A cure for wellness.

Bildresultat för a cure for wellness

Det är sällan man ser en film som bara tycks förlora fotfästet med resterande delen av handlingen när det kommer till slutet – men det var A cure for wellness. Det är en lång film och bara under första halvtimmen inser man att den kräver tålamod av en som tittare. Men den är super snygg och cinematisk. Varje detalj och kameraåkning tillför något.

Med Dane DeHaane i huvudrollen är en ung finanskille som får i uppdrag att hämta hem en kollega för att se till att företaget inte dras in i en finansskandal (med parallellitet till alls som hände där runt 2008). För kollegan har nämligen fått ett nervöst sammanbrott och kurerar sig vid en hälsokälla i Schweiz. Väl där visar det sig blir svårt att få träffa honom och det finns helat tiden något miljön som är tillräckligt fel för att göra en nervös. Alla där är så fridfulla, spelar kricket och badminton – men lite för fridfulla. Allting är centrerar kring vatten. Dricksglas, vattengympa, ångbad – allt du kan tänka dig. Efter ett märkligt möte med kollegan i en dimmig bastu åker han därifrån, men han vaknar upp där igen ändå. Han bröt benet i en bilkrasch på väg därifrån och som påminner honom om ett tidigare minne med sin pappa, som vävs upp genom filmen. Det är också en märkligt flicka där och ännu märkligare musik (som man känner igen som Doctor Who fan…) Han går med på behandling och får veta att vissa vanföreställning kan vara en bieffekt.

Men all suggestion och skevhet och mystik försvinner helt från slutet. Där förvandlas filmen till en skräckis med 1800-inspiration och jag kan inte låta bli att skratta vid några tillfällen. Är det vanföreställningar allt i hopp? Och vad ska vi egentligen tro som tittare? Det blir rörigt och märkligt och Sofia Olsson skrev en recension för SVT och jag håller i princip med om allt hon skrev.

Vad sägs om kritik av kapitalismen? JA! Nåt äckligt med ålar? JAAA! Nåt äckligt med tänder? YES! Ett ungdomselixir? JAVISST! Tyska nazi-punkare? JA FÖR FAEN! En ung snygg tjej som sveper omkring i en gammeldags klänning? GENIALT!!!!!!

Olsson hav gav den 2 av 5. Jag skulle nog ge den mer – kanske 3,5. För gillade verkligen de första två timmarna och önskar bara att det vore möjligt att skippa slutet (allrahelst de sista 15 minuterna).

Sherlock säsong 4.

Picture shows: Sherlock (BENEDICT CUMBERBATCH)

Att jag gillar Sherlock Holmes är knappast en hemlighet. Detsamma gäller BBC:s nytolkning Sherlock. Och nu har jag äntligen sett alla tre senaste avsnitt – så om du inte gjort det – här kommer spoilers.

Mina personliga åsikter är att avsnitt 1 var sådär, avsnitt 2 lite bättre och avsnitt 3 underbart, men den har fortfarande vissa problem. Trots det räddade avsnittet hela säsongen. Något som är oroväckande är alla tecknen på att det kanske är sista säsongen. Och om så är fallet är jag riktigt förbannad på teamet bakom serien. För de har så många fans som älskar serien mer än något annat på tv, och då har man rätt att veta om de tre avsnitten man ser är de sista nya som kommer att göras.

Avsnitt 1, The three Thatchers. Jag såg det här avsnittet direkt då det lades upp på Netflix. Och över 20 dagar senare minns jag inte jätte mycket av själva handlingen, vilket för mig säger en hel del. Avsnittet fortsättet efter det föregående och Sherlock blir beordrad att lösa mordet på en ung man, där en byst på Margaret Thatcher visar sig vara en viktig detalj, men det visar sig finnas fler av bysterna. Marys bakgrund nystas upp i det här avsnittet. Problemet jag har är hur jäkla hoppigt det är, och vi får följa karaktärerna under korta moment under en längre tid. Vilket mest blir störande.

Avsnitt 2, The lying detective. Handlar om hur Sherlock får reda på att en av de stora entreprenörerna och filantroperna egentligen är en seriemördare. Hur han får reda på detta, avsnittets första 30 minutera, är det som gjorde att jag inte helt och håller somnade. Jag vet att jag låter hård – men jag ska förklara varför jag hade så svårt för det. Det har att göra med alla likheter med Magnussen fallet. Jag ska rada upp alla likheter som jag kom att tänka på. Att boven är ”den allra värsta ” Sherlock mött. Att Sherlock återigen har börjat droga. Sjukhuscenerna.  Att Sherlock går för långt igen. Sherlock möter boven svag. Och så vidare.

Avsnitt 3, The final problem. En hel del frågor man haft medan man kollat på de senaste säsongerna av Sherlock besvaras i The Final problem (vilket är ytterligare en hint om att det kan röra sig det sista avsnittet – det sista problemet).Avsnittet två avslutas med att John pistolhotas av sin terapeut och avsnitt 3 öppnades på ett sätt jag först tyckte var super fånigt och kändes helt fel för Sherlock (det blev skräck av det) för att sen få en vändning som fick mig att skratta. Var är Östan vinden som Mycroft talade om? Vem var The other one? Varifrån kom videoklippen på Moriarity? Allt besvaras. Och ja – det blir fruktansvärt överdrivet ibland. Allrahelst med tanke på miljön. Men jag älskar hela gjejen med Eurus och lögnen Sherlock byggt upp. En del gillar avsnitten som är huvudsakligen baserade på fall. Personligen gillar jag dem där det händer något som verkligen påverkar Sherlock på något känslomässigt plan – de som skakar honom. The great game, A scandal in Belgravia, The Reichenbach fall, och His last vow är alla exempel på det.

Jag hoppas att de kommer göra fler avsnitt. Det vore bara så sorgligt annars. Men om de inte kommer kunna fullfölja sin höga kvalitet från tidigare avsnitt (mest manusmässigt) så kanske det ändå inte gör någonting. Vi får helt enkelt se. Det kan ta upp till två kanske innan nya avsnitt kommer (om det kommer några). Tur att det finns många andra Sherlock Holmes varianter att njuta av under tiden.

The Lobser.

Bildresultat för the lobster

Såg The Lobster på bio här om veckan, på Grand, och det kan nog vara årets film för min del. Den var helt olik all annan film jag sett och den innehöll två av de saker jag gillar mest: samhällssatir och den mest absurda humorn.

Bara när man beskriver handlingen förstår man att det inte är som vilken annan film som helst. Den handlar om ett samhälle där man måste leva i tvåsamhet, och om man gjort slut eller skilt sig måste man stanna på ett visst hotell i 45 dagar för att hitta en ny partner. Det är precis vad David (spelad av Colin Farrell) har råkat ut för. När han kommer dit får han veta att det inte längre går att anmäla sig som bisexuell eller få skor i halvstorlekar, vilket påvisar vilken slags kontroll som pågår på hotellet (och alltså i samhället i stort). Så vad händer då om man inte har funnit den rätta inom 45 dagar? Jo, man får en ny chans, men inte som människa. Istället får man välja vilket djur man vill förvandla sig till och David väljer hummer. Han får veta att det är ett val som tyder på fantasi. Någon recensent jämförde hotellet med koppleriverksamhet och det ligger ganska nära. ”Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik.”

En av mina favoritscener från filmen är när han fortfarande är på hotellet och på en scen visar hotellägarna moralstärkande sketcher om varför det är så viktig att leva i par. För om man inte gör det man man dö av att man fastar i luftstrupen eller råka ut för en blottare. Knäppheten i den scenen är bara perfekt. Men det är ju också en del av den utbredda indoktrineringen i samhället. Regissören bakom är Yorgos Lanthimos, som gjorde Dogtooth som kom för några år sedan (har inte sett den, men tänkt enda sedan den hade premiär att jag är ganska säker på att jag skulle gilla den.) Förutom Farrell är även Olivia Coleman med, känd från Broadchuch, här spelar hon hotellets strikte ägare. En annan är Ben Whishaw, en av männen David lär känna. Rachel Weisz spelar en karaktär som kommer som (delvis) en överraskning, kanske halva tiden in.

Se filmen om du kan, och om du gillar absurd humor. Den kändes lite Lynch ibland, vilket ju absolut uppskattas. Tyvärr går den inte på bio längre, men den borde ju hittas på någon streamingtjänst.

The perks of being a wallflower.

Bildresultat för the perks of being a wallflower

Så jag kollade på The perks of being a wallflower på Netflix, äntligen. Jag har för mig att jag läste Stephen Chboskys bok i gymnasiet (passande eller hur?) och gillade den. När jag ser filmen så här flera år senare minns jag knappt handlingen, förutom att huvudpersonen är känner sig ensam och blyg (tystlåten kanske är ett bättre ord). När eftertexten rullat tror jag ändå att man uppfattning om filmen är liknande den jag hade om boken. Jag gillar verkligen ämnena som tas upp, även karaktärerna, men kanske hade det kunnat hanteras lite mer subtilt. Lite mer delikat, för när slutet kommer hade jag inte minne av vad som hänt honom. Jag var inte alls beredd på det. Det borde ha funnits ledtrådar, som man kunnat plocka upp och pusslat ihop efteråt. Det vore mest intressant så. Men gud, det är ändå så fruktansvärt sorgligt. Först efter hela grejen med Mary Elizabeth, och sen när han inser att hans vänner snart är borta. Och efter det. Det är svårt att inte känna igen sig (inte det tack och lov). Även slutet hade kunnat hanterats bättre. Istället är han bara fixad, eller i alla tillräckligt frisk för att komma hem, från en minut till en annan, utan att på något sätt visa den kamp som krävs för att komma dit. Som om den kampen är betydelselös. Slutet känns lite för hoppfullt med tanke på vilka teman som utforskas. Jag påminns varför jag så sällan ser eller läser saker som i är grunden är sorgliga, för jag hatar verkligen att gråta. Min hud gör ont där tårarna runnit och det är så svårt att dra sig loss från den känslan som limmar sig fast efteråt. Jag vet att det kommer vara kvar där imorgon. Soundtracket var ganska bra, även om det var en del som inte stämmer överens med min musiksmak. Dessutom missade jag på något sätt scenen där Temptation med New Order är med. Jag kan väl säga så här i efterhand att jag misstänker att jag gillade boken så mycket då antagligen berodde i alla fall delvis på att Charlie (huvudpersonen) vill bli författare. En annan sak som stör en smula, att läraren ger honom sin exemplar av Catcher in the Rye, för det är ju inte alls förutsägbart? Jag såg inte ens först att det var den boken, men kunde ändå gissa det. För hela handlingen känns ju ändå väldigt inspirerat därifrån.

Två filmer som faktiskt utforskar de teman som filmen och boken tar upp på ett bättre sätt (i min mening): Prozac nation och Mysterious Skin.

London Spy

London-Spy-300x200

Förra hösten nämnde jag här på bloggen  en serie jag såg fram emot (här) nämligen London Spy, med en av mina favorit skådespelare i huvudrollen – Ben Wishaw (The Hour, Parfymen och som Q i den senaste Bond-adaptionen), och nu har den äntligen haft premiär på BBC. Hittills har två av fem avsnitt visats och jag gillar den väldigt mycket, dock älskar jag den inte, utan känner en viss distans till historien som berättas och jag vet inte om det beror på själva serien eller allt som snurrar runt i huvudet (b-uppsatsen, Paris, etc). Men den är helt klart värd att se. Wishaw spelar Danny, en man i trettioårsåldern som bor i London, i liten sliten lägenhet, jobbar i ett affärslager och mest lever för hoppet om äkta kärlek. Av en slump träffar han Alex, som har direkt blir intresserad av och inte kan sluta tänka på. Alex är villig att ge dem en chans, trots att han inte är öppen med sin sexualitet, eller att han ens varit i en (kärleks/sexuell) relation innan. Men allt är inte som det verkar (*dramatisk musik*). Helt plötsligt hör Alex inte av sig längre, efter att Danny berättat något han länge hållit hemligt, och han är rädd att han stött bort Danny. Efter några märkliga händelser på jobbet, åker han hem till honom, och det han finner i lägenheten hade han aldigt kunnat varit beredd på. Och det är här avsnitt ett tar vid. Spionelementen kommer in i slutet av detta avsnitt, men det känns väl inte riktigt som en spionhistoria ännu (i stil med typ Tinker, Tailor, Soldier, Spy).

Hittills är det väl skådespelarinsatserna som verkligen höjt serien – Wishaw själv, Jim Broadbent (Slughorn i Harry Potter, eller som Dennis Thatcher i filmen The Iron Lady) som hans vän, men också Charlotte Rampling (senast i säsong 2 av Broadchuch). Även Edward Holcroft som spelar Alex är ganska intressant, som karaktär ger han inte så mycket, till den grad att man kan börja undra vad det är som Danny finner så fascinerande med honom. Men jag tror inte det beror på en undermålig skådespelar prestation, utan snarare karaktärens bakgrund, som successivt vecklas fram. Om du letar efter något nytt att kolla på, som inte kommer ta upp att för mycket av din tid, ger London Spy en chans. Dock måste jag säga att första avsnittet överlag känns bättre, det finns vissa konstiga inslag i det andra som inte riktigt fungerar, men trots detta ser jag fram emot nästa måndag då avsnitt tre visas.

November

Jag glömde helt bort att berätta hur det gick med tentan, pm:et och allt det där. För det var ju det där jäkla pm:et som jag någon gång behövde få klart – och jag trodde jag hade rätt att kunna skriva det efter tentan (detta hörde jag från en klasskompis). Tyvärr stämde de inte alls, man behövde skicka in den innan, annan riskerade man underkände, såvida man inte hade ett ”fullgott skäl”. Så jag frågade läraren om Aspergers och ADD gills som detta, och läraren svarare ”såklart det gör”. Av någon anledning blev jag förvånad. För jag trodde inte det. Jag vet inte varför. Så jag kunde koncentrera mig på tentapluggandet, och det gick väl också. Fick ut lite av de där jätte jobbiga marknadstexterna, och var nöjd med det. Men hur som helst kan jag redan nu säga att jag presterat sämst på just denna tenta. Så vi får väl se, tror jag borde få g i alla fall. Efter en dags ledighet tog jag tag i PM:et och fick in den under helgen. Nu är den delkursen (och det fruktansvärda marknadsmomentet över) – förhoppningsvis.

Nu har den nya delkursen börjat – Metod. Det ska bli kul eftersom det är så praktiskt och förhoppningsvis hjälpsamt inför b-uppsatsen som vi snart ska skriva. Har ju länge oroat mig över vad jag vill skriva om, eftersom jag haft svårt att komma på idéer. Någon om feminism. Punkt. I förra veckan dök plötsligt en idé upp, när jag höll på att göra i ordning mig för sängen, efter att jag varit på Turteatern och sett Billy Bloom – ensam som Gud (den var jätte bra!). En diskursanalys över den feministiska debatten som hördes under valrörelsen 2014. Det var en bra början. Har idag lånat en bok om diskursanalys och ska läsa in mig på området, för att se om det är något som jag kan/vill göra på den tid vi har. Den andra idén kom till mig idag när vi hade första föreläsningen om metod och läraren pratade om problemfokus – Att analysera hur det kommer sig att ett juridiskt tredje kön har kunnat införas i det konservativt styrda och kristdemokratiska Tyskland, men att det inte skett i Sverige, som är mer liberalt och jämställt. Det känns väldigt skönt att veta att jag faktiskt kan ”börja” nu, och slippa bara fundera och oroa mig.

Jag har varit en del på bio den senaste tiden, de senaste veckorna har jag sett Flocken, Pawn Sacrifice, och Crimson Peak. Den sistnämnda är nog den sämsta film jag sett på bio, och jag säger ändå detta som ett fan av Guillermo del Toro, men den höll bara inte måttet. Det finns så många problem med manuset, ”plot holes” – saker som bara inte gick ihop, men som de lät ske för att det skulle bli mer ”spännande” (vilket de ju inte riktigt lyckades med, eftersom bara satt och störde sig på det, istället för att ryckas med). Både Flocken och Pawn Sacrifice var desto bättre. Den först nämnda (som jag tror inte går på bio längre) utspelar sig i en norrländsk by, där tjejen som är huvudpersonen, anklagar sin (typ) pojkvän för våldtäkt. Filmer visar inte själva händelsen, och vi får följa dess effekter, hur ingen tror henne, utom hennes familj (till en början i alla fall…) En riktigt brutal film. Och slutligen Pawn Sacrifice som handlar om det amerikanska schackgeniet Bobby Fisher som var aktiv under kalla kriget – i kapen mot Sovjets schackgigant Boris Spasskij. Fisher spelas oväntat bra av Toby Maguire – paranoid och världsfrånvänd, Spasskij av Liev Schreiber och dessutom Peter Sarsgaard i en av filmens få sympatiska karaktärer. Den var riktigt bra, och de lyckades med att göra schack spännande på vita duken. Dock måste jag säga att slutet kändes lite jäktad – man fick inte riktigt följa hur den slutliga matchen upplästes och vad som hände sen, det fick man istället veta via sluttexterna. Lite antiklimaktiskt.

Amy

Härom dagen såg jag Amy på Bio Rio, dokumentärfilmen om Amy Winehouse. När jag först fick frågan om jag ville se den – detta var strax efter att tidningarna börjar skriva om filmen. Jag kan inte riktigt förklara det, min reaktion var väldigt instinktiv – det kändes bara fel att göra intimt dokumentärporträtt av henne. Sen fick jag frågan igen, efter att jag sett de mycket positiva recensionerna och att pappan inte hade gillat hur han framstod i filmen, fick det mig att tacka ja ändå.

Det var en bra dokumentär om en musikartist och allt runtomkring henne. Familjen, vännerna, och skivbolaget. Det framgick tydligt vilken viktigt roll musiken spelade i hennes liv – det var terapi för henne. Ett sätt att komma över jobbiga känslor eller händelser. Men det är ju tyvärr tydligt att som terapimetod så fungerade den ju inte riktigt, eller snarare inte ensam.

Men under filmens förlopp blev jag irriterad. Användandet av paparazzifotografier som visade henne under privata omständigheter (drogintervension på ett hotell), samt bild efter bild då hon gick runt i London i inte det bästa skicket, eller när hon försökt komma fram till sin ytterdörr. Det kändes inte rätt efter alla gånger det påpekades vilken negativ inverkan skvallerpressen och paparazzifotograferna hade på hennes liv, och så används det i filmen. Det känns inte rätt bara. Sen när hon avlidit användes återigen dessa foton kring hennes begravning (detta är ett populärt motiv i brittiska tabloider).

När jag lämnade biosalongen kände jag mig mest arg. Här har vi en fantastisk sångerska, verkligen enastående – som hatade att hon bara inte fick vara ifred och spela in nya skivor och så ber hennes skivbolag Asif Kapadia att göra en dokumentärfilm om henne. Inte om henne musik, inspiration, eller låtskrivningsprocess utan istället om det mest personliga, det som vi alla redan mer eller mindre visste om från tabloidernas skriverier (och som till viss del sipprade ned i NME:s artiklar). Att både maken och pappan var äckel var inget nytt. Att hon kämpade med alkohol-och drog beroende var inget nytt. Medan bulimin var istället inte särskilt förvånande.

Filmen består i mina ögon av tre olika saker, intervjuerna som vi hör, samtidigt som vi får se hemmavideofilmer och paparazzifoton och filmer. Men vad jag undrar över är om vi egentligen behöver den här filmen – är den nödvändig? För inte länge sedan hade Cobain: Montage of heck hade premiär, jag har inte sett den filmen och har heller ingen lust att se den – just av samma orsak som med Amy. För det är svårt att inte se en koppling mellan deras död, eftersom de båda artisternas största problem var just att de inte klarade av (eller ens var intresserade) av kändisskapet. Varför inte göra en dokumentär om Nirvana och deras musik, istället för att för 1000:e gången endast fokusera på Cobain och hans fördömda genialitet?

Så varför görs sådana närgångna porträtt av just sådana artister? Jo, för i en tid när det nästan är svårt att undgå tabloidernas urusla journalistisk så anser vi oss ha rätt att veta allt om alla kända personer. Det spelar egentligen ingen roll vem det. Men allt ska fram. De har ju trots att vetat bli musiker/skådespelare etc så då får det ju skylla sig själva när paparazzifotografer följer dem över allt. De borde ju ha vetat bättre än att tro att de kunde slippa undan. De valde ju detta yrke frivilligt.

Jag saknar musikdokumentärerna som faktiskt handlade om musik. Även om jag älskade Joe Strummer: The Future is unwritten när den kom 2007 så ser jag samma problem med den. Nej, jag har fått nog helt enkelt. Jag är bara så trött på vår tid och hur det anses självklart att vi har rätt att få veta allt om den där skådisen eller sångaren. Amy Winehouse dog för fyra år denna sommar, och jag tror inte att porträttet i den här filmen är hur fansen vill minnas henne. Man vill minnas sina favorit artister och skådespelare som avlidit genom de fantastiska låtarna och filmer de gjort – inte genom allt för närgångna porträtt som vill försöka visa hur de var som människor. För det är helt enkelt inte relevant (som oftast), det är musiken som är det centrala. Vilket vi tyvärr glömt bort.