Dags för en bokrekommentation: Jeremy Reed & Eli Levén!


Gustave Moreaus målning av Saint Sebastian

Angels, Divas and Blacklisted Heroes av Jeremy Reed, publicerad 1999.

Hitta denna lilla diamant av en bok, då mitt universitet i London (Goldsmiths University – rekommenderar extra varmt till den som vill plugga konst och design) brukade hyra ut en del av (det fantastiska) skolbiblioteket, till en man som sålde böcker Omslaget i en ljust blå-grå nyans, som föreställer en stor bild på en kyrkogårdsliknande staty av en ängel, samt tre mindre av Marc Almond, Scott Walket och Jean Genet. Omslaget och titeln drog sig till mig. Baksidetexten meddelade att det handlade om en litterär hyllning av outsidern, med exempel på personer som redan ovannämda, samt Comte de Lautrémont, Rainer Maria Rilke, Oscar Wilde, Anaïs Nin, Leonard Cohen och Frank Sinatra.

Tog den direkt, innan någon annan hann – och fick betala £3,25. Var mycket nöjd.

Reed har delat in boken i 10 kapitel, ibland fokuserande på ämne, ibland person, och de har vackra titlar som ”Saint Oscar”, ”The Angel in Poetry” och ”Poetry Madness och Masturbation”. Det första kapitlet avhandlar Jean Genets kvicksilverliknande kvalité gällande könsbeskrivningar och könstillhörighet (i romaner som Rosenmiraklet och Tjuven och kärleken, varav den sistnämnda har den vackra franska titeln: Notre-Dame des Fleurs).

I ”The Angel in Poetry” ger han exempel på ängeln betydelse för poesi, både gällande inspiration och som metafor. Hur Rimbaud skriver att ”Now’s the time for ASSASINS” (samt hur Rimbaud försökte göra sig av med sin svarta ängel – älskaren Verlaine), som Reed tolkar att det han menar är att änglar är också terrorister. Och att Rilke skrev i Duino Elegies ”For beauty´s nothing but the beginning of terror, we’re hardly able to bear, and we are fascinated because it serebely disdains to destroy us. Every angel is terrible.”

(Ett utdrag.) Kapitlet ”Saint Oscar inleds på följande vis:

Saint Oscar. I want to reflect on according Wilde the epithet of sainthood, in the same way that Jean-Paul Sarte saw fit to entitle his prodigiously analytic study of Jean Genet Saint Genet, comédien et martyr… It’s easy to see in both men an archetypal affinity with the figure of Saint Sebasian, his agonized body bleeding with arrows, then the analogy is perhaps hade good only by a society seeking, in time, to redress and modify the penal strictures by which it outlaws those who dare to be different.

Och kan inte annat än att undra, gällande det Reed skiver om Wilde, Genet och Saint Sebastian – om inte vår egen svenske debutör, den fantastiske, Eli Levén inte har läst denna bok, innan han själv skrev sin Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. Allra helst vid Levéns egen beskrivning av Gustave Moreaus målning föreställande Saint Sebastian:

Saint Sebastian, du är genomborrad av pilar, fastbunden vid ett stort vackert träd, du är nästan naken och riktar du blick uppåt som om du ber till något ovan dig, som om du håller andan för att invänta att Guds hand ska sänka dig över sig… Sebastian, vad tänker du på? Livet rinner ur dig och alla dina älskares blod är ditt blod… Sebastian, var är du någonstans? Pilarna hugger och borrar sig in i din hud på trädet, du är bakbunden, solen ger dig huvudvärk och får din hud att svida… Du var för skör, du var alldeles för mycket, Sebastian. Du var en blomma, inte en människa.

Hur som helst är Levéns bok en av de allra bästa svenska nya romanerna, i min mening.

Tillbaka till Jeremy Reed. Införskaffade vid en annan torsdag (dessa dagar kom mannen och sålde böckerna) en annan roman av honom, Bitter Blue, Tranquillisers Creativity Breakdown från 1995. Reed har skrivit otroligt mycket mer – inte bara litterära hyllningar, utan även romaner och poesi.

—–
translation
the novel angels, divas, and blacklisted heroes by the author jeremy reed, was a book i found about a year ago, when i was studying english and history, at goldsmiths university in london. At thursdays, sometimes, a man used to occupy a part of the library to sell all kinds of book – really, really cheap. And it was a lot that attracted me to this particular copy, the title, its cover and the writings on the back. It seemed perfect. And it so was.

but in hindsight, after reading eli levéns debut novel, i can’t help but to wonder if he wasn’t, in any way, inspired by reeds collection of heroes and inspiration. Perhaps. Perpehaps he hasn’t even heard of it. But i really do recommend to read them both – beautiful and inspiring, but despite that very different types of literature.

Morbit och vackert och en god nyhet


Francis Bacon: Figure with meat (mer om honom någon annan dag)

Mina tre favorit citar för dagen:

The world was beginning to flower into wounds”, (författaren) JG Ballards, Crash

The reek of human blood smiles out of me”, (postmodernisten/poststrukturalisten) Gilles Deleuze om Francis Bacon (målaren alltså, inte filosofen.)

He was consuming angels”, (författaren, konstnären, filmskaparen – renässansmänniskan) Jean Cocteau om (författaren) Jean Genet

Dessutom – – – The Kills nya album Blood Pressures går nu att förbeställa i vinylformat från deras skivbolag Domino Records.

—–
translation
title: morbid and beautiful and some good news

three slightly morbid quotes for the day, that i’m really fond of, from some of my favorite (all dead) people…

and the good news: that the new kills record, titled blood pressures is available to pre-order at their record company (domino records) website. exited!

En sval fransyska


Catherine Deneuve

Inte bara otroligt vacker, utan också en skådespelerska som tack vare sin talang fått möjligheten att arbeta med de främsta regissörerna under andra halvan av 1900-talet.

Född 1943 i Paris, som dotter till en teaterskådespelande far, fick hon sitt genombrott i musikalen Les parapluies de Cherbourg från ´64. Året efter kom den kontroveriella Repulsion, regisserad av den like kontroversille (men briljante – även om glansen nu fagnat i och med anklagelserna om sexuella överrepp på minderåriga, men det är en annan historia…) Roman Polanski . 1967 kom Luis Buñuels (1900-1983) (som hon även arbetade med i Tristana från ´70) Belle de Jour (Dagsfjärilen), liksom Repulsion behandlade den ett kontroversiellt ämne, som den kristiserade för då den kom upp på bio. En annan mycket minnesvärd film är La Sirène du Mississipi regisserad av François Truffaut (1932-1984), som liksom ovanstående filmer är kontroversiell i sitt ämnesval. I den spelar Deneuve mot ingen mindre än Jean-Paul Belmondo. Hon återvände att att arbeta med Truffaut 1980 i Le Dernier métro.

Det som har ansetts kontroversiellt i de filmer jag nämnt är att de ofta behandlat ämnet sexuallitet, på ett sådant sätt som inte ansågs passande på den tiden. I Repulsion för exempel, spelar hon en flicka som är skör och neurotiskt rädd för män, samt allt som kan kopplas till sex – vilket leder henne ner i en mörk och paranoid, men dock fantastiskt filmad, psykos. I Belle de Jour däremot är rollkaraktären en sexuellt masoschistiskt lagd kvinna, vars fantasier speglar detta – men hon tycks trots detta oförmögen att ha sex med sin man, och tar därför jobb på en bordell. Så, Deneuve är inte bara vacker, begåvad, politiskt angagerad – utan även otroligt modig som vågar ta på sig svåra och vågade filmprojekt.

Deneuve har också använt sitt ”kändisskap” för att kämpa för politiska frågor som bland annat kvinnans rätt till abort i och med Manifesto of the 343, den misogyna behandlingen av den franske president kandidanten Ségolène Royal, samt arbetat med Amnesty International för att olagliggöra dödsstraffet.

Förutom film och politik, har hon tack vare sin skönhet också arbetat som modell, bland annat genom att vara ansiktet utåt för Chanel no. 5. Deneuve var också nära vän och musa för Yves Saint Laurent (1936-2008), vilket ledde till att han för flera av hennes filmer designade kläderna, bland annat Belle de Jour och La Sirène du Mississipi.

Catherine Deneuve är fortfarande aktiv som skådespelerska, och hennes senaste filmprojekt var komedin Potiche från 2010.

(Och en liten överraskning: klicka på titeln!)

Dokumentärt


Vägen till intet (the road to fuck knows where…)

All kärlek till SVT-play. Kollade precis in deras dokumentär: Att marknadsföra massmord, som går igenom nazi-tyskland dokumentation av operation T4, något som, jag var ganska bekant med sedan tidigare, efter studier i modern politisk europeisk historia, men här kom mycket nytt. T4(förkortning av Tiergartenstraße 4) var hur som helst deras ”eutanasi-program” mot de ”mentalt och fysisk svaga”, de som inte kunde föra vidare den ”ariska rasen” och var en börda för nazitysklad regim, helt enkelt de som led av psykiska störningar, fysiska hinder eller ansågs föra med sig det genetiskt. Då vetenskapen inte var på långa vägar så utvecklad som idag, kunde de komma undan med mycket tack vare sina propagandafilmer, varav bitar från flera visades under dokumentärens gång. Alltså,det som stod i fokus här var inte deras brott mot judarna, utan istället de sjuka som mördades på samma sätt, och om jag inte inte minns fel – började tyskarna med experimenten gällande gaskamrarna på de sjuka, för att sedan utnyttja metoden för judarna, de homosexuella, jehovas vittnen dissidenterna och politiska motståndare etc. Siffror pekar att upp emot 200.000 ”sjuka” dog under naziregimen (ibland rena avrättningar, svält eller medveten medicin överdosering)och ännu fler steriliserades för att inte ”föra vidare” sjukdomarna

Vad som fick dokumentären att bli ännu mer påfrestande var att veta att Sverige, som poserande som politiskt neutralt under kriget var först i välden med att öppna ett statligt center för ”rasbiologi” 1922, som för i övrigt bara bytte namn 1958, till Instutionen för medicinsk genetik. Är visserligen medveten om att detta pågick världen över – men i Sverige var tvångssterliliserin av utvecklingsstörda lagligt till mitten av ´70-talet, en lag som infördes under ´20-talet efter en motion till riksdagen som hänvisning till ”de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig.” (http://www.umea.fub.se/kunskapsmappar/mapp3-97/MAPP3972.shtml – läs mer här!)

Hur som helst, kolla in den – ligger upp till den 26:e februari. (Såg precis att det även finns en till dokumentär upplagt i samma ämne – Förintelsens arv.)

Ett tillägg (2/2): Läste en intressant grej som var ny för mig, att det var USA:s president Jimmy Carter (´77-´81) som etablerade benämningen Holocaust, innan dess användes det endast sporadiskt och då i samband med att Israel självständighetförklaring 1948. Istället användes beteckningen förintelsen eller The Shoah (från hebreiskans השואה = HaShoah.)

Hur löser man en brist på Shakespeare i sitt blodomlopp?


Den har äntligen kommit! Höll dessutom nästan på att missa det… Har nog väntat i tre år, men filmen i fråga hade premiär på Venedigs filmfestival under hösten – filmen jag pratar om är Shakespeare´s sista pjäs The Tempest i regi av Jalie Taymor(som regisserat både Frida och ”Beatles filmen” Across the Universe) och med en spektakulär rollista. Prospeso får i denna version gestas av en kvinna, och kvinnan är ingen mindre än Helen Mirren. Miranda spelas av Felicity Jones, (för mig bekant som den yngre systern i filmen En Förlorad värld), anden Ariel av Ben Whishaw (!), den underbare Allan Cumming har en biroll, likaså Russel Brand och Alfred Molina. Från trailern att döma tycks de placera den i en postkolonial tolkning, i och med rollen Caliban. Dock har inte imbd någon information när filmen kommer att ha premiär i Sverige, det kan ta lite tid.

Är väldigt förtjust i denna Shakespeare pjäs… Det hela blir inte sämre av att det även spelades in en lite udda men icke desto mindre helt perfekt version av Derek Jarman – många saker har ändrats i denna tolkning från 1979, men är värd att kolla upp bara för hur de valt att framställa karaktären Ariel, spelad av Karl Johnsson.

Såg dessutom denna pjäs uppförd på Kungliga Dramatiska teatern i Stockholm under julen, det som mest stack ut var att de valt att gestalta Ariel av en kvinna denna gång – med Stina Ekblad. Hon var den, som i mina ögon, gjorde föreställningen, för att inte glömma humorn som Jonas Karlsson gav sin karaktär.

Väntar nu på besked när The Tempest, version 2010 komme att ha premiär i Sverige.

—–
translation
title: how to solve a shakespeare shortage in my blood system?

i’ve been waiting for the new film version of the last shakespeare plays, the tempest, for what seems like ages. But now it has finally been premiered at the venice film festival, last autumn. Exiting director, exiting actors and a favorite shakespeare play of mine. It sorta sound too good to be true, doesn’t it?

i’m also very, very fond of the slightly odder version that was directed by the unbelievably amazing derek jarman, from 1979. A lot of changes was made in the script, and i l-o-v-e the way it depicts the character ariel. Watch it – NOW!

during the christmas break i saw my first theatre production of the play, at the royal dramatic theatre in stockholm – all great actors, some humor, but it just felt like it missed… something.

i’m now anxiously awaiting the swedish premiere date for the new 2010 version of shakespeare´s the tempest.

Vill fara av Elin Ruuth

Stod där på Göteborgs stadsbibliotek med en fin liten roman mellan min fingertoppar, men blev osäker och lade tillbaka den. Men när jag kom tillbaka hem gjorde jag min läxa och läste på – författaren till romanen är debutanten Elin Ruuth (ett mycket vackert namn) bokens tiltel är Fara vill. Dessutom har kritikerna visat sig välvilliga och gett den recentioner innehållande superlativ.

Se själva:
http://www.dn.se/dnbok
http://www.svd.se/kulturnoje

Dagens uppdag: gå tillbaka till biblioteket och få med mig den hem denna gång!

—–
translation
found this book at the public library in gothenburg – seemed interesting and really nice, but put it back onto the shelf. That was a stupid move. Then went back home and did a bit of reading. Then a bit of regretting. The book – ”fara vill” by the swedish debutant elin ruuth really seemed like my kind of a book. And it has gotten some pretty amazing reviews by the swedish press as well. So, i’ll just have to go back, pray that no one else has borrowed it, and bring it home with me this time.