The Normal Heart

Är jag den enda som förföljts av HBO reklam på Youtube? 9 av 10 gånger gäller det Games of Thrones. Oftast bryr jag mig inte, och passar (som vid vanlig tv-reklam) på att göra något annat just då – lägga mobilen på laddning, hämta en penna eller ett glas vatten. Men så såg jag Mark Ruffalos ansikte flyga förbi min datorskärm, och jag lät denna reklamfilmen spelas upp, istället för bara de första fem sekundrarna. Trailern var för en tv-film producerad av HBO med titeln The Normal Heart och i trailern dyker personer upp så som Julia Robert, Alfred Molina och Big Bang Theorys Jim Parsons, mer flera.

Via HBO Nordic kanalen passade jag under gårdagen på att se denna film. Jag visste att den utspelade sig i USA under 80-talets HIV-epidemi, likt en amerikansk version av Torka aldrig tårar.

(Läs, men möjlig risk för spoilers.) Mark Ruffalo spelar huvudpersonen Ned Weeks, som är öppet gay och jobbar som författare, men som i sitt privatliv är ganska ensam. Säkert två minuter in påminns vi om att filmen ska centreras kring ämnet sjukdom, när han besöker en dekadent strandfest, där en vän faller ihop på stranden. Ned läser i tidningen om ”the cancer for male homosexuals” i tidningen (Karposis sarkom) och bestämmer sig för att kolla upp vad som pågår, och möter den enda läkaren som arbetar med dessa patienter, Dr Emma Brookner som spelas av Julia Roberts, var karaktär sitter i rullstol efter att som barn smittats med polio. Ned börjar kämpa för att dessa patienter ska tas på allvar, och bildar med vänner och bekanta organisationen Gay Men’s Health Crisis där de insjuknande kan få terapistöd, medicinska rekommendationer och hjälp att skriva testamente. Men det är en Sisyfos process. Ett steg fram åt, tre steg bakåt. Borgmästaren vill inte träffa dem, tidningar skriver inte om vad som pågår, de får inget ekonomiskt  stöd och de forskas inte på sjukdomen. Mitt i detta träffar Ned journalisten Felix Turner och vi får följa deras kärleksrelation under vad som jämför med böldpesten. Men även hans kyliga relation med brodern, spelad av Alfred Molina, som fortfarande tror att homosexualitet är en sjukdom som beror på deras dåliga barndom, och Ned kontrar då med att de båda skulle väl ändå vara ”sjuka” då? Men det är en tid då ingen svarar på logiska resonemang. Alla vill hålla sig undan. Ingen vill få deras sexuella frihet fråntagen. Medan Ned kämpar för att få sjukdomen bli tagen på allvar, anklagas han för att bete sig som en skitstövel.

Det är en film som undersöker fördomar, vare sig det är homosexualitet, judendom eller att behöva rullstol. Om de lesbiskas förutfattade meningar om bögarna, för de vill inte lägga sig i. Alla tillhör någon minoritet, som majoritet har förutfattade meningar om. Roberts karaktär låtsas vara jude, för då tas man på större allvar om man är läkare. Och när eftertexten rullar slås man av hur fruktansvärt, brutalt orättvist allt detta är. Filmen handlar om hur det är att vara människa, när de runtomkring en tycks glömma bort att man är det.

Känslan när filmen var slut låg någonstans mellan förstörd och arg. För det är inte rättvist. Vad som gör det hela värre är att filmens manus är skrivet av en man som heter Larry Kramer, och är baserat på hans pjäs vid samma namn, som hade premiär  Off-Broadway 1985, och är övergivande självbiografisk, när Ned i princip är Larry Kramer själv.

Annonser

Idag 2012

Jag kan ju omöjligen veta vad som var Jonas Gardells motiv. Men jag tvivlar på att det handlar om rödsvulla ansikten, dränkta i salta tårar. För tillslut orkar man bara inte gråta längre. Min gräns presenterade sig någonstans 13 minuter in i avsnitt tre av Torka aldrig tårar utan handskar. För saken är denna, jag hade planerar i förväg, och var väl medveten om hur jag brukade reagera. Så liggandes i sängen under täcket, med laptopen visandes avsnitt tre gav jag upp. Mitt hjärta, min hjärna, mina lungor hade fått nog. Jag orkade bara inte genomleva fler tårar. För jag kan gissa hur det hela slutar. Jag kan se hur sjukdomen bryter ner dem alla. Min fantasi är tillräcklig. Och det räcker för mitt stackars hjärta. Jag tror inte mina tårar räcker till för att se klart alla tre avsnitt.

Men jag ska köpa bok nummer 1 av herr Gardell, när jag får pengar. Och om jag känner mig själv, kommer jag även köpa serien när den släpps på DVD. För den är både vacker och viktig, och det är precis vad mitt hjärta och min hjärna kräver.

Och mellan neurologer och psykologer, så försöker jag faktiskt ta hand om dem båda. Med tabletter och samtal och annat jobbigt.

Annars vill jag mest rekommendera, på ett väldigt psykradikalt sätt, rekommendera organisationen SHEDO.

Kärleken, Sjukdomen, Döden

Talesättet är väl: tänkt efter före… Eller ännu hellre, dumhet är att göra om samman sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat.

För egentligen: it does what it says on the box, vilket här egentligen bara är the high way mot psykisk smärta. För redan fem minuter in i Torka aldrig tårar utan handskar (miniserien alltså, inte boken) meddelades vi tv-tittaren om hur det hela skulle sluta; den mest smärtsamma död möjlig och satta i en slags karantän från resten av samhället. ”De förtjänade ju det”.

Och de fem sista minuterna från dagens avsnitt, nummer två, var nästan för brutalt, och jag tänker inte förstöra för er som ännu inte hunnit sett det. Men det som var mest hjärtskärande var det att jag förstod – jag har själv funderat mycket över det – hur jag skulle reagera i en situation där jag drabbats och informerats av/om en medicinsk dödsdom. Och den enda fortsättning som jag kan anse logisk i mitt störda huvud spelades upp på tv-skärmen, medan jag spände käken, försökte kontrollera min andning (in… och ut… lugnt och sakta) och inte titta på min tv-kamrat för dagen. Behövde bara torka bort en tår (och jag är lyckligt lottad, för inga handskar behövs här – och jag är inte ens medicinskt döende.)

Tror jag ska se om den vid ett bättre och mindre laddat tillfälle. Det var en del grejer jag ville anteckna, men klarade bara inte att resa mig från den knarrande läderfotöljen.

Suck, skickade också in ansökningen för våren. Bara tanken på det gör mig så trött…

20121016-020016.jpg

PS

(Appropå) punkt 7. När Kulturnyheterna förra veckan talade om herr Gardells bok kom de in på 80-talets zeitgeist, och med det 80-talets sjukdomar, som de sade var HIV och anorexia nervosa, som till skillnad från HIV inte är dödlig. Jag hajade till framför TV-skärmen. Tittade på min mor och tv-kamrat med uppspärrade ögon, en smärre chock. Hon förstod lika lite som jag. Anorexia är inte en dödlig sjukdom? Anorexia är inte en dödlig sjukdom? Vaddå? Har SVT:s nyhetsreportrar levt under en sten?!
Det var dock en lättnad när de på Kulturnyheterna följande dag gjorde en rättelse och meddelade till Sveriges befolkning att anorexi visst är en dödlig sjukdom. Alltid nått.

1 till 9, en tisdag

1. Skrev ett inlägg som jag tyckte var fint och som jag var nöjd med. Tyckte på ”publicera” och wordpress meddelar mig om ett problem och vipps så är inlägget försvunnet. Hatar att behöva skriva om något man är nöjd med. Förstår inte hur Genet klarade att skriva om hela Our Lady of the Flowers. Antar väl att det inte finns så mycket att göra i fängelse.

2. Ser en ung man på tunnelbanan. Med sig har han ett gitarrfodral. På det bruna lädret står det skrivet: this machine kills fascists. Så fint. Och kan nu inte låta bli att vilja se om I’m Not There. Men tyvärr försvann ju den skivan någonstans mellan Stockholm och Göteborg.

3. En ensam man stod och sålde tidningar. Kunde inte låta att köpa ett nummer av Prolitären av honom. Kände mig lite vänsterradikal.

4. Ikväll börjar sista säsongen av House. Fånigt sorgligt. Men har ju följt den ända sedan första avsnittet visades i Sverige.

5. Gör ett halsband av alfabetspärlor i olika färger. Dagisfint.

6. Målar en del av en vägg i svart griffeltavelfärg. Kanske kan man hitta billigaste kritor i leksaksaffär? Målar också en dörrkarm i blått, mest för att det var så kul att måla.

7. Vill så läsa Jonas Gardells nya bok, Torka aldrig tårar utan handlar. Blir galet frustrerad när de beskriver hur homosexuella män behandlades under 80-talet. Det känns helt bissart. Tatureringar i armhålan? Isolera dem i egna byar? Och det kallade de modern vård. Mer åt Nazityskland och 1500-talets pestkolonier… Det kan inte vara ett modern Sverige!

8. Debatten om nolltoleransen i Stockholm mot grafitti. Uppskattar debatten, det gör jag. Men kan inte förstå varför ingen tar upp faktumet att just nolltoleransen innebär en lagstiftning i mot konstutövning, återigen – är det ett modernt Sverige? Hoppas att förslaget om laglig grafittivägg utmed Zinken kan gå igenom.

9. Just nu SVT2 – Psykakuten. Det är bra, och det Anna Odell gjorde var också bra, även om det kostade skattapengar och ansågs socialt oacceptabelt. För psykiatrin är en värld som många inte kan föreställa sig. En värld utan insyn. Om man inte varit patient själv kan man inte föreställa sig hur det är att bli inlåst, för att man är sjuk. Att inte ha rätt till sin mobilladdare och hörlurar, för att man är sjuk. Att man måste be en sjuksköterska för att ha rätt att få en alvedon om man har huvudvärk, för att man anses som ett hot mot sig själv. Och på en plats som St:Göran… hörde en gång två skötare prata med varandra – de talade om hur absurt det blir när unga kvinnor låses in med manliga psykopater. Tänk bra – du mår så dåligt, hatar dig själv så mycket att ingen ting har någon betydelse längre, att du är villig att acceptera att bli inläst. Att acceptera att du förlorar din rätt att gå ut på en promenad själv… och då pratar vi inte ens om LPT – utan vanlig psykiatrisk vård. Bara St:Göran har runt 15.000 patienter per år. Det är en hel del.