Nedräkning. Hur många dagar/timmar är det kvar nu? (Det är nästa slut).

Låt oss äntligen avsluta det här inlägget. Jag har fortfarande inte förstått att terminen och stressen nu är över. Ska vara kattvakt i helgen och kan fokusera på skrivandet. Har en del sidor att skriva igen, sen redigera, och sen är även skrivande-kursen över. Och man får väl helt enkelt vänta och se vad som händer i höst.

Torsdag 6 juni

Den konstiga tiden fortsätter. Mastertermin två i journalistik är nu slut. Allting på en gång, och jag har svårt att säga att jag blev nöjd med något. Fem deadlines på lika många dagar, men så har jag heller inte lämnat in det till kreativt skrivande kursen ännu. För det blev bara omöjligt att skriva klart de sista två veckorna. Hjärnan var full. Hjärnan var helt slut. Och presentationerna av uppgifterna blev som de blivit hela året, om man hamnade i början hade man tur, annars fick man två minuter på sig, ändå drog vi över tiden så mycket vi kunde med tanke på att vi var elva stycken som skulle hinna med ett tåg. Ut på en klassresa i Nora, 40 minuter med buss utanför Örebro. På en ö. En sommardröm. Skog. Sjö. Promenaden runt sjön var nog det skönaste jag gjort på flera månader (förutom yoga). Nu gäller det bara att komma ihåg det också.

Tisdag 28 maj

EU-valet är nu över. Resultatet är lite svårt att ta sig till, både positivt och negativt, inte bara i Sverige men också i Europa. Och jag jobbade ju dessutom valdagen. Det var mer hanterbart är under Riksdagsvalet, det är ju färre som röstar (men ca 70 % valdeltagande i min valkrets!) och så slipper man också det allra värsta vilket är att räkna först riksdagsvalsrösterna (och sen kanske räkna om), sen kommunalvalsrösterna (och kanske räkna om), och slutligen landstingsrösterna (som kan kanske också måste räkna om).

Fredag 24 maj

Det har varit en konstig period den senaste tiden. Jag har haft svårt att komma igång med allt jag behöver göra, men känner också hur stressen växer exponentiellt ju mer tid som går. Har så mycket att göra, och som ska in inom några dagar av varandra (och för mycket tid att göra det). En hemtenta, en artikel, en restuppgift, en Master thesis proposal, och sista stora inlämningen till vårens skrivprojekt (som jag kommer lämna in sent just påg grund av stressen), samt en restuppgift till den kursen. För någon månad sen hade jag en insikt om min ADD, men inget som jag kan få hjälp med i Sverige just nu (som det ser ut med diagnoskriterierna och vård etc, jämför med andra länder). Det har gjort att jag tänkt med på min ADD, och önskat att jag skickat in papperna om min rätt till stöd (kom mig aldrig för/kände aldrig att jag behövde – tills allt på en och samma gång). Men har pratat med en psykolog ett par gånger under våren, vilket hjälp med allt det som skavt allra värst när vintern blev till vår.

Det har varit ett häftigt år (skolår…), och jag har vågat så mycket mer. Ta för mig, göra det jag verkligen vill, det finns så mycket inom ordet våga som har slagit rot. Det betyder inte att det nödvändigtvis känns bättre där och då, och i varje situation, men efteråt. När det sjunkit in att jag vågat.

Och nästa år? Praktik. Vågade aldrig skriva om det. Av en rädsla för att jinxa det, men också för en känsla av misslyckande och otillräcklighet – trots allt. En längre praktik (trots all tjafs och stress) på Forskning och framsteg. Det var inte vad jag tänkte först, men jag tror verkligen att jag kommer trivas där – med den journalistik de gör, och bidra med något. Förhoppningsvis också fortsätta med skrivandet på Linnéuniversitetet. Älskar den gemenskapligt, den täta vänskap, och kreativa utbyte några av oss skapat. Vill inte tappa det. Vi får se – stressmässigt. Till våren: magisteruppsatsen. Som jag, galning som jag är, sett fram emot.  Som jag haft i åtanke sen jag sökte till programmet. Som jag börjat arbeta på i och den den nuvarande kursen i Academic english.

De senaste två månaderna: har sett den nya serien om Sabrina på Netflix. Annars har knappt någon serie eller film. Koncentrationen har inte funnits där. See above. Jag har upptäckt och förälskat mig i band och skivor, det är alltid enklare. Allrahelst Drug church Cheer, PUPs senaste Morbid Stuff och Fontaines D.C.s debut Dogrel. Juste ja, Diet Cigs nu gamla singel Pool boy, jag haft den på repeat så många gånger. Men jag har knappt läst någonting alls, trots skrivande-kursen, och det är något jag nästa skäms över, men tänker ta ikapp i sommar när allt lugnat sig något. Såg ju Tennessee Williams Linje lusta på Dramaten, vilket var en höjdpunkt, liksom Sverige – Ryssland i Globen, där ju Sverige vann trots de senaste resultaten (hockey), och tog min pappa på en Hammarby match i födelsedagspresent (fotboll) och har kollat på hockey-VM:et samtidigt som jag skrivit på allt det jag behöver skriva på.

Ps. Höll på att glömma. På söndag är det dessutom EU-val och jag kommer återigen vara röstmottagare. Jag har sett fram emot det, men som det är nu kommer det lite olägligt men tanke på hur overkligt lång dagen kommer vara, liksom krävande. Och det kommer kännas på måndag också. Men just nu hoppas jag bara att resultatet, sett över hela EU inte blir så ödesdigert som det verkar som under våren. Vi håller tummarna för demokratin, för pressfriheten, och för de mänskliga rättigheterna.

Kan det få vara en början på någonting nytt nu tack.

Höst, skolstart. De känns synonyma med varandra. Vädret är inte riktigt där ännu, men, men. Det känns bra, men jobbigt. Mycket, överväldigande. Journalistiken drog igång igår, men jag är hemma sjuk – eller, nja, sitter i min brors och hans flickväns lägenhet och håller deras sjuka hund sällskap. Det är trevligt ändå. När jag satt där igår i deras halvobekväma soffa till tonerna av Idles nya skiva (som är den bästa skivan jag hört på riktigt länge!) så skrev jag klart första uppgiften till kreativt skrivande kursen på Linnéuniversitetet. Uppgiften var att gestalta sitt eget skrivande, eller upplevelsen av sitt skrivande. Kan kanske lägga upp den här när det väl är klart. Har några grejer i sista stycket att fila på. Har sedan i juli (när jag var kattvakt) funderat mer på det här med inspiration och vad som krävs för att hålla det levande. Jag vet vad jag finner inspirerande, men det kan kännas svårt att se en jobbig film som typ Ett år med tretton månar av Fassbinder när man kommer hem från skolan och hjärnan är fylld med dimma och går i ultrarapid. Såg halva den filmen idag, och det är väl det jag har insett, jag behöver inte köra med hela på en och samma gång. Inspirationen kan komma ändå.

På söndag är det valdagen. Det känns ännu läskigare än för fyra år sedan, allt är mer osäkert. Går det att lita på opinionsundersökningarna? Dessutom kommer jag jobba som röstmottagare. När man inte är partipolitiskt aktiv kan det kännas svårt att veta vad man kan göra när demokratin känns allt bräckligare; det här var ett alternativ. Efter det hem för popcorn och uppesittarkväll.

Nästa vecka kommer istället handla om att försöka balansera allt – hinna med det jag måste och vill – och inte hålla på att svimma av trötthet.

En ensidig version av social rättvisa. Hans ord.

Jag läste precis en artikel i SvD skriven av en Ivar Arpi – den ligger bakom betalväggen, så jag läste den via skolans Mediearkiv. Jag hade sett rubriken och tänkt, jag måste läsa den: ”Genusvetenskapen tar över svenska universitet.” Ingressen fortsätter: ”Det pågår en tyst revolution på svenska universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering. Det låter inte så farligt. För vem är emot jämställdhet mellan könen? Men jämställdhetsintegrering innefattar mycket mer än så.” Det var en väldigt märklig artikel och hans egen personliga åsikt blöder igenom varenda mening.

Såhär beskriver han intersektionalitet:

Men vad betyder intersektionalitet? Tänk er en pyramid. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella män. De anses ha mest makt och anses därför vara privilegierade. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer.

Det var ju teorin jag använde på min b-uppsats. Jag har inte sett någon använda pyramiden som jämförelse – metaformen som vanligen används finns ju i begreppets titel, intersection – som en plats där flera olika gator möts. De flesta som använder begrepp som intersektionalitet och som är intresserade av olika typer av förtryck är tydliga med att man inte ska jämföra ett förtryck med ett annat, att de inte är jämförbara. Det är istället den sortens tänk de vill komma bort ifrån – att rangordna mänskors värde likt Rasbiologiska institutet. Sen vill de ju också uppmärksamma och få människor att förstå på vilka punkter de är privilegierade. Han verkar helt ha blandat intersektionalitet med något väldigt gammalt tänkt. Det fortsätter…

Såhär karaktäriserade den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt intersektionalitetsideologin när jag intervjuade honom här på ledarsidan för ett år sedan: Det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism.

Denna Jonathan Haidt har skrivit de där berömda böckerna om lycka som sålt så väldigt bra (The happiness hypothesis. Finding modern truth in ancient wisdom), men jag vet inte riktigt varför Arpi intervjuat honom av alla om intersektionalitet. Det är en helt knäpp mening. Det låter som något en anti-SJW person skulle säga i nått kommentarsfält. Dessutom finns det i princip inga bevis att omvänd rasism och liknande existerar.

Efter en snabb googling på Haidts namn och interctionality blir det tydligen varför Arpi valt att referera till honom – Haidts har skrivit en del på Twitter om sitt förakt för itersektionalitet som idé, detta kommer från en boksida han delade en bild på: ”Intersectionality is a neo-marxist doctrine that views racism, sexism, ableism, heterosexism, and all forms of ”oppression” as interconnection…” Det är alltid lika roligt att bli påmind om hur höger SvD ibland är. ”Neo-marxist doctrine”, ha.

På Malmö Högskola beskriver man att andelen kvinnor sjunker ju högre upp i hierarkin man kommer: Sammantaget visar detta på en maktordning mellan kvinnor och män på Malmö högskola utifrån nuvarande situation: mäns överordning och kvinnors underordning. På samma sätt resonerar man om löneskillnader man observerat i sin kartläggning: Kvinnors löneutveckling är således fortfarande på strukturell nivå lönediskriminerade i förhållande till mäns löneutveckling.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar.

De gör vad filosofiprofessor Per Bauhn har kallat det strukturella felslutet, där man går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck, vilket inte alls behöver vara fallet. Det är något man måste bevisa. I återkopplingen från nationella sekretariatet för genusforskning, som tillsänts samtliga lärosäten, blir de och andra som har kartlagt situationen vid det egna lärosätet milt förmanade: Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor.

En mening här sticker ut – den jag kursiverat – ”Det är något man måste bevisa.” Denna Arpi menar alltså att det inte forskats om löneskillnader eller varför män fler får chefspositioner/professorstjänster och inte kvinnor. Seriöst? Om jag hade tid och ork skulle jag gå in på google scholar och säkerligen flera forskningsstudier på detta området.

Att sjuksköterskor ska få in en bit genusvetenskap låter vettigt efter att jag exempelvis läst att män får bättre och snabbare behandling för hjärtattacker när de kommer in på sjukhus än kvinnor. Det samma gäller KTH, där många av yrkena (och därmed studenterna på utbildningarna) har en en väldigt skev könsfördelning.

Jag kan hålla med honom om en sak, att det är märkligt och negativt att det inte skrivits om detta i och med att den implementeras på univestiet och högskolor, det är alltid bra debatter om förändringar som ska ske eller pågår. Och det är ju medias skyldighet att informera när sådana förändringar går igenom, men jag tror inte denna tysthet beror på orsakerna som han själv insinuerar:

Rektorerna vid Sveriges lärosäten hade kunnat gå ut med en gemensam debattartikel och säga att universiteten ska vara oberoende. Forskare vars discipliner ingalunda går hand i hand med genusvetenskapens maktteorier hade kunnat larma om inskränkt tankeutrymme. Om att deras akademiska frihet begränsas av politiska agendor. Ändå är det tyst, med något enstaka undantag. Är det för att alla håller med eller beror det på något annat, som rädsla?

Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet, men låt oss avsluta med hans sista ord: ”Universitetens uppdrag är att söka sanning, inte låta sig göras om till spelpjäser i en ensidig vision om social rättvisa.” En ensidig version om social rättvisa – återigen, det luktar väldigt anti-SJW om det hela. Att försöka motarbeta diskriminera och förtryck som smyger sig in i forskning och utbildning – jag tror det flesta tjejer eller andra typer av minoritetsgrupper har varit med om det. Men att försöka motarbeta detta? Nej, det finns inga belägg för att det funkar. Nej, det är bara en ensidig version av rättvisa.

Om förändringsarbetet.

Hela artikeln, på SvD:

I regleringsbrevet för 2016 gav regeringen samtliga av Sveriges lärosäten i uppgift att ta fram en plan för hur lärosätet avser utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering. Alla myndigheter genomgår sedan tidigare samma process. I båda fallen har det nationella sekretariatet för genusforskning getts i uppgift att leda arbetet. Det har rest runt och hållit föreläsningar och workshops för rektorer, chefer och samordnare. Den 15 maj i år skickade högskolorna och universiteten in sina planer som är starkt präglade av genussekretariatets instruktioner.

Jämställdhetsintegrering handlar inte om att motarbeta diskriminering, slår det nationella sekretariatet för genusforskning fast i sin vägledning av lärosätena. Medan antidiskrimineringsarbetet syftar till att skapa lika villkor i arbetslivet, handlar jämställdhetsintegreringen om att omorganisera befintlig verksamhet och förändra de maktstrukturer som ger diskriminerande effekter. Det handlar till skillnad från vad det låter som inte om att utbilda om jämställdhet mellan könen, utan om att inkorporera genusvetenskapliga maktteorier i alla universitetens arbetsområden. Och genusvetenskap är mindre av en vetenskap och mer av en sorts akademisk feminism, som bara en minoritet av befolkningen skriver under på, och vars vetenskaplighet är rejält omtvistad i forskarvärlden.

Vilka maktstrukturer handlar det då om? När man läser planerna som lärosätena har skrivit får man intrycket av att universiteten präglas av en nästan kompakt misogyni, rasism, funkofobi och heteronormativitet. Så beskriver i alla fall universiteten själva det.

I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

På Uppsala universitet slår man fast att deras målsättning är att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv. Men vad betyder intersektionalitet? Tänk er en pyramid. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella män. De anses ha mest makt och anses därför vara privilegierade. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer. Om det inte är ett medvetet förtryck så är åtminstone normen som skapats kring vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella och män förtryckande. Förtrycket utövas genom diffusa maktstrukturer som genomsyrar allt vi gör och tänker.

Såhär karaktäriserade den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt intersektionalitetsideologin när jag intervjuade honom här på ledarsidan för ett år sedan: Det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

Flera universitet skriver att de ska arbeta med normkritik. Både språk och forskning är främst, enligt dessa teorier, produktion och reproduktion av makt. Och forskningens syfte bör då vara att visa och bryta ned denna makt. Därför anses normkritik så centralt, eftersom normer per definition är maktordningar som förtrycker marginaliserade grupper. Dessa är ju marginaliserade just för att de förpassas till marginalen av normen. Därför är makthierarkin så central i detta tankesätt. Olika maktordningar samverkar för att marginalisera och förtrycka olika individer. Forskningens roll blir då att förstå alla dessa maktordningar och att dekonstruera dem i syfte att bygga en mer rättvis värld fri från förtryckande normer.

På Malmö Högskola beskriver man att andelen kvinnor sjunker ju högre upp i hierarkin man kommer: Sammantaget visar detta på en maktordning mellan kvinnor och män på Malmö högskola utifrån nuvarande situation: mäns överordning och kvinnors underordning. På samma sätt resonerar man om löneskillnader man observerat i sin kartläggning: Kvinnors löneutveckling är således fortfarande på strukturell nivå lönediskriminerade i förhållande till mäns löneutveckling.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar.

De gör vad filosofiprofessor Per Bauhn har kallat det strukturella felslutet, där man går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck, vilket inte alls behöver vara fallet. Det är något man måste bevisa. I återkopplingen från nationella sekretariatet för genusforskning, som tillsänts samtliga lärosäten, blir de och andra som har kartlagt situationen vid det egna lärosätet milt förmanade: Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor.

Det behövs således inga kartläggningar. Sekretariatet vet redan hur samhället ser ut och orsakerna därtill. Detta är inte direkt det förhållningssätt till verkligheten som traditionellt har definierat begreppet vetenskap.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar. På Malmö högskola innebär det bland annat att tid i utbildningen till specialistsjuksköterska – ett bristyrke – ska avsättas till genusvetenskap. På Karolinska institutet slår de knut på sig själva i försöken att göra genusvetarna på sekretariatet nöjda, utan att samtidigt göra våld på medicinvetenskapen. På samma sida som de slår fast att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras i utbildningarna, skriver de att brister i jämställdhets- och likavillkorsperspektiv inom forskarutbildning riskerar att bidra till en forskning som inte tar hänsyn till olikheter i biologi och patologi mellan könen, vilket i sin tur kan påverka utveckling av läkemedel och vård. Därför ska man ta in mer genusmedveten och/eller normkritisk litteratur i utbildningar.

Malmö Högskola ska se över tilldelningen av forskningsmedel så att de inte får ojämställda konsekvenser.

Man ska alltså använda genusvetenskapliga maktteorier där könet bara är en social konstruktion för att undvika att missa biologiska könsskillnader i behandlingen. Det är ingen vild gissning att det kan bli knivigt att kombinera perspektiven.

Malmö Högskola ska se över tilldelningen av forskningsmedel så att de inte får ojämställda konsekvenser. Jämställdheten man talar om här handlar inte om att ge lika villkor. Ingen ojämn fördelning mellan könskategorier kan någonsin accepteras, även om meritlista och prestationer faktiskt skiljer sig åt. Prefekten ska årligen göra genusmedvetna och normkritiska kartläggningar och analyser av hur fördelning av uppdrag, tid och ekonomiska resurser fördelas mellan kvinnor och män. Allt ska jämställdhetsintegreras: Utbildningsplaner, kursplaner, lärandemål, lokala examensmål, kursguide, kurslitteratur, undervisningsformer och utbildningsinformation granskas och revideras utifrån de nationella jämställdhetspolitiska målen.

På Kungliga tekniska högskolan tar man det hela ett steg vidare. Där inrättar man en särskild kontrollinstans som man döpt till Equality office, med minst tre heltidstjänster. Arbetet leds av vicerektor för jämställdhet och värdegrund, Professor Anna Wahl, som får en egen budget. Vad gör ens en rektor för värdegrund? Det för snarare tankarna till något slags teologisk verksamhet än ett universitet. Utöver detta skapar man nya fakultetstjänster inom forskningsområdet genus och organisation.

Generellt för KTH:s plan är att den i väldigt liten utsträckning handlar om jämställdhet och i väldigt hög grad handlar om att sanktionera ett genusvetenskapligt maktperspektiv. Vidare konstaterar man bara att en jämställdhetsanalys handlar om att synliggöra de problem som uppstår som följd av att vi delar in mänskligheten i två kategorier och tillmäter den ena kategorin mer värde än den andra. Slutsatsen är alltså klar innan analysen ens är gjord. Oklart hur ingenjörerna som utbildas gagnas av detta. Någon sådan utvärdering tycks KTH inte ha integrerat.

Diskriminering ska motarbetas på alla områden. Men här handlar det om att helt ideologiska perspektiv, utan vetenskaplig grund, har gjorts till överkyrka för universitet som ska vara fria.

Chalmers tekniska högskola konstaterar följande i sin plan: Det förekommer diskriminering och trakasserier på Chalmers. Härskartekniker används i vissa situationer och miljöer. På Chalmers används könsstereotypa diskurser som reproducerar ojämställdhet. Hur har man kommit fram till dessa, ganska grova, påståenden om sin egen verksamhet, sina anställda och sina studenter? Det framgår inte. (Kanske finns det goda belägg för att konstatera detta om Chalmers, men i så fall borde någon hänvisning till bevisen ha angivits.)

Ibland får man höra att det överdrivs hur långt det statliga jämställdhetsarbetet har gått. Eller att normkritik och intersektionalitet är randfenomen. Så är inte fallet, vilket jämställdhetsintegreringen av alla Sveriges lärosäten visar. Finns det ens belägg för att normkritik och anti-fördomsträning faktiskt förbättrar utbildningar? Den frågan ställs inte av vare sig sekretariatet för genusforskning eller av lärosätena själva. För detta handlar inte om att förbättra utbildningarna. Inte heller om att bedriva bättre forskning. I stället för att handla om jämställdhet har sekretariatet för genusvetenskap tolkat sitt uppdrag mycket bredare. All högskolepersonal måste skolas in i de rätta perspektiven. Inskolningen har dock döpts om till kompetenshöjning. Detta beskrivs inte som ett perspektiv bland andra, utan antingen är man kompetent eller inkompetent. Antingen accepterar man direktiven eller så – ja, vad händer då?

Styrprocesser, budgeter, tilldelning av forskningsmedel, kurslitteratur – alla delar av universitetens verksamhet ska präglas av sekretariatets genusvetenskapliga ideologi. Försvinnande lite har skrivits om detta i tidningarna. När det har nämnts i riksdagen har det endast varit i positiva ordalag av socialdemokrater som gör reklam för sin egen politik.

Jämställdhet är viktigt. Kvinnor och män ska ha samma villkor. Diskriminering ska motarbetas på alla områden. Men här handlar det om att utpräglat ideologiska perspektiv, utan vetenskaplig grund, har gjorts till överkyrka för universitet som ska vara fria. Rektorerna vid Sveriges lärosäten hade kunnat gå ut med en gemensam debattartikel och säga att universiteten ska vara oberoende. Forskare vars discipliner ingalunda går hand i hand med genusvetenskapens maktteorier hade kunnat larma om inskränkt tankeutrymme. Om att deras akademiska frihet begränsas av politiska agendor. Ändå är det tyst, med något enstaka undantag. Är det för att alla håller med eller beror det på något annat, som rädsla?

Universitetens uppdrag är att söka sanning, inte låta sig göras om till spelpjäser i en ensidig vision om social rättvisa.

Fel från början till slut; jag är förbannad.

Ni vet en sån där dag då allt går fel? Det har varit min dag hittills. Det började redan igår kväll/natt. Skulle ha haft en föreläsning idag, som ställdes in, men det var också deadline för att lämna in hemtentan i pappersformat (för statsvetenskapslärarna kan tydligen inte skriva ut själva) – jag tänkte yes, jag slipper åka till skolan. Låg och läste, lyssnade på Chelsea Wolfes nya skiva, skrev lite och googlade fotografer. Sen gick jag och lade mig, höll på att somna, eller hade kanske till och med gjort det men vaknade upp – och kom på att jag behövde vara i skolan innan 10. Tände, kastade mig upp och fixade med väckarklockor. Vid det här laget var klockan 02:40. Fick visserligen hemtentan inlämnad idag, men ingenting på vägen dit funkade, från skrivare till ett månadsåkkort som tagit slut och en sur busschaufför som gjorde att jag fick gå till pendeltågsstationen.  Sen köpte jag en macka i skolan, med mozzarella för att fira inlämning. Åt en tredjedel, sen kändes pålägget plötsligt trådigt – då var det typ parmaskinka i. Suck. Sen läste jag att Sidney Crosby, den mest kända och bästa hockeyspelaren de senaste 8-10 åren, har försvarat lagets (Pittsburgh Penguins) beslut om att besöka Donald Trump i Vita Huset, efter att de vunnit Stanley Cup. Det känns så fruktansvärt fegt att jag blir förbannad. (Har ändrat citatet efter att jag hittade en längre version, som inte framställer honom som lika världsfrånvänd): “I still feel like we look at it as an opportunity,” Crosby told the Pittsburgh Post-Gazette. “We respect the office of the White House. I’m pretty aware of what’s going on . . . as a group, we decided to go. There hasn’t really been a whole lot of discussion about it.” Laget hade skickat ut ett pressmeddelande om besöket dagen efter Trumps tal där han sa att NFL-spelarna som protesterade borde sparkas och andra vidrigheter. Försöker istället fokusera på Josh Ho-Sang (New York Islanders) och Joel Ward (San Jose Sharks) som dock har stött protesterna. Sen såg jag hur Nina Rungs visat Paolo Robertos svar på jämställdhetsminister Åsa Regnér uppmaning om att män måste ta ansvar för hedersvåld.

nina rungs1

Och sen är det ju NMR:s demonstration imorgon i Göteborg.

Fy fan.

Stockholm 7 april.

Fredag 7 april 23:39

Så det har hänt. Det som många har varit rädd för. Det som många har sagt inte kommer hända i Stockholm. Men det har hänt. Och det finns egentligen inga ord som kan göra det bättre, rätta till eller förklara. I ännu alla fall. Men jag är okej, och alla jag känner är okej. Det kändes overkligt att klicka på den knappen på Facebook, för det är ju någonting från nyheterna, från andra länder.

6 timmar av ett konstant nyhetsflöde. En vändan på svar, detaljer, mer uppgifter.

Sen gav jag upp. Tittade på Mannen från U.N.C.L.E. Inte min typ av film vanligtvis, men perfekt för en sånhär kväll, när man inte vill se en nyhetsuppläsare något mer.

Sen gick jag och la mig ganska tidigt. Stirrade upp i taken. För att sen ta datorn. Skriva lite, medan jag lyssnade på Ryan Adams covers av Talyor Swifts 1989. Inte vanligtvis min typ av skiva, ja, det är ju tydligen ett mönster.

Men det finns inga ord.

Doomsday clock.

Jag har funderat en del över det här om att 2016 har varit ett sånt riktigt dåligt år på de flesta punkter och enligt de flesta. En del har ju sagt att man inte borde fokusera för mycket på det, utan försöka minnas det bra som hände under året. Men ändå, man måste ju ändå acceptera när någonting varit riktigt brutalt skitdåligt, istället för att låsas som ingenting.

Jag kom då att tänka på den så kallade Doomsday clock. Kanske har du hört talas om den? Det har varit ett vanligt tema i musik faktiskt (bland annat 2 minutes to midnight av Iron Maiden). Det är ett faktiskt vetenskapligt projekt som helt enkelt mäter och räknar ut hur nära vi är ”undergången”, som representerad av midnatt – klockan 12 på klockan. Det närmaste vi har varit var 1957, med 2 minuter till midnatt, under Kuba-krisen och allting Kalla kriget och kärnvapenkrig. 1984 stod den på 3 minuter till midnatt, och Kalla kriget hade intensifierades ytterligare, hotet från kärnvapen låg närmre. Men grejen är det att förra året och i år har den legat på 3 minuter till midnatt igen. Vilket aldrig hänt tidigare. Däremellan har den pendlat mellan allt från 14 till 5. Men – nu alltså – har vi legat på 3 minuter till midnatt två år i rad. Och det tycket jag säger en del.

Så här såg deras motivering ut förra året:

Last year, the Science and Security Board moved the Doomsday Clock forward to three minutes to midnight, noting: ‘The probability of global catastrophe is very high, and the actions needed to reduce the risks of disaster must be taken very soon.’ That probability has not been reduced. The Clock ticks. Global danger looms. Wise leaders should act—immediately.

Så det är inte bara en subjektiv upplevelse, eller en upphaussad av medierna. Låt nu 2017 bli bättre.

Mer info kan hittas här. Även en utförligare motivering om varför den flyttades fram. Vi kan väl vänta en en liknande kommer ut någon gång i januari om varför den låg kvar på samma tid.

Bryssel resan.

Så hur vad Bryssel då? Mycket, överväldigande och så fruktansvärt kul. Jag är själv förvånad över hur mycket jag gillar den staden. Jag och en tjej från klassen åkte dit kvällen innan alla andra, så vi kunde få (i princip) en hel dag av turism innan EU-schemat drog igång. Har jag ens berättat om kursen? Det är alltså Research, och resan har varit en del av Gränsöverskridande research. Researchen i fråga rörde sig till en början om personresearch av Sveriges 20 EU-parlamentariker. Ebba (tjejen som jag åkte ned tillsammans med) och jag valde ekonomi – löner, Rot- och Rut-avdrag, liksom om de betalat sin tv-licens. Förr förra måndagen presenterade det vi fått fram, fick se vad de andra hittat och såg då hela bilden av de 20 personerna. Sen skulle vi utifrån detta välja ett ämne till en reportageidé som skulle bli den slutliga produkten. Ebba och jag valde Malin Björk, eftersom vi fått reda på att hon bott i Belgien under väldigt många år – och då är ju frågeställningen: Kan man representera det svenska folket i EU om man inte bott i landet på 18 år? Jag hade redan innan bokat in en halvtimmes intervju med henne under torsdagen.

Direkt efter fem fyllspäckade timmar om detta åkte vi raka vägen till Arlanda med pendeln. Jag tror vi landade i Bryssel vid 20-tiden och med vissa problem med vart vi skulle av med flygbussen kom vi fram till vandrarhemmet vid Rogier (Sleep well hostel) och var nog i säng innan halv elva. Morgondagen drog igång tidigt och tog en Hop on hop off buss runt staden, för att gå av i närheten av Grand place. Jag hade ju egentligen bara en sak jag ville se – och det var konstmuseet Musées royaux des beaux-arts de Belgique. Dit gick Ebba och jag efter bussen, och jag älskade verkligen museet. Det var enormt! I klass med Louvren. Sen vidare till ett möte med hela Bryssel-gruppen och Corporate Europe som är en intresseorganisation som jobbar med att öka medvetandet om lobbying i EU, och påvisa vilken makt lobbyorganisationer har när det gäller beslutsfattandet där. Det var en ögonöppnare, speciellt när det gäller våra svenska parlamentariker och kommissionärer. Sen middag på en restaurang med mer belgisk meny, där det inte visade sig vara så lätt att hitta alternativ som vegetarian, eftersom pommes frites var friterade i beef drippings.

Dagen efter var det EU dag ett, med tidig start som började med att få press ackreditering (min första!). Sen var det heldag med Cecilia Wikström och hennes pressekreterare Linda Aziz, besök på EU-museet och som avslutades med en presskonferens med just liberalernas parlamentariker Wikström. Och så tog dagen slut i ett antiklimax; vi skulle få en grundföreläsning om EU:s strukturer, men kvinnan från den neutrala presstjänsten kom dit, sa att hon hade hållit den här föreläsningen tre gånger redan den dagen, sa ”men ni som journalistsstudenter kan väl det här redan?” och vi fick ställa frågor istället. Hon skällde ut mig lite smått när jag blandade ihop OPEC med OECD, och sen kom Aziz in med pengarna. I ett kuvert. €500 och €200 euro sedlar, där vi behövde dela pengarna mellan oss. Och när vi väl fått dem visade det sig att vi var klara. Bara sådär. Sen var jag hur trött som helst, men kunde omöjligen slappna av. Vi åkte tillbaka till vårt varandrarhem, vilade, kollade internet och gjorde lite mer research om Björk inför dagen därpå. Sen gick vi ut och åt hela gruppen igen, på ett bar/hamburgerställe med supergod vegetarisk burgare. När vi ätit upp gick vi till byggnaden mittemot som var en gammal marknad som hade gjorts om till ett ställe för drinkar och samtal. Ebba och jag stannade inte så länge, eftersom vi dagen därpå hade vår huvudintervju.

Sista dagen i Bryssel. Vi strukturerade upp vår intervju medan vi lunchade på ett trevligt ställe som låg nära parlamentet (som kändes helt malplacerad där och istället borde ligga vid ett universitet typ), för att sen avsluta med en belgisk våffla. Dagens första lustiga sammanträffande var när vi försökte bestämma träff med Julia som också skulle intervjua Björk, och det visade sig att hon satt vid bordet bakom mig. Intervjun med Björk gick sen rätt bra och det var kul att kolla i korridoren på vänster/grön-gruppen. Sen hämtade vi våra redan packade väskor från vandrarhemmet och åkte mot flygplatsen. När vi steg av flygbussen och gick in mot flygplatsen kom var en annan klasskamrat där – Christian. Så märkligt, vi hade flera såna när vi väl var inne och väntade på flyget. Men att komma hem sen var väldigt skönt.

 

Jag har en del bilder, men jag kanske kommer lägga upp det sen. Tyvärr hade jag en del problem med kameran, och när jag fotade med ett långt skärpedjup blev det istället ofta ingen större skärpa alls i bilden. Har fått radera en massa av de jag tog, för jag såg inte att de blev dåliga förrän jag kunde se dem på en större skärm. På måndag ska jag fota en kille till ett personporträtt och jag hoppas verkligen att min kamera kommer att vara snäll då.