När min ADD lyser igenom.

Ibland blir saker som antagligen är lätta för andra, så väldigt komplicerade. Jag behövde ansöka om en ny id handling och bokade därmed tid hos polisen, och fick en tid som jag sedan avbokade eftersom jag var sjuk. Så jag bokade om den. Åkte dit när det var dags, och fick veta att jag var där en dag för tidigt. Åkte därmed dit dagen efter – men kunde inte göra det då heller för jag hade inte passet med mig, och mitt leg hade gått ut dagen innan (trodde det var dagen efter – kopplat till att jag trodde att maj bara hade 30 dagar). Var där tidigt och försökte avboka tiden så jag kunde boka en ny. Igen. Med det gick inte. När tiden hade gått försökte jag boka en ny tid. Men det gick inte heller. Så jag ringde och fick sitta i telefonkö i en kvart. Kvinnan jag fick prata med var jätte trevlig, men även hon hade problem att boka en ny tid – men efter lite trixande var det gjort.  Fick alltså till slut en tid bokad – men på fel telefonnummer. Men en tid i alla fall. Hade skrivit ned tiden hon sade på en post-it lapp och skrivit ned det i mobilen. Sitter nu här igen och har får veta att jag skrivit ned tiden fel, 14.40, inte 14.20 och får därmed sitta vid polisen och vänta i 50 min (eftersom jag dessutom alltid är så jäkla tidig). Hur kan så många olika saker bli fel?

Annonser

Tentastress i förväg

Inlägget som filmerna jag sett mellan december och februari är på väg, jag lovar.

Igår anmälde jag mig till salstentan vi har i delkursen Politiska system. Har haft en del ångest sen jag fick reda på att det skulle vara examinationen, eftersom blotta tanken på salstentor ger mig ångest. Mitt minne är så fruktansvärt dåligt att jag undrat en del del över hur jag ska lyckas memorera olika typer av konstitutioner, valsystem, partisystem, styrelseskick och statsformer, alla olika begrepp, samt för och nackdelar med de olika alternativen. Jag oroar mig mindre för det nu när jag börjar komma in i kursen, och jag lär mig och förstår mer. Men ändå. Jag har också köpt såna här skrivkort, som var hur lätta som helst att hitta i London, fanns till och med i matvaruaffärerna, men har varit märkligt svåra att hitta i Sverige. Kollat Akademibokhandlar, och liknande ställen, men hittade dem tillslut på Svanströms – men för 100:-. Knappast. Insåg då att Harrys bokhandel vid skolan borde ha dem, eftersom de ju är perfekta att plugga med. Hittade de där, men för 4o kronor, ha. Tyvärr bara vita, i England fanns de i olika färger, vilket gör studerandet mycket roligare.

Till tentan kryssade jag i alla fall i att jag vill få sitta i ett rum med högt 6 personer, samt ha rätt till 15 minuter extra för varje timme. Vi har tenta mellan 10-14, så jag kommer alltså kunna sitta till 15. Jippi. Hur ska jag kunna lyckas hålla uppe mina energi och koncentration i fem hela timmar? Det är vad jag oroar mig för nu. Min energi brukar börja dö efter ca tre timmar, då jag behöver en längre paus. De skulle de kunna inkludera som stöd – rätt att kunna gå ut ur rummet i 20 minuter, utan mobiltelefoner såklart, observerade, och ha möjlighet att sträcka på sig, och kanske äta en macka.

I alla fall, jag fick veta här om dagen att jag fick en plats på stresshanteringskursen, och den börjar på onsdag, vilket känns perfekt. Det är fyra tillfällen, men jag kan bara gå på tre eftersom en är kvällen innan tentan (perfekt…) Det räknas som acceptance and commitment therapy, vilket är intressant eftersom de är en av terapimetoderna som rekommenderas för emotionell instabil personlighetsstörning. Känns som att jag verkligen komma kunna ha nytta av det, och det ska bli intressant och se om jag känner igen något från DBT:n.

Nu måste jag sluta, jag borde egentligen läsa på om konstitutioner eftersom vi har ett grupparbete till seminariet på tisdag. Vi är sex personer i varje grupp, och vi blev tilldelade ett land (Frankrike, USA, Australien eller Japan) – min grupp fick Japan, och vi ska presentera deras statsskick, konstitution och de demokratiska problemen som finns kopplade till just deras konstitution. Det är irriterande för Japan är så mycket svårare än de andra – de andra länderna kan man ju redan ganska mycket om. De borde valt fyra länder som alla är lika välkända, typ Storbritannien istället för Japan. Hur som helst, nu måste jag plugga.

Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

Bokstavsbarnen

Gårdagen blev märklig. Sov dåligt under natten, och lyssnade på min träningsspellista på vägen ut till Danderyd (det är mest punk, så den verkar karaktärsstärkande.) Och vad pratade vi om i gruppen? … hm… nope, inget minne av det alls. Minns dock att det var en irriterande skolklass utanför fönstret. Timmen av nervositet mellan mötena spenderades vid akvariet vid ingången till sjukhuset. Åt en macka med pumpakärnor i och försökte stärka mig med mer punk, och fundera ut varenda version av vad som kunde hända. Så var det dags – Blitzkreig Bop och Chinese Rocks. Fick stanna kvar i nervositetslimbot ett tag till, för enda halvan av psykologidubbelakten var försenad. Men när det väl var dags fick jag svaren snabbt och jag är nu stolt ägare av några nya fina bokstavskombinationer. Typ. Och massor av information som måste plöjas. Min taktik är att först säga ja till all hjälp som erbjuds, för att sen se vad som verkar mest hjälpsamt. Men det är märkligt med neuropsykiatriska diagnoser – för vanligtvis med psykiatriska diagnoser har jag kunna vända mig till olika kulturutövare som förebilder, men här är det kanske tomt. Har det med att göra dessa typer av diagnosers alltid ifrågasätts så fort en debatt drar igång? Åh, ska man verkligen ge amfetamin som medicin? (det är inte amfetamin.) Åh, är det verkligen nödvändigt att ha en diagnos om man bara har svårt att koncentrera sig? (tro mig, det påverkar varenda millimeter av ens liv.) Åh, bara för att man är blyg ska man väl ändå inte behöva stigmatiseras med en diagnos (återigen, Aspergers syndrom det handlar om bra mycket mer än bara blyghet och de sociala problemen handlar om svårigheter att läsa av och förstå andra människor, och som kan leva till blyghet, men behöver inte alls betyda det.) Det finns så många av dessa myter och alla försvårar det hela ännu mer. När det gäller Aspergers syndrom kan jag komma på två personer – Gary Newman (Are Friends Electric?) och sångaren Craig Nicholls från garagerockbandet The Vines (Get Free). Jo, även artisten Ladyhawk (som hade hitten Paris is Burning. )Till och med min (annars) stora idol Stephen Fry ifrågasatte ADHD/ADD-diagnosernas nödvändighet, i samma mening som han menade att han skulle fått en ADHD-diagnos som ung på grund av sin stökighet. Men återigen, för att få den här typen av diagnos krävs det att man uppfyller en rad olika symtom, inte bara att man har svårt att koncentrera sig i skolan eller är den stökiga killen i klassen. Men den värsta och allra mest farliga av dessa myter är den som växte fram om Breijvik-rättegången, nämligen att alla personer med Aspergers syndrom kan bli seriemördare. Jag tänker inte kommentera det, utan vill bara ifrågasätta hur trovärdiga blir påståenden när ord som alltid och alla finns med?

Jag har mycket mer att säga kring det här ämnet, och jag återkommer när jag lyckats samla tankarna lite mer. Men min omedelbara reaktion var lättnad, och jag satt mig sedan utanför byggnaden, fnissade och försökte sluta skaka. Försökte samla mig. Och sedan har alltid varit som vanligt. Bakade en plåt maränger, kollade på den nya TV4:a deckaren Broadchurch, mest på grund av David Tennant, (lustigt nog hittade jag två andra Dr Who-skådisar i serien, liksom Lol från This is England) medan jag åt popcorn. Det var min fredag.