The future is unwritten. 

Tanken på framtiden har gett mig ångest, i så många år. Från 18 års ålder och frammåt har jag endast planerat 3 – 6 månader frammåt och aldrig mer. Dålig självkänsla och psykisk ohälsa gjorde det omöjligt att se längre fram. 

Men så har saker och ting fungerat, bättre än jag vågat tro. I tre år nu. Men så tycks allt falla ihop likt ett korthus precis vid mållinjen. Hur hanterar man det? Tårar i 120 sekunder och förnekelse i en vecka och det mest oeffektiva skrivandet av en uppsats i världshistorien. 

Ja, lyssnar på Drenge, halvläser böcker och ser en NHL-match här och där. ”Balaclava on my boyfriens head like he said. We gotta get out from the way we were bred.” Rätt musik ger självförtroende och en känsla att det finns andra vägar. Men sen är klockan 02:42 och allting är plötsligt omöjligt. Den där balansen finns aldrig där…

Annonser

The trees are stripped to skin.

Jag väntar. Jag kollar mobilen var femte minut och hatar mig själv för det. Kan inte koncentrera mig på uppsatsen. Kan inte koncentrera mig på någon läsning eller ens tv-serie. Det känns som om tiden rinner ut, som om jag håller på att bli galen.

Ser allting som tecken. En bra nyhet – åh, det kanske kan gå bra ändå. Någonting dåligt – det kommer aldrig att bli som jag vill. Mitt i allt det här såg jag The Centre will not hold (apropå…) på Netflix om Joan Didion. En författare som jag ställt mig lite tveksamt till av inga riktiga skäl. Såg hela i ett svep (ett mirakel) och kände verkligen med henne. När jag sen gick och la mig började jag direkt läsa A year of magical thinking som jag köpt på typ Myrorna eller loppis. Läste halva, sov och kände mig helt förstörd nästa dag. Boken handlar om sorgen och året efter att hennes make John Gregory Dunne (även han författare, och likt henne också journalist) dött. Hon kan inte acceptera det och lever i något slags limbo i tron om att han skulle kunna komma tillbaka till livet, till henne. Så gripande och fruktansvärd. Jag måste läsa ut den någon kväll så jag kan bli av med den, istället för att historien ska hänga över mig. När jag överlevt det kan jag belöna mig själv med att beställa Slouching towards Bethlehem som egentligen är en journalistisk/essäistisk klassiker, men som jag inte läst – om Kalifornien på 70-talet.

Lyssnar på together PANGEA (så bra bandnamn) och Freaky Flowers Corpse och försöker inte fastna vid varenda detalj och varenda ord som jag sa. Försöker.

En ensidig version av social rättvisa. Hans ord.

Jag läste precis en artikel i SvD skriven av en Ivar Arpi – den ligger bakom betalväggen, så jag läste den via skolans Mediearkiv. Jag hade sett rubriken och tänkt, jag måste läsa den: ”Genusvetenskapen tar över svenska universitet.” Ingressen fortsätter: ”Det pågår en tyst revolution på svenska universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering. Det låter inte så farligt. För vem är emot jämställdhet mellan könen? Men jämställdhetsintegrering innefattar mycket mer än så.” Det var en väldigt märklig artikel och hans egen personliga åsikt blöder igenom varenda mening.

Såhär beskriver han intersektionalitet:

Men vad betyder intersektionalitet? Tänk er en pyramid. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella män. De anses ha mest makt och anses därför vara privilegierade. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer.

Det var ju teorin jag använde på min b-uppsats. Jag har inte sett någon använda pyramiden som jämförelse – metaformen som vanligen används finns ju i begreppets titel, intersection – som en plats där flera olika gator möts. De flesta som använder begrepp som intersektionalitet och som är intresserade av olika typer av förtryck är tydliga med att man inte ska jämföra ett förtryck med ett annat, att de inte är jämförbara. Det är istället den sortens tänk de vill komma bort ifrån – att rangordna mänskors värde likt Rasbiologiska institutet. Sen vill de ju också uppmärksamma och få människor att förstå på vilka punkter de är privilegierade. Han verkar helt ha blandat intersektionalitet med något väldigt gammalt tänkt. Det fortsätter…

Såhär karaktäriserade den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt intersektionalitetsideologin när jag intervjuade honom här på ledarsidan för ett år sedan: Det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism.

Denna Jonathan Haidt har skrivit de där berömda böckerna om lycka som sålt så väldigt bra (The happiness hypothesis. Finding modern truth in ancient wisdom), men jag vet inte riktigt varför Arpi intervjuat honom av alla om intersektionalitet. Det är en helt knäpp mening. Det låter som något en anti-SJW person skulle säga i nått kommentarsfält. Dessutom finns det i princip inga bevis att omvänd rasism och liknande existerar.

Efter en snabb googling på Haidts namn och interctionality blir det tydligen varför Arpi valt att referera till honom – Haidts har skrivit en del på Twitter om sitt förakt för itersektionalitet som idé, detta kommer från en boksida han delade en bild på: ”Intersectionality is a neo-marxist doctrine that views racism, sexism, ableism, heterosexism, and all forms of ”oppression” as interconnection…” Det är alltid lika roligt att bli påmind om hur höger SvD ibland är. ”Neo-marxist doctrine”, ha.

På Malmö Högskola beskriver man att andelen kvinnor sjunker ju högre upp i hierarkin man kommer: Sammantaget visar detta på en maktordning mellan kvinnor och män på Malmö högskola utifrån nuvarande situation: mäns överordning och kvinnors underordning. På samma sätt resonerar man om löneskillnader man observerat i sin kartläggning: Kvinnors löneutveckling är således fortfarande på strukturell nivå lönediskriminerade i förhållande till mäns löneutveckling.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar.

De gör vad filosofiprofessor Per Bauhn har kallat det strukturella felslutet, där man går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck, vilket inte alls behöver vara fallet. Det är något man måste bevisa. I återkopplingen från nationella sekretariatet för genusforskning, som tillsänts samtliga lärosäten, blir de och andra som har kartlagt situationen vid det egna lärosätet milt förmanade: Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor.

En mening här sticker ut – den jag kursiverat – ”Det är något man måste bevisa.” Denna Arpi menar alltså att det inte forskats om löneskillnader eller varför män fler får chefspositioner/professorstjänster och inte kvinnor. Seriöst? Om jag hade tid och ork skulle jag gå in på google scholar och säkerligen flera forskningsstudier på detta området.

Att sjuksköterskor ska få in en bit genusvetenskap låter vettigt efter att jag exempelvis läst att män får bättre och snabbare behandling för hjärtattacker när de kommer in på sjukhus än kvinnor. Det samma gäller KTH, där många av yrkena (och därmed studenterna på utbildningarna) har en en väldigt skev könsfördelning.

Jag kan hålla med honom om en sak, att det är märkligt och negativt att det inte skrivits om detta i och med att den implementeras på univestiet och högskolor, det är alltid bra debatter om förändringar som ska ske eller pågår. Och det är ju medias skyldighet att informera när sådana förändringar går igenom, men jag tror inte denna tysthet beror på orsakerna som han själv insinuerar:

Rektorerna vid Sveriges lärosäten hade kunnat gå ut med en gemensam debattartikel och säga att universiteten ska vara oberoende. Forskare vars discipliner ingalunda går hand i hand med genusvetenskapens maktteorier hade kunnat larma om inskränkt tankeutrymme. Om att deras akademiska frihet begränsas av politiska agendor. Ändå är det tyst, med något enstaka undantag. Är det för att alla håller med eller beror det på något annat, som rädsla?

Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet, men låt oss avsluta med hans sista ord: ”Universitetens uppdrag är att söka sanning, inte låta sig göras om till spelpjäser i en ensidig vision om social rättvisa.” En ensidig version om social rättvisa – återigen, det luktar väldigt anti-SJW om det hela. Att försöka motarbeta diskriminera och förtryck som smyger sig in i forskning och utbildning – jag tror det flesta tjejer eller andra typer av minoritetsgrupper har varit med om det. Men att försöka motarbeta detta? Nej, det finns inga belägg för att det funkar. Nej, det är bara en ensidig version av rättvisa.

Om förändringsarbetet.

Hela artikeln, på SvD:

I regleringsbrevet för 2016 gav regeringen samtliga av Sveriges lärosäten i uppgift att ta fram en plan för hur lärosätet avser utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering. Alla myndigheter genomgår sedan tidigare samma process. I båda fallen har det nationella sekretariatet för genusforskning getts i uppgift att leda arbetet. Det har rest runt och hållit föreläsningar och workshops för rektorer, chefer och samordnare. Den 15 maj i år skickade högskolorna och universiteten in sina planer som är starkt präglade av genussekretariatets instruktioner.

Jämställdhetsintegrering handlar inte om att motarbeta diskriminering, slår det nationella sekretariatet för genusforskning fast i sin vägledning av lärosätena. Medan antidiskrimineringsarbetet syftar till att skapa lika villkor i arbetslivet, handlar jämställdhetsintegreringen om att omorganisera befintlig verksamhet och förändra de maktstrukturer som ger diskriminerande effekter. Det handlar till skillnad från vad det låter som inte om att utbilda om jämställdhet mellan könen, utan om att inkorporera genusvetenskapliga maktteorier i alla universitetens arbetsområden. Och genusvetenskap är mindre av en vetenskap och mer av en sorts akademisk feminism, som bara en minoritet av befolkningen skriver under på, och vars vetenskaplighet är rejält omtvistad i forskarvärlden.

Vilka maktstrukturer handlar det då om? När man läser planerna som lärosätena har skrivit får man intrycket av att universiteten präglas av en nästan kompakt misogyni, rasism, funkofobi och heteronormativitet. Så beskriver i alla fall universiteten själva det.

I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

På Uppsala universitet slår man fast att deras målsättning är att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv. Men vad betyder intersektionalitet? Tänk er en pyramid. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella män. De anses ha mest makt och anses därför vara privilegierade. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer. Om det inte är ett medvetet förtryck så är åtminstone normen som skapats kring vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella och män förtryckande. Förtrycket utövas genom diffusa maktstrukturer som genomsyrar allt vi gör och tänker.

Såhär karaktäriserade den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt intersektionalitetsideologin när jag intervjuade honom här på ledarsidan för ett år sedan: Det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

Flera universitet skriver att de ska arbeta med normkritik. Både språk och forskning är främst, enligt dessa teorier, produktion och reproduktion av makt. Och forskningens syfte bör då vara att visa och bryta ned denna makt. Därför anses normkritik så centralt, eftersom normer per definition är maktordningar som förtrycker marginaliserade grupper. Dessa är ju marginaliserade just för att de förpassas till marginalen av normen. Därför är makthierarkin så central i detta tankesätt. Olika maktordningar samverkar för att marginalisera och förtrycka olika individer. Forskningens roll blir då att förstå alla dessa maktordningar och att dekonstruera dem i syfte att bygga en mer rättvis värld fri från förtryckande normer.

På Malmö Högskola beskriver man att andelen kvinnor sjunker ju högre upp i hierarkin man kommer: Sammantaget visar detta på en maktordning mellan kvinnor och män på Malmö högskola utifrån nuvarande situation: mäns överordning och kvinnors underordning. På samma sätt resonerar man om löneskillnader man observerat i sin kartläggning: Kvinnors löneutveckling är således fortfarande på strukturell nivå lönediskriminerade i förhållande till mäns löneutveckling.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar.

De gör vad filosofiprofessor Per Bauhn har kallat det strukturella felslutet, där man går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck, vilket inte alls behöver vara fallet. Det är något man måste bevisa. I återkopplingen från nationella sekretariatet för genusforskning, som tillsänts samtliga lärosäten, blir de och andra som har kartlagt situationen vid det egna lärosätet milt förmanade: Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor.

Det behövs således inga kartläggningar. Sekretariatet vet redan hur samhället ser ut och orsakerna därtill. Detta är inte direkt det förhållningssätt till verkligheten som traditionellt har definierat begreppet vetenskap.

På ett antal lärosäten skriver man i sina planer att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras med samtliga utbildningar. På Malmö högskola innebär det bland annat att tid i utbildningen till specialistsjuksköterska – ett bristyrke – ska avsättas till genusvetenskap. På Karolinska institutet slår de knut på sig själva i försöken att göra genusvetarna på sekretariatet nöjda, utan att samtidigt göra våld på medicinvetenskapen. På samma sida som de slår fast att genusvetenskapliga perspektiv ska integreras i utbildningarna, skriver de att brister i jämställdhets- och likavillkorsperspektiv inom forskarutbildning riskerar att bidra till en forskning som inte tar hänsyn till olikheter i biologi och patologi mellan könen, vilket i sin tur kan påverka utveckling av läkemedel och vård. Därför ska man ta in mer genusmedveten och/eller normkritisk litteratur i utbildningar.

Malmö Högskola ska se över tilldelningen av forskningsmedel så att de inte får ojämställda konsekvenser.

Man ska alltså använda genusvetenskapliga maktteorier där könet bara är en social konstruktion för att undvika att missa biologiska könsskillnader i behandlingen. Det är ingen vild gissning att det kan bli knivigt att kombinera perspektiven.

Malmö Högskola ska se över tilldelningen av forskningsmedel så att de inte får ojämställda konsekvenser. Jämställdheten man talar om här handlar inte om att ge lika villkor. Ingen ojämn fördelning mellan könskategorier kan någonsin accepteras, även om meritlista och prestationer faktiskt skiljer sig åt. Prefekten ska årligen göra genusmedvetna och normkritiska kartläggningar och analyser av hur fördelning av uppdrag, tid och ekonomiska resurser fördelas mellan kvinnor och män. Allt ska jämställdhetsintegreras: Utbildningsplaner, kursplaner, lärandemål, lokala examensmål, kursguide, kurslitteratur, undervisningsformer och utbildningsinformation granskas och revideras utifrån de nationella jämställdhetspolitiska målen.

På Kungliga tekniska högskolan tar man det hela ett steg vidare. Där inrättar man en särskild kontrollinstans som man döpt till Equality office, med minst tre heltidstjänster. Arbetet leds av vicerektor för jämställdhet och värdegrund, Professor Anna Wahl, som får en egen budget. Vad gör ens en rektor för värdegrund? Det för snarare tankarna till något slags teologisk verksamhet än ett universitet. Utöver detta skapar man nya fakultetstjänster inom forskningsområdet genus och organisation.

Generellt för KTH:s plan är att den i väldigt liten utsträckning handlar om jämställdhet och i väldigt hög grad handlar om att sanktionera ett genusvetenskapligt maktperspektiv. Vidare konstaterar man bara att en jämställdhetsanalys handlar om att synliggöra de problem som uppstår som följd av att vi delar in mänskligheten i två kategorier och tillmäter den ena kategorin mer värde än den andra. Slutsatsen är alltså klar innan analysen ens är gjord. Oklart hur ingenjörerna som utbildas gagnas av detta. Någon sådan utvärdering tycks KTH inte ha integrerat.

Diskriminering ska motarbetas på alla områden. Men här handlar det om att helt ideologiska perspektiv, utan vetenskaplig grund, har gjorts till överkyrka för universitet som ska vara fria.

Chalmers tekniska högskola konstaterar följande i sin plan: Det förekommer diskriminering och trakasserier på Chalmers. Härskartekniker används i vissa situationer och miljöer. På Chalmers används könsstereotypa diskurser som reproducerar ojämställdhet. Hur har man kommit fram till dessa, ganska grova, påståenden om sin egen verksamhet, sina anställda och sina studenter? Det framgår inte. (Kanske finns det goda belägg för att konstatera detta om Chalmers, men i så fall borde någon hänvisning till bevisen ha angivits.)

Ibland får man höra att det överdrivs hur långt det statliga jämställdhetsarbetet har gått. Eller att normkritik och intersektionalitet är randfenomen. Så är inte fallet, vilket jämställdhetsintegreringen av alla Sveriges lärosäten visar. Finns det ens belägg för att normkritik och anti-fördomsträning faktiskt förbättrar utbildningar? Den frågan ställs inte av vare sig sekretariatet för genusforskning eller av lärosätena själva. För detta handlar inte om att förbättra utbildningarna. Inte heller om att bedriva bättre forskning. I stället för att handla om jämställdhet har sekretariatet för genusvetenskap tolkat sitt uppdrag mycket bredare. All högskolepersonal måste skolas in i de rätta perspektiven. Inskolningen har dock döpts om till kompetenshöjning. Detta beskrivs inte som ett perspektiv bland andra, utan antingen är man kompetent eller inkompetent. Antingen accepterar man direktiven eller så – ja, vad händer då?

Styrprocesser, budgeter, tilldelning av forskningsmedel, kurslitteratur – alla delar av universitetens verksamhet ska präglas av sekretariatets genusvetenskapliga ideologi. Försvinnande lite har skrivits om detta i tidningarna. När det har nämnts i riksdagen har det endast varit i positiva ordalag av socialdemokrater som gör reklam för sin egen politik.

Jämställdhet är viktigt. Kvinnor och män ska ha samma villkor. Diskriminering ska motarbetas på alla områden. Men här handlar det om att utpräglat ideologiska perspektiv, utan vetenskaplig grund, har gjorts till överkyrka för universitet som ska vara fria. Rektorerna vid Sveriges lärosäten hade kunnat gå ut med en gemensam debattartikel och säga att universiteten ska vara oberoende. Forskare vars discipliner ingalunda går hand i hand med genusvetenskapens maktteorier hade kunnat larma om inskränkt tankeutrymme. Om att deras akademiska frihet begränsas av politiska agendor. Ändå är det tyst, med något enstaka undantag. Är det för att alla håller med eller beror det på något annat, som rädsla?

Universitetens uppdrag är att söka sanning, inte låta sig göras om till spelpjäser i en ensidig vision om social rättvisa.

Work is repetition.

Oh Messy Life – Cap’n Jazz

Det är tydligen meningen att jag ska brottas med komplicerade och oformliga teorier i mina uppsatser. Nu – politikens estetik. Som det är nu kan jag inte ens försöka beskriva vad det innebär, men min handledare rekommendera den och sa att om jag använde den så skulle min uppsats handla om någonting som inte skrivits förut. Originalitet – mitt ledord. Det innebär visserligen att alla inte är intresserade av vad jag skriver, men jag hittar i alla fall mitt eget lilla hörn, min nisch. Vad jag än skriver på så är det ändå något jag eftersträvar.

Jag var på biblioteket efter handledningen i fredags och frågade hur man fjärrlånade, hon frågade då om det var till uppsats, och sa att jag istället skulle fylla i formuläret för att de skulle köpa in böckerna. Wow. Vad har de för budget? Imorgon ska jag till KB, fixa lånekort, fjärrlåna böckerna tills skolbibblan har fått in dem och sitta där och försöka komma underfund med min teori. Wikipedias mycket kortfattade beskrivning (och andra artiklar, blogginlägg och Redditsidor) har fått mig intresserad i alla fall:

The aestheticization of politics was an idea first coined by Walter Benjamin as being a key ingredient to Fascist regimes. In this theory, life and the affairs of living are conceived of as innately artistic, and related to as such politically. Politics are in turn viewed as artistic, and structured like an art form which reciprocates the artistic conception of life being seen as art.

För i övrigt så började handledningen på ett mycket underhållande sätt. Det är samma handledare jag hade på b-uppsatsen (jag gillar politisk ideologi och det är hans område), men han är inte den mest varma människan, det är en tydlig uppdelning – student och lärare. Men i alla fall, han frågade direkt ”Vad det du som tog upp Shakespeare i hemtentan?” ”Ja…” ”Bra.” Det är ett högt betyg från honom. Det var talet från Jean-Claude Junker där jag hittade ett ordval som stack ut: ”We must also show solidarity with Africa. Africa is a noble and young continent, the cradle of humanity.” Så jag googlade den, och fann att formuleringen noble and young överensstämde med Shakespeares pjäs Timon av Aten. Temat i pjäsen handlar bland annat om att låna pengar och hur det är något negativt. Och i det stycket pratar Juncker om bistånd till Afrika. Vilket är rätt intressant.

Tills på fredag ska jag sammanfatta mitt PM, för att han ska godkänna min idé. Om det går bra så kan jag berätta vad jag ska skriva om.

Fire is motion
Work is repetition
This is my document
We are all, all we’ve done
Fire is motion
Is motion growth?

Sheeps are counting me.

I’m so tired – Fugazi

Jag skrev klart hemtentan vid 21-tiden efter att ha suttit nio timmar med den, med pauser bara för mat. Äh, den blev okej. Det är nog mina sämsta svar, men till slut fanns det varken energi eller ord kvar att förbruka, så det får duga. Vilket är något jag inte tänkt tidigare, vilket alltid är något – typiskt bara att denna attityd tycks ha infunnit säg i slutet på ett treårs program.

Men då och då när jag skrev fylldes jag av ett obehag. En känsla som klamrat sig fast efter en typ body horror mardröm jag hade inatt. I min mening är den (body horror genren, men visst mardrömmar också) som värst när den är närmast verkligheten. På min näsa har jag svarta prickar, black spots kallas det tydligen, men jag bryr mig inte om dem. Men i drömmen hade jag något medel på, men det gjorde ingenting. Sen hade jag en skrubb och kunde se större gråa fläckar på både näsområdet och hakan, så jag fortsatte skrubba tills de gråa löstes upp och under vara det som stora kratrar i mitt ansikte, 0,5 cm djupa och breda. Det var som om benen och brosket i mitt ansikte lösts upp. Jag kom ihåg den här drömmen i morse först när jag hade på min ansiktskräm. Men fy fan, känslan från drömmen försvinner inte.

Jag vibrerar av energi som drar mig åt 1000 olika håll.

Jag har aldrig i mitt liv haft så svårt att fokusera på en tenta som ny – det är som om min hjärna skriker ”Jag bryr mig inte ett skit!”

Förutom allting annat så skulle jag väldigt gärna också vilja vara med i någon slags bokklubb. Det kanske vore något att ta tag i efter tisdag.

Praktikansökan och att sälja sig själv som en produkt.

Så fort jag mejlar med någon tidning etc om praktikplats slår mitt hjärta dubbel så snabbt. Jag tvivlar om någon skulle vilja ha mig som praktikant, tänker att de andra som ansöker måste vara bättre – både journalistiskt och gällande själva ansökningsprocessen (att sälja säg själv så att säga).

Men mindre än en vecka in i ansökningsprocessen har jag redan fått en intervju! Utan att ens behöva skicka in artikelprover. Och visst, det är ingen traditionellt nyhetsmedium – men ändå, de skriver nyheter och det skulle ha stark koppling till statsvetenskapen.

Så – heja mig.

Övrigt då – lyssnar på So Tired av Fugazi och skriver hemtenta. Jag har känt mig så omotiverad inför de senaste två hemtentorna, vill bara komma fram till c-uppsatsen. Nu helst. Men nu är det så nära.

Jag känner mig dessutom förbannad på typ majoriteten av alla män. Fy fan.