Brutalism (del 1), eller – kanske borde jag bara ge upp skrivandet: en känsla.

Oppenheimer sa: We knew the world would not be the same. A few people laughed, a few people cried, most people were silent. I remembered the line from the Hindu scripture, the Bhagavad-Gita; Vishnu is trying to persuade the Prince that he should do his duty and, to impress him, takes on his multi-armed form and says, ”Now I am become Death, the destroyer of worlds.” I suppose we all thought that, one way or another.

Repetition

Ritual, utan mening

Sex som ritual

Cirklar

Schrödingers katt

Det skrevs mycket om det när det skedde. Bokstavligen hyllmeter. Det var skrämmande, det var spännande. Känslan av hot. Närmre.

 

Ljudet är rassligt. Det är toner från det förflutna. Det brusar, som om det tar lång tid att komma fram. En kvinnoröst. Hennes blick. Hennes röst – hon har sett för mycket, varit med om för mycket. Hon ångrar. Hon talar som om hon är ödet. Hon är döden, även om hon citerar. Bruset tilltar och döljer rösten. Hon viskar nu, hemligheter. Det vi inte borde få veta.

Oraklet. Det var länge sen nu.

 

Sömn är något ouppnåeligt. Overkligt. Långt borta i horisonten, dit man aldrig når. Vakenhet är ljusfläckarna på baksidan av ögonlocken när man gnuggat dem för hårt. Kanske är det bäst så.

 

Tystnad. Betong och stål. Det finns ingenting som utstrålar värme. Solen tycks stanna vid zenit allt för länge. Det har blivit värre. Människor kan i alla fall anpassa sig, de är som kackerlackor.

Husen har blivit högre. Ytterväggarna tjockare; nya material har skapats till dem. Det står inte treglasfönster längre i bostadsannonserna. Betong håller. Betong är funktionellt.

 

Sämre I

Jag fick knappt någonting gjort idag. Det var absurt och jag skämdes. Det var en så fånig orsak också. Jag gick därifrån och jag skämdes hela vägen hem. Jag måste sova bättre. Kanske borde jag be om en bättre kontorsstol till jobbet? Det kanske skulle hjälpa hur mina axlar värkt de senaste veckorna. Det känns som om en vass sten sitter inklämd i musklerna. Som sprider smärtan upp mot nacken. Det värker och värker.

Jag läste någonstans att stretching skulle vara bra, så jag har testat det. Kanske borde jag skaffa en tennisboll och köra längs ryggen, vem var det som rekommenderade det? Minns inte, men man skulle luta sig mot en vägg och arbeta den mot knutorna. Jag vet inte vad mer jag kan testa.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men det är som om jag aldrig kommer få upp knuten som mina tankar skapat.

 

Sämre II

Jag gick och la mig, när jag vakande kändes det värre. Jag kunde knappt vrida huvudet till höger. Sprang in i P på jobbet, men vi sågs bara jättefort. Men han verkade lite intresserade. Kanske?

 

Hans hud är inte lika mjuk som min, hud mot hud. Skäggstubb, skaver. Gör min hud röd och öm. Mmm, säger han mot min nacke, oartikulerad, men det stör mig knappt. Han trycker sig närmre, allt längre in i mig. Han vill kravla in i mig och tömma mig och fylla mig med sig. Han.

Mmm, säger jag tillbaka. Det finns knappt några ord. Allting gör ont efteråt med det känns bra för det känns. Det är ett minne i huden. Jag mumlade hans namn, jag minns inte vem som sa att man skulle göra det.

Det är svårt att riktigt vakna efter det.

 

Carmen Maria Machado sa: Din mänsklighet är tillbakahållen; din kropp tar straffet; ditt intellekt ifrågasatt – det är en självklarhet. Du existera endast i utkanten, och jag tror många kvinnliga författare känner sig manade att reagera mot det.

 

Status quo I

Det är något bättre. Tennisbollen var kanske ett genidrag. Dagen bara fortsatte och fortsatte. Jag trodde aldrig att klockan skulle slå fem. Ju närmre den kom desto troligare kändes det att siffran bara skulle trilla av väggen. ”Vaddå fem?” ”Vaddå gå hem?” Det var ett töcken idag. Jag pratade knappt med någon under lunchen. Vad skulle jag säga? Har ingenting att säga, att skvallra om. Att ens försöka skulle få mig att skämmas.

P var kanske intresserad att ses igen men jag vet inte om jag är det. Hur ska jag veta det? Har funderat på vad jag kan säga – som skulle kunna få mig att låta som kvinnorna på lunchen. Men också för att slippa deras frågor efter.

Jag har fått en tid. Har jag skrivit det? Minns verkligen inte.

Jag svettades så i natt. Fick knappt någon sömn. Lyckades somna vid 03.30-tiden någon gång, men vaknade en timme senare och lakanen var sjöblöta. Har aldrig varit så glad att jag bor ensam. Det var så varmt. Och det fortsatte hela dagen.

 

Bättre I

Jag sov bättre i natt. P ville prata, men jag sa att jag hade så mycket att få gjort (det stämmer ju visserligen). Han frågade om jag drömde om i lördags och jag svarade att jag skulle gjort det om jag inte hade haft så mycket att göra (men egentligen menade jag ju att det inte var så speciellt och att jag sen dess varit så trött att jag knappt kunnat tänka).

 

Bjälkar skär   Delar upp

Inga svar, bara tystnad. Jag talar inte med dig

Stål som kyla. Glas som kyla

Isbitar från förr

Inget svar

Jag    Ni   Fyrglasfönster

Vila handen mot glaset

Det man inte ser, inte känt, inte känner   det  –

Här inne   Drottning

 

Ljuden har ingenting att fästa i. De kan aldrig stanna, utan vågorna bara studsar vidare. Mellan husen. I gångtunnlarna. I de inglasade verandorna och balkongerna. Ekot bara fortsätter till en viskning. Om du skriker kommer det höras i en evighet, kanske skulle alla höra det.

 

Blås blås blås, säger han. Sand, soda, kalk. Det vet jag. Det säger Nationalencyklopedin, som är kul att säga.

Att se igenom – det är principen. Jag ville inte att blickar skulle gå igenom mig. Isvatten från huvudet ned till tårna, huttrar. Hackar tänder till flagor lossnar. Fina glansiga bitar emalj på golvet. Om inte solen ­–

Klippa av. Blåsa ut, upp. Repetera. Nej, fel ordning! Repetera: alltid rätt ordning. Snälla, säg att jag gör rätt? Jag vill, jag lovar. Jag ska repetera allt du säger. Jag ska – allt du säger. Hur får de ens tag på sanden?

Natriumkarbonat och kalcium i en förening med kiseldioxid och silikater. Mjuka ord, de rullar av tungan när han kysser mig och jag funderar över fördelningen mellan kiseldioxid och silikater. Upprepar orden tyst för mig själv. Hans händer. Tungan lika mjuk som orden.

Kan du? frågan han. Inte här, inte genomskinlig. Nickande, skakande, som marionettdocka. Jag frågar honom. Frågor, handling. Repetera. Svettdroppar. I alla fall, den slutgiltiga bedömningen. Betyg C.

 

Jag brukade aldrig komma ihåg vad jag drömde. Vaknar. Svettas, huttrar. Vad är klockan? Mitt i natten? Alldeles för sen? Vaknar. Laterna magica bakom ögonlocken. Blinkar. Tänder. Blinkar. Ser bilderna. Blinkar. Drar upp lakanet från golvet. Jag försöker sluta skaka.

Jag skäms för någonting jag gjorts som jag inte ens gjort. Det bränner tills varenda cell har förvandlats till aska. Magi!

Alltid i morgon, alltid en ny chans. För fel som inte ens begåtts. Bättre än aska.

 

Vad? Frågar han. Vad menar du? Frågar han sen. Han fortsätter fråga och fråga och fråga och håller aldrig tyst. Vad tänker du? Mumlar lite, ger ett icke svar. Hur menar du? Kysser honom, får tyst på honom. Sen fortsätter vi. Han håller i alla fall tyst då. Inga fler frågor som jag inte kan besvara. Han vägrar gå när vi båda till slut kommit och jag försöker sova men hans hud är så varm, sekunder från att dö av värmeslag. Han går ändå till slut, solen har redan varit uppe i flera timmar.

Solen – upp, ned, upp, ned, upp, fortsättning följer. Ny hud, varm och mjuk. Några timmar tillsammans. Erbjuder honom en dusch innan han går. För att gå honom att gå. Måste upp tidigt – det finns många ursäkter jag kan använda. Kunde inte få tankarna att sluta snurra tills dem tillslut slog knut på sig själva. Kände hans händer men stirrade på taklampan, försökte tänka på linjerna, på hur ljuset föll, var de inte nådde. Jag har så mycket i morgon, i veckan. Den kommer aldrig att ta slut, bara fortsätta in i evigheten. Nya papper att fylla i, nya ordrar. Papper, efter papper, efter papper. Inte hans mjuka händer.

 

Ludwig Wittgenstein observerade att man kan säga ”Han tror det, men det är inte sant” men inte ”Han vet det, men det är inte sant.” Enligt Wittgenstein är det inte olika mentala tillstånd, utan olika sätt att tala om övertygelse: skillnaden ligger i vilken aktivitet de sysslar med. Att veta till exempel att det brinner är inte ett mentalt tillstånd, utan att utföra en särskild aktivitet med tillståndet att det brinner.

 

Jobb I

Håller mig tyst. Glömmer bort vad jag vill säga. Glömmer bort mig. Blir tillsagd på jobbet efter att jag tydligen suttit och klickat med en penna i en kvart. Slängde ifrån mig pennan som om den bränt mig. Rörde den sen inte resten av dagen. Jag fick andra saker gjort istället. Kanske berodde det på att jag var trött.

Kommer alltid hem och är trött. Varenda dag, måndag till lördag. Jag vet att jag inte kan klaga, men. Söndag, alltid: städa, tvätta, laga mat. Jag gillar mitt jobb, jag får saker gjort. Jag är glad att jag har ett jobb.

Jag är alltid så trött på vägen hem. Hinner knappt uppfatta någon. Snubblar över ojämn asfalt. Skrapade upp handflata när några tonåringar skrämde mig när de sprang in i mig, när jag skulle runda hörnet. Jag fick ta emot mig. Jag vet att jag inte kan klaga, men jag kan väl få klaga här. För mig själv, när publiken bara är jag själv?

 

Hon sa mitt namn och jag förstod inte. Han sa mitt namn och jag förstod inte. De rörde min axel. Rösterna gick igenom mig. Ingenting nådde fram. Blicken fäst i dokumentet på bordsskivan. Ilse, Ilse, Ilse. Aldrig mig. Någon annan. Ljudvågorna når aldrig fram.

Näst gång. Plötsligt! Tittar upp, mot dig, du, vars röst färdas mot mig – tycks det, vars mun rör sig i enighet med ljuden. Mot någon annan. Fel ute. Snubblar, orden kränger, ber om ursäkt likt Ave Maria x 100. Han ler, han, kollegan. Ögonen i ett annat universum än mungiporna.

Nästa gång. Penna mot papper; djupt försjunken. Produktivitet, vad är egentligen viktigare? Det vet ju alla. Men lördag – tydligen. Men AW – tydligen. Ska du inte med ut? Frågar de. Kom igen, det är kul, säger de. Det var ju så länge sen du var med, säger de. Högen framför växer i storlek medan pennan pausar och jag lyssnar. Svetten rann längst ryggraden. Utan ursäkter, tillslut.

 

Sömn I

Jag fick sömntabletter utskrivna idag. Får ser om de hjälper. En halv en timme innan sänggående. Om det inte funkar, en halv till. Om det inte funkar skulle jag komma tillbaka. Ej mer en halv + halv. Möjliga biverkningar: trötthet, huvudvärk, muntorrhet, koncentrationssvårigheter, hallucinationer, minnesluckor, nedsatt reaktionsförmåga, rastlöshet i benen, rörelsetröghet, ofrivilliga muskelrörelser, ryckningar i ansiktet, minnesstörningar (inträffar ofta flera timmar efter att du tagit medicinen, för att minska risken måste du se till att få sova ostört i 8 timmar), förvärrad sömnlöshet, mardrömmar,

Bör uppmärksammas – finns risk för toleransutveckling. Finns risk för psykiskt och fysiskt beroende. Finns risk för minnesluckor. Finns risk för sömnambulism och liknande beteenden.

 

Domedagsfröbank översvämmad

Fröbanken på Svalbard som ska kunna stå emot naturens krafter har översvämmats av smältvatten. Banken innehåller fröer från alla värdens hörn och tanken är att den ska kunna överleva naturkatastrofer och kärnvapensprängningar, men vatten från smältande isar har orsakat översvämningen. Det så kallade domedagsvalet är beläget på Svalbard och förvarar över 800 000 växtarter, bland annat blommor, grönsaker och frukter. Efter flera ovanligt varma vintrar har glaciärerna smält på ett oväntat sätt. Forskarna var inte förberedd på att permafrosten i området skulle kunna smälta. Dock har frösamlingarna inte skadats eftersom vattnet inte nått tillräckligt långt in. Fröbankens säkerhet ska nu stärkas ytterligare.

 

Bahktin skrev: Orden i språk tillhör halvt någon annan. Språk är inte ett neutralt medium som fritt rör sig mellan människor, till en annan människas privata egendom av intentioner. Det är befolkat – överbefolkat – med andra människors intentioner.

 

Nyheter I

Nyheterna var märkliga idag. Man skulle kunna tro att någonting som ska vara oförstörbart ska vara oförstörbart, men tydligen inte. Jag vet inte ens om det är oroande. Vet heller inte om den nya medicinen har hjälp än. Tar fortfarande en halv tablett, väntar en natt till eller två innan jag prövar att ta en hel. Det kändes gråare idag.

 

Sömn II

Fortfarande ingen förbättring. Det tog ca 6 h innan jag somnande. Väntar en natt till.

 

Jobb II

Jobbet var som vanligt. Men när jag satt vid datorn och skrev kände jag mig konstig. Jag hade svårt att fokusera och mina fingrar kändes konstiga mot tangentbordet. Jag knöt händer och släppt flera gånger. Men jag kunde se att fingrarna var svullna, och jag fick skynda mig att ta av mig ringarna. Fick panik och försökte andas i fyrkant. Pressade dem mot den iskalla vattenflaskan. Kanske hjälpte det mer än andningen. Det var bättre när det var dags att gå hem. Tror inte någon märkte något. Fick allting gjort.

 

Hon vaknar och går till jobbet. Gör allt som förväntas. Når alla mål som sätts av cheferna. Får en guldstjärna i kanten och kommer hem till sin tysta lägenhet. Hon får en guldstjärna för sitt jobb, men hennes liv utanför är tomt. Det finns människor där, men de lever i utkanten av hennes liv. Att göra allt som förväntas kan ge en viss tillfredsställelse, att ha presterat något som går att mäta, bedöma, att få bekräftelse. Det är enkelt, så länge som hon hela tiden presterar tillräckligt. Effektivitet och prestationer – men hon är inget företag.

 

Hon skulle kunna gå till jobbet med förbundna ögon. Vägen finns inmatat i hennes hjärna, varje steg är bekant. Kanske vore det enklare. De flesta åker i en AC-kyld bil, men hon går. Vägarna är gråa. Husen är gråa. Himlen är bländande. Ändå väljer hon att gå, förr – så länge sen, sa de att frisk luft kunde bygga moral. Nu föredrar de flesta att hålla sig inne. Solen är som en enorm gul skiva på himlen. Den rör sig, sakta.

 

Sömn III

Har prövat en tablett nu flera dagar. Jag vet inte riktigt om det hjälper. Kanske. Jag vet inte längre om jag faktiskt kan avgöra om jag har blivit mer pigg eller inte för jag är så van att låsas.

 

Sämre III

Man kunde nästan se månen i natt, det var så märkligt.

Men det var inte vad jag tänkte skriva om. Känner mig så splittrad. Har svårt att ens hålla fast i en tanke, slits, fram och tillbaka, itu. Det har bara varit så konstigt. Jag jobbar, sen går jag hem. Men när jag kommer hem vet jag inte vad jag ska göra. Sätter mig på sängen och det tar en halvtimme innan jag reser mig. Tankarna rusar, det är så mycket jag borde göra, som jag borde ha gjort. Sen är tiden bara borta.

Jag hör heller aldrig grannarna längre. Det är så tyst, det gör mig döv. Jag har bott ensam så länge, men jag vet faktiskt inte hur människor klarar av det.

Såg också en intressant intervju med en person, det var någon vecka sen. De pratade om ett ämne som jag verkligen är, var, är intresserad av och jag lyssnade intensivt, försökte verkligen ta till mig orden. Och sen plötsligt var programmet slut. I efterhand var jag nästan osäker på om jag ens sett det, men när jag kollade i tablån stod det där. Kanske är det för att jag inte sover tillräckligt.

 

LÄKAREN: Jag kommer att remittera dig att träffa en terapeut, okej.

PATIENTEN: V-Varför då?

LÄKAREN: För att jag känner att vi inte kommer någon vart här. Jag tror att det vore bra för dig att prata med någon.

PATIENTEN: Varför? Jag –

LÄKAREN: Jag rekommenderar S.R. Hon är jättebra, det har jag hört från flera. Jag skickar iväg den idag, så kommer du att få en tid med henne så fort som möjligt. Har du några frågor?

PATIENTEN: Åh. Kan – eller nej. Det var inget. Okej.

 

Läkarbesök I

Jag behöver inte träffa en terapeut, ska det vara så svårt att förstå? Men om läkaren kräver det, ja, vad annat kan jag göra?

 

Hettan kryper ända in i ens själ. Ingen kunde komma undan. Så fort duschvattnet vrids av blir det varmt igen. Man skulle vara försiktig med vattnet – det hade kommit varningar. Inga kalla bad eller långa duschar. Alla försöka att skölja dammet från huset hade stoppats. Hettan och dammat – det var väl allt. Det var så det var. Det var ingenting att ifrågasätta.

 

Det står så mycket

Orden når aldrig fram

Svart på vitt, men aldrig det

Så många dagar, upprepa samma ritual, utan inre mening

De som skriver tror de ens?

Hypnos – en lösning

Minns någon de gamla ljuden?

Betydelsen skavs av, från ett år till nästa

Byter skinn

Vem vet var det startade

 

Sämre IV

När jag tittade på skärmen under för lång tid så förändrades färgen blått till grön, ända tills jag gnuggade ögon eller höll dem slutna tillräckligt länge. Men fick allt gjort som jag skulle. Det var en sådan pinsam sak som hände på vägen hem. Vid kvarteret efter mataffären, precis där husen tar slut, precis vid hörnet – det såg det ut som en fjäder låg på asfalten, den tycktes skifta i färg. Den var kanske fem centimeter. Jag såg den några meter bort, men när jag var nära så var det som om viden fick tag i den och den lyfte och skickades en meter bort. Jag skyndade efter. Meter för meter, men jag kom inte närmre. Helt plötslig stod jag mitt ute i gatan och en bil tutade. Det kändes som när jag vaknar mitt i natten efter en mardröm. Tittade upp och såg chaufförens ansiktsuttryck. Herregud. Jag vågade inte ens titta mig om efter fjädern utan sprang tillbaka så bort jag kunde. Jag var alldeles andfådd, och skyndade två kvarter till, för att sen gömma mig runt hörnet för alla som kunde ha sett var jag gjorde. Herregud. Det kändes så verkligt.

 

PSYKOLOGEN: Du vet att jag har tystnadsplikt. Du kan berätta vad som helst här och det kommer inte komma ut; så länge det du berättar inte handlar om att du vill skada dig själv eller andra.

 

Författaren Maaret Koskinen ser masken och demaskeringen som en av de centrala förbindningspunkterna mellan Ingmar Bergmans arbete inom teatern och filmen.

”Nu ska jag tvätta mig, sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.”

Dessa olika roller, små lögner och hemligheter är den olja som mjuknar upp och underlättar den nära kontakten och samlevnaden de emellan som annars hotar att riva upp djupa sår i deras själar. Detta kontrasteras mot biskop Edvard Vergérus som i sitt sökande efter sanningen lämnats med sin enda mask ”fastbränd i mitt kött”.

 

Sömnen fortsatte hålla sig på avstånd. Den nådde aldrig fram. Aldrig tillräcklig. Hon levde som i ett vakuum, eller trans. Ingenting kändes inte lika verkligt länge. Hon kände sig hemsökt. Fönstren kändes inte lika genomskinliga längre – det var som om hon inte kunde se igenom de längre. På jobbet. Hemma. När hon väl var ute kunde hon inte se in. Allting reflekterades i fönstret – det hon kunde se i glaset var det hon såg i rummet. Skrivborden, stolarna, henne själv, hennes kollegor.

Betongen började krypa in i hennes celler, ända in, så långt de kunde nå. In i hennes blodomlopp, kanske skulle hon själv stelna till slut. Hon skulle aldrig gå sönder då – det finns ingenting mer hållbart än betong.

Några hus mindes hon särskilt. Hon kunde beskriva dem i exakthet. Varje våningsplan i betong. Varje hörn i betong. Varje trappsteg i betong. Det var en hatkärlek. Hon drömde om något annat, men när hon vaknade mindes hon inte vad hon drömt. Etik eller estetik, det var frågan som inte längre ställdes. Men man kunde se ända in. Se hur de fungerade. Ingenting doldes. Människan vänjer sig så lätt. Hon är värre än kackerlackan.

 

Uhhh, stönar. Ah! Fan, jag är nära, säger han. Och sen, tvärvändning, vad fan gör du? Upprörd. Tankarna i vad jag borde ha gjort, vad jag missade, glömde. Vad D kanske, vem vet, om jag har otur, kan säga. ”Hur kunde du glömma?!”: de imaginära orden. Är där under honom igen, plötslig. Åh fan, juste. Åhh, säger jag, älskar när du gör så, låsas jag och hoppas att han bitar samtidigt som jag låter tungan slicka mot hans hals. Och så, är han tillbaka, nära. Känner när han är där. Stönar som om jag också är det. Försöker hålla mig kvar där, under honom, inte tillbaka, inte bland det jag borde.

 

Hon står framför fönstret, ditlockad av barnskratt. Fyra barn spelar fotboll på asfalten framför hyreshuset där hon bor. Ryggsäckar och vattenflaskor får agera målstolpar. Ett av barnen dribblar förbi de andra, får in bollen mellan de tillfälliga stolparna och kan inte låta bli att göra en utdragen målgest.

Asfaltsplanen är inramad av tre bostadshus med gångar ut mot omvärlden. Svart mot grått. På vissa ställen har asfalten fått lagas och tjäran smälter under temperaturen och lämnar efter sig ett svart klet på skorna.

Ett av barnen gråter plötsligt, hon vänder blicken mot dem igen. En av dem har trillat och skrapat upp ett knä. Hennes blick fastnar i blodet. Mamma kommer rusande från en port. Hon vänder bort blicken, har andra saker att göra.

 

PSYKOLOGEN: Men vad kände du då?

PATIENTEN: Jag vet inte.

PSYKOLOGEN: Men om du tänker efter. Hur kändes kroppen? Vart gick dina tankar?

PATIENTEN: Det gick så fort. Jag minns knappt. Det känns så långt borta. Jag minns inte vilka tankar jag hade där och då. Jag minns knappt de från i går.

PSYKOLOGEN: Okej, vi kan återkomma till det lite senare. Har du funderat något kring vad som fick dig att må så, just då?

PATIENTEN: Jag mådde så för att jag mådde så. Allting var som vanligt.

PSYKOLOGEN: Och efter, när det började gå över, vad gjorde du då? Använde du dig av några av strategierna vi pratat om?

PATIENTEN: Nej… Nej, jag- Nej.

PSYKOLOGEN: Okej. Jag tror vi måste vara klara där i dag. Jag vill att du gör läxan till nästa vecka, men också fortsätter fundera över den här händelsen. Du skulle kunna testa att skriva om det. Se om du kan komma ihåg om det var något innan som fick dig att må så, och vart dina tankar gick när du mådde så där.

 

Sämre V

Skattningsskalor, det har varit så väldigt många skattningsskalor. Det började med första besöket, och sen igen var 4:e vecka. För att se förändring, det är tydligen orsaken. Hur kan jag ens besvara vissa av frågorna? Jag förstår de knappt. Hur ska jag kunna veta det här om mig själv? Det är som det är. Men det duger ju knappast som svar. Den enda som är självklar, den enda som jag kunde besvara i sömnen är ”Hur mycket har Du besvärats av muskeltrötthet, stelhet, spänning, ömhet eller smärtor i muskulaturen generellt eller mer lokalt till exempel i nacken de senaste två dagarna?” Jag vill inte tänka på det, för när jag väl börjar finns det inget slut. Tankarna fastnar på spåret som i en bilbana, de kan inte köra av någonstans. Jag vill inte spendera mina kvällar så. Fast –

 

Betonggolv knakar inte på det där charmiga sättet som trä gör när fötterna rör sig över ytan. Det är bara tyst. Ljudet har ingenstans att färdas i det kompakta materialet. Inga knarriga träplankor. Ingen märker när en går in ett rum. Men hon bor själv. Det är ingenting hon tänker på.

 

Hon vaknar, klär på sig, äter frukost och går till jobbet. Vardagen fortsätter. Vardagen slutar aldrig. Solen strålar tycks hetare än vanligt. Men så tycks det varje dag.

 

Hon går förbi spegeln, men hon hinner aldrig se sig själv. Det är som om hennes kropp aldrig syns. Kanske kommer hon någon gång trilla igenom när silvret blir kvicksilver?

 

Hennes kropp skakar när hon ska försöka sova. Den tycks ha glömt hur sömn fungera. Som om instruktionsboken tappats bort för Insomning steg 1. Det rycker i benen. Tankarna kastas runt som stenar i en orkan.

 

Den handlar om kärlek, sa hon och visade mig bokomslaget. Och? Frågade jag. Det är ju allt du läser fortsatte jag. Jag vill hitta den rätta, svarade hon och jag förstod inte besattheten. Jag vill inte vara ensam resten av livet, det måste du väl förstå, sa hon och jag kunde inte förstå. Nickade och svarade, jodå – självklart. Och gick därifrån för att slippa fler frågor. Jag vill inte läsa böcker om kärlek, är det så svårt at förstå? ”Vi tittade in i varandras ögon och helt plötsligt kändes det som om vi äntligen funnit det vi letat efter hela livet.”

 

På en skala från 1 till 100, är du lycklig? Orden fick mig att skynda mot toa när saliven rann till och kräkreflexen plötsligt aktiverades. Att stirra ned i toastolen. Smaken av galla på tungan. Är du lycklig? En förolämpning. Knäna mot det kalla golvet, ömma då det gick för fort. Från 0 till 100 km på tre sekunder. Ett rekord.

”Rekommendation för att undvika illamående eller kräkningar vid upplevt oro eller ångest: Att hålla sig lugn. På så sätt sätter kroppen inte igång stressfunktionerna.”

Andas in och ut. Påminna kroppen att andas. Att andas fyller en viktig funktion. Andas in och ut för fan!

 

En gräns att hålla sig innanför. För att hålla andra ute. Det finns många olika typer av gränser.

En kropp är stor eller liten, kanske mitt emellan. Huden separerar organen från det som inte är du. Luften, och resten av samhället. Det är en gräns. Men ändå inte. När en person kommer för nära, står lutad över en, når de min del av luften trots allt. Det kanske är som när länder sätter sina gränser en bit ut i havet, abstraktare, men ändå mitt. Det är osynliga landgränser, de personliga zonerna. Men system som är osynliga är också osäkra. Människan har inte nått dit ännu, det osynliga är fortfarande inte sebart.

Runtomkring hörs ett elektroniskt surrande. Och –

Ingen hör det som ingen hör. Ser det som inte går att se.

 

 

Annonser

Rasismens överlevare i kör.

Boken Medborgare av Claudia Rankine kan kallas en hybridtext i ordets rätta mening, det är inte bara poesi, utan även essä. Det är inte bara text, den innehåller också fler bilder och konstverk. Men temat är enkelt: rasism. Om rasism någonsin kan anses som enkelt.

Undertiteln är En amerikansk dikt – vilket sätter den i ett sammanhang av den amerikanska dikttradition, bredvid giganter som Robert Frost; utan åtskillnad. Denna svenska översättning kom 2017, men i USA gavs den ut redan 2014. Även om en som läsare hade kunnat tro att den formats av Donald Trumps presidentskap. Rankine påminner läsarna att rasismen inte är någon nytt. Den har funnits där hela tiden, även under Obama. Den sov inte bara för att landet hade en svart president. Och rasismen som tas upp är inte bara den amerikanska, boken refererat till orden som den algeriskfranske fotbollsspelaren Zinedine Zidane fick kastade mot sig, eller när Mark Duggan, en svart man, sköts i Storbritannien. Och våldet mot svarta är något som präglar bokens andra halva. Det är en påminnelse för alla som glömt, för alla som kunnat glömma för att det inte är deras vardag.

Rankine skriver i en av prosadikterna ”Pojkarna kommer alltid vara pojkar som är pojkar som känner sin förmåga svälla till skallande huvuden som sonar deras oförrätter i en försvårande tonårstids grova våld och stormar fram längst vägen för att uppleva positioneringens position som är en position för bara en storts pojkar inse det vet det för den andra pojken för de andra pojkarna nävarna fötterna redan kriminaliserade redan vapen som exploderar i landskapet och sen är rättvisans slag tillbaka i ett liv i fängelse.” Versen i fråga berör sex svarta tonårspojkar som dömdes för misshandeln av en vit klasskamrat, i en skola i amerikanska södern där rasism varit ett problem. Det är bara en sorts pojke som inser vad de inser – att USA:s  juridiska system är präglat av århundraden av rasistisk historia. Det är också en parafras av Gertrude Steins ”En ros är en ros är en ros” som kan läsas som en bekräftelse, det är som det är. De är pojkar, de är män – alltså de är människor, subjekt inte objekt. En annan parallell är till det Thatcher sa om IRA-medlemmarna som satt i de brittiska fängelserna och krävde att behandlas som politiska fångar ”A prisoner is a prisoner is a prisoner.” Kanske existerar denna del som en kontrast till Thatchers avhumaniserande språk.

Men Rankine behandlar även vardagsrasismen – att inte bli sedd, när hennes vita vänner inte säger något när hon får höra en rasistisk kommentar, personer som viskar och hon förstår vad de viskar. Språket växlar mellan essäns enkla tydlighet och de poetiska avsnitten där språket flyter fram över sidan. Utan skiljetecken, under ett helt stycke överväldigas läsaren. I ett av de poetiska avsnitten om en Youtube-video skriver Rankine om ”säljbar vrede” till skillnad mot faktisk vrede, detta går sömnlöst över i ett avsnitt om just faktisk vrede – Serena Williams som blir förbannad efter ett felaktigt domslut, en naturlig reaktion på att bli behandla som en minde värd människa. Bara för att hon är svart, bara för att hon är kvinna. Utan att en märker det går poesin över i den mer sakliga texten som bryter samma komponenter i rasismen Serena Williams upplevt, i vad som kunde vara en akademisk text.

Detta är ett vittnesmål, en påminnelse. Den är vacker, den är brutal, och om du själv inte har upplevt rasism så kommer Medborgare tvinga dig att öppna ögonen.

The future is unwritten. 

Tanken på framtiden har gett mig ångest, i så många år. Från 18 års ålder och frammåt har jag endast planerat 3 – 6 månader frammåt och aldrig mer. Dålig självkänsla och psykisk ohälsa gjorde det omöjligt att se längre fram. 

Men så har saker och ting fungerat, bättre än jag vågat tro. I tre år nu. Men så tycks allt falla ihop likt ett korthus precis vid mållinjen. Hur hanterar man det? Tårar i 120 sekunder och förnekelse i en vecka och det mest oeffektiva skrivandet av en uppsats i världshistorien. 

Ja, lyssnar på Drenge, halvläser böcker och ser en NHL-match här och där. ”Balaclava on my boyfriens head like he said. We gotta get out from the way we were bred.” Rätt musik ger självförtroende och en känsla att det finns andra vägar. Men sen är klockan 02:42 och allting är plötsligt omöjligt. Den där balansen finns aldrig där…

Work is repetition.

Oh Messy Life – Cap’n Jazz

Det är tydligen meningen att jag ska brottas med komplicerade och oformliga teorier i mina uppsatser. Nu – politikens estetik. Som det är nu kan jag inte ens försöka beskriva vad det innebär, men min handledare rekommendera den och sa att om jag använde den så skulle min uppsats handla om någonting som inte skrivits förut. Originalitet – mitt ledord. Det innebär visserligen att alla inte är intresserade av vad jag skriver, men jag hittar i alla fall mitt eget lilla hörn, min nisch. Vad jag än skriver på så är det ändå något jag eftersträvar.

Jag var på biblioteket efter handledningen i fredags och frågade hur man fjärrlånade, hon frågade då om det var till uppsats, och sa att jag istället skulle fylla i formuläret för att de skulle köpa in böckerna. Wow. Vad har de för budget? Imorgon ska jag till KB, fixa lånekort, fjärrlåna böckerna tills skolbibblan har fått in dem och sitta där och försöka komma underfund med min teori. Wikipedias mycket kortfattade beskrivning (och andra artiklar, blogginlägg och Redditsidor) har fått mig intresserad i alla fall:

The aestheticization of politics was an idea first coined by Walter Benjamin as being a key ingredient to Fascist regimes. In this theory, life and the affairs of living are conceived of as innately artistic, and related to as such politically. Politics are in turn viewed as artistic, and structured like an art form which reciprocates the artistic conception of life being seen as art.

För i övrigt så började handledningen på ett mycket underhållande sätt. Det är samma handledare jag hade på b-uppsatsen (jag gillar politisk ideologi och det är hans område), men han är inte den mest varma människan, det är en tydlig uppdelning – student och lärare. Men i alla fall, han frågade direkt ”Vad det du som tog upp Shakespeare i hemtentan?” ”Ja…” ”Bra.” Det är ett högt betyg från honom. Det var talet från Jean-Claude Junker där jag hittade ett ordval som stack ut: ”We must also show solidarity with Africa. Africa is a noble and young continent, the cradle of humanity.” Så jag googlade den, och fann att formuleringen noble and young överensstämde med Shakespeares pjäs Timon av Aten. Temat i pjäsen handlar bland annat om att låna pengar och hur det är något negativt. Och i det stycket pratar Juncker om bistånd till Afrika. Vilket är rätt intressant.

Tills på fredag ska jag sammanfatta mitt PM, för att han ska godkänna min idé. Om det går bra så kan jag berätta vad jag ska skriva om.

Fire is motion
Work is repetition
This is my document
We are all, all we’ve done
Fire is motion
Is motion growth?

Tiden tar slut och stressen växer.

Det är otroligt bisarrt, men jag har inte känt mig särskilt stressad under c-uppsatsskrivandet förrän efter tisdagen då vi hade en miniopponering. Jag började skriva ett inlägg, men lade aldrig ut det.

Onsdag 10 maj

Jag har inte skrivit här på en smärre evighet. C-uppsatsen har ockuperat min hjärna och mitt skrivande. Det är inte särskilt förvånande. Har gjort roliga saker, varit på teater och sånt, men uppsatsen ligger hela tiden i bakhuvudet och maler. Och som sagt, har inte skrivit något annat i princip. Har skrivit dagboksinlägg på datorn ibland, när jag borde skriva på uppsatsen och känner mig frustrerad.

Idag är det två veckor tills den ska vara inne och jag gick nog igenom fem olika känslor under gårdagen – hade en miniopponering med min handledaren och den andra uppsatsen som handledaren har. Kände mig först positiv efteråt, men sen när jag gick igenom dubbel uppsättning kommentarer ömsom hatade jag den ömsom kände att jag aldrig skulle lyckas. Det kändes också frustrerande och lite pinsamt för den versionen jag skickade in var inte den rätta, rubrikerna och rubriksiffrorna var huller om buller och med massor av stavfel. Vad hade gått fel? Jo, jag hade inte beräknat hur långt tid det tar för Word att spara ett dokument på 40 sidor, och stängt ned det innan den var klar. Det är vad jag, med min ADD-hjärna, är rädd för ska hända med min slutversion. Som med b-uppsatsen som fick fel framsida och stavfel på titeln.

Idag

Sedan dess har jag inte fått lika mycket gjort som jag önskat. Som sagt, innan var jag inte särskilt stressad eller orolig, men just nu tycks min hjärna ha glömt bort hur man funkar tidseffektiv. Idag intervjuade jag i alla fall utrikesredaktören på Aftonbladet gällande deras bilaga ”Titta inte bort” som de sålde med sin tidning oktober, för att samla in pengar till UNHCR. Intervjun gick bra, men jag tycket inte att det gick bra. Det är så jag känner mig nu, vad jag än gör så duger jag inte. Så för att motverka det försöker jag fokusera på det positiva – min idé som är originell, hur mycket arbete jag gjort – allrahelst med tanke på att jag skriver själv, att jag har haft disciplin och rutin, fått saker gjorda och inte prokrasinerat (förrän nu). Men jag oroar mig för att inte få ihop uppsatsen och att få kommentaren ”bra idé, men slarvigt/dåligt utförd”.

Nu börjar jag alla fall se fram emot onsdagen 24 maj, efter kl 12.00 då den ska vara inne. Tidigare har jag inte gjort det, för jag har tyckt arbetet varit så kul. Verkligen, jag skämtar inte. Men nu när det är så kort tid kvar, så mycket saker som måste bli gjorda, och stressen ligger på, ser jag fram tills det är över. Tills jag kan ta några dagar ledigt innan jag börjat titta på opponeringen. Puh, det ska bli skönt. Och sen har jag ju en till c-uppsats i höst!

Skrivande: februari v. 1

Det har väl gått lite så och så med skrivplanerna. Jag började ju den 2:a februari och kommer därför köra på till den 1:a mars. Jag har väl också lite blandade åsikter om utmaningen. För det är så fruktansvärt trist och skriva utan någon inspiration där och varje mening är en kamp. När jag inte gillar det jag skrivit efteråt. Men – det är också en motivation att sätta mig ned och skriva, istället för att göra något annat, som att sätta på en serie. Igår skrev jag från kl 23 till 24 och gillade verkligen den slutliga produkten.

2 feb: 5198 tecken

3 feb: 5474

4 feb: 5764

5 feb: 2031

6 feb: 5034

7 feb: –

8 feb: –

9 feb: 6271

De dagar med sträck vad jag bara så trött och hade mycket att göra i skolan. Jag gjorde heller inte min sjukgymnastik för knät. Min hjärna hade bara ingen energi kvar. Men jag är ändå nöjd med vad jag fått ut av de första åtta dagarna. Jag ska lägga ut något av de jag skrivit här också. Så jag kommer fortsätta. Nu går jag visserligen in i hemtenta skrivandet, men jag tror ändå att det kan gå. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv om energin inte finns där och antalet tecken blir för få, eller inga alls.

Och en tanke slog mig när jag duschade igår – det här kanske vore något att testa varannan månad. 5000 per dag, februari, april, juni, augusti, oktober och december. Beroende på hur det går såklart. Men jag tror att det vore en bra idé för textmängden växer ju väldigt fort, vilket är kul!

Bara två dagar kvar.

Har kommit hem från uppspelningen av radioinslagen och är så irriterad. Så fruktansvärt frustrerad. Fick en mejl från den kursansvariga läraren som frågade om jag ville byta till en nystartad grupp som skulle vara liten, toppen tänkte jag, kollade på schemat och såg att allt skulle passa. Uppspelningen var alltså idag och vår livesändning på fredag. Eftersom det i schemat stod att det bara var en liten uppgift man skulle göra efter idag tänkte jag att det skulle gå. Men nope – det var ingen liten uppgift alls. Utan ett helt inslag. Som det inte står om i schemat eller i kursbeskrivningen. Fy fan. Imorgon är även dagen då vi ska få ihop vår tidskrift för tryckning.

Jag är ledsen att jag bara tjatar om radion, men det känns som typ terapi att ha nedräkning tills på fredag. Två dagar kvar. Sändningen borde gå relativt fort, den ska bara vara på 10 minuter. Herregud vad jag längtar tills cirka klockan 15 på fredag. Då borde allt vara över. Kunde inte registrera mig till journalistik c, vilket visade sig beror på bristen på Radio-poängen från a-kursen. Så igår lämnande jag in en ny dispensansökande och fick den godkänd redan idag. Älskar människor som kan arbeta så effektivt. Har också varit duktig och bokad tid med journalistikens studievägledare inför nästa termin och har fått tid på måndag. Ringde dessutom i förrgår för att boka tid med en sjukgymnast och fick en tid imorgon. Det är också snabbt jobbat – tack vare en avbokning. Tror det typ bara terapin att ta tag i nu. Funderar på att kontakta samma företag som jag hade min DBT med förut, fast deras vuxen avdelning. I alla fall kolla om jag kan söka mig dit. De kändes professionella och inte lika mesiga som de terapeuter jag träffat som tillhört landstinget. Jag orkar inte höra en gång till om hur det jag känner är normalt, och det måste vara väldigt jobbigt för mig. Jag vill veta hur det kan bli bättre. En annan dag.