Bara två dagar kvar.

Har kommit hem från uppspelningen av radioinslagen och är så irriterad. Så fruktansvärt frustrerad. Fick en mejl från den kursansvariga läraren som frågade om jag ville byta till en nystartad grupp som skulle vara liten, toppen tänkte jag, kollade på schemat och såg att allt skulle passa. Uppspelningen var alltså idag och vår livesändning på fredag. Eftersom det i schemat stod att det bara var en liten uppgift man skulle göra efter idag tänkte jag att det skulle gå. Men nope – det var ingen liten uppgift alls. Utan ett helt inslag. Som det inte står om i schemat eller i kursbeskrivningen. Fy fan. Imorgon är även dagen då vi ska få ihop vår tidskrift för tryckning.

Jag är ledsen att jag bara tjatar om radion, men det känns som typ terapi att ha nedräkning tills på fredag. Två dagar kvar. Sändningen borde gå relativt fort, den ska bara vara på 10 minuter. Herregud vad jag längtar tills cirka klockan 15 på fredag. Då borde allt vara över. Kunde inte registrera mig till journalistik c, vilket visade sig beror på bristen på Radio-poängen från a-kursen. Så igår lämnande jag in en ny dispensansökande och fick den godkänd redan idag. Älskar människor som kan arbeta så effektivt. Har också varit duktig och bokad tid med journalistikens studievägledare inför nästa termin och har fått tid på måndag. Ringde dessutom i förrgår för att boka tid med en sjukgymnast och fick en tid imorgon. Det är också snabbt jobbat – tack vare en avbokning. Tror det typ bara terapin att ta tag i nu. Funderar på att kontakta samma företag som jag hade min DBT med förut, fast deras vuxen avdelning. I alla fall kolla om jag kan söka mig dit. De kändes professionella och inte lika mesiga som de terapeuter jag träffat som tillhört landstinget. Jag orkar inte höra en gång till om hur det jag känner är normalt, och det måste vara väldigt jobbigt för mig. Jag vill veta hur det kan bli bättre. En annan dag.

Nedräkningen har börjat.

Idag är det måndag och allt känns så kämpigt. Hade skola trots att skolan ändå inte riktigt öppnat. Alla caféerna och lunchställena var stänga, och allt annat hade helgöppet tider. Detta resulterade i en banan till frukost och inget annat. Dagen började klockan 9 med opposition på texterna till vår tidskrift och sen på eftermiddagen var det genomgång inför radion. Två delkursen på en och samma dag. Kände verkligen en klump i magen när jag klev in i klassrummet inför radion och mina händer skakade. Det släppte och jag har nu en inslagsidé. Det är knappast Stora journalist-priset klass på det, men försöka vara snäll mot mig själv. Försöker tänker: det kommer räcka så.

Nu kör vi, nu är det bara 11 dagar innan höstterminen är klar.

Nu kan jag skriva igen.

Ibland är det bra att inte bara acceptera det som händer runtomkring en. Så – jag mejlade läraren om kommentaren på hemtentan och fick idag svar. Och? Han hade gjort fel. Kommentaren om språket gällde inte mig. Det hade blivit en ihop blandning.

Vilket ju lite var min första tanke när jag läste det – för det kändes så fel. Så ibland kan instinkten alltså vara rätt. Jag är inte ens arg på läraren för att han gjorde fel; det är bara så skönt att slippa behöva ifrågasätta mitt egna skrivande.

(Dagens roliga fakta från en föreläsning ledd av Tidningsutgivarna – det är dåligt för mediebranschen om du använder adblockers – de behöver verkligen annonspengarna. Vanligast är det att personer med kreativa yrken använder adblockers.)

Tisdag i väntan.

Jag kan känna mig lite duktig ändå. Har fått tid med en kurator på skolan den 23:e. Det känns bra att få tid så snabbt – också innan skolan drar igång igen. Ugh. Jag kontaktade dem trots allt i fredags och fick en tid måndagen därefter. Om ändå psykiatrin var lika snabbt. Jag kommer inte ens riktigt ihåg när jag träffade min förra psykolog sista gången. Två och ett halvt år sedan? Jag vet inte. Har ingen som helst tidsuppfattning.

Imorgon åker jag till Gotland i alla fall. Alltid något. Ska försöka skriva mer på Ofelia innan dess. Har inte under sommaren kunnat skriva så mycket som jag önskar. Hoppas på en viss spurt innan skolan börjar.

Eftersom vädret låsas som om det är höst gör även jag det, och har på mig en polotröja medan jag skriver detta.

När jag inte ser fram emot skolstart.

Helt plötsligt får jag andan i halsen och mitt hjärta börjar slå så fort. Skolan drar igång den 29 augusti och jag hade av någon outgrundlig anledning fått för mig att det skulle vara den 8:e. Jag förstår verkligen inte. Jag känner mig nu super stressad och vill bara inte att terminen ska komma igen. För slutet på förra blev så jobbigt och allt känns bara mitt fel. Som om jag misslyckats. Tanken på alla delkursen ger mig sån prestationsångest och att veta att jag på det också har den förbaskade radiokursen också…

Sommaren har inte varit den bästa (som vanligt alltså) men jag brukar ju åtminstone alltid se fram emot skolstart. Nu – inte ens det. Så jag har mejlat studenthälsan och hoppas jag kan få prata med en kurator där. Några gånger bara, för att skaka av mig känslan att det bara inte kommer att gå (vilket ju egentligen är en tanken.) Kanske skulle det också hjälpa att börja se om på Gilmore Girls.

USA 2016, där det hade kunnat vara 1800-tal.

Hela dagen hoppades jag att gärningsmannen bakom polisskjutningen i Dallas inte skulle vara svart. Jag hoppades att det bara skulle vara en slump att det skedde nu. Att det bara var en slump att polismännen sköts ned under en demonstation under parollen ”Black lives matter”- efter en vecka då två svarta unga män dödats av polisens våld (som skedde under märkliga (läs troligen rasistiska) omständigheter).

Sen nämndes mannens namn. Även DN skrev ut det. Så jag googlade. Och fick upp flera bilder av Afghanistan-veteranen Micah Johnsons.

Och hans hy är mörk.

Men vad kommer detta att betyda? Jo – att det narrativ som kommer drivas av media, och därmed ge stöd till bland annat polisernas fortsätta arbete och den kommande presidentkampanjen i USA, är att svarta unga män är farliga. Istället för att ge stöd till ”Black lives matter” kommer den försvagas och tystas ned. Det bekräftar att poliserna väl har orsak att skjuta svarta unga män – för de kan ju trots allt ha vapen. De kan ju vara farliga. De kan vara ett hot. När det händer igen att polisen skjuter ned en obeväpnad svart man kommer man ändå kunna säga – men tänk på den svarta mannen som sköt ned poliserna i Dallas, för det är ju faktiskt värre.

Det är inte bara ett steg framåt två steg bakåt, utan det finnas risk att vi går 200 år tillbaka i tiden. Poliserna kommer hyllas som hjältar och de oskylda svarta unga män, som bland skulle ta fram sitt körkort, komma att glömmas bort. Och vad kan händer framåt? De har redan varnat för copy cat händelser. Men är det så konstigt i ett land som USA med för många livsfarliga vapen i omlopp och många förtvivlade och förbannande människor? Det är inte en bra kombination.

Men tänk bara om den kommer behöva kombineras med en Trump som president efter höstens val. För det kan ju faktiskt bli värre. Och det räcker inte att bara be.