Stockholm 7 april.

Fredag 7 april 23:39

Så det har hänt. Det som många har varit rädd för. Det som många har sagt inte kommer hända i Stockholm. Men det har hänt. Och det finns egentligen inga ord som kan göra det bättre, rätta till eller förklara. I ännu alla fall. Men jag är okej, och alla jag känner är okej. Det kändes overkligt att klicka på den knappen på Facebook, för det är ju någonting från nyheterna, från andra länder.

6 timmar av ett konstant nyhetsflöde. En vändan på svar, detaljer, mer uppgifter.

Sen gav jag upp. Tittade på Mannen från U.N.C.L.E. Inte min typ av film vanligtvis, men perfekt för en sånhär kväll, när man inte vill se en nyhetsuppläsare något mer.

Sen gick jag och la mig ganska tidigt. Stirrade upp i taken. För att sen ta datorn. Skriva lite, medan jag lyssnade på Ryan Adams covers av Talyor Swifts 1989. Inte vanligtvis min typ av skiva, ja, det är ju tydligen ett mönster.

Men det finns inga ord.

Doomsday clock.

Jag har funderat en del över det här om att 2016 har varit ett sånt riktigt dåligt år på de flesta punkter och enligt de flesta. En del har ju sagt att man inte borde fokusera för mycket på det, utan försöka minnas det bra som hände under året. Men ändå, man måste ju ändå acceptera när någonting varit riktigt brutalt skitdåligt, istället för att låsas som ingenting.

Jag kom då att tänka på den så kallade Doomsday clock. Kanske har du hört talas om den? Det har varit ett vanligt tema i musik faktiskt (bland annat 2 minutes to midnight av Iron Maiden). Det är ett faktiskt vetenskapligt projekt som helt enkelt mäter och räknar ut hur nära vi är ”undergången”, som representerad av midnatt – klockan 12 på klockan. Det närmaste vi har varit var 1957, med 2 minuter till midnatt, under Kuba-krisen och allting Kalla kriget och kärnvapenkrig. 1984 stod den på 3 minuter till midnatt, och Kalla kriget hade intensifierades ytterligare, hotet från kärnvapen låg närmre. Men grejen är det att förra året och i år har den legat på 3 minuter till midnatt igen. Vilket aldrig hänt tidigare. Däremellan har den pendlat mellan allt från 14 till 5. Men – nu alltså – har vi legat på 3 minuter till midnatt två år i rad. Och det tycket jag säger en del.

Så här såg deras motivering ut förra året:

Last year, the Science and Security Board moved the Doomsday Clock forward to three minutes to midnight, noting: ‘The probability of global catastrophe is very high, and the actions needed to reduce the risks of disaster must be taken very soon.’ That probability has not been reduced. The Clock ticks. Global danger looms. Wise leaders should act—immediately.

Så det är inte bara en subjektiv upplevelse, eller en upphaussad av medierna. Låt nu 2017 bli bättre.

Mer info kan hittas här. Även en utförligare motivering om varför den flyttades fram. Vi kan väl vänta en en liknande kommer ut någon gång i januari om varför den låg kvar på samma tid.

Bryssel resan.

Så hur vad Bryssel då? Mycket, överväldigande och så fruktansvärt kul. Jag är själv förvånad över hur mycket jag gillar den staden. Jag och en tjej från klassen åkte dit kvällen innan alla andra, så vi kunde få (i princip) en hel dag av turism innan EU-schemat drog igång. Har jag ens berättat om kursen? Det är alltså Research, och resan har varit en del av Gränsöverskridande research. Researchen i fråga rörde sig till en början om personresearch av Sveriges 20 EU-parlamentariker. Ebba (tjejen som jag åkte ned tillsammans med) och jag valde ekonomi – löner, Rot- och Rut-avdrag, liksom om de betalat sin tv-licens. Förr förra måndagen presenterade det vi fått fram, fick se vad de andra hittat och såg då hela bilden av de 20 personerna. Sen skulle vi utifrån detta välja ett ämne till en reportageidé som skulle bli den slutliga produkten. Ebba och jag valde Malin Björk, eftersom vi fått reda på att hon bott i Belgien under väldigt många år – och då är ju frågeställningen: Kan man representera det svenska folket i EU om man inte bott i landet på 18 år? Jag hade redan innan bokat in en halvtimmes intervju med henne under torsdagen.

Direkt efter fem fyllspäckade timmar om detta åkte vi raka vägen till Arlanda med pendeln. Jag tror vi landade i Bryssel vid 20-tiden och med vissa problem med vart vi skulle av med flygbussen kom vi fram till vandrarhemmet vid Rogier (Sleep well hostel) och var nog i säng innan halv elva. Morgondagen drog igång tidigt och tog en Hop on hop off buss runt staden, för att gå av i närheten av Grand place. Jag hade ju egentligen bara en sak jag ville se – och det var konstmuseet Musées royaux des beaux-arts de Belgique. Dit gick Ebba och jag efter bussen, och jag älskade verkligen museet. Det var enormt! I klass med Louvren. Sen vidare till ett möte med hela Bryssel-gruppen och Corporate Europe som är en intresseorganisation som jobbar med att öka medvetandet om lobbying i EU, och påvisa vilken makt lobbyorganisationer har när det gäller beslutsfattandet där. Det var en ögonöppnare, speciellt när det gäller våra svenska parlamentariker och kommissionärer. Sen middag på en restaurang med mer belgisk meny, där det inte visade sig vara så lätt att hitta alternativ som vegetarian, eftersom pommes frites var friterade i beef drippings.

Dagen efter var det EU dag ett, med tidig start som började med att få press ackreditering (min första!). Sen var det heldag med Cecilia Wikström och hennes pressekreterare Linda Aziz, besök på EU-museet och som avslutades med en presskonferens med just liberalernas parlamentariker Wikström. Och så tog dagen slut i ett antiklimax; vi skulle få en grundföreläsning om EU:s strukturer, men kvinnan från den neutrala presstjänsten kom dit, sa att hon hade hållit den här föreläsningen tre gånger redan den dagen, sa ”men ni som journalistsstudenter kan väl det här redan?” och vi fick ställa frågor istället. Hon skällde ut mig lite smått när jag blandade ihop OPEC med OECD, och sen kom Aziz in med pengarna. I ett kuvert. €500 och €200 euro sedlar, där vi behövde dela pengarna mellan oss. Och när vi väl fått dem visade det sig att vi var klara. Bara sådär. Sen var jag hur trött som helst, men kunde omöjligen slappna av. Vi åkte tillbaka till vårt varandrarhem, vilade, kollade internet och gjorde lite mer research om Björk inför dagen därpå. Sen gick vi ut och åt hela gruppen igen, på ett bar/hamburgerställe med supergod vegetarisk burgare. När vi ätit upp gick vi till byggnaden mittemot som var en gammal marknad som hade gjorts om till ett ställe för drinkar och samtal. Ebba och jag stannade inte så länge, eftersom vi dagen därpå hade vår huvudintervju.

Sista dagen i Bryssel. Vi strukturerade upp vår intervju medan vi lunchade på ett trevligt ställe som låg nära parlamentet (som kändes helt malplacerad där och istället borde ligga vid ett universitet typ), för att sen avsluta med en belgisk våffla. Dagens första lustiga sammanträffande var när vi försökte bestämma träff med Julia som också skulle intervjua Björk, och det visade sig att hon satt vid bordet bakom mig. Intervjun med Björk gick sen rätt bra och det var kul att kolla i korridoren på vänster/grön-gruppen. Sen hämtade vi våra redan packade väskor från vandrarhemmet och åkte mot flygplatsen. När vi steg av flygbussen och gick in mot flygplatsen kom var en annan klasskamrat där – Christian. Så märkligt, vi hade flera såna när vi väl var inne och väntade på flyget. Men att komma hem sen var väldigt skönt.

 

Jag har en del bilder, men jag kanske kommer lägga upp det sen. Tyvärr hade jag en del problem med kameran, och när jag fotade med ett långt skärpedjup blev det istället ofta ingen större skärpa alls i bilden. Har fått radera en massa av de jag tog, för jag såg inte att de blev dåliga förrän jag kunde se dem på en större skärm. På måndag ska jag fota en kille till ett personporträtt och jag hoppas verkligen att min kamera kommer att vara snäll då.

Söndag.

  1. Den här artikeln om Trump från Washington Post gör mig mörkrädd. Jag har läst kommentarer om att det inte är så stor skillnad mellan honom och tidigare amerikanska presidenter som bland annat Clinton och Bush den yngre. Men artiklar som den här visar ändå en skillnad. Den tar upp hur han använde sig av den extraordinära konspirationsteoretikern Alex Jones under sin valkampanj. Om du aldrig hört talas om Jones sök på hans namn på YouTube och du kommer trilla ned i ett riktigt läbbigt kaninhål.
  2. Jag har lyssnat väldigt mycket på Coil den senaste tiden. Det kanske är mörkret, jag vet inte. Men det har passat väldigt bra när jag skrivit på Ofelia. Alltid irriterande med band som inte finns på Spotify, men det brukar vara en bra ursäkt att beställa dem på vinyl. På Discogs brukar jag beställa vinyl med äldre band. Rekommenderar verkligen. Några av mina favorit låtar är: Ether, Heartworms, The dreamer is still asleep och Careful what you wish for
  3. Herregud, jag ska till Bryssel om en vecka. Tror det betyder att jag måste fixa ackrediteringen snart.
  4. Älskar den här tavlan Gerhard Richter just nu. Skulle väldigt gärna vilja se den i verkligheten. Undra om den finns på någon museum, eller om den är privatägd?

Och så vann djävulen.

Jag tror egentligen gott om människan, även när har jag varit väldigt deprimerad. Jag tror att hon i grund är god, kapabel och har möjlighet att vara altruistisk. Jag tror inte att lösningen på utnämnandet av Trump som USA:s nästa president är att klaga på alla som har röstat på honom, eller skatta åt det knäppa USA, att amerikanare är ju så korkade, osv. Det politiska systemet har ju misslyckats om en stor del av befolkningen tror att någon som Trump kan vara lösningen på arbetslöshet och låga löner (eller de skulle väl kanske snarare säga för höga skatter). Jag är själv inget större fan av Hillary Clinton, jag håller med om att det finns flera problem med henne. Sen senaste veckan har jag funderat över om det hade varit möjligt att bara skippa båda två och vaska fram två nya presidentkandidater (med tanke på alla diskussioner om olagliga handlingar som gällt de båda två). Så kanske vi hade stått med någon med traditionell republikan och Bernie. Det hade ju varit bättre.

Det är svårt att förbereda sig på vad som kommer att hända nu. Vad det faktiskt är för politisk han kommer att försöka få igenom. Det känner också så sorgligt eftersom republikanerna vunnit majoritet både i representanthuset och senaten (även om det var väldigt knappt just där), vilket ger en större möjlighet att verkställa hans förslag. Även om det är svårt att se framför sig hur han ska övertala Mexiko att betala för en mur som USA ser sig vinna på. Om man ska försöka se något positivt så borde väl de senaste årens ökande spänningen mellan Ryssland och USA minska, eftersom Trump ju är så förtjust i Putin. Alltid nått?

Imorgon bitti kommer domedagen.

Eller det kanske är att överdriva en smula. Men valresultaten borde i alla fall vara klart vid 6 eller 7 tiden imorgon bitti. USA:s nästa president borde vara klar. Om det inte vore för en tidig föreläsning om statskunskap för researchers skulle jag sitta uppe halva natten, med en skål popcorn, och följa SVT:s valvaka.

Jag vet inte om det beror på mörkret och kylan som får det att nästan kännas som en domedag. Innan Brexit-valet i Storbritannien hade jag nog trott att Trump inte skulle kunna vinna. Att vett och sansning ändå vinner när man står där i valbåset. Att rädslan och hatet förlorar fotfästet. Men det har ju som sagt visat sig inte vara sant. Så även om jag inte är amerikan så är jag ändå fruktansvärt nervös (och så fruktansvärt trött på mediernas bevakning av valet).

Som svensk finns det inte mycket man kan göra än att bara hålla tummarna.

Jag trodde sommar innebar nyhetstorka.

Jag tror att man kan konstatera att det hittills varit en mycket dålig nyhetsommar. Var hände med sommarens nyhetstorka? Först tre SVT-liverapporteringar under en veckas tid och nu både Japan och Australien. Herregud.

P.s. Jag glömde Brexit.

P.p.s. Svenska medier verkar inte ha skrivit ett ord om vad som hänt i Australien. Att det framkommit, och finns filmat, att ett ungdomsfängelse i Northern Territory i Australien har utsatt ungdomarna för tortyrliknande metoder som påminner som Abu Ghraib. Ett annat problem i bilden som har målats upp är även rasismen. 30 % av befolkningen i Northern Territory tillhör Australiens ursprungsbefolkning, medan i ungdomsfängelserna i den delstaten är siffran uppe på 96 %. Lär mer om det här på The Guardian.

P.p.p.s. Och så vaknar jag till ett gisslandramat i kyrkan i Frankrike. Återigen – herregud.