London Spy

London-Spy-300x200

Förra hösten nämnde jag här på bloggen  en serie jag såg fram emot (här) nämligen London Spy, med en av mina favorit skådespelare i huvudrollen – Ben Wishaw (The Hour, Parfymen och som Q i den senaste Bond-adaptionen), och nu har den äntligen haft premiär på BBC. Hittills har två av fem avsnitt visats och jag gillar den väldigt mycket, dock älskar jag den inte, utan känner en viss distans till historien som berättas och jag vet inte om det beror på själva serien eller allt som snurrar runt i huvudet (b-uppsatsen, Paris, etc). Men den är helt klart värd att se. Wishaw spelar Danny, en man i trettioårsåldern som bor i London, i liten sliten lägenhet, jobbar i ett affärslager och mest lever för hoppet om äkta kärlek. Av en slump träffar han Alex, som har direkt blir intresserad av och inte kan sluta tänka på. Alex är villig att ge dem en chans, trots att han inte är öppen med sin sexualitet, eller att han ens varit i en (kärleks/sexuell) relation innan. Men allt är inte som det verkar (*dramatisk musik*). Helt plötsligt hör Alex inte av sig längre, efter att Danny berättat något han länge hållit hemligt, och han är rädd att han stött bort Danny. Efter några märkliga händelser på jobbet, åker han hem till honom, och det han finner i lägenheten hade han aldigt kunnat varit beredd på. Och det är här avsnitt ett tar vid. Spionelementen kommer in i slutet av detta avsnitt, men det känns väl inte riktigt som en spionhistoria ännu (i stil med typ Tinker, Tailor, Soldier, Spy).

Hittills är det väl skådespelarinsatserna som verkligen höjt serien – Wishaw själv, Jim Broadbent (Slughorn i Harry Potter, eller som Dennis Thatcher i filmen The Iron Lady) som hans vän, men också Charlotte Rampling (senast i säsong 2 av Broadchuch). Även Edward Holcroft som spelar Alex är ganska intressant, som karaktär ger han inte så mycket, till den grad att man kan börja undra vad det är som Danny finner så fascinerande med honom. Men jag tror inte det beror på en undermålig skådespelar prestation, utan snarare karaktärens bakgrund, som successivt vecklas fram. Om du letar efter något nytt att kolla på, som inte kommer ta upp att för mycket av din tid, ger London Spy en chans. Dock måste jag säga att första avsnittet överlag känns bättre, det finns vissa konstiga inslag i det andra som inte riktigt fungerar, men trots detta ser jag fram emot nästa måndag då avsnitt tre visas.

Annonser

November

Jag glömde helt bort att berätta hur det gick med tentan, pm:et och allt det där. För det var ju det där jäkla pm:et som jag någon gång behövde få klart – och jag trodde jag hade rätt att kunna skriva det efter tentan (detta hörde jag från en klasskompis). Tyvärr stämde de inte alls, man behövde skicka in den innan, annan riskerade man underkände, såvida man inte hade ett ”fullgott skäl”. Så jag frågade läraren om Aspergers och ADD gills som detta, och läraren svarare ”såklart det gör”. Av någon anledning blev jag förvånad. För jag trodde inte det. Jag vet inte varför. Så jag kunde koncentrera mig på tentapluggandet, och det gick väl också. Fick ut lite av de där jätte jobbiga marknadstexterna, och var nöjd med det. Men hur som helst kan jag redan nu säga att jag presterat sämst på just denna tenta. Så vi får väl se, tror jag borde få g i alla fall. Efter en dags ledighet tog jag tag i PM:et och fick in den under helgen. Nu är den delkursen (och det fruktansvärda marknadsmomentet över) – förhoppningsvis.

Nu har den nya delkursen börjat – Metod. Det ska bli kul eftersom det är så praktiskt och förhoppningsvis hjälpsamt inför b-uppsatsen som vi snart ska skriva. Har ju länge oroat mig över vad jag vill skriva om, eftersom jag haft svårt att komma på idéer. Någon om feminism. Punkt. I förra veckan dök plötsligt en idé upp, när jag höll på att göra i ordning mig för sängen, efter att jag varit på Turteatern och sett Billy Bloom – ensam som Gud (den var jätte bra!). En diskursanalys över den feministiska debatten som hördes under valrörelsen 2014. Det var en bra början. Har idag lånat en bok om diskursanalys och ska läsa in mig på området, för att se om det är något som jag kan/vill göra på den tid vi har. Den andra idén kom till mig idag när vi hade första föreläsningen om metod och läraren pratade om problemfokus – Att analysera hur det kommer sig att ett juridiskt tredje kön har kunnat införas i det konservativt styrda och kristdemokratiska Tyskland, men att det inte skett i Sverige, som är mer liberalt och jämställt. Det känns väldigt skönt att veta att jag faktiskt kan ”börja” nu, och slippa bara fundera och oroa mig.

Jag har varit en del på bio den senaste tiden, de senaste veckorna har jag sett Flocken, Pawn Sacrifice, och Crimson Peak. Den sistnämnda är nog den sämsta film jag sett på bio, och jag säger ändå detta som ett fan av Guillermo del Toro, men den höll bara inte måttet. Det finns så många problem med manuset, ”plot holes” – saker som bara inte gick ihop, men som de lät ske för att det skulle bli mer ”spännande” (vilket de ju inte riktigt lyckades med, eftersom bara satt och störde sig på det, istället för att ryckas med). Både Flocken och Pawn Sacrifice var desto bättre. Den först nämnda (som jag tror inte går på bio längre) utspelar sig i en norrländsk by, där tjejen som är huvudpersonen, anklagar sin (typ) pojkvän för våldtäkt. Filmer visar inte själva händelsen, och vi får följa dess effekter, hur ingen tror henne, utom hennes familj (till en början i alla fall…) En riktigt brutal film. Och slutligen Pawn Sacrifice som handlar om det amerikanska schackgeniet Bobby Fisher som var aktiv under kalla kriget – i kapen mot Sovjets schackgigant Boris Spasskij. Fisher spelas oväntat bra av Toby Maguire – paranoid och världsfrånvänd, Spasskij av Liev Schreiber och dessutom Peter Sarsgaard i en av filmens få sympatiska karaktärer. Den var riktigt bra, och de lyckades med att göra schack spännande på vita duken. Dock måste jag säga att slutet kändes lite jäktad – man fick inte riktigt följa hur den slutliga matchen upplästes och vad som hände sen, det fick man istället veta via sluttexterna. Lite antiklimaktiskt.

Amy

Härom dagen såg jag Amy på Bio Rio, dokumentärfilmen om Amy Winehouse. När jag först fick frågan om jag ville se den – detta var strax efter att tidningarna börjar skriva om filmen. Jag kan inte riktigt förklara det, min reaktion var väldigt instinktiv – det kändes bara fel att göra intimt dokumentärporträtt av henne. Sen fick jag frågan igen, efter att jag sett de mycket positiva recensionerna och att pappan inte hade gillat hur han framstod i filmen, fick det mig att tacka ja ändå.

Det var en bra dokumentär om en musikartist och allt runtomkring henne. Familjen, vännerna, och skivbolaget. Det framgick tydligt vilken viktigt roll musiken spelade i hennes liv – det var terapi för henne. Ett sätt att komma över jobbiga känslor eller händelser. Men det är ju tyvärr tydligt att som terapimetod så fungerade den ju inte riktigt, eller snarare inte ensam.

Men under filmens förlopp blev jag irriterad. Användandet av paparazzifotografier som visade henne under privata omständigheter (drogintervension på ett hotell), samt bild efter bild då hon gick runt i London i inte det bästa skicket, eller när hon försökt komma fram till sin ytterdörr. Det kändes inte rätt efter alla gånger det påpekades vilken negativ inverkan skvallerpressen och paparazzifotograferna hade på hennes liv, och så används det i filmen. Det känns inte rätt bara. Sen när hon avlidit användes återigen dessa foton kring hennes begravning (detta är ett populärt motiv i brittiska tabloider).

När jag lämnade biosalongen kände jag mig mest arg. Här har vi en fantastisk sångerska, verkligen enastående – som hatade att hon bara inte fick vara ifred och spela in nya skivor och så ber hennes skivbolag Asif Kapadia att göra en dokumentärfilm om henne. Inte om henne musik, inspiration, eller låtskrivningsprocess utan istället om det mest personliga, det som vi alla redan mer eller mindre visste om från tabloidernas skriverier (och som till viss del sipprade ned i NME:s artiklar). Att både maken och pappan var äckel var inget nytt. Att hon kämpade med alkohol-och drog beroende var inget nytt. Medan bulimin var istället inte särskilt förvånande.

Filmen består i mina ögon av tre olika saker, intervjuerna som vi hör, samtidigt som vi får se hemmavideofilmer och paparazzifoton och filmer. Men vad jag undrar över är om vi egentligen behöver den här filmen – är den nödvändig? För inte länge sedan hade Cobain: Montage of heck hade premiär, jag har inte sett den filmen och har heller ingen lust att se den – just av samma orsak som med Amy. För det är svårt att inte se en koppling mellan deras död, eftersom de båda artisternas största problem var just att de inte klarade av (eller ens var intresserade) av kändisskapet. Varför inte göra en dokumentär om Nirvana och deras musik, istället för att för 1000:e gången endast fokusera på Cobain och hans fördömda genialitet?

Så varför görs sådana närgångna porträtt av just sådana artister? Jo, för i en tid när det nästan är svårt att undgå tabloidernas urusla journalistisk så anser vi oss ha rätt att veta allt om alla kända personer. Det spelar egentligen ingen roll vem det. Men allt ska fram. De har ju trots att vetat bli musiker/skådespelare etc så då får det ju skylla sig själva när paparazzifotografer följer dem över allt. De borde ju ha vetat bättre än att tro att de kunde slippa undan. De valde ju detta yrke frivilligt.

Jag saknar musikdokumentärerna som faktiskt handlade om musik. Även om jag älskade Joe Strummer: The Future is unwritten när den kom 2007 så ser jag samma problem med den. Nej, jag har fått nog helt enkelt. Jag är bara så trött på vår tid och hur det anses självklart att vi har rätt att få veta allt om den där skådisen eller sångaren. Amy Winehouse dog för fyra år denna sommar, och jag tror inte att porträttet i den här filmen är hur fansen vill minnas henne. Man vill minnas sina favorit artister och skådespelare som avlidit genom de fantastiska låtarna och filmer de gjort – inte genom allt för närgångna porträtt som vill försöka visa hur de var som människor. För det är helt enkelt inte relevant (som oftast), det är musiken som är det centrala. Vilket vi tyvärr glömt bort.

Frånvaro

Hej, så jag har knappt skrivit något här denna månad, och jag skyller detta 75 % på den nuvarande delkursen som varit ganska krävande, och 25 % att wordpress har ändrat om läget man skriver i, förut kunde man välja mellan det nya och det gamla, men nu verkar det gamla vara helt borttaget. Om något vet hur man får tillbaka det, säg gärna till, för jag tyckte det var så mycket tydligare, vilket är något väldigt positivt för mina aspiehjärna.

Jag berättade ju förut om Japan-grupparbetet, och det hela gick väldigt bra. Till och med presentationen, och jag var knappt nervös, vilket var hur skönt som helst. Sen när jag var klar med det var det bara att börja med ett PM vi skulle skriva om påtänkta förändringar med det svenska politiska systemet. Efter det var skrivet ett seminarium om PM:t, som också gick väldigt bra, och någonstans mitt upp i allt fick vi i betygen från förra delkursen – mina händer skakade medan jag gick in på kurswebben för att kolla – jag fick VG. Herregud. Var så otroligt nöjd och stolt. Ha, min hjärna klarar fortfarande att plugga, och jag har inte efter allting blivit korkad. Just nu är det tentapluggar vecka. Super kul, men fick helt klart en boost av betyget. Försöker göra medveten närvaro meditation varje kväll och jag tror faktiskt att det börjar minska min stress (klarade till och med en 15 minuters meditation här om dagen). Salstentan känns inte längre lika stor och hotfull. Det var ju en del av ATV-kursen. Har nog inte gjort något sådant alls sedan jag slutade på DBT… inte jätte bra.

Sen har det ju varit bokrea också – vilket inte kändes så engagerande. Har kändes ganska trist de senaste åren, i alla fall om man kollar utbudet i de stora bokkedjorna, det är ju i princip samma böcker (eller samma typer av böcker) varje år. Och från det utbudet har jag de böckerna jag vill ha. Jag skrev ju lite om det här, men jag kom i alla fall iväg till Hedengrens, ska skriva ett inlägg om böckerna jag köpte där.

Har också fyllt år, kände mig lite ambivalent till det, och hade helt velat fira den någon annan gång, eftersom det var mitt under tentaplugget. Vi gick ut och åt med familjen på min nuvarande favoritrestaurang (grekiskt) och jag fick en digital systemkamera av mina föräldrar. Var hur glad som helt, och ser fram emot att lära mig den, och fota mer. Ska försöka inkorporera mer foton här också.

På torsdag klockan 16 är salstentan färdigskriven och jag är ledig till tisdagen därpå. Ser då fram emot att se JMW Turner filmen (Mr Turner) av Mike Leigh på bio (en regissör som jag verkligen gillar – han gjorde Naked, som är en av mina favoriter).

Filmer vintern 2014/15

Har denna 3 månaders period sett 19 filmer, denna relativt låga siffran beror på att jag knappt sett en enda film i februari, eftersom jag bara inte orkat. 6 av dessa filmer har jag sett om, och de övriga 13 har jag sett för första gången. Det är dessutom ovanligt många dokumentärer.

Omsedda:

  • Star Trek: Into Darkness, 2013

Såg den på Netflix. Den är småroligt, actionfylld och inte på långa vägar lika revolutionerade när det gäller castingen som orgignalet. Men den är kul, och Cumberbatch är bra som skurk. Innehåller ju tyvärr den helt onödiga vacker kvinna i underkläder-scenen som regissören till och med bad om ursäkt.

  • Skyfall, 2012

Jag har bara sett en halv av de gamla Bond-filmerna, men av någon outgrundling anledning gillar jag de nya ganska mycket. Daniel Craig är en utmärkt skådespelare, Dame Judi Dench som M är perfekt, och likaså Ben Wishaw som Q. I denna är även Javier Bardem den ultimata skurken, totalt galen och väldigt obehaglig.

  • Nightmare Before Christmas, 1993

Såg den när den gick på tv på julafton. Älskar den, men hade inte sett den på flera år. Stopmotionfilm skriven och producerad av Tim Burton, och det märks. Den är rolig på ett mörkt sätt och lite makaber, med väldigt bra låtar som fastnar och inte släpper taget.

  • The Wedding Singer, 1998

Trots att Adam Sandler är med i denna film har jag inte jätte mycket i mot den, såg den med min bror när den gick på tv och det kändes bara fel att zappa bort från den. Väldigt mycket 80-tal, kul musik, lite pinsam kärlekshistoria (och Sandler självklart). Men – Billy Idol är ju med i den, och då går den ju inte att hata.

  • Nånting måste gå sönder, 2014

Kände mig manad att se om den efter den magiska dagen då Saga Becker vann en guldbagge för bästa kvinnliga skådespelare, som ju är så otroligt häftigt. För den som har missat är filmen baserad på Eli Levéns bok Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, om kärleken mellan en kille som inte är bög, och Sebastian som håller på att bli Ellie. Älskar boken, och filmen är förvånansvärt bra.

  • 10 orsaker att hata dig, 1999

Detta var den enda spelfilm jag kunde komma på att se efter jag sett dokumentären Miss Representation. Med Julia Stiles i huvudrollen som en tonårstjej som inte bryr sig om vad andra tänker om henne, men som heller inte vågar släppa in någon. En faktiskt både rolig och smart high school-film.

 

Nya:

  • Breaking The Code, 1996

I väntan på The Imitation Game såg jag denna film med Derek Jacobi som Alan Turing. Skrev om den här.

  • Bobby Fischer mot världen, 2011

En fascinerande och ganska sorglig dokumentär om schackgenier Bobby Fischer och hans liv. Han var ett geni och underbarn, som efter att han vunnit världsmästerskapet i schack i en sån där magisk match mot Boris Spasskij, drog sig undan från hela mediacirkusen och blev svårt psykiskt sjuk, med inslag av psykotiska symtom. Hans livshistoria är väldigt sorglig, eftersom han värgrade ta emot vård för sin sjukdom, både psykiskt och fysiskt, och dog på grund av obehandlad njursvikt.

  • Particle Fever, 2013

Hittade denna på Netflix. Vi får följa arbetet på CERN-laboratoriet i Schweiz. Dokumentären har fått väldigt bra kritik från ett vetenskapligt håll, och vi få följa en rad olika vetenskapsmän på anläggningen, i jakten på att kunna bevisa eller motbevisa Higgsbosonens existens. Förklaringarna är väldigt bra, och man kan hänga med och känna att man förstår varför detta är så viktigt, vad för roll partikeln spelar i partikelfysikens standardmodell, eller alternativet med multiversum.

  • Iron Man 3, 2013

Den tredje filmen om Tony Starks, med Robert Downey Jr i huvudrollen. Rolig, men jag böjar nu blanda ihop de olika filmerna, som ju alltid är en risk när det kommer en strid ström av uppföljare. Men idén som presenteras här här om internationell terrorism är ganska smart. Jag gillar här både Gwyneth Paltrow, och hennes roll som Starks flickvän.

  • Hobbit: Femhäraslaget, 2014

Den avslutande delen i den relativt tunna boken om Bilbos äventyr som sträcktes ut och blev en filmtrilogi (såklart). Såg den på bio på annandagen och skrev om den här.

  • Whip It, 2009

Denna film med underbara Ellen Page i huvudrollen som en tjej som börjar hålla på med roller derby, och håller detta hemligt för sina föräldrar. Såg denna hos Mattlo på nyårsafton.

  • Mommy, 2014

Xavier Dolans senaste film om relationen mellan en tonårskille och hans mamma som försöker ta hand om den båda, vilket blir destå svårare på grund av hans impulsivitetsproblem, och manipulativa sida. Skrev om den här.

  • Laurence Anyways, 2012

Min favoritfilm av Dolan, och helt klart den bästa filmen jag sett denna tre månaders period. En om man Laurence, och flickvännen Fred, vars förhållande börjar få problem när hon äntligen vågar berätta att hon alltid identifierat sig som kvinna. Filmen är underbart visuell. Skrev mer om den här.

  • Maurice, 1987

Det blev lite av ett queertema denna period – denna film är baserad på EM Forsters roman med samma namn (som jag läst), och den utspelar sig i början på 1900-talet i England, och vi får följa Maurice (spelad av James Wilby) och hans tid i mellanstadiet, samt videre till studierna i Cambridge, när hans vän (som är förvånansvärt bra och spelad av Hugh Grant) berättar att han är kär i honom, vilket ger honom en del insikter om sig själv, och en hel del problem eftersom homosexualitet var ett brott i Storbritannien fram till ’67. En verklig rörande film.

  • The Imitation Game, 2014

Benedict Cumberbatch spelar matematikgenier Alan Turing, om hans tid på Bletchly Park, där de löste Tyskarna enigmakod under andra världskriget. Skrev (väldigt långt och mycket) om den här.

  • A Room With A View, 1985

Film nummer 2 baserad på en Forster-roman, och de är samma gäng som gjort även denna film. Om en ung kvinna spelad av Helena Bonham Carter, som vaktas av en överbeskyddande förkläde (Maggie Smith) och hennes kamp för ett mer självständigt liv, i en tid som inte accepterade detta för kvinnor. Medverkar gör även Daniel Day Lewis som en osympatisk framtida fästman. Filmen är också en av de många populärkulturella referenserna i serien Gilmore Girls, som jag just nu kollar om på.

  • Vanishing of the Bees, 2009

Jag älskar bin, och hittade inte mindre än två dokumentärer på Netflix om just binas mystiska försvinnande de senaste åren. Upptäckte efter att jag sett denna att den andra Queen of the Sun hade fått bättre recensioner, så den får jag väl se en annan gång. Tyckte mycket om den trots detta, var informativ och speglade olika vinklar. Påminner också om vad vi som inte odlar bin kan göra för att hjälpa dem.

  • Miss Representation, 2011

En dokumentär som var ganska jobbigt att se, om hur kvinnor porträtterad i media och populärkultur. Skrev här om den.

Miss Representation

Jag såg igår den fantastiska dokumentären Miss Representation på Netflix. Den var lite triggande i börjande (skärande och ätstörningar), men handlar om hur kvinnor porträtteras i media och populärkultur. Den är amerikansk, så det flesta exemplen kommer ju då från Hollywood, amerikanska dokusåpor och fruktansvärda kabel nyhetssändningar. Sättet som media pratar om starka kvinnor med makt som Hillary Clinton, klichéer och stereotyper i film och dokusåpor – som super sexiga (för mannen att vila ögonen på) eller bitchiga (där de hela tiden fightar med varandra). Det kändes som en viktig film att ha sett, och den fick mig att fundera över en hel del saker – men det visar också att en av de viktigaste sakerna för feminism att ta tag i idag (i västvärlden) handlar om attityder, och sättet vi porträtterar kvinnor. En annan viktig poäng var den om konsumenternas makt (som också var med i en dokumentär jag sett nyligen om honungsbinas försvinnande), om vi slutar köpa biobiljetter till filmerna som porträtterar kvinnor på fruktansvärda sätt (ha, typ 50 Shades of Gray), slutar köpa skvallertidningar som konstant kritiseras kvinnors kroppar, och väljer nyhetskanaler som en mer jämställd könsfördelning, så kommer vi en bra bit på vägen. Värt att tänka på.

Hur som helst, var jag insåg efteråt var hur lite film jag ser som är regisserade av kvinnor, om kvinnor eller med kvinnor i huvudrollen. Det är pinsamt sällan. Jag brukar kolla eller fundera kring Bechdel-testet när jag sett en film, men jag inser nu att det inte räcker. Jag måste aktivt se till att se filmer med eller om kvinnor, istället för att fortsätta se manscentrerade historier och inte ens märka det. Som jag har sagt tidigare, jag vet inte ens riktigt vem som är min kvinnliga favorit skådespelare, trots att jag kan komma på massor med men som jag älskar att se. Jag har tidigare visat denna (statistik om filmbranschen) på min blogg, som visar hur underrepresenterade kvinnor är i filmbranschen. Men jag måste säga att det känns faktiskt svårt det här – för jag gillar specifika typer av filmer (även fast det kanske inte ser ut så), och det känns svårt att hitta filmer som möter mina nya kriterier, och är den typen av filmer jag gillar. Jag har dock hittat några lister för att hjälpa mig, Best movies with women in the leading role, 50 essential feminist films, 10 films with strong female leads everyone should watch, The best women film directors, Top 100 films directed by women,