Ett nytt Storbritannien – men ingen vet vad det betyder.

Jaha. Så det här resultatet var ju inte det man önskade precis. Vaknade som jag hade tänkt vid åtta. Läste och låg sedan och stirrade upp i taket ett bra tag. Sov ett litet tag till. SVT har varit på under dagen för analyserna. Nicholas Aylott har lugnat mig en smula i alla fall. Han är bra på analyser, och det blir ju extra svårt att ogilla honom med tanke på att jag ju dessutom haft honom som föreläsare.

Kanske kan det komma något gott ur det här? Kanske kan reformer kring EU börja genomföras, om öppenhet (både gällande den faktiska politiken och hur den genomförs)? Kanske kan detta leda till att Skottland och Nordirland kan bryta sig loss från Storbritannien? Kanske kommer det kunna gå att åka dit och jobba enkelt ändå?

Men det känns så läskigt om Boris Johnsson skulle bli premiärminister där. För han är ingen politiker, utan en clown. Om kan han bli premiärminister betyder det dessutom att Donald Trump trots allt borde kunna bli president i USA – och hur läskig låter inte den världsbilden?

Annonser

1 till 6, en helg i november

(The Strokes – Machu Pichu)

1. Var och hälsade på Sös igår. Vet roligare saker att göra en fredag. Satt nervös i ett väntrum. Bläddrade i gamla tidningar. En kvinna med trevligt utseende ropade in mig i undersökningsrummet. Bad att jag skulle klä av mig på överkroppen, även BH:n. Gjorde detta motvilligt. Det var iskallt i rummet och jag skulle lägga mig på bristen. Damen kollade mitt hjärta med ett tillfälligt EKG, och därmed satte fast iskalla plattor på min bröstkorg. Försökte att komma ihåg hur man andas normalt, istället för att hyperventilera. Sen var det dags för de sex plattor som jag nu kommer ha klistrade mot min bröstkorg de kommande 3 dagarna. Dessa plattor är med sladdar kopplade till en dosa, stor som en smartphone, som likt en midjeväska sitter fastspänd. Hade som tur var framförhållning och hann be min läkare om att få sömntabletter utskrivna. Hade ju nog svårt att lära mig sova med mitt armbandur. Och det kliar något fruktansvärt. Jag som kan få en dag förstörd av en lapp i tröjan som irriterar…

2. Besökte city idag med min mor. Tyvärr var det mest fruktansvärt. Hade lovat att följa med för att besöka herrdagiset Claes Olsson för inhandling till hennes jobb, vilket misslyckades – hittade istället en ljusslinga till balkongen i blått. Hur fint som helst! Men annars: för mycket folk, för mycket ljud, för mycket intryck. När jag kom hem sov jag en timme innan maten. Har börjat lära mig att tillåta mig sånt. Att det faller under begreppet ”att ta hand om sig”. Så jag fortsätter öva.

3. Imorgon: Fotografiska museet, för att utställningen med Christer Strömholm. Yay.

4. På måndag måste jag tillbaka till Sös för att lämpa av EKG-utrustningen. Fick en blå påse med mig som jag ska lägga den i och lämna i receptionen. Mellan 08:00-09:00 av något outgrundlig och ondsint anledning. Klockan ett har jag ett läkarbesök på Danderyd. Eftersom jag nu är fri från depression, för första gången på flera år, vill jag fråga om det skulle kunna fungera att byta ut insomningtabletter och sömnmedel, mot det naturliga sömnhormonet melatonin. Har alltid haft halvt omöjligt att somna, depression eller inte, men ett mer naturligt val kanske vore möjligt nu. Dessutom har jag läst en del om kognitiva hjälpmedel, och vill be min läkare (som jag tycker himlans mycket om!) om en remiss till en arbetsterapeut – för jag är väldigt nyfiken på dessa kors – eller bolltäcken. Tror det vore något för mig. Och får höra vad hon tänker om den neuropsykiatriska undersökningen. Skrev en lista på 4:a A4 om olika AS-symtom som stämde in på mig, och min psykolog skulle ge den till min läkare.

5. Så någon på På spåret igår? Är så glad att det är tillbaka. Nu känns det som det är vinter på riktigt. Hejar personligen på paret Jessica Gedin (som är en förebild) och Hans Rosenfeld (som är hysteriskt roligt och väldigt intelligent.)

6. Fick låna en väldans intressant bok: Aspergirls, av en av tjejerna som gick i min grupp (när du startar din blogg lovar jag att länka!) Den beskriver tydligt och grundligt skillnaderna mellan Aspergers syndrom hos tjejer och killar. För det forskningsmaterial bakom diagnosen idag står fortfarande Hans Asperger för, och de patienter han använde för forskningen var endast av manligt kön, vilket har gjort diagnostiseringen idag väldigt steriotyp, även gällande DSM-IV. För att ta ett exempel: specialintressena – då pojkar ofta får diagnosen när föräldrarna misstänker att någonting kan vara ”fel” då sonen vid fem års ålder är besatt av tågmodeller, men när en tjejs om ägnar all sin tid åt hästar tycker ingen det är konstigt… Och just på grund av att tjejers specialintressen oftare är mer ”normala” startas ingen utredning, samt det hemska faktumet att om en tjej är blyg anses inte det som något konstigt, utan hon fortsätts bara att uppmuntra satt räcka upp handen mer under lektionerna. Så hon bli förbisedd, och får istället en diagnos i 20-30-års åldern, efter problem att bibehålla ett arbete en längre tid, eller då hon får barn som genomgår en utredning. Så jäkla sorgligt. Och i vår kommer ju diagnosen Asperger inte ens finnas kvar, utan allt kommer istället kommer allt räknas inom paraplytermen autismspektrat

Hjärta/Sjukhus

(Kent – Hjärta/Sjukhus)

Helt omedveten har jag den senaste veckan lyssnat överdrivet mycket på ovanstående två låtar. Om och om igen.

På vägen hem idag slog det mig hur mycket bättre jag mår nu, än för ett år sedan. Vet inte om det beror på tabletter eller de två dagar i veckan då jag åker ut till Danderyd. Antagligen både och. Jag är inte frisk, inte på långa vägar. Men mitt humör är en smula mer stabilt, och har nu lärt mig vad jag kan göra när jag inte ser några utvägar längre. När allting bara blir svart. Jag förstå mig själv bättre. Jag börjar faktiskt accepterar mig själv, långsamt, men ändå… Börjar förstå begreppet självrespekt och lära mig hur jag vårdar det. Trodde aldrig… eller, jag trodde väl snarare att jag var fast, och att det inte fanns någon direkt utväg.

Jag börjar väl närma mig någon slags balans, samtidigt som vintern börjar smyga sig allt närmare. Snön har redan hunnit smälta mot asfalten, och det är bara den 1 november ännu. Men jag är fortfarande rädd för vintern. ‘

Saken är bara den att det är så absurt.

Jag har alltid haft en viss förkärlek för att använda hjärtat som en metafor eller symbol i det jag skriver. Det återkommer gång på gång. Likaså signalsubstanser, neuroner och elektriska impulser. Och sen så får jag åka in till SÖS för någon som inte är självförvållat, och det är första gången.

Och sakta men säker börjar de i läkarrock och med läkarexamen leta sig genom min hjärna, mitt hjärta och mina lungor. För att hitta felet. Test efter test. Diagnos efter diagnos stryks. Och innan den där ambulansfärden så har jag inte ens känt mig sjuk, ändå finns det latinska namn för vad som är fel med både mitt hjärta och min hjärna. Och visst, det ena drabbar 25% av befolkningen, men det andras… de har fortfarande inga svar. På tisdag ska se med datortomografi de se om felet sitter i mina lungor, och när månaden börjar krypa mot december är det dags att genomgå en tre dagars EKG. Om tre månader ska jag tillbaka till en neurolog. Och sex månader tillbaka till en reumatolog. För att vara på den säkra sidan.

Ett återbesök kallar de det.

Och för det som startade det hela? För det som ledde till ambulansfärden? Ingen diagnos delas ut förren det sker en andra gång. Och att det skedde två gånger det dygnet gills inte. She´s Lost Control Again.

Vad annat kan jag göra än att vänta?

Försöker annars suga in varenda medicinsk term och millimeter av undersökningsrum, varenda blodprov och ord uttalat av läkare. Om jag nu alltid haft en förkärlek för hjärta och hjärna i det jag skriver, kanske detta kan utnyttjas? Jag förvandlas till en patient i ett House-avsnitt, när fyra läkare utbyter latinska termer och blir alldeles exalterade då en nämner kapillärmikroskopi. Och när de tittar frågande mot mig kan jag bara nicka. Varför inte? Om jag kan lära mig något, om de kan lära sig något – och en av de i vita rockar nämnde ju hur det var once in a life time för en läkare. Visst, varför inte.

Så även om de inte hittar något med testerna, så lär jag mig något, och det kanske ger en helt ny ingångsvinkel.

Imorgon ska jag åka ut till Danderyd igen, och ser nu faktiskt fram emot fredagarna. De är trygga.

Idag 2012

Jag kan ju omöjligen veta vad som var Jonas Gardells motiv. Men jag tvivlar på att det handlar om rödsvulla ansikten, dränkta i salta tårar. För tillslut orkar man bara inte gråta längre. Min gräns presenterade sig någonstans 13 minuter in i avsnitt tre av Torka aldrig tårar utan handskar. För saken är denna, jag hade planerar i förväg, och var väl medveten om hur jag brukade reagera. Så liggandes i sängen under täcket, med laptopen visandes avsnitt tre gav jag upp. Mitt hjärta, min hjärna, mina lungor hade fått nog. Jag orkade bara inte genomleva fler tårar. För jag kan gissa hur det hela slutar. Jag kan se hur sjukdomen bryter ner dem alla. Min fantasi är tillräcklig. Och det räcker för mitt stackars hjärta. Jag tror inte mina tårar räcker till för att se klart alla tre avsnitt.

Men jag ska köpa bok nummer 1 av herr Gardell, när jag får pengar. Och om jag känner mig själv, kommer jag även köpa serien när den släpps på DVD. För den är både vacker och viktig, och det är precis vad mitt hjärta och min hjärna kräver.

Och mellan neurologer och psykologer, så försöker jag faktiskt ta hand om dem båda. Med tabletter och samtal och annat jobbigt.

Annars vill jag mest rekommendera, på ett väldigt psykradikalt sätt, rekommendera organisationen SHEDO.

Kärleken, Sjukdomen, Döden

Talesättet är väl: tänkt efter före… Eller ännu hellre, dumhet är att göra om samman sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat.

För egentligen: it does what it says on the box, vilket här egentligen bara är the high way mot psykisk smärta. För redan fem minuter in i Torka aldrig tårar utan handskar (miniserien alltså, inte boken) meddelades vi tv-tittaren om hur det hela skulle sluta; den mest smärtsamma död möjlig och satta i en slags karantän från resten av samhället. ”De förtjänade ju det”.

Och de fem sista minuterna från dagens avsnitt, nummer två, var nästan för brutalt, och jag tänker inte förstöra för er som ännu inte hunnit sett det. Men det som var mest hjärtskärande var det att jag förstod – jag har själv funderat mycket över det – hur jag skulle reagera i en situation där jag drabbats och informerats av/om en medicinsk dödsdom. Och den enda fortsättning som jag kan anse logisk i mitt störda huvud spelades upp på tv-skärmen, medan jag spände käken, försökte kontrollera min andning (in… och ut… lugnt och sakta) och inte titta på min tv-kamrat för dagen. Behövde bara torka bort en tår (och jag är lyckligt lottad, för inga handskar behövs här – och jag är inte ens medicinskt döende.)

Tror jag ska se om den vid ett bättre och mindre laddat tillfälle. Det var en del grejer jag ville anteckna, men klarade bara inte att resa mig från den knarrande läderfotöljen.

Suck, skickade också in ansökningen för våren. Bara tanken på det gör mig så trött…

20121016-020016.jpg