Nedräkning. Hur många dagar/timmar är det kvar nu? (Det är nästa slut).

Låt oss äntligen avsluta det här inlägget. Jag har fortfarande inte förstått att terminen och stressen nu är över. Ska vara kattvakt i helgen och kan fokusera på skrivandet. Har en del sidor att skriva igen, sen redigera, och sen är även skrivande-kursen över. Och man får väl helt enkelt vänta och se vad som händer i höst.

Torsdag 6 juni

Den konstiga tiden fortsätter. Mastertermin två i journalistik är nu slut. Allting på en gång, och jag har svårt att säga att jag blev nöjd med något. Fem deadlines på lika många dagar, men så har jag heller inte lämnat in det till kreativt skrivande kursen ännu. För det blev bara omöjligt att skriva klart de sista två veckorna. Hjärnan var full. Hjärnan var helt slut. Och presentationerna av uppgifterna blev som de blivit hela året, om man hamnade i början hade man tur, annars fick man två minuter på sig, ändå drog vi över tiden så mycket vi kunde med tanke på att vi var elva stycken som skulle hinna med ett tåg. Ut på en klassresa i Nora, 40 minuter med buss utanför Örebro. På en ö. En sommardröm. Skog. Sjö. Promenaden runt sjön var nog det skönaste jag gjort på flera månader (förutom yoga). Nu gäller det bara att komma ihåg det också.

Tisdag 28 maj

EU-valet är nu över. Resultatet är lite svårt att ta sig till, både positivt och negativt, inte bara i Sverige men också i Europa. Och jag jobbade ju dessutom valdagen. Det var mer hanterbart är under Riksdagsvalet, det är ju färre som röstar (men ca 70 % valdeltagande i min valkrets!) och så slipper man också det allra värsta vilket är att räkna först riksdagsvalsrösterna (och sen kanske räkna om), sen kommunalvalsrösterna (och kanske räkna om), och slutligen landstingsrösterna (som kan kanske också måste räkna om).

Fredag 24 maj

Det har varit en konstig period den senaste tiden. Jag har haft svårt att komma igång med allt jag behöver göra, men känner också hur stressen växer exponentiellt ju mer tid som går. Har så mycket att göra, och som ska in inom några dagar av varandra (och för mycket tid att göra det). En hemtenta, en artikel, en restuppgift, en Master thesis proposal, och sista stora inlämningen till vårens skrivprojekt (som jag kommer lämna in sent just påg grund av stressen), samt en restuppgift till den kursen. För någon månad sen hade jag en insikt om min ADD, men inget som jag kan få hjälp med i Sverige just nu (som det ser ut med diagnoskriterierna och vård etc, jämför med andra länder). Det har gjort att jag tänkt med på min ADD, och önskat att jag skickat in papperna om min rätt till stöd (kom mig aldrig för/kände aldrig att jag behövde – tills allt på en och samma gång). Men har pratat med en psykolog ett par gånger under våren, vilket hjälp med allt det som skavt allra värst när vintern blev till vår.

Det har varit ett häftigt år (skolår…), och jag har vågat så mycket mer. Ta för mig, göra det jag verkligen vill, det finns så mycket inom ordet våga som har slagit rot. Det betyder inte att det nödvändigtvis känns bättre där och då, och i varje situation, men efteråt. När det sjunkit in att jag vågat.

Och nästa år? Praktik. Vågade aldrig skriva om det. Av en rädsla för att jinxa det, men också för en känsla av misslyckande och otillräcklighet – trots allt. En längre praktik (trots all tjafs och stress) på Forskning och framsteg. Det var inte vad jag tänkte först, men jag tror verkligen att jag kommer trivas där – med den journalistik de gör, och bidra med något. Förhoppningsvis också fortsätta med skrivandet på Linnéuniversitetet. Älskar den gemenskapligt, den täta vänskap, och kreativa utbyte några av oss skapat. Vill inte tappa det. Vi får se – stressmässigt. Till våren: magisteruppsatsen. Som jag, galning som jag är, sett fram emot.  Som jag haft i åtanke sen jag sökte till programmet. Som jag börjat arbeta på i och den den nuvarande kursen i Academic english.

De senaste två månaderna: har sett den nya serien om Sabrina på Netflix. Annars har knappt någon serie eller film. Koncentrationen har inte funnits där. See above. Jag har upptäckt och förälskat mig i band och skivor, det är alltid enklare. Allrahelst Drug church Cheer, PUPs senaste Morbid Stuff och Fontaines D.C.s debut Dogrel. Juste ja, Diet Cigs nu gamla singel Pool boy, jag haft den på repeat så många gånger. Men jag har knappt läst någonting alls, trots skrivande-kursen, och det är något jag nästa skäms över, men tänker ta ikapp i sommar när allt lugnat sig något. Såg ju Tennessee Williams Linje lusta på Dramaten, vilket var en höjdpunkt, liksom Sverige – Ryssland i Globen, där ju Sverige vann trots de senaste resultaten (hockey), och tog min pappa på en Hammarby match i födelsedagspresent (fotboll) och har kollat på hockey-VM:et samtidigt som jag skrivit på allt det jag behöver skriva på.

Ps. Höll på att glömma. På söndag är det dessutom EU-val och jag kommer återigen vara röstmottagare. Jag har sett fram emot det, men som det är nu kommer det lite olägligt men tanke på hur overkligt lång dagen kommer vara, liksom krävande. Och det kommer kännas på måndag också. Men just nu hoppas jag bara att resultatet, sett över hela EU inte blir så ödesdigert som det verkar som under våren. Vi håller tummarna för demokratin, för pressfriheten, och för de mänskliga rättigheterna.

Annonser

Och så är plötsligt tre gråa månader förbi.

Det har inte känts så lätt under våren. Sen… innan jul? I januari? Vem vet. Det där citatet, det kommer smygande, men sen är det ju verkligen som om det varit där hela tiden.

Upptäckte en massa gamla inlägg som jag inte publicerat. Mestadels så handlar det just om att det känts just tungt och mörkt. Så för att balansera upp det låt mig skriva om något kul. Let’s see. I födelsedagspresent fick jag biljetter till Linje lustaDramaten. Livia Millhagen var otrolig som Blanche. Danilo Bejarano var obehaglig. Älskar alla av Tennessee Williams pjäser som filmatiserats, men har inte sett någon av de på teater. Men nu kom den upp, en av mina favoriter, men utan Helena Bergström i huvudrollen (sorry). Och den var otrolig. Helt otrolig. Hela publiken applåderade och applåderade när den väl var slut, över halva reste sig upp, men jag kunde inte förmå mig för jag försökte koncentrera mig på att inte bara gråta rakt ut. Var rädd framåt slutet, men tanke på det sexuella våldet som ju är en del av Stanley Kowalski, hur det skulle kännas med slutet – hur de skulle kunna förmå det slutet, efter allting med Dramaten. Men det gjorde de inte. Så tårar rann.

Och i lördags var jag på Stockholms Kulturnatt med en Lisa från min skrivande-grupp. Vi såg allt möjligt, jazz, en föreläsning om välfärdsromantik och improvisationsteater halvt undertecknad Selma Lagerlöf.

Och PUPs senaste skiva Morbid stuff är nog den bästa de gjort. Detsamma gäller det Dublinbandet Fontaines D.C.s Dogrel, är ganska säker på att det är årets debutplatta för mig. De har dessutom varit förband för Idles när de spelat i USA under våren, störande nog.

Förutom det? Det har känts svårt att känna mig engagerad i studierna under våren. Det har varit för mycket bara. För mycket fokus på framtid, på sen, på mig som journalist, på masteruppsatsen och praktiken. Det har gjort det svårt, det är väl en av orsakerna. Att vara här och nu. Dessutom har delar inte känts relevant alls, eller inte för djuplodat för att faktiskt vara en del av en Masterkurs. Och de senaste veckorna har jag inte heller gillat det skrivprojektet jag arbetat med under våren i skrivande-kursen – Brutalism är arbetsnamnet. Det känns riktigt jobbigt, att inte vilja öppna det dokumentet, för att det känns som om det inte duger. Och har tyvärr inte heller fått jättemycket chanser att utvecklas i skrivandet under våren heller. Jag har idag faktiskt skickat in urvalsprovet till nästa års kurs, men jag har en dålig känsla inför det. Vet inte om det är rationellt eller oro.

Men det har börjat blivit varmt och ljust, och det har gjort att meditationen och yogan faktiskt hjälper lite mer.

Fredag 5 april

Min hjärna är inte där jag vill att den ska vara just nu. Den är bara off. Efter all stress kring läraren och video-projektet, och sen praktiksökande på det. Jag har fått en praktikplats, på ett magasin – vilket var det jag helt ville (och som skulle vara bäst för mig) men det finns annan oro kvar inför det. Har träffat en psykolog på studenthälsan en gång. Så jag är ändå nöjd med att jag kom mig för och bokade den tiden.

Söndag 10 mars

När man går igenom samma situation igen, under andra förhållanden – men ändå, och det gick skit då är det väldigt svårt att föreställa sig något annat denna gång. All den där positiva och bra självkänslan jag försökt bygga upp – gone. Tre rätt hemska dagar. Vi fick rekommendationen att peppa varandra, och inte jämföra. Tyvärr gjorde ju alla det ändå – jämförde alltså. Stämningen var annorlunda, jag tror verkligen inte att jag projicerade det. Kändes rätt fruktansvärt när jag kom hem igår, hela castastrophic thinking grejen, 20 steg framåt. En fredag kväll, och googlade med besatthet över möjliga ämnen till masteruppsats. Sen på möjliga bidrag till skrivtävlingar.

Söndag 3 mars

Det är märkligt, för det känns som om jag är tillbaka på samma ställe som för ca 16 månader sen. Söka. Vetenskapen sen om att jag måste vänta och ha tålamod. Har fått veta att DI är supersnabba, men jag är ju inte intresserad av dem. Har också fått veta att processen kan bli utdragen och pågå vårterminen ut. Försöker tänka att det är normen för att slippa bli besviken. Har haft den värsta koncentrationen hela vecka. Skrev typ klart en uppgift i söndags/måndags och varje dag till och med torsdagen öppnade jag dokumentet, öppnade boken och försökte, för att sen släppa allt 10 sekunder senare. Det bara gick inte. Gjorde det minsta jag kunde innan jag väl skickade in den. Och i den mentaliteten skriva personliga brev? Inte det roligaste.

Var i Växjö igen, i torsdags och fredags. Lika kul som vanligt. Träffade Nina och åt middag, vi pratade politik och kultur. Allt det jag gillar, på en restaurang i Växjö med sån god mat.

Saker som jag glömt och saker som har hänt.

DSC03406.JPG

Jag länkade aldrig till min C-uppsats i statsvetenskapen, och det är ju dumt. För trots allt blev jag väldigt nöjd med den, med resultatet. Tycker arbetet i den är bättre än den jag skrev i journalistiken. Den går att läsa här. ”‘När kvinnligheten tynar bort i form av feminism finns det ingen att tända gnistan i mannen’: En studie om Sverigedemokraternas och Nordiska motståndsrörelsens bild av den samtida kvinnan”.

Jobbade som röstmottagare under valdagen. Möjligtvis det jobbigaste jag någonsin gjort. 16 h arbete, och kom hem klockan 00:45 då valvakorna började lida mot sitt slut. Men så intressant. Så givande. Och spännande att se hur processen faktiskt går till. Jag har redan anmält mig till EU-valet.

Att åka till Växjö och träffa skrivar-klassen var så kul. Själva upplevelsen var med givande än föreläsningarna i sig, men ändå.

Var i Karlstad typ en vecka innan, i princip bara för att jag kände ett sånt enormt behov att att se fler Lars Lerin målningar efter att ha varit på utställningen (som nu är över) på Liljevachls. Kan varmt rekommendera Sandgrund-museet i Karlstad. Väldigt inspirerande – och där av dikten Efter.

Möjligtvis har jag en ny favoritförfattare: Bjørn Rasmussen. Läste ut hans bok Huden är ett elastiskt hölje som omsluter hela lekamen och hans diktsamling Ming på typ 2 dagar. Älskar fysiskheten – kroppsligheten i hans skrivande.

Tro inte på någonting av det jag berättar om känslor. Mitt begär är en inställning i oljepannan, jag är en uppsättning organ. Berätta för mig om atomer, berätta för mig implosion.Och så lungorna, de syresätter blodet, detta vet vi. Och så levern, den är rödbrun och formad som en kägla, den väger ett och ett halvt kilo. Och så njurarna, och magsäcken, tarmarna: tunntarmen, tolvfingertarmen. Jag kan avvara tjocktarmen, jag ska bara ha en påse på magen för att samla upp vätskorna, jag är själv en påse med bakterier, inget annat. […]

När jag klev in och överräckte vinet beordrade han mig ut ur badkaret. Han satt på toalettlocket och drack ur flaskan medan det glödheta vattnet steg kring min kropp. När karet var halvfullt hällde han ur resten av vinet över mitt ollon som stack upp över vattenytan. Så knäppte han upp sin byxor, tog fram sin stora, bruna kuk och pissade mig på bröstet, i håret, i munnen.

Jag kom. Jag skrev. Jag älskar honom.

Har typ redan fixat praktikplats. Tack vare just skrivarkursen. Det känns helt sjukt.

Ska se Idles i Köpenhamn i november. Det kanske till och med blir en skriven recension av det i en tidning? Återkommer.

Typ allt det här har hänt sen i slutet på augusti. Mitt liv brukar inte vara så här. Men jag mår bra och trivs verkligen med skrivandet just nu.

Idles – Joy as an act of resistance. 

Bildresultat för joy as an act of resistance

Hur fin är inte titeln på den skivan? Hur mycket behövs inte ett sånt meddelande idag, när valet ligger så nära, eller bara i vår tid i allmänhet. Det är ett mer positivt album är det förra, Brutalism – skillnaden går att se i titlarna. Med med en låt som Danny Nedelko och dess positiva budskap om invandrare: ”He’s made of bones, he’s made of blood, he is made of flesh, he is made of love, he is made of you, he is made of me. Unity!” I ett liveuppträdande som ett fan la upp på Youtube ropar frontman Joe Talbot till publiken, ”This is a song about immigration. We love immigrants” och publiken ropar tillbaka ”Yeah!!!”. Det är en politisk skiva, där texterna bland annat handlar om det närsynta i Brexit-beslutet eller om toxic masculinity på både Never fight a man with a perm och Samaritans, på den sistnämnda ropar Talbot fram sånt en man får höra att han måste leva efter ”Man up. Sit down. Chin up. Pipe down. Socks up. Don’t cry…” för att sen följa upp med med ”I’m a real boy and I cry. I like myself and I want to try.” Den sista delen av meningen är ju en parafras på Nirvana låten ”I hate myself and I want to die.” Mot slutet följer en annan parafras, känner någon igen den? ”I kissed a boy and I liked it.” Åh, och jag borde väl också nämna att musiken är lika aggressiv i tonen som på Brutalism, punkinfluenserna finns fortfarande där. Omstöpta. I ett mer positivt textformat, eller nja, det kanske finns en smula aggressivitet kan även där med ”I put homophobes in coffins”, men jag tror att en sån mening ska tolkas mer metaforisk. June påminner om låten som avslutade förra albumet, Slow savage, med ett lugnare tempo och personliga erkännanden. Där den senaste handlar om barnet som föddes dödfött ”A stillborn was still born. I am a father.” Det är omöjligt att inte vara berörd. Av hela skivan. Det är ett bra betyg i min mening.

Kan det få vara en början på någonting nytt nu tack.

Höst, skolstart. De känns synonyma med varandra. Vädret är inte riktigt där ännu, men, men. Det känns bra, men jobbigt. Mycket, överväldigande. Journalistiken drog igång igår, men jag är hemma sjuk – eller, nja, sitter i min brors och hans flickväns lägenhet och håller deras sjuka hund sällskap. Det är trevligt ändå. När jag satt där igår i deras halvobekväma soffa till tonerna av Idles nya skiva (som är den bästa skivan jag hört på riktigt länge!) så skrev jag klart första uppgiften till kreativt skrivande kursen på Linnéuniversitetet. Uppgiften var att gestalta sitt eget skrivande, eller upplevelsen av sitt skrivande. Kan kanske lägga upp den här när det väl är klart. Har några grejer i sista stycket att fila på. Har sedan i juli (när jag var kattvakt) funderat mer på det här med inspiration och vad som krävs för att hålla det levande. Jag vet vad jag finner inspirerande, men det kan kännas svårt att se en jobbig film som typ Ett år med tretton månar av Fassbinder när man kommer hem från skolan och hjärnan är fylld med dimma och går i ultrarapid. Såg halva den filmen idag, och det är väl det jag har insett, jag behöver inte köra med hela på en och samma gång. Inspirationen kan komma ändå.

På söndag är det valdagen. Det känns ännu läskigare än för fyra år sedan, allt är mer osäkert. Går det att lita på opinionsundersökningarna? Dessutom kommer jag jobba som röstmottagare. När man inte är partipolitiskt aktiv kan det kännas svårt att veta vad man kan göra när demokratin känns allt bräckligare; det här var ett alternativ. Efter det hem för popcorn och uppesittarkväll.

Nästa vecka kommer istället handla om att försöka balansera allt – hinna med det jag måste och vill – och inte hålla på att svimma av trötthet.

Från januari tills nu, ej i inbördes ordning.

Kanske kommer jag fortsätta skriva här ändå. Skriva av mig. Det kändes omöjligt i januari.

Har varit i Lissabon. Följdes fotbolls-VM i Lissabon, med portugisiska kommentatorer. Kan har lärt mig se offside. Ingen tycktes heja på Sverige eller Danmark. Var på en kinesisk restaurang när Portugal åkte åt – personalen följde matchen i källaren.

Har varit katt- och hundvakt.

Har nu typ läst ut fyra böcker på en vecka. (Pol Pots leende, Night sky with exit wounds, Karismasamhället – en roman, och Measures of expatriaction).

Tror jag kan får klart Ofelia innan sommaren är slut.

Gick två kurser i våras.

Fick ingen praktikplats.

Har försökt göra yoga varje dag i tre månader, men det tog nog ändå fyra.

Satte uppe till 05:30 sex nätter och såg Washington Capitals slå Vegas Golden Knights.

Åkte till Sigtuna för en helg och hade avslutning på Foto-kursen. Fick ett intyg, en nål och mitt favoritfoto jag tagit utskriven i stort format.

Har lärt mig (igen, eller fortsatt lära mig) att vara snäll mot mig själv.

Kanske var våren bättre än var den först kändes.

Ska i höst påbörja en Masterexamen i journalistik och läsa en kreativt skrivande kurs på distans (halvfart).

Tänker se Thåström på Grönan i slutet av augusti. Kanske Idles i Köpenhamn i november.

ABF har en kurs i kroki; något jag alltid velat göra. På söder har en studio kurs i drejning; något jag sedan nyligen velat göra.

 

Musik tag, 30 dagar. Vecka 2.

Dag 8: A song about drugs or alcohol

Elliot Smith Needle in the hay, det är ju inte ett helt ovanligt ämne inom rockmusiken om man säger så. Den här låten kom upp på en spellista när jag duschade härom dagen som påminde mig om den totalt förkrossande, och vackert formulerade, versen i låten:

Now on the bus
Nearly touching this dirty retreat
Falling out 6th and powell, a dead sweat in my teeth
Gonna walk walk walk
Four more blocks, plus the one in my brain
Down downstairs to the man, he’s gonna make it all okay
I can’t be myself
I can’t be myself
And I don’t want to talk
I’m taking the cure
So I can be quiet whenever I want
So leave me alone
You ought to be proud that I’m getting good marks

Dag 9: A song that makes you happy

PUP Familiar patterninte en glad låt egentligen men det känns som en revanschlåt, även om PUP inte är det största bandet. Och textraden ”I’m getting serious douche chills.
Just being in this room” får mig att skratta varje gång jag hör den, men en enorm igenkänningsfaktor. Överlag så är glada låtar, men en positiv melodi eller låttext, inte min grej helt enkelt.

Dessutom har jag redan nämn Idels Denny Nedelko – som faktiskt är en väldigt glad och positiv låt, liksom Colossus, som med sin textrad ”I put homophobes in coffins” får mig att le brett varje gång jag spelar den.

Dag 10: A song that makes you sad

Bildresultat för amanda palmer bed song

Amanda Palmer Bed song, om ett fiktivt förhållandet från dess start till att de båda karaktärerna dör, utan att länge känna någon emotionell koppling till varandra och vi får följa detta genom deras säng, och det gäller inte bara sex. Den ger mig den värsta sortens gåshud varenda gång jag hör den för den är bara så fylld med sorg. Från ”And you lips are in my hair” till:

Exhibit B
Well, we found an apartment
It’s not much to look at
A futon on a floor
Torn-off desktop for a door
All the decor’s made of milk crates and duct tape
And if we have sex
They can hear us through the floor
But we don’t do that anymore

och sen:

And I stood there wondering, what is the matter?
Is this a matter of worse or of better?
You walked right past me and straightened the covers
But I would still love you if you wanted a lover
And you said
All the money in the world
Won’t buy a bed so big and wide
To guarantee that you won’t accidentally touch me
In the night

Men också: Touché Amoré Flowers and you, om hur sångaren Jeremy Bolm upplevde sin mammas bortgång i cancer- rekommenderar inte att du lyssnar på den om du har föräldrar som är sjuka.

I’m heartsick and well rehearsed
Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”
So prideful I choose to live in disguise
With a levee set for my heavy eyes

Dag 11: A song you never get tired of hearing

Jag vet faktiskt inte om det finns någon. Har väldigt svårt för många ”klassiska” band eller låtar, vare sig det är Abba, Queen eller stycken av Mozart och Beethoven som är med överallt. Och hur mycket jag än älskar ett band eller en artist så kan jag inte lyssna på det jämt, utan behovet kommer och går istället i perioder. Men man får vän ändå sänga att både Anarchy in the UK och God save the queen är ganska välspelade låtar och gitarriffet i början på Anarchy in the UK och när Johnny Rotten skrattar väcker fortfarande något intensivt hos mig. Så okej då.

Dag 12: A song from your preteen years

Bildresultat för baby one more time

Britney Spears …Baby one more time, det är typ en grej om man gillar punk musik, att skryta om hur tidigt i livet man började gillada det – att säga ja, jag hörde en låt av den och den när jag var 12 år, eller 10 år, eller till och med 8 år, och sen dess har jag inte kunnat lyssna på vanlig kommersiell popmusik. Men jag tror jag började älska musik genom artister som Britney Spears och pojkband. Sen, i högstadiet hörde jag Nirvana och sen följde en rad olika band, som ledde mig till tidningen NME och punken.

Dag 13:  song you like from the 70’s

Bildresultat för typical girls single

The Slits Typical girls, från 1979. Det var inte många punkband med kvinnor som fick lika stor uppmärksamhet som männen. Och The Slits är visserligen inte, soundmässigt, ett av mina favoritband, men allting annat med dem är super intressanta. Läste, kanske för två år sedan, Viv Albertines (gitarrist där) självbiografi Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys och hennes berättelse har klistrat sig fast i min hjärna. Berättelsen om hur utsatta de var som kvinnor i genren då, speciellt med tanke på hur ”okvinnligt” de betedde sig, det hon beskriver om bandets frontperson Ali Up, och hennes mer personliga utmaningar med både ätstörningar och livmoderhalscancer.

Dag 14: A song you’d love to be played at your wedding

Vill inte gifta mig så en ganska orelevant fråga.