Call me by your name.

Låt oss ignorera all det som pågår i den verkliga världen och det riktiga livet. Jag har flera inlägg skrivna i word, som jag inte kunnat lägga upp här eftersom det inte har funkat att logga in. Här kommer en recension av filmen Call me by your name, som (äntligen!) hade premiär på svensk bio den 22:a december.

Måndag 25 december

Bildresultat för call me by your name

Jag har nu äntligen sett Call me by your name. Det var årets film för mig, följd av Loving Vincent antagligen. Medryckande, liderlig och så evinnerligt vacker. Likt A bigger splash (regissören Luca Guadagnino förra film)  finns hettan där, i ljuset som nästan fräter bort en del av motivet, i färgsättningen som huvudsakligen består av gult och grönt. Solen är där hela tiden, som en parallell till passionen vi får se. Och Elio och Olivers kärlek är ung och som tittare vill vi så gärna att de ska mötas på lika villkor, på samma spelplan. Deras kärlek är lekfull, sensuell och sexuell. Tror jag inte sett en tonåring som Elio på vitaduken förut, det är saker han gör och säger som ignorerats förut. Slutet är hjärtskärande. Grät tre gånger inom de sista 30 minuterna. Teamet kring filmen har antytt att de kan komma en uppföljning, både Armie Hammer och Thimothée Charlamet har uttryckt att de mer än gärna vill jobba mer regissören igen – och att denna uppföljning kanske inte kommer att baseras på Acimans bok, vilket skulle vara hoppfullt för de båda karaktärerna. Många recensenter ha sagt hur filmen har fått dem att förälska sig i norra Italien (eller till och med som om den kunnat sponsras av en Italiensk turistbyrå), men vad jag älskar mest efter filmens slut är ändå karaktärerna – Elio, Oliver, men också Elios pappa (om man ska vara kritisk mot något vore det väl hur de kvinnliga karaktärerna är mer lättförglömliga – som mamman, Marzia, och Chiara – A bigger splash var bättre på det). Det är en riktigt bra, riktigt välgjord film, med ett underbart soundtrack. Och du inte sett A bigger spash ännu, gör det om du gillar denna. Alla filmer med Tilda Swindon är bra filmer. Charlamet är även med i filmen Lady bird som kommer upp på svenska biografter först i mars, med Saoirse Ronan i huvudrollen, en film jag ser fram emot att se.

Annonser

Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”.

Jag försöker fokusera på att tänka och inte känna. Det är inte särskilt DBT. Men det är bättre än andra försvarsmekanismer. November var inte min månad och fy fan var skönt att den äntligen är slut. Visserligen lär det inte blir bättre, men, men… Var på Kulturhusets författarkväll och såg Masha Gessen prata om sin nya bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst och det känns som om allting hör ihop. Gessen -> min teori om politikens estetisering -> diskursanalysen -> förra teorin om ansvarsmoralen.

Har beställt boken Call be by your name av André Aciman apropå filmatiseringen som hyllats unisont och tar en evighet att komma till Sverige. Den inspirerade tydligen (?) till boken Line of beauty (skriven av Alan Hollinghurt – som  för den vann Bookerpriset) så jag kollar just nu på BBC minidramaserie av den, med bland annat Dan Stevens och Haylay Atwell. Den tar upp både klass, etnicitet- och hbtq frågor (och HIV) i 80-talets Storbritannien – det är intressant att tänka att den utspelar sig samtidigt som This is England. Den skulle dock ha tjänat på lite mer kemi mellan Stevens och de manliga skådespelarna han har relationer med. Men där har istället filmatiseringen av Call me by your name hyllats.

När jag är klar med den ska jag sen se Alias Grace och Dark på Netflix.

Har följt allt om #metoo. Och fy fan Staffan Heimersons krönika och intervju mer Resumé är både det hemskaste och mest fascinerade jag läst. Den är det yttersta exemplet på varför övergreppen kunnat fortgå i så många branscher under så lång tid:

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga ”Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas”. De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

– Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Det ”manliga geniet” och idén om att å ena sidan att att kvinnorna endast är växeltelefonister (hur länge sedan var detta vanlig i Sverige?) och att det endast är ”drullputteri” (??? – jag skulle gärna läsa en hel text där han förklarar sitt val av det ordvalet) om en man sexuellt antastar en kvinna på en personalfest.

Det är också så positivt att det nu börjar komma vittnesmål från mer utsatta grupper, #kidstoo, #utanskyddsnät och #intedinhoram – varav den sistnämnda som är på väg. Deras berättelser är nästan de viktigaste, eftersom de aldrig annars skulle komma fram i den här omfattningen.

Det sjukaste var nästan dock Uppdrag gransknings senaste avsnitt om afrofobi, ett ord som knappt någon som de intervjuade på gatan kände igen eller kunde identifiera. Trots att det är gruppen som är mest utsatt för trakasserier och diskriminering i Sverige idag. Sen den!

Och istället för att lyssna på Brand New (som jag nämnt tidigare känns osmakligt i dessa tider) har jag istället kört Drenges två skivor på repeat, speciellt den senaste Undertow från 2015.

Allting, samtidigt.

DSC01961

Utsikt, bild på solnedgång från i maj som jag hittade på mitt minneskort

Måndag 25 september

Skriver hemtenta i ett förkylningstecken. Försöker dra paralleller mellan ett tal av Jean-Claude Juncker och en Shakespeare pjäs. Har köpt två böcker The Beauty och Hjärtat är bara en muskel, medan jag öppnade upp Drömfakulteten häromdagen och hittade en massa post it-lappar med intressanta och inspirerande citat på – med ett bokmärke två tredjedelar in blir jag osäker på om jag läste ut den någon gång, eller om jag fastnade under en omläsning. Såg skräckfilmen The cabin in the woods härom kvällen, intressant men inte en tillräckligt läskig eller genomarbetad skräckis trots det. Den bästa filmen jag sett den senaste månaden (eller till och med halvåret) var Upstream color. Vill upptäcka en film som kan fånga och inspirera mig så igen. Men alla filmer jag är intresserad av är så långa att jag tappar koncentration halvvägs. Får väl ta och se Primer då, skapad av person. Har lyssnat på Brand New Science Fiction så många gånger och den har inte ens kommit ut på vinyl ännu. Behöver hitta ny musik, lyssnar på Black Rebel Motorcycle Clubs senaste singel – men den nya skivan kommer först i januari. Spelar klassisk musik medan jag skriver på tentan och La Dispute när jag jobbar med Hennes leende sprack.

Idag

Förbannar lärarna som la första föreläsningen för den nya delkursen samma dag som inlämningen för tenta. Inlämning 15:00, föreläsning 11:00. Aja, den är inne nu. Men det är nog den sämst skrivna tentan jag gjort.

Vad är planerna för helgen och nästa vecka? Ska gå och se DN-fotografen Paul Hansens utställning på Fotografiska museet. Ska få in ett biobesök, kanske It? Vet att jag har sett den gamla versionen av filmen, kanske när jag var 13 år, men minns i princip bara en scen. Annars ska jag skriva på Hennes leende sprack, ta en foto under gryningen liksom ett självporträtt, och komma igång med den nya delkursen Comparative European politics.

DSC02164

Utsikt, skymningsbild försök nr 2

 

A cure for wellness.

Bildresultat för a cure for wellness

Det är sällan man ser en film som bara tycks förlora fotfästet med resterande delen av handlingen när det kommer till slutet – men det var A cure for wellness. Det är en lång film och bara under första halvtimmen inser man att den kräver tålamod av en som tittare. Men den är super snygg och cinematisk. Varje detalj och kameraåkning tillför något.

Med Dane DeHaane i huvudrollen är en ung finanskille som får i uppdrag att hämta hem en kollega för att se till att företaget inte dras in i en finansskandal (med parallellitet till alls som hände där runt 2008). För kollegan har nämligen fått ett nervöst sammanbrott och kurerar sig vid en hälsokälla i Schweiz. Väl där visar det sig blir svårt att få träffa honom och det finns helat tiden något miljön som är tillräckligt fel för att göra en nervös. Alla där är så fridfulla, spelar kricket och badminton – men lite för fridfulla. Allting är centrerar kring vatten. Dricksglas, vattengympa, ångbad – allt du kan tänka dig. Efter ett märkligt möte med kollegan i en dimmig bastu åker han därifrån, men han vaknar upp där igen ändå. Han bröt benet i en bilkrasch på väg därifrån och som påminner honom om ett tidigare minne med sin pappa, som vävs upp genom filmen. Det är också en märkligt flicka där och ännu märkligare musik (som man känner igen som Doctor Who fan…) Han går med på behandling och får veta att vissa vanföreställning kan vara en bieffekt.

Men all suggestion och skevhet och mystik försvinner helt från slutet. Där förvandlas filmen till en skräckis med 1800-inspiration och jag kan inte låta bli att skratta vid några tillfällen. Är det vanföreställningar allt i hopp? Och vad ska vi egentligen tro som tittare? Det blir rörigt och märkligt och Sofia Olsson skrev en recension för SVT och jag håller i princip med om allt hon skrev.

Vad sägs om kritik av kapitalismen? JA! Nåt äckligt med ålar? JAAA! Nåt äckligt med tänder? YES! Ett ungdomselixir? JAVISST! Tyska nazi-punkare? JA FÖR FAEN! En ung snygg tjej som sveper omkring i en gammeldags klänning? GENIALT!!!!!!

Olsson hav gav den 2 av 5. Jag skulle nog ge den mer – kanske 3,5. För gillade verkligen de första två timmarna och önskar bara att det vore möjligt att skippa slutet (allrahelst de sista 15 minuterna).

Sherlock säsong 4.

Picture shows: Sherlock (BENEDICT CUMBERBATCH)

Att jag gillar Sherlock Holmes är knappast en hemlighet. Detsamma gäller BBC:s nytolkning Sherlock. Och nu har jag äntligen sett alla tre senaste avsnitt – så om du inte gjort det – här kommer spoilers.

Mina personliga åsikter är att avsnitt 1 var sådär, avsnitt 2 lite bättre och avsnitt 3 underbart, men den har fortfarande vissa problem. Trots det räddade avsnittet hela säsongen. Något som är oroväckande är alla tecknen på att det kanske är sista säsongen. Och om så är fallet är jag riktigt förbannad på teamet bakom serien. För de har så många fans som älskar serien mer än något annat på tv, och då har man rätt att veta om de tre avsnitten man ser är de sista nya som kommer att göras.

Avsnitt 1, The three Thatchers. Jag såg det här avsnittet direkt då det lades upp på Netflix. Och över 20 dagar senare minns jag inte jätte mycket av själva handlingen, vilket för mig säger en hel del. Avsnittet fortsättet efter det föregående och Sherlock blir beordrad att lösa mordet på en ung man, där en byst på Margaret Thatcher visar sig vara en viktig detalj, men det visar sig finnas fler av bysterna. Marys bakgrund nystas upp i det här avsnittet. Problemet jag har är hur jäkla hoppigt det är, och vi får följa karaktärerna under korta moment under en längre tid. Vilket mest blir störande.

Avsnitt 2, The lying detective. Handlar om hur Sherlock får reda på att en av de stora entreprenörerna och filantroperna egentligen är en seriemördare. Hur han får reda på detta, avsnittets första 30 minutera, är det som gjorde att jag inte helt och håller somnade. Jag vet att jag låter hård – men jag ska förklara varför jag hade så svårt för det. Det har att göra med alla likheter med Magnussen fallet. Jag ska rada upp alla likheter som jag kom att tänka på. Att boven är ”den allra värsta ” Sherlock mött. Att Sherlock återigen har börjat droga. Sjukhuscenerna.  Att Sherlock går för långt igen. Sherlock möter boven svag. Och så vidare.

Avsnitt 3, The final problem. En hel del frågor man haft medan man kollat på de senaste säsongerna av Sherlock besvaras i The Final problem (vilket är ytterligare en hint om att det kan röra sig det sista avsnittet – det sista problemet).Avsnittet två avslutas med att John pistolhotas av sin terapeut och avsnitt 3 öppnades på ett sätt jag först tyckte var super fånigt och kändes helt fel för Sherlock (det blev skräck av det) för att sen få en vändning som fick mig att skratta. Var är Östan vinden som Mycroft talade om? Vem var The other one? Varifrån kom videoklippen på Moriarity? Allt besvaras. Och ja – det blir fruktansvärt överdrivet ibland. Allrahelst med tanke på miljön. Men jag älskar hela gjejen med Eurus och lögnen Sherlock byggt upp. En del gillar avsnitten som är huvudsakligen baserade på fall. Personligen gillar jag dem där det händer något som verkligen påverkar Sherlock på något känslomässigt plan – de som skakar honom. The great game, A scandal in Belgravia, The Reichenbach fall, och His last vow är alla exempel på det.

Jag hoppas att de kommer göra fler avsnitt. Det vore bara så sorgligt annars. Men om de inte kommer kunna fullfölja sin höga kvalitet från tidigare avsnitt (mest manusmässigt) så kanske det ändå inte gör någonting. Vi får helt enkelt se. Det kan ta upp till två kanske innan nya avsnitt kommer (om det kommer några). Tur att det finns många andra Sherlock Holmes varianter att njuta av under tiden.

The Lobser.

Bildresultat för the lobster

Såg The Lobster på bio här om veckan, på Grand, och det kan nog vara årets film för min del. Den var helt olik all annan film jag sett och den innehöll två av de saker jag gillar mest: samhällssatir och den mest absurda humorn.

Bara när man beskriver handlingen förstår man att det inte är som vilken annan film som helst. Den handlar om ett samhälle där man måste leva i tvåsamhet, och om man gjort slut eller skilt sig måste man stanna på ett visst hotell i 45 dagar för att hitta en ny partner. Det är precis vad David (spelad av Colin Farrell) har råkat ut för. När han kommer dit får han veta att det inte längre går att anmäla sig som bisexuell eller få skor i halvstorlekar, vilket påvisar vilken slags kontroll som pågår på hotellet (och alltså i samhället i stort). Så vad händer då om man inte har funnit den rätta inom 45 dagar? Jo, man får en ny chans, men inte som människa. Istället får man välja vilket djur man vill förvandla sig till och David väljer hummer. Han får veta att det är ett val som tyder på fantasi. Någon recensent jämförde hotellet med koppleriverksamhet och det ligger ganska nära. ”Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik.”

En av mina favoritscener från filmen är när han fortfarande är på hotellet och på en scen visar hotellägarna moralstärkande sketcher om varför det är så viktig att leva i par. För om man inte gör det man man dö av att man fastar i luftstrupen eller råka ut för en blottare. Knäppheten i den scenen är bara perfekt. Men det är ju också en del av den utbredda indoktrineringen i samhället. Regissören bakom är Yorgos Lanthimos, som gjorde Dogtooth som kom för några år sedan (har inte sett den, men tänkt enda sedan den hade premiär att jag är ganska säker på att jag skulle gilla den.) Förutom Farrell är även Olivia Coleman med, känd från Broadchuch, här spelar hon hotellets strikte ägare. En annan är Ben Whishaw, en av männen David lär känna. Rachel Weisz spelar en karaktär som kommer som (delvis) en överraskning, kanske halva tiden in.

Se filmen om du kan, och om du gillar absurd humor. Den kändes lite Lynch ibland, vilket ju absolut uppskattas. Tyvärr går den inte på bio längre, men den borde ju hittas på någon streamingtjänst.

The perks of being a wallflower.

Bildresultat för the perks of being a wallflower

Så jag kollade på The perks of being a wallflower på Netflix, äntligen. Jag har för mig att jag läste Stephen Chboskys bok i gymnasiet (passande eller hur?) och gillade den. När jag ser filmen så här flera år senare minns jag knappt handlingen, förutom att huvudpersonen är känner sig ensam och blyg (tystlåten kanske är ett bättre ord). När eftertexten rullat tror jag ändå att man uppfattning om filmen är liknande den jag hade om boken. Jag gillar verkligen ämnena som tas upp, även karaktärerna, men kanske hade det kunnat hanteras lite mer subtilt. Lite mer delikat, för när slutet kommer hade jag inte minne av vad som hänt honom. Jag var inte alls beredd på det. Det borde ha funnits ledtrådar, som man kunnat plocka upp och pusslat ihop efteråt. Det vore mest intressant så. Men gud, det är ändå så fruktansvärt sorgligt. Först efter hela grejen med Mary Elizabeth, och sen när han inser att hans vänner snart är borta. Och efter det. Det är svårt att inte känna igen sig (inte det tack och lov). Även slutet hade kunnat hanterats bättre. Istället är han bara fixad, eller i alla tillräckligt frisk för att komma hem, från en minut till en annan, utan att på något sätt visa den kamp som krävs för att komma dit. Som om den kampen är betydelselös. Slutet känns lite för hoppfullt med tanke på vilka teman som utforskas. Jag påminns varför jag så sällan ser eller läser saker som i är grunden är sorgliga, för jag hatar verkligen att gråta. Min hud gör ont där tårarna runnit och det är så svårt att dra sig loss från den känslan som limmar sig fast efteråt. Jag vet att det kommer vara kvar där imorgon. Soundtracket var ganska bra, även om det var en del som inte stämmer överens med min musiksmak. Dessutom missade jag på något sätt scenen där Temptation med New Order är med. Jag kan väl säga så här i efterhand att jag misstänker att jag gillade boken så mycket då antagligen berodde i alla fall delvis på att Charlie (huvudpersonen) vill bli författare. En annan sak som stör en smula, att läraren ger honom sin exemplar av Catcher in the Rye, för det är ju inte alls förutsägbart? Jag såg inte ens först att det var den boken, men kunde ändå gissa det. För hela handlingen känns ju ändå väldigt inspirerat därifrån.

Två filmer som faktiskt utforskar de teman som filmen och boken tar upp på ett bättre sätt (i min mening): Prozac nation och Mysterious Skin.