Eran: SVT:s punkdokumentär.

 

Bildresultat för eran svt

Fredag 29 december

Igår kollade jag på första delen av SVT:s punkdokumentär, Eran,  igår kväll. Den var riktigt bra – en helt annan ton än andra (brittiska och amerikanska) dokumentärer jag sett om genren. Hittills verkar den fokusera mindre på det provocerande med punken, utan snarare vilken sorts miljö ungdomarna som startade punkbanden kom ifrån – miljonprogrammen där ingen hörde hemma, dåliga hemmiljöer och ingenstans att där de kunde spendera sin fritid. Riktigt sorgligt när de beskrev om drogerna och hur hemskt många av dem hade det, att behöva rymma hemifrån vid 13-14 års ålder… Väldigt kul att de fått med både Thåström och (den tyvärr nu bortgångna) Freddie Wadling till intervjuer. Och Stefan Sundström låter alltid så vettigt när han pratar, allrahelst när han drog paralleller om hur det såg ut i förorterna då och nu. Jag ser fram emot de kommande två delarna. Det var många häftiga projekt som nämnes, som var provocerande på det där bra sättet – som får en att tänka och ifrågasätta. Jag älskar verkligen punken och det här är en dokumentär som påminner mig om varför.

Annonser

Hur vet man om man målat in sig i ett hörn?

Jag funderar över vilken musik jag tyr mig till när allt faller isär – arga låtar med enorm energi av PUP (typ DVD). Och Mass av Modern Baseball (helt annorlunda). Låtar som har kvalat in på årets mest spelade – kanske därför? Hatade november. Kommer hata december. Är rädd för våren. Är rädd för sommaren. Allt känns ovisst. Deadend – det är ett bra ord. Jag önskar att jag kunde få göra om alltihop, trots att det är en sådan meningslös tanke som inte har något positivt värde. Jag känner mig ensam.

Jag vill skriva, det är allt jag kan säga om framtiden. Men jag tvivlar på min förmåga. Ibland ser jag allt som tecken, positiva eller negativa beroende på utfallet. Inte heller det skapar någon förbättring. Jag funderar över att boka tid på vårdcentralen för att be om att få testa antidepressiva igen. Men så påminns jag om A year of magical thinking, och tänker då på hur sorg inte räknas som depression – men vad räknas egentligen som sorg? På min lista över saker jag önskar för 2017 hade med att söka terapi igen. Jag spendera några veckor med att googla det, men kom ingenvart, förutom med en insikt om att internet terapi är väldigt dyrt och minnet av att jag ogillat de flesta terapeuter och psykiatriker jag träffat. Nu när det är december vill jag heller inte ens öppna det Word-dokumentet. Det känns som om jag inte kommit någon vart på 12 månader, men det är också en tanke som inte ger något positivt.

Sammanfattningsvis: tankar och känslor är jobbigt och försvårar livet och musik förbättrar det avsevärt.

Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”.

Jag försöker fokusera på att tänka och inte känna. Det är inte särskilt DBT. Men det är bättre än andra försvarsmekanismer. November var inte min månad och fy fan var skönt att den äntligen är slut. Visserligen lär det inte blir bättre, men, men… Var på Kulturhusets författarkväll och såg Masha Gessen prata om sin nya bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst och det känns som om allting hör ihop. Gessen -> min teori om politikens estetisering -> diskursanalysen -> förra teorin om ansvarsmoralen.

Har beställt boken Call be by your name av André Aciman apropå filmatiseringen som hyllats unisont och tar en evighet att komma till Sverige. Den inspirerade tydligen (?) till boken Line of beauty (skriven av Alan Hollinghurt – som  för den vann Bookerpriset) så jag kollar just nu på BBC minidramaserie av den, med bland annat Dan Stevens och Haylay Atwell. Den tar upp både klass, etnicitet- och hbtq frågor (och HIV) i 80-talets Storbritannien – det är intressant att tänka att den utspelar sig samtidigt som This is England. Den skulle dock ha tjänat på lite mer kemi mellan Stevens och de manliga skådespelarna han har relationer med. Men där har istället filmatiseringen av Call me by your name hyllats.

När jag är klar med den ska jag sen se Alias Grace och Dark på Netflix.

Har följt allt om #metoo. Och fy fan Staffan Heimersons krönika och intervju mer Resumé är både det hemskaste och mest fascinerade jag läst. Den är det yttersta exemplet på varför övergreppen kunnat fortgå i så många branscher under så lång tid:

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga ”Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas”. De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

– Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Det ”manliga geniet” och idén om att å ena sidan att att kvinnorna endast är växeltelefonister (hur länge sedan var detta vanlig i Sverige?) och att det endast är ”drullputteri” (??? – jag skulle gärna läsa en hel text där han förklarar sitt val av det ordvalet) om en man sexuellt antastar en kvinna på en personalfest.

Det är också så positivt att det nu börjar komma vittnesmål från mer utsatta grupper, #kidstoo, #utanskyddsnät och #intedinhoram – varav den sistnämnda som är på väg. Deras berättelser är nästan de viktigaste, eftersom de aldrig annars skulle komma fram i den här omfattningen.

Det sjukaste var nästan dock Uppdrag gransknings senaste avsnitt om afrofobi, ett ord som knappt någon som de intervjuade på gatan kände igen eller kunde identifiera. Trots att det är gruppen som är mest utsatt för trakasserier och diskriminering i Sverige idag. Sen den!

Och istället för att lyssna på Brand New (som jag nämnt tidigare känns osmakligt i dessa tider) har jag istället kört Drenges två skivor på repeat, speciellt den senaste Undertow från 2015.

Come and seal my fate.

Onsdag 22 november

Idag kom mitt ex av The Devil and God are raging inside me av Brand New på vinyl. Jag hade beställt den för två månader sedan via Discogs och det mesta verkar ha krånglat på vägen. I slutet av augusti förbeställde jag även deras senaste (och sista) skiva Science Fiction, men den skulle inte släppas förrän i oktober. Den sista oktober fick jag ett mejl från skivbolaget (Procrastinate music) att det blivit förseningar gällande pressningarna. Aja, tänkte jag. Men så i söndags eller i måndags tänkte jag – borde kanske mejla och fråga, eftersom jag fortfarande inte hört någon och de skickats eller inte.

Men så var jag inne på NME:s hemsida där det fanns en artikel om hur en kvinna på Facebook skrivit om hur bandet frontman Jesse Lacey manipulerat henne när hon var 15 år och han var 24, bland annat genom att be henne skicka nakenbilder och annat predatory äckligt. Två dagar senare svarade han på detta, och NME skrev såhär:

Writing that he “developed a dependent and addictive relationship with sex” early on in his life, Lacey said that he “hurt people, mistreated them, lied, and cheated”.

“I am sorry for ignoring the way in which my position, status, and power as a member of a band affected the way people viewed me or their approach to their interactions with me. And I am sorry for how often I have not afforded women the respect, support, or honesty that they deserved, and which is their right.

“I believe in the equality and autonomy of all, but in my life I have been more of a detriment to these ideals than an advocate.”

Efter detta ha två kvinnor till beättat om hans sexuella manipulationer. Det mesta pekar på att Science Fiction är bandets sista skiva, det har bandet antytt sedan länge. Men nu har de ställt in sin (sista?) Europa turné. Är det så här bandet karriär kommer att sluta? Not with a bang, but with a whimper. Innan skivsläppet så var det mycket spekulationer om hur den skulle avrunda deras diskografi, men de flesta recensenter och fans har blivit positivt överraskade – skivan är riktigt, riktigt bra. Men nu spelar det ingen roll längre, för det är svår att inte tänka på anklagelserna och hans erkännande när vinylskivan snurrar. Vissa textrader på The Devil and God sticker ut extra mycket, hela Sowing season egentligen, I used to know the name of every person I’d kissed Now I’ve made this bed and I can’t fall asleep in it, Jesus Christ, what a pretty face The kind you’d find on someone that could save If they don’t put me away Well, it’ll be a miracle – hela skivan kan tolkas som den handlas om dåliga eller ohälsosamma relationer och hur det påverkar en.

Men vad gör man när det är någon man själv gilla och beundrar som anklagas? Någon som man gett pengar till och som ger en någon slags emotionell trygghet? Har inga svar. Kollade på videon Can you seperate the art from the artist? av Rowan Ellis på Youtube apropå #metoo.

Kan man göra någon liknande som ”Love The Smiths, hate Morrissey”, kom jag att tänka på när jag läste Andres Lokkos recension av Morrisseys nya skiva (recensionen har titeln Popmusik som Jimmy Åkesson kommer att älska).

 

The trees are stripped to skin.

Jag väntar. Jag kollar mobilen var femte minut och hatar mig själv för det. Kan inte koncentrera mig på uppsatsen. Kan inte koncentrera mig på någon läsning eller ens tv-serie. Det känns som om tiden rinner ut, som om jag håller på att bli galen.

Ser allting som tecken. En bra nyhet – åh, det kanske kan gå bra ändå. Någonting dåligt – det kommer aldrig att bli som jag vill. Mitt i allt det här såg jag The Centre will not hold (apropå…) på Netflix om Joan Didion. En författare som jag ställt mig lite tveksamt till av inga riktiga skäl. Såg hela i ett svep (ett mirakel) och kände verkligen med henne. När jag sen gick och la mig började jag direkt läsa A year of magical thinking som jag köpt på typ Myrorna eller loppis. Läste halva, sov och kände mig helt förstörd nästa dag. Boken handlar om sorgen och året efter att hennes make John Gregory Dunne (även han författare, och likt henne också journalist) dött. Hon kan inte acceptera det och lever i något slags limbo i tron om att han skulle kunna komma tillbaka till livet, till henne. Så gripande och fruktansvärd. Jag måste läsa ut den någon kväll så jag kan bli av med den, istället för att historien ska hänga över mig. När jag överlevt det kan jag belöna mig själv med att beställa Slouching towards Bethlehem som egentligen är en journalistisk/essäistisk klassiker, men som jag inte läst – om Kalifornien på 70-talet.

Lyssnar på together PANGEA (så bra bandnamn) och Freaky Flowers Corpse och försöker inte fastna vid varenda detalj och varenda ord som jag sa. Försöker.

Som bly i fingertopparna, och fötterna och innanför pannbenet.

Överallt ser jag #metoo, det tycks vara det enda som diskuteras. Mår illa varje gång jag ser någons berättelse, eller när någon kulturperson försvarar övergreppen. Mer än så orkar jag inte skriva.

Men jag är i en period där jag känner mig så trött. Trött när jag vaknar, trött när jag åker till skolan och ännu mer trött på eftermiddagen, men sover ändå rätt bra. Utom i natt, hade den märkligaste sömnen i natt. Bisarrt, förstår ingenting i efterhand. Ibland tänker jag att jag borde be om en remiss till en sömnutredning (men har tänkt det i typ 10 år). Trots allt detta lyckas jag få gjort allt jag behöver få gjort. Utom att skicka in praktikansökan, för det ger mig sån ångest att jag inte förmått mig skriva klart den. Men, har satt en deadline till mig själv, annars rinner tiden iväg allt för mycket, det är redan risk för det. Suck, försöker också ta reda på vart ansökningarna ska skickats – allt har blivit extra krångligt eftersom vi inte blev inbjudna till informationsdagens med olika nyhetsmedier (eftersom skolan ju gav oss fel information…)

Men sen har jag ju fotokursen till och med juni. Och – som back up plan ska jag också söka till Projekt skriv-kursen på Jakobsbergs folkhögskola. Som just handlar om större skriv projekt, det vill säga, Hennes leende sprack. Varför är brevet dit så mycket lättare att skriva än personlig brev till jobb? Sen ska man skicka in ett utdrag. Och man ska även ha en referens också, men vem sjutton kan jag ha där? De är tydligen inte så petiga, men ändå liksom, någon för att visa att man är pålitlig och sånt.

Annars fortsätter Comparative European politics kursen, den på engelska. Men den är hyfsat enkel ändå måste jag säga, till den utsträckning att mycket av det jag läser är saker jag känner igen från tidigare stats-terminer. Och sen ska vi skriva hemtenta på engelska också, men jag oroar mig inte.

Men spenderar allt för mycket tid med att oroa mig för allting annat istället. Samtidigt som jag försöker jobba på fyra olika saker samtidigt. Det positiva är väl att jag i alla fall har hittat ny musik att lyssna på, Protomartyr släppte sin nya skiva i slutet på september, Relatives in Descent. Gillar den, men vet inte ännu om jag älskar den, förutom vissa låtar, typ Here is the thing (kan den låta mer Nick Cavig?) och The Chuckler. Har också upptäckt ett nytt (gammat) band som heter Cursive. De bildades i mitten på 90-talet, och splittrades efter en skiva eller två, för att återbildades i början på 2000-talet och då släppte de flera skriver som jag verkligen har fastnat för, bland annat The Ugly Organ. De låter lite som en blandning av Bright Eyes (kommer också från Nebraska och delade skivbolaget Saddle Creek) med La Dispute/Mewithoutyou.

Allting, samtidigt.

DSC01961

Utsikt, bild på solnedgång från i maj som jag hittade på mitt minneskort

Måndag 25 september

Skriver hemtenta i ett förkylningstecken. Försöker dra paralleller mellan ett tal av Jean-Claude Juncker och en Shakespeare pjäs. Har köpt två böcker The Beauty och Hjärtat är bara en muskel, medan jag öppnade upp Drömfakulteten häromdagen och hittade en massa post it-lappar med intressanta och inspirerande citat på – med ett bokmärke två tredjedelar in blir jag osäker på om jag läste ut den någon gång, eller om jag fastnade under en omläsning. Såg skräckfilmen The cabin in the woods härom kvällen, intressant men inte en tillräckligt läskig eller genomarbetad skräckis trots det. Den bästa filmen jag sett den senaste månaden (eller till och med halvåret) var Upstream color. Vill upptäcka en film som kan fånga och inspirera mig så igen. Men alla filmer jag är intresserad av är så långa att jag tappar koncentration halvvägs. Får väl ta och se Primer då, skapad av person. Har lyssnat på Brand New Science Fiction så många gånger och den har inte ens kommit ut på vinyl ännu. Behöver hitta ny musik, lyssnar på Black Rebel Motorcycle Clubs senaste singel – men den nya skivan kommer först i januari. Spelar klassisk musik medan jag skriver på tentan och La Dispute när jag jobbar med Hennes leende sprack.

Idag

Förbannar lärarna som la första föreläsningen för den nya delkursen samma dag som inlämningen för tenta. Inlämning 15:00, föreläsning 11:00. Aja, den är inne nu. Men det är nog den sämst skrivna tentan jag gjort.

Vad är planerna för helgen och nästa vecka? Ska gå och se DN-fotografen Paul Hansens utställning på Fotografiska museet. Ska få in ett biobesök, kanske It? Vet att jag har sett den gamla versionen av filmen, kanske när jag var 13 år, men minns i princip bara en scen. Annars ska jag skriva på Hennes leende sprack, ta en foto under gryningen liksom ett självporträtt, och komma igång med den nya delkursen Comparative European politics.

DSC02164

Utsikt, skymningsbild försök nr 2