Och så vann djävulen.

Jag tror egentligen gott om människan, även när har jag varit väldigt deprimerad. Jag tror att hon i grund är god, kapabel och har möjlighet att vara altruistisk. Jag tror inte att lösningen på utnämnandet av Trump som USA:s nästa president är att klaga på alla som har röstat på honom, eller skatta åt det knäppa USA, att amerikanare är ju så korkade, osv. Det politiska systemet har ju misslyckats om en stor del av befolkningen tror att någon som Trump kan vara lösningen på arbetslöshet och låga löner (eller de skulle väl kanske snarare säga för höga skatter). Jag är själv inget större fan av Hillary Clinton, jag håller med om att det finns flera problem med henne. Sen senaste veckan har jag funderat över om det hade varit möjligt att bara skippa båda två och vaska fram två nya presidentkandidater (med tanke på alla diskussioner om olagliga handlingar som gällt de båda två). Så kanske vi hade stått med någon med traditionell republikan och Bernie. Det hade ju varit bättre.

Det är svårt att förbereda sig på vad som kommer att hända nu. Vad det faktiskt är för politisk han kommer att försöka få igenom. Det känner också så sorgligt eftersom republikanerna vunnit majoritet både i representanthuset och senaten (även om det var väldigt knappt just där), vilket ger en större möjlighet att verkställa hans förslag. Även om det är svårt att se framför sig hur han ska övertala Mexiko att betala för en mur som USA ser sig vinna på. Om man ska försöka se något positivt så borde väl de senaste årens ökande spänningen mellan Ryssland och USA minska, eftersom Trump ju är så förtjust i Putin. Alltid nått?

Annonser

Imorgon bitti kommer domedagen.

Eller det kanske är att överdriva en smula. Men valresultaten borde i alla fall vara klart vid 6 eller 7 tiden imorgon bitti. USA:s nästa president borde vara klar. Om det inte vore för en tidig föreläsning om statskunskap för researchers skulle jag sitta uppe halva natten, med en skål popcorn, och följa SVT:s valvaka.

Jag vet inte om det beror på mörkret och kylan som får det att nästan kännas som en domedag. Innan Brexit-valet i Storbritannien hade jag nog trott att Trump inte skulle kunna vinna. Att vett och sansning ändå vinner när man står där i valbåset. Att rädslan och hatet förlorar fotfästet. Men det har ju som sagt visat sig inte vara sant. Så även om jag inte är amerikan så är jag ändå fruktansvärt nervös (och så fruktansvärt trött på mediernas bevakning av valet).

Som svensk finns det inte mycket man kan göra än att bara hålla tummarna.

Extraval den 22 mars 2015

Jag fick ett sms när jag var ute och handlade mat – ”Nyval!!!” Jag fick stanna upp mitt i brödavdelningen. Hjärtklappning, med iceages On My Fingers album i hörlurarna. Fan… Jag fick tårar i ögonen. För sånt här ska inte hända i Sverige. Vi är inte ett sådant land. Vi är stabila och trygga. Men det är ju inte längre sant, inte när över var 10:e svensk lägger sin röst på ett rasistisk parti. För då är Sverige inte längre samma land. Jag hade tidigare skämtsamt sagt att det vore häftigt att få uppleva ett nyval, men verkligheten känns så mycket mer hemsk. För så mycket pekar ju mot mot ett allt värre valresultat denna gång. SD tros kunna få styra valrörelsen, med sitt invandringshat som huvudfråga. Att Sverige ska ha ett extraval (som är den korrekta termen) om invandringsfrågan. Eller vinner Alliansen denna gång? Kostnaden för en ny valrörelse. Att valdeltagandet sjunker under nyval – trots att egentligen är ännu viktigare att lägga sin röst. Tanken på att folk inte orkar bry sig om att rösta när situationen är så kritisk skrämmer mig. Fy fan. Jag vill inte bo i det här landet längre. Men egentligen handlar det ju mer om att man förlorat sin goda tro.

Rapport spenderade 25 av programmets 30 minuter åt extravalet. Där presenterade de kusliga siffror från en SIFO-undersökning – en tredjedel av de frågade tycker att det var rätt av SD att fälla regerings budget, och hela 39% tycker att de andra riksdagspartierna borde samarbeta med SD i frågor där de har liknande åsikter. För att situationen i Frankrike och Storbritannien ser så lockande ut eller? Obehaget höjdes även av ett inslag om hur andra länder i EU har hanterat situationen med växande högerpopulistiska och rasistiska partiet, där David Cameron kryper upp i UKIPS knä och meddelar att invandrare inte minsann kan förvänta sig att få ta del av landets välfärdssystem och bidrag. Sverige får bara inte gå den framtiden till mötes.

Har skrivit in den 22:a mars i min kalender. Tre dagar efter min födelsedag, men det känns inte som en present.

En SvD ledare om Palestina erkännandet

När det gäller morgontidningar brukar jag läsa SvD och ETC. Att jag älskar SvD kanske är en smula förvånande för vissa, men orsaken är att deras kultursidor slår DN:s kulturdel (även om jag fortfarande stör mig på att SvD gjorde sig av med sin.) Jag läser sällan ledarsidorna dock, för de gör mig bara upprörd och arg. Jag vet vad högerfolk tycker, och hur de motiverar sina ideologier. Hur som helst, idag bläddrade jag lite medan jag försökte koka ett ägg (med betoning på försökte, eftersom jag misslyckades, och det blev för löskokt… ) och såg rubriken Fel att erkänna Palestina nu skriven av Per Gudmundson. Återigen, ja vet vad högerfolk tycker i Israel-Palestina frågan, och att de har kopplingar med relationen med USA, respektive Israel, som premieras, och därför kan man bortse från de inhumana förhållanden som det palestinska folket lever under. Det var inte många ord i den här lilla ledaren, men jag lyckades dock störa mig på så gott som varenda. Det måste vara något typ av rekord. Först var det denna mening ”Det räcker med att titta på Margot Wallströms motiveringar för att inse det. Å ena sidan försöker hon påskina att beslutet är fullt normalt, genom att betona att 134 stater redan erkänner Palestina. Å andra sidan säger hon att Sverige går före. Hur ska hon ha det?” Han gör det irriterande felet att tro att två motstridiga teser inte kan vara sanna samtidigt – vilket ju är en översimplifiering. Ja, 134 stater har redan erkänt, men få västerländska stater (väst Europa, Nordamerika, Oceanien) och det vore ju alltså dessa länder Sverige skulle gå före.

Sen fortsätter han direkt med ”Vi ska vara tacksamma att vi inte ingår i den grupp stater som har erkänt Palestina tidigare. Den består nästan till hälften av medlemsstater i Arabförbundet och Islamiska konferensorganisationen – stater som enbart undantagsvis erkänt staten Israel. Det andra stora blocket utgörs av kommuniststater samt forna kommuniststater.” Låt oss kolla på en karta över vilka länder som erkänt Palestina:

Det måste alltså betyda att denne man tror att hela Sydamerika, Afrika och Asien består 50% av kommunister och 50% proaraber/muslimer. Återigen, översimplifiering för att stärka sin ståndpunkt. Sen har jag också problem med att han även räknar in före detta kommuniststater – att stora delar av Östeuropa har lämnat diktatoriska styrelseskick för demokratiska räcker inte, faktumet att de varit odemokratiska tidigare gör dem till ”ondskefulla stater” vi inte vill förknippas med. Och det är också något jag tycker att han antyder, eller som ofta finns som en undermening när man pratar om diktatoriskt styrda stater – att de är ”ondskefulla.” Faktumet att en mycket liten skara har all makt gör dem onda, och den ”ondskan” gör att alla beslut de tar är påverkade av den ondskan. Ingenting gott kan ske i dessa typer av länder, och även om bra beslut skulle ske, beror det på ondskefulla avsikter, som en dold andemening. Det handlar ju faktiskt inte om ondska, om vi nu ens låsas som att det existerar. Det handlar om människor. Bara människor, men med andra åsikter, värderingar och ideologier. Dessa människor kan göra onda gärningar, det är helt sant, med det gör inte dem onda – som en serietidningsskurk (tänk bara på hur media har beskrivit bin Ladin.)

Gudmundson skriver sedan ”Föreställningen om att Sverige går främst bygger i sin tur på att någon annan följer efter. Mycket lite tyder på det.” Och detta är ju bara förnekelse från hans sida. Det brittiska parlamentet röstade ja (dock ej bindande) för att erkänna Palestina, och en debatt har nu väckts i länder som Frankrike, Spanien och Irland, om de inte också skall göra det. Debatten är igång i Europa, och visst, USA lär ju knappast följa efter någon gång snart, men det är inte poängen. Han fortsätter att poängtera de vidriga gärningar som begåtts i Palestiniernas namn, men man måste kunna se att båda sidorna har begått omänskliga handlingar. Den ena är inte värre än den andra. Att erkänna Palestina är något som görs för folket skull, inte för dem som med våld försöker tvinga fram en tvåstatslösning. Det kommer alltid finnas personer som tror att våld är svaret, som menar att man kan får det man vill via våld. Att i denna situation bara vara passiv är som att vänta ut att två barn ska slåss färdigt själva. Och i den här frågan är betyder det att folket utnyttjas något enormt.

 

Som om alla tabun redan är brutna

På Twitter var det någon som pekade mig i riktningen av en krönika Helsingborgs Dagblad skriven av Nana Håkansson om Sofia Helins (skådespelerskan som är mest känd för att ha spelat Saga i Bron) Sommarprogram från gårdagen (som jag vill påpeka att jag inte hört ännu.) Under Sofias Sommarprogram kom hon ut som lesbisk (grattis!) och berättade om de depression hon genomlevt.

Men till krönikan då, som började såhär: ”Nej. Snälla. Inte nu igen. Jag orkar inte med ytterligare ett sommarprogram där avsändaren kommer ut. Och gör en stor grej av det.” Okej, det där låter ju sådär vardags homofobiskt, ungefär som att det tär på stackars Nanas vardag att personer kommer ut på Sommar. Som om det tär på Nanas tålamod. Hur ska hon orka lyssna på Sommar i framtiden? Sen går Nanna vidare med ”Själv har Sofia Helin lagt hundratusentals kronor på att grotta ner sig i sin ångest och prövat på ett tiotal olika slags terapier. Det är något av ett fritidsintresse.” Så Sofia Helin har testat olika metoder för att bli av med sin ångest och depression, både mediciner och olika sorters terapi. Det har jag också gjort. Ångest och depression är svårt på det sättet, för samma metod funkar inte för alla personer. Det är orsaken till varför det finns så många olika preparat och terapimetoder (visst, en del kanske kan vara kapitalism också). Och ordvalen – ”grotta ned sig i” och ”fritidsintresse” är väldigt dömande mot hur Sofia Helin själv valt att spendera sin tid (för att bli frisk). Men återigen, det är som om de påverkar stackars Nana vad Sofia Helin gör med sin fritid, och faktumet att hon låter sitt Sommarprogram handla om det. Som om Sofia Helin borde frågat Nanna innan hon bestämde vad hon skulle tala om.

Mot slutet skriver hon ”Men hon tänker inte hålla tyst längre, vi måste prata om det! Jag förstår hennes ambitioner, och tanken är god. Det är viktigt att prata om psykiska sjukdomar och många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort. Och jag håller inte med om att depressioner fortfarande är lika tabu som hon vill ha det till. Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.” Och det är mycket som känns märkligt i dessa formuleringar – men vad som är värst, vad som är skadligt är när Nana skriver att prata om depressioner och psykisk ohälsa det redan är ”gjort”. Som om kvoten redan är nått och problemet är löst. Vi har brutit tabut! Hurra! Eller? För senaste gången jag kollade var tabut redan där. När unga tjejer inte vågar berätta att de mår dåligt för sina föräldrar för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, när folk säger att det bara är att ”rycka upp sig”, när folk blir trakasserade och mobbade för att de har en psykiskt sjukdom, när andra säger att psykiska sjukdomar inte är riktiga sjukdomar. När journalister skriver såna här krönikor – då är inte tabuet brutet. Då är tabuet fortfarande väldigt mycket där.

På en punkt kan jag hålla med Nana, det är aldrig bra att romantisera psykiskt sjukdom, för det kan vara farligt. Men det är också en slags försvarsmekanik som gör att det inte känns lika sjuhelvetes svårt att leva med det. Att måla det lite vackrare. Rosaskimrande.  Att romantisera den avgrund man hamnat i är att försöka orka leva med det till en terapimetod och pillerkombination hjälper. För att överleva.

Hela krönikan är skriven i en stil som skriker att Nana vill vara lite cool och sarkastisk, som kan antyda att hon sett och hört allt, och alla alla tabun redan är brutna. Den är nog inte menad av vara särskilt allvarlig, trots att hon tar upp allvarliga ämnen. Som att det nu är okej att skriva att hon är trött på människor som kommer ut, eller att det är tröttsamt när folk talar om deras psykiska sjukdomar – eftersom vi nu lever i en värld när ingen längre blir diskriminerade. Återigen – hurra! Om man nu bortser från att det inte alls stämmer. Om man bortser från att diskriminering på grund att dessa orsaker fortfarande sker varje dag i Sverige. Om man bortser från att sådan diskriminering kan leda till att folk begår självmord. Men det har ingen betydelse, det är viktigare att låta cool och sarkastisk ju.

Ett allt mer brunt EU-parlament (och lite musik)

EU-parlamentet skrämmer mig just nu, fyllt som det är av högerpopulistiska rasister och knäppgökar vars åsikter är baserade på en skev människosyn och märklig fakta. Min senaste upptäckt är det polska Nya högerpartiet, lett av Janusz Korwin-Mikke,  och detta citat  från partiledaren publicerades av SvD:

”Som monarkist stöder jag att alla blir av med sin rätt att rösta. Kungen ska styra med hjälp av Guds nåd.” [Partiledaren] svarar på frågan om det är riktigt att han vill avskaffa kvinnlig rösträtt. Han tillade att kvinnor är mindre intelligenta än män, och att kvinnor vill ha män som är ”längre, starkare och smartare” än de. Janus Korwin-Mikke vill också förvandla EU-kommissionen till en bordell, avskaffa homosexuella partnerskap och aborträtten och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats.

Kan någon förklara hur den katolska tron går ihop med EU-kommissionen som en bordell? Och du tänker då kanske att ett sånt parti inte kan ha fått så många röster – men där har du fel, 7,2% vilket ger dem 4 stolar. Men herregud! Det är högre procent än vad Vänsterpartiet, Centern, Kristdemokraterna och FI fått. Och fyra stolar! Det gör en mörkrädd, för de får verkligen Sverigedemokraterna att verka lika rumsrena som Socialdemokraterna i jämförelse

Ps, har fastnat för två nya punkband/alternativ rock – Fugazi (bandet som bildades efter Minor Threat) och The Replacements, som jag hade fått för mig var ett irländskt soft rock-band (jag vet inte varför min hjärna får för sig sådant.) Så just nu går Waiting Room (samt Straight Edge, det var från Minor Threat som fenomenet utvecklades) och Bastards of the Young på repeat. Minor Threat är överlag lite för hardcore för mig, jag föredrar ”vanlig” punk, medan Fugazi är post-harcore, vilket är mycket bättre. Dessutom är de ett väldigt politiskt band, de har låten Suggestion – om att som kvinna bli sexuellt objektifierad. Vad jag gillar hos The Replacements är Paul Westerbergs röst och texterna om de utsatta och utstötta i samhället.