Dagens ord

Ordet kadaverdisciplin betyder tydligen att lyda någon blint, alltså som en död kropp utan egna tankar, känslor eller egen vilja. Tanken på det är en aning obehaglig.

—–
translantion
i’m sorry, but i’ve NO idea if this word exists in the english language – if anyone knows, please, feel free to fill me in on this area of ignorance.

Annonser

På äventyr bland uppstoppade djur!


Förra lördagen var det dags för äventyr i Göteborgs innerstad. Specifikt på det Naturhistoriska museet vid Linnéplatsen. Och när det gäller museer och dylikt är verkligen Göteborg en perfekt plats om man är ung. Gratis inträde till och med att man fyller 26, och när det väl sker betalar man runt en 50-lapp för ett slags ”årskort” för de stora museerna i stan. Utom för Universeum, de är istället orimligt dyra. Men i museekampen vinner Göteborg lätt över Stockholm.

Tillsammans med två vänner, och före detta lit. vetare så mötts vi där uppe på toppen där museet ligger. Med en vacker utsikt vid Slottsparken. Lite strö tittande i museeshoppen, och sen fika innan för att samla krafterna.

Museet var till största delen indelat i djurarter, och den gamla byggnaden var underbar och charmig, och påminde om mitt universitet i London – med all sin flagnade färg och knarrande golvplankor. Vi gick igenom varenda djurart kändes det som efteråt, det var fåglar – svenska (de fin-fina stararna) och exotiska (präktiga albatrosser och söta pingviner.) Det var reptiler (ormar var ett problem för vissa av oss, men en del hade vackra färger och mönster, och anakondan imponerande med sin storlek.) Sen hamnade vi bland däggdjuren – med de svenska älgarna, brunbjörnarna och bedårande vargungarna. Men också de fint mönstrade zebrorna, skräckinjagande stora girafferna och lite (mycket) sorg för de utrotningshotade tigrarna. Mellan allt detta var det också djurgrupper som andra slags reptiler, blötdjur och insekter. Det var mycket att se, och efter fyra timmar av uppstoppade djur, referenser till all sorts tecknad film samt försök att också lära sig något var vi uttröttade. Så glass som en belöning.

Och, såklart – slutligen – det mest kända från museet, valen. Som var så enorm att den var svår att ta in, att sådana enorma varelser faktiskt simmar runt i våra hav.

Det var en fin dag. Är ett stort fan av museer, och ser också fram emot att besöka Göteborgs Konstmuseet och Röhsska (för mode, design och konstslöjd.)

—–
translation
title: an adventure among taxidermy animals

last saturday i was away with two friend on an adventure on the museum of natural history in gothenburg, placed beautifully on the top of a hill, with the perfect view of the slottskogen and the city.

we saw an unbelievable amount of taxidermy animals, from the smallest insect to the famous, and frighteningly big blue whale. The cute furry ones, while some of us where slightly frightened by the snakes or the spiders. And we cried inside for the future of the soon extinct tigers, and made a lot of references to disney, and other animated films from our youth. It was a good day.

oh – i do love museums!

Funerals are pretty compared to death

Lena Nyman 23 maj 1944 – 4 februari 2011


Olof Palme brevid Lena Nyman på Guldbaggegalan från 1968

Ska nog trösta med med att se Morrhår och ärtor

(Titeln ett cital från Tennessee Williams A Streetcar Named Desire.)

—–
translation
our beloved swedish actress lena nyman has died, sadly she’s been ill for a very long time. In honor of her memory shall i spend the afternoon watching the comedy ”morrhår och ärtor”, in which she play a vital part.

(the title comes from a quote in the play a streetcar named desire.)

Är inte religiös…

…eller ens tror att det finns en mista lilla möjlighet att (en) Gud finns, men har alltid, trots detta, fascinerats av bildspråket i bibeln, råheten i själva berättelserna, och såklar de vackra målningar som bibeln inspirerat…

(i inbördes kronologisk bibelordning…)

Da Vincis Den sista måltiden

Gustave Moreaus Christ in the Garden of Olives (Getsemane?)

William Blakes Albion Before Christ Crucified on the Tree of Knowledge

Rembrandts Christ on the Cross

Goyas Christo Crucificado

Franz von Stucks Golgatha

Gauguins The Yellow Christ

Dalis Painting of the Crucifixion

Serranos Piss Christ

El Grecos Pietà

Erik Slutskys The Slutsky Pietà

Michelangelos Pietà

(Pietà kallas den kristna konst där jungfru Maria håller om och sörjer sin son Jesus döda kropp efter korsfästelsen.)

—–
translation
i haven’t got a religious bone i my body, but is endlessly fascinated by the archaic language used in the bible, the rawness in its stories, and – of course – the beatific images which christianity (as well as other religions and myths) have inspired. So here come a cavalcade of pictures depicting jesus, of artists whom I admire, in chronological biblical order…

(pietà, is the name, in christian art, where the grieving virgin mary cradles and mourns her dead son’s body.)

Fyra citat för dagen om det moderna samhället


”[In America] nothing is real. Everything is tape-recorders and photographers. Reality is America is dead, absolutely finished.” Jean Genet, igen. Källa okänd. ¨

Det värsta med amerikansk TV kan göra är att trivialisera det redan triviala, medan brittisk TV medvetet trivialiserar verkligheten.” JG Ballard, Skändlighetsutställningen (org. Artrocity Exhibition)

”The Gulf war did not take place… The war, along with the fake and presumptive warriors, generals, experts and television presenters we see speculating about it all through the day, watches itself in a mirror: a I pretty enough, am I operational enough, am I spectacular enough, am I sophisticated enough to make an entry on to the historical stageJean Baudrillard, The Gulf War Did Not Take Place

”The student, if he rebels at all, must first rebel against his studies, though the necessity of this initial move is felt less spontaneously by him than by the worker, who intuitively identifies his work with his total condition. At the same time, since the student is a product of modern society just like Godard or Coca-Cola, his extreme alienation can only be fought through the struggle against this whole society.” Guy Debord, Society if the Spectacle

(Debord var den ledande mannen bakom rörelsen Situationisterna, som politiskt kan ses som en modern tappning av marxismen, men med stora kulturella kopplingar – nära sammankopplad med de avant-gardistiska konströrelserna under den tiden, så som Dadaismen och surrealismen. ”Debord argued in 1967 that spectacular features like mass media and advertising have a central role in an advanced capitalist society, which is to show a fake reality in order to mask the real capitalist degradation of human life.” – wikipedia. Rörelsen hade stor betydelse för Majrevolten (studentupproren i Paris ´68), där universitetet Sorbonne var den främsta platsen för protesterna, i och med dess ockupation. Gruppens påverkan idag kan ses hos bland annat Reclaim the Street, och då mer den verksamheten som utövas i Storbritannien, än den svenska.)

—–
translation
title: four quote about our modern society.
a rough translation of quote two would go something like (haven’t got the english version of the book with me): ”the worst thing american television can do is trivialize the already trivial, while british television consciously trivialize reality.”

(guy debord, the man behind quote four, could be called the leader behind the marxist and cultural movement situationist international – a group which had close connections with the avant-garde art scene at its time.
the movement had a big impact on the may ´68 protests. Today we can see the influence from the group in contemporary movements such as reclaim the streets – in the more pure, english version.)

En egenskriven novell: Pojken som ropade vargen


(Titeln länk till Gunter Brus konst.)

Pojken som ropade vargen

Igår mötte jag pojken som ropade vargen. Igen. Det måste varit tre månader sen sist. Det undermedvetna kan verkligen gömma undan saker. Är egentligen osäker på vem av oss som kände sig mest skyldig. Men när egot väl grävt fram det nedarkiverade minnet igen… ja, då är det ingenting man kan göra. Låset på arkivet är brutet. Och naglarna har åter smutsats av jorden.

Pojken som ropade att vargen hade kommit gjorde detta tre gånger – vid de två första kom folket rusande, oroliga. Den tredje trodde de sig ha synat hans bluff. Men denna gång var vargen verkligen framme. Med sina stora öron – redo att höra allt. Med sina stora ögon – redo att se allt. Med sina stora tänder – redo att sluka allt… Vilket han gjorde. Och nu när jag träffade denne pojke igen efter tre månader kom det som en chock för oss båda. Man borde inte ‘behöva vara med om sånt egentligen. Jag gillar förberedelser Av pojkens blick misstänker jag att även han skulle ha uppskattat en förvarning.

Så nu sitter jag här ensam i min lägenhet. Och försöker hämta andan. Och försöker stoppa mitt hjärta från att bulta sig ut ur mitt bröst. Likt vargen då han besökte en annan saga, när han ville sluka de tre små grisarna. Försöker få orkanen av bilder i mitt huvud att gå ned till åtminstone stormstyrka. För det skulle verkligen uppskattas. För det är svårt att fungera såhär. Min händer skakar. Isbitarna för ett oväsen varje gång de krockar i glaset. Jag tänkte att de kunde svalka i denna ökenhetta. Värmen gör det inte lättare. Men inte heller oväsendet. Jag skulle uppskatta lite tystnad. Lite lugn och ro. För just nu skulle jag bara vilja sova ett litet tag. Vila upp mig. Gå till sängs, för att sen vakna upp som en ny människa… Tack. Men djävulen dyker upp hela tiden. Han smyger i skuggorna. Redo att attackera vid första tecken på svaghet. Djävulen? Ursäkta… jag menade vargen. Min hjärna är inte vad den har varit. Vargens attacker spelas upp igen och igen och igen på insidan av mina ögonlock varje gång jag försöker att sluta dem. Blodet stänker. Bildar en Pollack på blekgula sjukhus väggar. De vita huggtänderna som glimmar i ljuset från lysrör och operationslampor. Kvar ligger det stackars rådjurskiden i en hög med en uppsliten hals. Hålet gapar, och skriker smärta i panikslagna rosa och röda och vita nyanser av blod, muskler och ett blottat halsben. Och då kan man inte sova. Inte med allt det där blodet. Så kanske är det närmare till Gunter Bruns än stackars oskyldigt anklagade Pollack. Samma tankar. I samma banor. Tycks inte kunna byta spår och alla varv på denna inferno karusell börjar göra mig yr. Och trots alla dessa varv har jag inte nämnvärt närmat mig en lösning på pojkens och mitt problem. Vilket är den idiotiska vargen. Sisyfos arbete det här. Jag kan ju inte direkt ringa naturvårdsverket.

Den första dagen. Dagen då allting fortfarande var perfekt. Det var då sex veckor tills allting rasade. Jag jobbade som receptionist. I mina ögon var det en viktig position. Jag var en idiot. Jag var också lycklig den dagen. En lycklig idiot. Det var dumt. Naglarna var nymålade och håret nyfärgat. Efter tjugo minuters arbete hade jag hunnit fått en komplimang av en man i 40-års åldern på väg till geriatrikavdelningen. Lunchen fick jag visserligen äta ensam. Det var en bra och positiv första arbetsdag, konstaterade jag väl var hemma.

Jag mötte pojken som ropade vargen, för första gången, under den tredje arbetsdagen. Jag tyckte han var söt. Om än lite barnslig. Han var väldigt omtyckt av alla där… både personal och patienter. Pojken var en sån där som satt på sängkanten och berättade skämtsamma historier för att lätta upp stämningen innan en operation. Kanske lite lat… kunde sticka iväg för en cigarett mitt i ett pass. Självupptagen kanske jag också skulle kunna tillägga? Min första reaktion, vid vårt första möte var irritation. Eftersom han under hela dagen, liksom vid det tillfälle då han gick förbi receptionen och ut på parkeringsplatsen för just en cigarett, iklädd en clown näsa – en sådan där gräslig röd plast boll. Men ja – det var han i ett nötskal. Nötskal? Snarare som om någon kört ned pojken i ett bombsäkert kassaskåp. Inom fem minuter var jag dock klar med min bedömning. Denne pojke var tydligt en fåfäng, uppmärksamhetstörstande narcissist. Och kan inte säga annat än att hans blotta existens störde mig i prick16 dagar. Sen drog hela operationen igång. Eller var det nu var. En masspsykos kanske, där pojken och jag var de enda drabbade. För det är annars min enda vettiga förklaring. Är jag rädd. Väldigt, väldigt rädd.

Jag ligger hopkurad under sängen, huttrande och i tankarna blåslagen. Och utanför min dörr står vargen… Han tänker omöjligen ge upp förrän han har blåst ned min dörr. Precis som när han tidigare slukade de där grisarna hela, men efter att han mötte Rödluvan Men vargen ja… efter tillräckligt med svärande och skrikande mot en rektangulär träskiva, hade någon ringt polisen och vargen återvände tillbaka till den täta skogens mörker. Vilket var tur. Tanken dök upp i mitt huvud, medan jag låg när bland dammråttor och gamla tidningar att jag kunde testa med att ringa pojken. Men den tanken lämnade mig lika fort som den kom på besök. Numret fanns visserligen kvar där i mobilen. Numret som jag aldrig vågat ringa till. Numret som låg arkiverat i kontakter under P.H. Men det fanns alldeles för många frågor om vad som kunde ske, där på andra sidan luren, ifall jag fått för mig att agera efter mina impulser.

Hur blev vi stackars ungdomar vittnen till när skogens vildsintaste rovdjur krävde sitt byte? Vi lekte 14-år och han hade lagt en lapp i mitt skåp. Det hela var så pinsamt översköljt i rosa dimridåer att jag spyr. Och faktiskt fysiskt gjorde detta av nervositet innan vi skulle mötas vid tidpunkten noggrant nedtecknad på pappersbiten. Så på en vecka gick jag från att tycka att pojken var en fånig, uppmärksamhetstörstande idiot till att jag tanklöst skrev hans namn varje gång jag höll en penna i handen. Vi möttes och det var på det hela taget för chic-lit för ord, efter att för första och sista gången slagit följe och gjort en gemensam sak att färdas mot denna rektangulära betonglåda. Naivt och godtroget skojat om löpsedlar som meddelar på dess alltid lika vetenskapliga manér de 10 tecknen på att ens chef är psykopat. Hand i hand gick vi mot vår framtid fast i en mardröm.

För vad var det som hade skett, då när jag båda plötsligt stannade till där på Järntorget? Min första tanke var just att jag tyckte att denne yngling påminde skrämmande mycket om pojken. För – herregud – det kunde ju bara inte vara han. Han kunde ju inte gå omkring som alla vi andra, bland alla oss andra. Det var bara en omöjlighet. Men då jag insåg att jag stirrade, gick det upp för mig att han gjorde desamma. Hans blick innehöll en blandning av havsvattnets alla nyanser, rädsla och växande panik. Undra vad mina förmedlade honom? En, två, tre sekunder där på Järntorget. En onsdag eftermiddag, då det blåste som vanligt och omringade av platsens alla medvetet coola ungdomar, så sågs vi igen. Och ingen av oss hade glömt vargen. Detta rovdjurs gråa päls, blänkande hörntänder och vässade klor var inte bara inmejslat tills domedagen i min näthinna. Problemet av bara… påminnelsen om pojkens blotta existens grävde fram vargen ur de gamla krigsarkiven. Det var inte bara en saga som jag fick höra som barn. De tre små grisarnas tragiska död var inte en ovanligt obehagligt ond bråd död. Och denna gång åt han upp både Rödluvan och mormodern med ett smackande och gnuggade av magen.

För vargen smög längst korridorens oändliga blekt gulmålade väggar. Hukade sig där i skuggornas hörn. Smög efter sitt byte. Make your move, ville jag viska. Få det överstökat. Så att det någon gång kunde vara dags att dra upp persiennen och släppa in det mjuka morgonljuset. Låta mardrömmen vara över. Välj kvällens offer och låt oss andra sen gå hem till makar, barn, föräldrar, syskon och psykologer. Vi kan besöka dagen lamm, sedan. När begravningen är över och vackra blommor är planterade vid stenens fot. Men du var aldrig förhastad. Gjorde inga misstag. Denna gång skulle inte jägaren få peka gevärspipan mot hans tinning och släppa ut den instängda och skrämda stackars mormodern. Han skulle aldrig hinna ikapp dig. Du var noga med att torka bort avtrycken från dina tassar och hade lämnat kiselstenar och brödsmulor hemma. Mormodern fick denna gång ingen chans. Pojken hade tidigare viskat i mitt öra. Och sen kom pöbeln springande, för att sen vända honom ryggen medan jag betrodde orden som rann från hans läppar. Men sen fick jag ju se rovdjuret med egna ögon. De spetsiga öronen. Den stäva grå pälsen. En svanstipp runt ett hörn. Men det var tänderna – dess sylvassa spetsar som höll mig vaken om nätterna. Oroande mig nära vansinne för pojken, för hur vet man att man sett för mycket? Hur är det möjligt att höra varningslamporna om man är iklädda öronproppar?

Men den tredje gången var ju inte pojken ensam. Gömda stod vi i samma skuggor som tidigare varit vargens jaktmarker. Vi såg på i skräck när du slukade henne hel. Blodet fläckade landstingslakanen röda. Du tassade ut ur rummet. Tyst som en mus. Den stackars mormodern låg där, och precis som klichén säger såg hon ut som om hon sov. Och som om hon gick att väcka genom drömprinsens kyss. Men hon sov inte. Och den tömda sprutan föll ut genom fönstret. Detta var den tredje gången. Tredje gången pojken försökte ropa, men folkets förtroende i honom hade nått botten. Och denna gång fick hans helt enkelt gå. Mot arbetsförmedlingen och hitta ett annat sjukhus, jobb, stad – eller så trodde jag. För han var ju kvar. Jag såg honom. Han såg mig och våra blickar frös varandra till is. Ingen av oss hade glömt. Bara gömt undan. Bakom ett rejält hänglås min hjärna, som annars är så fylld av skuggor och dimridåer och spegeleffekter.