han gett liv åt och tvingar bort monstret. Han färdas runt för att hitta en plats där människor accepterar honom, men alla skräms av hans fula yttre, och jagar bort honom med våld och hot. Tills han möter en äldre man som är blind, som lär honom om världen, hur man talar, om poesi och historia. Men till slut bestämmer sig varelsen att han vill ha hämnd på mannen som gav honom liv, för att sedan överge.

Det var en av de största teater produktioner jag sett, med enorma scenbyten, något som känts väldigt omodern i svensk teater. De senaste 10 åren har ju präglats av minimalism och det enkla. Det var intressant att få en chans att se motsatsen. Cumberbatch och Lee Miller var båda väldigt bra, men efter att ha läst recensioner önskar jag att det funnits en möjlighet att se båda versionerna för att kunna jämföra, för de ska ha varit relativt olika. Varelsen präglades under första halvan av pjäsen av en rad ofrivilliga muskelrörelser, som till slut började kännas irriterande och jag tappade lite teatermagin, men kramperna försvann som tur var med och mer. Jag önskar att de hemska som händer i pjäsen kunde fått en större betoning, och gjorts mer hemska – till exempel våldtäkten. Det kan bero på att teatern önskat en yngre publik till pjäsen (fans till Sherlock exempelvis), men istället kändes det lite barnsligt och tamt. En del repliker kändes även lite fåniga och för ”roliga”. och jag önskar att en del av de mindre rollerna känts mindre som karikatyrer och mer som riktiga människor. Men trots detta njöt jag verkligen av föreställningen, och det var så kul att äntligen ha fått en chans att se den, delvis på grund av regissören (Danny Boyle) och skådespelarna, men också eftersom boken är en av mina favoriter.

Frankenstein

Är väldigt exalterad. Klockan 17:30 ska jag till Bio Rio för att se pjäsen Frankenstein som sattes upp på National Theatre i London 2011. Den är regisserad av Danny Boyle (Trainspotting, Slumdog Millionaire, och OS invigningen 2012), och medverkar gör Johnny Lee Miller som Frankenstein och Benedict Cumerbatch som monstret. Har inte läst boken sedan London, då den var en del av den obligatoriska läsningen, och jag insåg snabbt att jag älskade historien, men framför allt karaktären som monstret är. För den är väldigt, väldigt intressant. För att inte tala om missförstådd, om folk bara har sett filmerna. För han är intelligent, och förälskar sig i historien i Paraside Lost, och känner sig fruktansvärt ensam i sitt (annorlunda) utanförskap. Antagligen kommer jag börja läsa om den när jag kommer hem sedan i kväll.

Det skrivna ordet

Jag nämnde i inlägget om Manic Street Preachers och Placebo att jag inte skrivit något under en längre tid. Det har varit väldigt förvirrande för mycket av min identitet har jag bundet till skrivandet, och utan det vet jag inte riktigt vem jag är. Jag tog också upp i inlägget att vad jag behöver är nog lite tvångsåtgärder och låten Yes på högsta volym. Så här, bara några dagar senare, kan jag inte komma fram till om jag hade rätt eller fel. Så jag skulle åka buss idag till en grej, och jag är fånigt förtjust i att åka buss och lyssna på musik. Det är avslappnade, och man kan kolla på människor utan att behöva umgås med dem. Jag satt och tänkte på den kommande Sara Stridsberg pjäsen som ska ha premiär på Dramaten. Om Joy Division, eller i alla fall med deras översatta texter, Kärleken kommer att skilja oss åt. I en smått egomanisk stil störde det mig, för det kändes som en idé jag borde ha haft redan. Det hade kunnat vara någon jag skrivit. Biljetterna till den pjäsen släpps den 6:e november (men premiären är inte förrän i maj), och jag vill trots detta vill jag ju väldigt gärna se den, för jag älskar allt jag läst av Stridsberg, och hon är i mina ögon Sveriges bästa och mest egensinniga författare. (Om man vill ha mer Joy Division så har det nu släppt en bok med Ian Curtis dagboksanteckningar och texter, redigerad av rockjournalisten Jon Savage, So This Is Permanence: Ian Curtis, Joy Division Lyrics and Notebooks.) Musiken jag lyssnade på var en punk-spellista på Spotify, och jag tittade ut genom fönstret på Stockholms gator. En skrividé slog mig. Och jag började skriva. Skrev ned en lista på punklåtarna och plasterna jag ville omnämna. Stream of consciousneess, som en intern dialog, under en busstur genom Stockholm, där delar av de (översatta) låttextern blir en del av tankarna och observationerna. Jag fortsatte att åka längre än vad jag behövde för att få mer tid att fundera över min idé och hur jag ville formulera den. Det blev väl 6 sidor när jag väl steg av bussen. Väldigt lösa och långt ifrån klar. Men det är en idé och jag har skrivit. Bubblan är nu spräckt och jag har hittat tillbaka till skrivandet. Det svåraste är över, att hitta orden och formulera en idé. Det blev på det stora hela en väldigt lyckad busstur.

Ps, en lustig grej. Hade igår klistrat in tre stycken artiklar från Rookie magazine i en worddokument om just skrivande och skrivkramp, som jag hade tänkt skriva ut. Men, det hann jag ju inte. Planerat att skriva ut dem ändå. Här är de tre artiklarna hur som helst:

1. Getting unstuck

2. Epress yourself  

3. Ten rules for writers 

Att se fram emot i höst, och frammåt

Har skrivit på Twitter om saker jag är exalterad över som kommer hända nu under hösten, och jag måste bara skriva om det här det. Vi återgår till mitt kära listformat.

1. Det senaste bandet jag fastnat för heter The Growlers, och kommer från USA. De nämndes i en (typ) artikel NME hade om skivsläpp inför hösten (ha! hittade den) och när de beskrevs så här kunde jag inte låta bli att kolla upp dem:

Self-proclaimed beach goths The Growlers have recently been touring with Fat White Family and, though slightly less depraved, their music is just as ramshackle. On ‘Chinese Fountain’ they pay homage to their ‘60s garage influences with a set of winning alt-pop gems.

De har hittills släppt fyra album, och deras femte, Chinese Fountain, kommer ut den 28:e september. Deras musik är helt i min smak, och kan beskrivas (eller inte alls) som surf-punk, garage eller ja, beach goth. Du får tolka det hur du vill. Har nu lyssnat hysteriskt många gånger på den första singeln från platta Monotonia. Älskar den. Den är melodisk, men har trots det den rätta garage-tonen. Snälla se hela videon, eller börja titta 1:12 minuter in i videon, då en i bandet klär ut sig till Frida Kahlo, och det är helt perfekt, väldigt snygg, och helt seriös med skägg och allt.

Dessutom, en väldigt rolig artikel om bandet från musiktidningen Spin, om inspelningen av den nya skivan.

2. En film jag ser absurt mycket fram emot är 20.000 Days On Earth, en biografisk/påhittad dokumentär (beroende på hur du själv väljer att de på det) om rockikonen Nick Cave. Cave är en mina absoluta musikfavoriter med sin speciella image och sound, och hans röst låter som något han fått efter en pakt med djävulen. Filmen är regisserad av videokonstparet Iain Forsyth och Jane Pollards, och skriven tillsammans med Cave, och utspelar sig under 24 timmar, under inspelningen av hans senaste skiva Push the Sky Away (tillsammans med The Bad Seeds såklart). Fantastiskt nog kommer så har till och med SF köpt den (och biljetterna släpps om 5 dagar), men den kommer även visas på mindre biografer som Bio Rio.

Förresten, jag upptäckte den perfekta Nick Cave låten att lyssna på när det regnar och åskar, som det gjort idag, och låter är Mercy, från skivan Tender Prey som släpptes 1988 (finns även en häftig live-version).

3. Min favoritserie QI har premiär för sin 12:e säsong (L) på brittisk tv den 3:e oktober, och lyckligtvis brukar den inom ett dygn dyka upp på Youtube.

4. Jag ska kanske, förhoppningsvis se Morrissey på Hovet den 13:e november. Har inte bokar biljetter ännu, så det kan fortfarande skita sig.

5. Ser fortfarande väldigt mycket fram emot filmatisering av Alan Turings liv, alltså filmen The Imitation Game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Har ännu inte ett definitiv svar på om den kommer upp på svenska biografer. Återigen, jag återkommer.

6. En av mina favoritserier Sherlock kommer att börja filma inför nästa säsong efter jul. Det blir ett fristående avsnitt, och sen en fjärde säsong.

7. BBC har en ny thriller serie (fem delar) på gång, den heter London Spy och huvudrollen spelas av en av mina favorit skådespelare Ben Whishaw. Manusförfattaren Tom Rob Smith har i en intervju med The Independent beskrivit handlingen såhär: ”Danny is an outgoing and pleasure-seeking romantic who becomes embroiled in the world of British espionage, after falling for the enigmatic Alex. But when Alex disappears, Danny must decide whether he is prepared to find out what has happened to him.”

1 till 6, en söndag

1. Igår såg jag den bästa pjäsen jag kanske sett på åratal. Den vara bara, wow. Jag kände mig alleless ställd när den väl var slut, och hade svårt att komma tillbaka till verkligheten (apropå det jag skrev om läsupplevelser  och hjärnförändringar.) Skulle försöka laga middag när jag väl kom hem, och det gick bara inte att fokusera. Till pjäsen, som för i övrigt inte ens sågs på en teater – utan istället i Bio Rios salong, sänt från den underbara National Theatre i London. Och pjäsen var King Lear, som jag tidigare bara läs.

NTLive_KL_DigitalA5Landscape

Uppsättningen har hyllats av London-pressen, och jag kan bara hålla med. Tyvärr har de bara en visning av den, men i höst kommer de bland annat också sända Medea, från samma teater, och den planerar jag också att se. Hela idén om att sända teater, opera och balett till biografer runt om i Europa är hur bra som helt, och jag har nu, tack vare detta, sett Aida, Törnrosa och denna. Det enda jag har att klaga på är att Bio Rios duk sitter väldigt högt upp, och alla tre föreställningar jag sett har var +3 timmar, vilket resulterar i viss stelhet i nacke och axlar. Men det är också det enda! Ekologiskt kaffe och te säljs till föreställningen, samt bakverk, det vanliga bio-godiset, Cuba Cola (!), samt vin och öl. Och jag måste säga att det gick förvånandsvärt fort att komma in i det gammelengelska Shakespeare-språket (även om tyvärr en del av publiken försvann under pausen, för lätt är det ju ändå inte.) Skådespelarna var fenomenala, och förutom Simon Russell Beale själv som kungen Lear, stack även Tom Brooke som Edgar ut. Det går att läsa mer om pjäsen här och här.

2. Ska dessutom i höst se Dramatens uppsättning av Rikard III, med Jonas Karlsson i huvudrollen. Och efter igår vill jag se den extra mycket, det är som om mitt blodomlopp skriker efter mer Shakespeare, nu! Planen är i alla fall att innan dess se Sir Laurence Oliviers filmversion av föreställningen, från 1955, som jag faktiskt inte sett. Helt klart ett misstag från min sida.

3. Ett gäng fantastiska rock-människor har skapat ett tribute-album till den lika fantastiska Jeffrey Lee Pierce (har tidigar eskrivit om honom och hans band The Gun Club här och här) och låten som jag bokstavligen inte kan sluta lyssna på är en cover av Nobody’s City från plattan Mother Juno, och inkluderar inga mindre än Iggy Pop, Nick Cave och Thurston Moore (från, såklart, Sonic Youth). Låten gör mig bara så glad. Och gitarrsolot cirka 3 minuter in påminner mig väldigt om Television. Albumnamnet är Axels & Sockets,  och ges ut från Glitterhouse Records, där den går att beställa, både digitalt och i cd-format (köper någon cd-skivor längre?).

4. När min bror fyllde 23 förra helgen hittade jag det finaste kort till honom (älskar kort, men brukar vanliga göra egna med fina papper, roliga pennor och kalligrafi) och motivet var från en gammal affisch föreställande Australiens fauna, på Bysis bokhandel. Gick tillbaka några dagar senare och plockade upp två kort till mig själv, samt ett nytt anteckningsblock. Korten föreställde (det klassiska) George Orwell-fotot, framför en BBC mikrofon.

tumblr_mcmdelc52l1rovfcgo1_1280

Fast i blekt färgat

Samt ett motiv från textildesignen Lucienne Day, som jag älskar en massa (och är utgivet av Victoria and Albert Museum.) Hennes motiv är väldigt häftig.

250px-Lday_1

Motivet heter Palisade

5. Ni vet det engelska ordspråket ”never judge a book by it’s cover”? Jag tror inte alls på det. Jag har hittat många böcker, helt enkelt genom att jag blir intresserad visuellt av ett bra omslag. Besökte min närmsta second hand-affär, och kom därifrån med två titlar. Den ena är en pjäs, som jag läst och älskar, med den längsta och bästa titeln: The persecution and assassination of Jean-Paul Marat as performed by the inmates of the asylum of Charenton under the direction of the Marquis de Sade av Peter Weiss, i en pocketutgåva från 1967.

Och! När jag googlade efter pjäsen, upptäckte jag att filmversionen (som jag inte sett) nu finns upplagd på youtube!

Den andra boken var en jag aldrig hört talas om, med detta omslag:

in-the-miso-soup

Okej, coolt omslag. Titeln är alltså In the miso soup, skriven av den japanske författaren och regissören Ryu Murakami. Sen vände jag på boken och läste följande lilla text: ”A writer with a talent to burn… Fellini and Gunter Grass, David Bowie and Dostoevski, Garcia Marquez and Mike Leigh’s Naked all come to mind.” Om den lever upp till allt detta, åh… Lovar att skriva ihop en lite recension så fort jag läst den (förutsatt att jag kan sluta läsa Sherlock Homes noveller, vill säga.)

 6. Det här kanske låter märkligt, men jag ser så fram emot den 25:e maj, även känt som vad? (Vem gissar rätt?) Jo – det är Sveriges röstningsdatum till EU-val. Yay! Visste ni förresten att alla EU-länder inte röstar en och samma dag, utan det är utspritt mellan den 20:e och 25:e. Och i år är det inte vilket år som helst utan supervalåret 2014! Ikväll är det stor tv-debatt på Agenda, kl 20:00, på SVT2. Valupptakten är igång inför EU-valet, sedan igår, och jag ser bara fram emot det. Söder tycks vara täckt av valaffischer för just Centern och Kristdemokraterna. Apropå det, jag gjorde något sånt där val-test, för såna är ju alltid kul, och det sade att partier som passade bäst ihop med mina åsikter var Kristdemokraterna. Vad?!!! Var typ förnärmad en hel helg. Hur i hela värden kom den fram till det? Visst, medmänsklighet är viktigt, och den solidariska tanken borde driva EU, men å andra sidan är jag ju vänster och ateist, så det störde mig en smula. Just nu är allt det här spännande, och förhoppningsvis är Sverige nu redo för förändring (ta i trä). Statistiken talar för det, och det går dåligt för Alliansens mindre partier. Och! – det går bra för FI. En (stor) del av mig vill rösta på dem, men, problemet är ju att om de inte kommer in, i EU-parlamentet eller riksdagen, är det ju lite av en bortkastad röst, och med det en röst nästan för Alliansen. Så jag är splittrad, och jag vet inte. Ju mer jag läser, desto med förvirrad blir jag.  Men en annan del av problemet är ju, om fler tänker som jag, och inte röstar på FI, så kommer de ju automatiskt inte inte någonstans. Så jag vet inte… Men jag gillar Malin Björk, och det hon sade på Toppkandidaterna, även om programmet kändes jäktat och barnsligt. Och vad sjutton har det för betydelse om man vet vilka som vann Eurovision om man ska sitta i EU-parlamentet? Fånigt.