Utandning.

Två dåliga nyheter på två dagar. Det är rätt svårt att ta in, så jag försöker bara ta en dag i taget. Det som hjälpte för några dagar sen (nedan) hjälper inte riktigt längre. The Babies Mess me around (And you’re a dumb fuck you fucking idiot, yeah you’re a dumb fuck you fucking piece of shit, yeah you’re a dumb fuck you fucking loser, yeah you’re a dumb fuck you stupid fucking kid) och The Regrettes Hot har viss effekt.

Tisdag 16 maj

Vad hjälper i dessa stressade uppsatstider?

  1. Thåströms nya singel Utanför Old Point Bar.
  2. Klassisk musik-spellistor på Spotify (medan jag pluggar).
  3. Hockey VM.
  4. Gamla avsnitt av Great british bake of (förra säsongen).
  5. Senaste säsongen av How I got news for you. (Brittiska originalet av Snacka om nyheter. Politisk satir och även ett hyfsat sätt att hålla koll på brittiska nyheter.)

Att vara stressad får mig mer känslig för att känna oro och ångest, så till och med spänningen i en serie som Orange is the new black (som ändå är ganska tamt spänningsmässigt) kan väcka oron. Det känns helt knäppt, så jag har fått skala av det mesta jag följer på tv och Netflix till ovanstående. Det är svårt att känna ångest av ett bakprogram…

PS. Måste bara säga apropå klassisk musik – jag har följt den nygamla Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT som ju avslutades igår, eftersom jag älskar konst och litteratur så har jag tyckt det varit väldigt roligt ändå, allrahelst när man faktiskt kan några frågor varje program. Men aldrig musikfrågorna – eller, jo Bach kunde jag, men jag hade ingen aning om vad stycke hette. Men då – i finalen – kunde jag första musikfrågan som ingen av lagen kunde, just eftersom den var med på en av spellistorna jag haft som pluggmusik, på Spotify. Och jag visste till och med var stycket hette eftersom jag gillar det så pass mycket. Det i alla fall Jazzsvit av Shostakovic, har typ aldrig varit så stolt över något, eftersom ju ingen av lagen kunde det. Det var allt jag hade att säga.

Det känns något bättre ändå.

Det kändes bättre i morse när jag vaknade. Visst, det gjorde fortfarande ont. Men jag kunde ändå känna en viss distans till det (vilket ändå är ovanligt fort för min del). Det är ju visserligen lättare att vara rationell på morgonen. Skrev typ 3,5 sidor i går sammanlagt på Ofelia – och typ 3 av dessa var efter jag läst kommentaren ”allvarliga språkliga bister” om min hemtenta i Reportage-kursen. Det gör ju ont fortfarande att skriva det.

När jag åkte till Pet Sounds idag stod jag vill busshållplatsen och väntade och gick i huvudet igenom all kritik jag fått på mitt skrivande. Från gymnasiet och framåt i princip, så väl jag kan komma ihåg det. Jag kan ändå konstatera (till viss lättnad) att jag aldrig fått en liknande kommentar – vare sig det rör sig om skönlitterärt-, journalistiskt- eller akademiskt skrivande. Det har aldrig funnits någon kritik mot mitt språk. Aldrig. Journalistiskt har det istället rört sig om disposition av texten (i den längre artikeln jag skrev för Norrtelje tidning och mitt personporträtt). Så?

Det känns bara så märkligt.

Åkte till Pet Sound för att (äntligen) köpa Preoccupations skiva på vinyl, efter att jag för över en månad sen åkt till affären en gång, och ringt två gången – och alla gångerna fick jag veta att de ännu inte fått in skivan. Nu tänkte jag att den ändå måste finnas inne. Så vad hände? Jag kom hem med en handväska från Stadsmissionen som ligger runt hörnet vid Skånegatan. Jaha. Mannen som jobbade på skivaffären sa att de kunde beställa den åt mig, så jag kan (förhoppningsvis – men jag är ganska skeptisk) hämta den på fredag.

Kommer försöka skriva om Bryssel resan imorgon. På återseende!

Söndag.

  1. Den här artikeln om Trump från Washington Post gör mig mörkrädd. Jag har läst kommentarer om att det inte är så stor skillnad mellan honom och tidigare amerikanska presidenter som bland annat Clinton och Bush den yngre. Men artiklar som den här visar ändå en skillnad. Den tar upp hur han använde sig av den extraordinära konspirationsteoretikern Alex Jones under sin valkampanj. Om du aldrig hört talas om Jones sök på hans namn på YouTube och du kommer trilla ned i ett riktigt läbbigt kaninhål.
  2. Jag har lyssnat väldigt mycket på Coil den senaste tiden. Det kanske är mörkret, jag vet inte. Men det har passat väldigt bra när jag skrivit på Ofelia. Alltid irriterande med band som inte finns på Spotify, men det brukar vara en bra ursäkt att beställa dem på vinyl. På Discogs brukar jag beställa vinyl med äldre band. Rekommenderar verkligen. Några av mina favorit låtar är: Ether, Heartworms, The dreamer is still asleep och Careful what you wish for
  3. Herregud, jag ska till Bryssel om en vecka. Tror det betyder att jag måste fixa ackrediteringen snart.
  4. Älskar den här tavlan Gerhard Richter just nu. Skulle väldigt gärna vilja se den i verkligheten. Undra om den finns på någon museum, eller om den är privatägd?

Leonard Cohen RIP.

Avalanche

Well I stepped into an avalanche,
it covered up my soul;
when I am not this hunchback that you see,
I sleep beneath the golden hill.
You who wish to conquer pain,
you must learn, learn to serve me well.
You strike my side by accident
as you go down for your gold.
The cripple here that you clothe and feed
is neither starved nor cold;
he does not ask for your company,
not at the centre, the centre of the world.

When I am on a pedestal,
you did not raise me there.
Your laws do not compel me
to kneel grotesque and bare.
I myself am the pedestal
for this ugly hump at which you stare.

You who wish to conquer pain,
you must learn what makes me kind;
the crumbs of love that you offer me,
they’re the crumbs I’ve left behind.
Your pain is no credential here,
it’s just the shadow, shadow of my wound.

I have begun to long for you,
I who have no greed;
I have begun to ask for you,
I who have no need.
You say you’ve gone away from me,
but I can feel you when you breathe.

Do not dress in those rags for me,
I know you are not poor;
you don’t love me quite so fiercely now
when you know that you are not sure,
it is your turn, beloved,
it is your flesh that I wear.

Famous blue raincoat (Cohen album Songs of hate and love är en av mina absoluta favoritskivor.)

It’s four in the morning, the end of December
I’m writing you now just to see if you’re better
New York is cold, but I like where I’m living
There’s music on Clinton Street all through the evening.

I hear that you’re building your little house deep in the desert
You’re living for nothing now, I hope you’re keeping some kind of record.

Yes, and Jane came by with a lock of your hair
She said that you gave it to her
That night that you planned to go clear
Did you ever go clear?

Ah, the last time we saw you you looked so much older
Your famous blue raincoat was torn at the shoulder
You’d been to the station to meet every train
And you came home without Lili Marlene

And you treated my woman to a flake of your life
And when she came back she was nobody’s wife.

Well I see you there with the rose in your teeth
One more thin gypsy thief
Well I see Jane’s awake

She sends her regards.
And what can I tell you my brother, my killer
What can I possibly say?
I guess that I miss you, I guess I forgive you
I’m glad you stood in my way.

If you ever come by here, for Jane or for me
Well your enemy is sleeping, and his woman is free.

Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes
I thought it was there for good so I never tried.

And Jane came by with a lock of your hair
She said that you gave it to her
That night that you planned to go clear

Cohen är ju också känd för att vara en artist vars låtar blir de mest ikoniska covers. Hallelujah är ett sådant tydligt exempel på det. Min favorit cover av den är inte den klassiska av Jeff Buckly, utan istället Rufus Wainwrights version.

En annan cover som är mer annorlunda, men som jag också älskar är Who by fire av bandet Coil (ett verkligen superintressant och annorlunda band). Möjligtvis en av mina favorit covers någonsin, för den lyfter verkligen låten till någon ännu högre. Den känner mer andlig, mer creepy, samtidigt som den är både nära och långtifrån originalet.

 

Och helgen är så gott som över.

Medan jag skriver detta kollar jag på Toronto maple leafs mot Ottawa senators där Austin Matthews gjorde fyra mål. Upptäckte under Wold Cup att ha det på i bakgrunden medan jag pluggar eller skriver fungerar förvånansvärt bra.

De senaste veckorna har jag konstant lyssnat på Preoccupations och de två senaste Brand New plattorna. Påbörjade en recension av Preoccupations skiva som aldrig riktigt blev färdig, så jag kan väl inkludera den här istället för i ett eget inlägg. Båda dessa band fungerar perfekt när det är kallt och grått och höstigt väder.

Jag kände att det var dags att bryta trenden av smått deprimerande inlägg och eftersom jag inte kan sluta lyssna på Preoccupations tänkte jag att en recension vore trevligt.

Hur jag hittade detta band är lite ett bevis på hur knäppt min hjärna fungera ibland. På Youtube följer jag en musikrecensent, men jag brukar inte kolla på alla hans videos för det är bland annat mycket hip hop (musik som inte intresserar mig). Sen så såg jag hans senaste video, där han håller upp skivomslaget. Och utifrån detta och bandets namn tänkte jag: det där känns rätt post-punk. Till då sammanträffandet: det är ett band jag halvgillar Viet Cong som bytt namn (medlemmar från det bandet bildade även tidigare Women). Och ja – musiken är väldigt post-punk, men inte på ett sätt på påminner om Protomartyr eller iceage. För plattan är väldigt syntig, på ett ett sätt som gör att den känns som den var gjort på 80-talet. Jag skrev i ett tidigare inlägg att den istället påminner om just 80-tals and som Bauhaus och The Cure.

Skivan öppnas på ett väldigt försiktigt sätt med Anxiety, där det tar över en minut innan melodin faktiskt kommer in, med ett hypnotiskt malande i bakgrunden. Och det är den här låten som påminner oerhört om The Cure, typ Picture of you med dessa klara syntmelodi.

Orsaken till namnbytet från Viet Cong till Preoccupations har bandet själv sagt att namnet blev för kontroversiellt och stal uppmärksamheten från deras musik. Intressant, men det får mig att undra om det har hänt tidigare någon gång?

Jag har dessutom sett varenda avsnitt från den senaste säsongen av Great British Bake Off, och detta hann jag med på typ två dagar. Det var någonstans där jag höll på med ett reportage och skrev en hemtenta. Men nu är den delkursen över och vi har gått direkt på TV-journalistik. På något oväntat sätt är det roligare än radio (jag förstår verkligen inte). Jag trodde jag skulle hata tv och gilla radio. Det känns super knäppt, men istället var det kul att sitta och klippa inslaget om trafikproblem i Flemingsberg i Premiere och försöka få det att se bra ut. Den här veckan ska vi göra ett inslag själva, och det känns läskigt. Men ändå, vi enades om att vi inte skulle behöva vara ensamma när vi gör det. Moralisk support och sånt. Så det ska nog gå. Det trevligaste med den här delkursen är hur icke stressig den är. Jämfört med de tidigare är det avslappnat och man har faktiskt tid med annat.

 

Nobelpriset 2016.

Berlin blir inte av, men istället Bryssel. Men det kan ju bli kul? De har ett konstmuseum som ska vara bra, och det är väl i princip så jag bedömer en stad (och de verkar dessutom ha Marats död av David som vore väldigt häftigt att se i verkligheten). Det är för en delkurs, genom ett EU-stipendium, något i den stilen.

Så, jag har inte kommenterat Nobelpriset i litteratur ännu och det känns ju synd. Det är ju typ årets höjdpunkt (jag överdriver inte ens…)

Det blev ju dessutom extra spännande i år när det kom fram att det skulle skjutas upp en vecka. Min första tanke var att vi kanske skulle få två vinnare i år, för det var ju verkligen evigheter sen det hände i litteratur. Min andra tanke att det kanske gällde någon kontroversiell, typ antingen Adonis eller Bob Dylan.

Så när klockan var 13 i torsdags satt jag i en datorsal i Flemmingsberg och klippte ett tv-inslag om trafikproblem. Och sen presenterades det att vinnaren faktiskt var Bob Dylan. Trots att jag själv trott på det lite, kändes det ändå som ett skämt. Men inte i den meningen de flesta tycks känna. Väldigt många tycks vara förbannade på Svenska Akademin just nu. Men jag tycker det ändå är både kul och häftigt. Och visst, jag är inget Dylan fan, men jag kan erkänna att hans låttexter är bra. Men det är bara så kul att låttexter äntligen erkänts som poesi. Ulrika MillesSVT satt i studion efteråt och tycktes mena att det var ett nedköp från Akademin håll, för de håller ju faktiskt på med finkultur och det är ändå inte Bob Dylan, typ så. Kultursnobberi av den värsta graden. De artister och band jag älskar som allra mest är de som skriver låttexter som likväl hade kunnat vara poesi. Från Patti Smith, Morrissey och många andra.

Sen kanske jag inte tycker att just Bob Dylan är det roligaste valet när det gäller låttextförfattare. Och dessutom föredrar jag ju egentligen när de presenterar vinnare som man aldrig hört talas om tidigare. Det blir en större spänning så. En möjlighet att få upptäcka en helt ny författare. Men det är ju ändå kul. Och det blir ju spännande ändå när han vägrar uttala sig, och eftersom Akademin inte verkar ha kunnat kontakta honom. Heja alla bra låttextförfattare!

Spotify, och mitt musik år

Började året med:

Alltid rött, alltid rätt – Imperiet

Mest spelade artister:

  1. Afghan Whigs
  2. Protomartyr
  3. Dilly Dally
  4. Foetus
  5. Zola Jesus

Mest spelade album:

  1. Congregation av Afghan Whigs
  2. Gentlemen av Afghan Whigs
  3. Sore av Dilly Dally
  4. Up In It av Afghan Whigs
  5. The Agent Intellect av Protomartyr

Mest spelade låtar:

  1. Honky’s Ladder – Afghan Whigs
  2. Dedicate It – Afghan Whigs
  3. Throne Of Agnony – Foetus
  4. Titus Andronicus – Titus Andronicus
  5. Debonair – Afghan Whigs

Vinter:

Meat Wave, Sleater-Kinney och Masshysteri

Vår:

Afghan Whigs, Titus Andronicus och Nick Cave and the Bad Seeds

Sommar:

Afghan Whigs, Amanda Palmer och Foetus

Höst:

Protomartyr, Dilly Dally och Afghan Whigs