Estetisk rensning

Var inne på litteratur, konst och samtidsdebattidningen 10TALS hemsida, och gjorde en upptäckt – det var tidskriftens förlag (10TALS Bok) som gav ut fackboken Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige skriven av Dan Jönsson. Vilket är en bok jag har velat läsa sen den togs upp på Kulturnyheterna i våras någon gång, i samband med dess utgivning. Det visade sig dock att den skulle bli svår att återfinna då jag missade att skriva ned både dess titel och författarens namn. Och för en sekund, titta på boktiteln. För den är ganska intressant – Estetisk rensning. För jag i alla fall, ser inte ordet estetisk när jag tittat snabbt, det blir ju istället etnisk rensning, eftersom det är ett begrepp som ögonen/hjärnan vant sig vid, och det blir en slags optisk illusion, eller vad det nu kallas. DN skrev följande recension om boken:

2010-05-30, av Martin Aagård

Nej, Dan Jönsson, konst kan aldrig vara journalistik.

I kapitlet om Anna Odell har du fel.

Journalistik är inte att undersöka något eller att berätta en historia. Det som är unikt med journalistiken är att den använder sig av regler som begränsar berättandet: att den citerar människor korrekt, att den låter flera sidor komma till tals. Utan de begränsningarna – ingen journalistik.

Tyvärr saknar man just ett större intresse för journalistikens roll i den lilla skriften ”Estetisk rensning” – där Jönsson i tio essäer granskar det senaste decenniets största konstskandaler i Sverige. För om man verkligen vill begripa deras inneboende logik, bör man inte ta sig en noggrann titt på maskineriet som skapar dem? Kvällstidningarna? Sveriges Radios kulturredaktion? DN:s egen ledarsida?

Det är ju där makten finns att förvandla till och med ett mediokert konstverk till en nationell angelägenhet. Det är där nästa konstgenerations scandal beauties tillverkas och det är de som får politiker och överläkare att rasa över individer som fotograferar tidelag, spelar galna eller ligger med prostituerade.

Men även om medieringen av konstskandalerna inte får någon rättvis genomgång i ”Estetisk rensning” är den en lyxig sammanställning över hur samtidskonsten i princip en gång om året i tio års tid lyckats ockupera offentligheten med debatter om representation, övergrepp, skuld, främlingsfientlighet och yttrandefrihet.

Ja, lyxig. Eftersom en liknande bok verkligen saknats.

Lyxig, eftersom konstskandalerna, hur triviala de än kan framstå i efterhand, i rätta händer kan användas som en sorts titthålskirurgi på den märkliga bildböld som växer i mitten av vår kultur. Och Jönssons anspråkslösa men kunniga essäistik är precis.

Konstnärerna är vid det här laget välbekanta: Bjarne Melgaard, Pål Hollender, Andres Serrano, NUG, Anna Odell, Lars Vilks, Louzla Darabi, Dror och Gunilla Feiler samt mangaöversättaren Simon Lundström.

Jönsson försöker inte bygga några universella teorier kring deras olika kontroverser med offentligheten. Ändå naglar han fast vissa gemensamma drag i den svenska skandalens dramaturgi. Hur många av dessa har inte handlat om att utmåla konstnären som offer?

Är kanske skandalen det enda som kan bryta konstvärldens tvångsmässiga strävan efter konsensus?

Utan att göra stora åthävor är han en förklaring på det senaste decenniets upprepade konstbråk på spåren. Gränsöverskridningarna är kort och gott ett tecken på snävare ramar. Trots att få tagit den aggressiva, nykonservativa kritiken i bland annat Axess på allvar så har den gjort utrymmet trängre. Den värdekonservativa ”kulturkampen” har helt enkelt haft vissa framgångar.

Det bästa kapitlet handlar om hur Louzla Darabis ”Scène d’amour” – en sexmålning med Korancitat – plockades ner från det nyöppnade Världskulturmuseet i Göteborg 2005. Men hennes verk, som ansågs för känsligt för svenska muslimer, hade redan visats i Algeriet utan några kontroverser. Idén om en ”kulturkonflikt” är ofta något att gömma fördomar bakom, ett sätt att maskera verkliga sociala och politiska motsättningar.

Avslutningsvis ställer Jönsson frågan om det finns en framtid för den ”postautonoma” konsten. En konst som underordnar sig demokratin och kollektivet och som inte vill, eller ens kan, skapa skandaler.

Hur mycket man som kultur­journalist än uppskattar när samtidskonsten hamnar på löpsedlarna låter det bedårande med en konst som inte längre vill utmana sin omgivning, utan snarare vill leva mitt i den.

Dan Jönsson är medarbetare på DN, därför recenseras hans bok av Martin Aagård, kritiker på Aftonbladet.

Och så noterar vi den allra sista meningen… Jag blev fånigt glad när jag såg den – de har försökt vara opartiska!! Tidningen förtjänar en applåd, för jag har då inget minne av att ha läst en sådan förklaring tidigare, eller varigt med/medveten om att de letat redan på en journalist från en annan tidning för att inte riskera jäv.