Att hålla huvudet ovan vattenytan.

Jag har mått så där i ett tag nu. Inte jätte längre. Men tillräckligt för att vara märkbart. Tillräckligt för att göra mig lite orolig. Mindre saker gör mig mer stressad än normalt, ger mig mer negativa tankar. Jag känner mig otillräcklig och misslyckad. Hade ångest av en restuppgift som inte skulle ge mig ångest vanligtvis – jag hade ju bara missat den på grund av tid med sjukgymnasten. Jag känner mig stressad över c-uppsatsen och lever mig in i vad som kommer hända, vad som ska göras, att jag nästan glömmer bort att det inte är mars ännu. Jag är super orolig inför framtiden – sommaren, nästa termin och den c-uppsatsen, praktiken terminen efter det, min framtida journalistbana. Trots att det ligger så långt borta. Det är inte normala tanke mönster.

Ångest och oro är inte något ovanligt för mig. Det är en del av mitt liv. Jag kan hantera det. Vanligtvis. Men det är just inslagen av negativa tankar (tankemönster) och ibland symtom av nedstämdhet som inte brukar finnas där.

Jag har kontaktat kuratorn på skolan (igen) och jag har en tid nästa torsdag. Och får helt enkelt se vad hon säger. Jag ska försöker att vara uppmärksam på de negativa tankarna och just påminna mig själv om att det är tankar och inte sanningar. Jag komma igång med en mindfullness-app jag skaffade för länge sen. Och ska försöka komma ihåg att ta mina vitamin D tabletter, för jag glömmer det som oftast. Det ska ju vara bra. Jag har också skrivit en lista med positiva saker i mitt liv, och om mig själv. Det sistnämnda var väldigt svårt. Om det blir värre får jag går till vårdcentralen. För jag vet ju nu i alla fall vad för antidepressiva som funkar på mig.

Det är planen.

Annonser

Nedräkningen har börjat.

Idag är det måndag och allt känns så kämpigt. Hade skola trots att skolan ändå inte riktigt öppnat. Alla caféerna och lunchställena var stänga, och allt annat hade helgöppet tider. Detta resulterade i en banan till frukost och inget annat. Dagen började klockan 9 med opposition på texterna till vår tidskrift och sen på eftermiddagen var det genomgång inför radion. Två delkursen på en och samma dag. Kände verkligen en klump i magen när jag klev in i klassrummet inför radion och mina händer skakade. Det släppte och jag har nu en inslagsidé. Det är knappast Stora journalist-priset klass på det, men försöka vara snäll mot mig själv. Försöker tänker: det kommer räcka så.

Nu kör vi, nu är det bara 11 dagar innan höstterminen är klar.

När ångesten försöker äta upp en inifrån.

Det var den värsta ångesten på riktigt länge. Så där förlamande att jag knappt kunde göra något. Skruvade upp Preoccupations skiva och lät den överrösta tankar och känslor. Har väl haft en stress som funnits där i bakgrunden ett tag. Det har varit flera olika uppgifter som vi behövt jonglera samtidigt – personporträtt, krönika och reportage, liksom allt arbete som hör till det (research, respons och opponering). Skulle skriva om den tredje och slutliga versionen på personporträttet och kom bara ingenstans. Ville slänga datorn i väggen eller skita i den tredje versionen. Jag hatade allt jag skrivit, och såg kritiken från läraren som ett bevis på att det ändå inte spelar någon roll. Hatade Indesign. Jag vet inte varför jag får såna där blockeringar ibland. Det tog mig 24 timmar innan jag lyckades få ordning på texten, och kunde skicka in den. Och jag vill verkligen inte skriva det här reportaget just nu.

Tror att det är dags att ta tag i mindfullness/ meditationsapparna igen. Och skivan hjälpte verkligen. Favoritlåtarna därifrån är Anxiety, ZodiacDegrated och Stimulation. Överlag så känns den väldigt postpunkig och 80-tal, med influenser från bland andra Bauhaus, The Cure, Echo and the Bunnymen och The Jam.

Kan jag bara få sova i två veckor nu tack?

Det har varit så jäktigt och stressigt de senaste månaderna, och jag tror inte riktigt min hjärna har hängt med. Det har varit Nytt i Flempan och praktik på Norrtelje Tidning, och en massa andra saker har hänt som gör att jag just nu mest känner mig slut. I måndags började den sista delkursen för terminen – radio. Jag hade sett fram emot det. Tänkt att efter praktiken kommer det bara kännas lätt och kul. Men nu har jag skjutit upp att ringa polisens mediecenter i tre dagar, samma sak med att ringa tjejjouren och jag vill verkligen inte gå ut och intervjua främlingar. Jag orkar bara inte med nya människor just nu. Vi ska göra ett kortare nyhetsinslag, men jag vill bara inte.

Jag skrev nästan klart ett inlägg innan praktiken men kom mig aldrig för att fixa det sista och publicera. Här är det i alla fall:

Herregud. Det har verkligen varit två krävande veckor. Och imorgon drar praktiken igång – jag känner mig både redo och inte redo ett dugg. Två veckor, eller minst 9 dagar på Norrtelje tidning. En och en halv timmes resväg. Men gud var nervös jag är ändå. Jag vet ju varför, allting är nytt och jag har ingen aning om vad jag kan förvänta mig. Som vanligt alltså.

De två krävande veckorna som jag nämnde har innehållit Nytt i Flempan, och jag producerade fyra artiklar på fem dagar. En notis om växelfel, två i normallängd – en intervju med en Vänsterpartist i Huddinge och om en insamling som Huddinge kyrka gjort där en del av kläderna som donerades har legat kvar eftersom det inte kom så många flyktingar som först troddes. Slutligen ett längre personporträtt av en mamma som varit psykiskt sjuk. Efter det gick jag på rättegång gällande grov kvinnofridskränking vid Attunda tingsrätt och skrev ett referat om det. Sen hade vi två dagar med krisövning, lett av Folk och försvar. Där Vitryssland hade invaderat Lettland och sen skedde en explosion på Forsmarks kärnkraftverk. Det var lite stressigt. Förutom de Johan och Fredrik från just Folk och försvar var också Filip Simon med, presschef på Försvarsmakten. Detta var lite häftigt eftersom det var dagen då det framkom att det fanns terrorhot mot Sverige i och med att personer från IS fanns i landet.

Ja – det var innan praktiken det. Och det gick bra, det gjorde det ändå tycker jag. Men sen hörde jag ju hur det gick för de andra och då är det ju så svårt att inte jämföra min prestation med deras. Tycka att det jag gjorde inte var tillräckligt. Så, så dumt. Men jag hoppas att jag kommer att få hoppa in. För det vore ju bara så kul – ett steg i rätt riktning. Men också för att Norrtälje är så fruktansvärt fint, allrahelst nu på sommaren. Det var helt perfekt under de två veckorna jag var där. Önskar bara att jag fotat mer när jag var där.

Jag har inte mått så här på ett ganska bra tag nu, och jag hatar det. Minns dock att jag mådde liknande vid samma tidpunkt förra vårterminen. Ångest och trötthet. Så kanske har det bara att göra med hur en termins studerande har tärt på mig – kanske? Det var inte så i höstas, men då hade jag ju b-uppsats och allt var underbart (förutom att komma in i den, men allting annat). Därför är jag irriterad över att vi inte får skriva en b-uppsats i journalistik. Jag skulle behöva det nästa termin. Jag saknar det super teoretiska, som på något sätt är enklare för min hjärna. Dessutom är det ju så bra att öva på att skriva uppsats innan det är dags för c-uppsatsen sen (eller uppsatserna för jag kommer ju läsa statsvetenskap c sen, för jag saknar ju det så mycket). Sen, jag kanske inte alls borde satsa på att bli journalist utan istället fortsätta med studierna och skriva en avhandling i litteraturvetenskap/ statsvetenskap (en del av mig vill verkligen det, för att jag tror att jag skulle kunna göra det bra). Aja. Jag ska försöka skriva och klaga mer här. Jag borde antagligen också länka till artiklarna jag skrivit för Nytt i Flempan och Norrtelje Tidning, men jag orkar inte just nu, okej?

Högstadiet, och från Placebo till The Manics

Jag lyssnade på blandad 90-tals rock härom natten när jag inte kunde sova – det var Manic Street Preachers, Suede, lite Blur och Radiohead, samt Placebo. Av dessa band (men också inkluderat alla andra band jag älskar) har The Manics helt klart betytt mest för mig, det är bandet jag älskat längst, samt lyssnar på oftast även idag. Men det första 90-tals bandet jag upptäckte var Placebo, en grupp som lite grann glömts bort i den ”officiella” historiebeskrivningen av brittisk 90-tals rock, de är lämnade lite utanför. Jag upptäckte dem när jag var 14 år, i 8:an. Högstadiet. Tre år av mitt liv som jag hatar, och som jag verkligen önskar att jag kunde radera från mitt minne. Det var då jag blev sjuk med depression, då jag upptäckte vad panikattacker var, då min enda bot var självskadandet, och då jag kände mig så fruktansvärt, brutalt ensam. Det var då jag fastande i min egen lilla bubbla och inte visste hur jag skulle hitta ut.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade Placebo. Jag minns att jag brukade köpa NME från tidningsaffären på Götgatspuckeln, så var det kanske där i? De var inte lika bortglömda då. Jag blev hur som helt kär direkt, i allt – musiken, imagen och texterna. Men främst hur det var det enda tydliga alternativa bandet, i alla fall för mig. Eftersom jag kände mig så fel, så ful, så utanför kändes det som att hitta hem när jag upptäckte dem. Skit i att passa in, det är meningslöst ändå. Och passa in var det jag försökt göra så desperat innan. Stick inte ut och spela normal. Kopiera vad alla normala gör och hur de ser ut. Jag insåg inte att det var det jag gjorde då, hela låg – och mellanstadiet, men med en Aspergerdiagnos kan jag tydligt se det i backspegeln. Jag var livrädd för att sticka ut. Trodde att det skulle betyda att folk insåg att det var något seriöst fel på mig då. Jag introducerade en klasskamrat för Placebo och vi älskade dem tillsammans. Totalt. Vi var besatta av dem. Vi gick i en ganska liberal friskola, där vi alla hade varsin laptop, och många lektioner där vi fick plugga vart vi ville, utan uppsikt. Så vi spenderade lektionerna med att kolla på bilder av Brian Molko, lyssna på låtarna, översätta texterna, och läsa fanfics om bandet. Seriöst, jag vet knappt hur jag kunde kamma hem så många MVG att jag kom in på Östra Reals journalistiklinje. Jag minns hur vi frågade en lärare var centrefolds (låten från Sleeping With Ghosts) betydde och fick veta att det syftade på tidningar som Playboys mittuppslag (jag tror inte ens jag hade hört talas om porrtidningar innan.)

Men jag upptäckte också Manic Street Preachers. På något Placebo-forum var det en bild på Richey och Nickey och jag kände mig manad att ta reda på vilka det var. Lånade This Is My Truth Now Tell Me Yours på Hornstulls bibliotek och köpte sen The Holy Bible från den svindyra skivaffären i Söderhallarna. Har idag svårt att inte förknippa den skivan med den fruktansvärda sommaren när jag gått ut 9:an, och innan gymnasiet. Fick kontakt med BUP, samtalsterapi och SSRI, men trots det har jag nog aldrig mått lika dåligt som den sommaren. Har i efterhand förstått av det var Citaloplamet som fick mig att må sämre, det brukar rekommenderas att man ska hålla nära koll på patienten om man ger antidepressiva till barn och tonåringar, men det tyckte inte psykiatern vid BUP på Nytorget var så viktigt. Bipacksedel informerat att ”Citalopram ska normalt inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18 år. Risken för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) är större hos patienter under 18 år, när de tar läkemedel av denna typ. Trots detta kan Citalopram skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt.” Den sommaren är som ett svar hål, och jag minns bara fragment. Jag vågar inte ens läsa i dagboken jag skrev under den tiden.

När jag lyssnar på Placebo idag (det händer ytterst sällan) hör jag allt som hände under högstadiet, allt hemskt som hände och hur ensam jag var, trots vännerna jag umgicks med i skolan. Musiken tar mig direkt tillbaka dit. Till alla ord jag skrev i dagboken med svarta blad och silverpenna. Men med The Manics är det annorlunda. Kärleken till dem delade jag inte med någon annan, det tog många år innan jag enda träffade någon som gillade dem. Det erbjöd dessutom något annat – de öppnade upp en hel värld, böcker, filmer, andra band, en estetik, det politiska som manade till handling, kunskapens makt, men också skapandes kraft. Trots att Molko lever och Richey Edwards antagligen tog livet av sig den stilla dagen i februari 1995, så står de alltid för något mer positivt. De gav mig något att leva för.Under gymnasietiden fick en affisch med Jack Kerouac och Neal Cassady av min favoritlärare. Han visste om mina problem, och gav mig en väldig massa stöd och hjälp under de tre åren. Jag hade hållit en muntlig presentation om beatförfattarna (eller något i den stilen) och läraren älskade dem med, så då fick jag affischen av honom och på baksidan skrev han ”Lev för poesin” och det är vad The Manics symboliserar för mig, även om Richey tog livet av sig. Jag har fortfarande en lista sparad på datorn om alla olika böcker bandet (men främst Richey och Nicky) refererade till. Flera av dem kan jag idag räkna till några av mina absoluta favorit böcker och författare, som beatgänget, Brett Easton Ellis, The Artrocity Exhibition, existentialisterna, Kafka, Salinger, Rimbaud och Plaths poesi, och Jean Genet – för att bara nämna några. Namnet på den här bloggen kommer från ett Genet citat. Men The Manics inspirerade även mitt politiska intresse med vänsterlitteratur och radikal feminism. Läste Andrea Dworkins Mercy och SCUM-manifestet. Jag följde Richeys råd om att ”klä upp sig” för att må bättre, med tjock, svart flytande eyeliner och leopardmönstrat. Dessutom, hur mycket betyder det inte för en tonåring med författardrömmar när James Dean Bradfield vrålar ”I am stronger than Mensa, Miller and Mailer. I spat out Plath and Pinter”?

The Holy Bible, deras tredje skiva,  är ett totalt mästerverk och min absoluta favoritskiva. Men när jag hörde den för första gången 2004 var den som en chock, jag hade aldrig hör något liknande. För att inte tala om texterna!

All four of them, at this point, were damaged, but of course this record’s dark heart is that of Richey Edwards. Ravaged by depression, alcoholism, self-harm and anorexia, alongside Kurt, he was the most brilliant, insightful rock prophet of his generation. ‘The Holy Bible’ was the diary of his final breakdown, and his masterwork. Witness ‘Archives Of Pain’, the neurotic tribute to the victims of serial murder that appears to call for the death penalty. “There is never redemption”, spits Richey through the medium of James, “any fool can regret yesterday”. See the cold detachment of ‘Faster’’s personal manifesto as he explains his self-harm thus: “I am an architect, they call me a butcher”, he chokes. His first-person account of a teenage girl in the advanced stages of anorexia, ‘4st 7lb’, always felt far too plausible to be any of our business in the first place. It’s not especially easy to listen to considering what was lost. Certainly, every single thing that James, Nicky and Sean have done since is thrown into relief here as a way of coming to terms with loss. [NME, i en recension för jubileumsutgåvan, betyg 10/10.]

Låten 4st 7lb kan jag inte ens lyssna på idag, det har alltid varit en låt jag bara spelat när jag mått som sämst. När jag började min DBT -behandling (dialektisk beteendeterapi) för nu 2,5 år sedan ute i Danderyd så sade min läkare flera gånger att min starka vilja att bli frisk var en bra hjälp i början av terapin, att jag hade den orubbliga motivationen. Vår samtids mantra tycks vara att ”allting är möjligt”, men om man är psykiskt sjuk vet man hur falskt det är, då ens möjligheter och alternativ är så fruktansvärt få. Men The Manics visade kraften i kreativt skapande. I skrivandet. Richey gjorde sin sista tv-intervju med Per Sinding-Larsen och ZTV (hela intervjun finn på Youtube) och Richey talar ganska mycket om skrivande där och säger ”I’ve always had an idea in my mind of how I want to express my self. […] Every day in my life I fear that I’m not as good writer as I could be, a talanted as I could be. I try to constantly read and inprove my mind. Get perspective on world history. And nobody is never gonna be good enough to know everything, but I think I try. Which I more than a lot of people do,” Och det blev min motivation. Att bli bättre på skrivandet, så bra jag kan bli. Muntliga konversationer har aldrig varit min paradgren, men skrivandet – det kommer naturligt. Där kan jag uttrycka allt jag inte kan i tal. Vad som dock är fruktansvärt läskigt är att jag inte skrivit något (skönlitterärt) på ett bra tag, men jag kan inte riktigt säga hur länge. Jag kan inte hitta orden. Som jag har förstått är det en skräck hos många med kreativ talang, att gå i terapi för att bli frisk, med risken att man förlorar sin förmåga. Det är en ju total myt, men ändå. Jag kommer att hitta tillbaka, det vet jag. Det gäller bara att köra med lite tvångsåtgärder samtidigt som jag spelar låten Yes på högsta volym.

Triggervarning. Om Robin Williams, självmord och psykiskt sjukdom

Den av alla älskade komikern och skådespelaren Robin Williams är död. Och orsaken är troligtvis självmord. Många uttrycker hur ledsna de är, vilken chock det är att han tagit livet av sig, och att han kommer att saknas. Om man tittar noggrant i tidningsartiklarna kommentarsfälten ser man även att folk uttrycker förvåning, hur kan han ha tagit livet av sig när han är så känd, har ett så bra liv med barn och fru, har en karriär där han beundras och dessutom är komiker.

Sådana kommentarer gör mig en smula upprörd. Allrahelst då Robin Williams led av bipolär sjukdom, och det har rapporterats att han lidit av depression en längre tid. Folk undrar varför någon med ett ”lyckat liv” skulle ta livet av sig och svaret är enkelt och sorgligt. På grund av psykiskt sjukdom. Depression diskriminerar inte, och kan drabbar alla – huruvida fantastiska liv de en må verka ha (för vi vet ju egentligen ingenting, allt vi ser när det känner kändisar är fasaden de själv väljer att visa upp. Peaches Geldof som dog av drogöverdos ett tag tillbaka är ett exempel på det.) Allting kan fungera i ditt liv, och du kan ändå drabbas. Du kan ha fått jobbet du alltid önskat, träffat ditt livs älskade, eller skaffat huset du vill bo i resten av ditt liv, och du kan ändå drabbas.

Det är svårt att föreställa sig vad depression är om man aldrig upplevt det, eller känner någon som gått igenom det. Världen omkring dig tappar bokstavligen all färg och blir grå (ett av de första tecknen på att en depression släpper är att det är som om alla färger kommer tillbaka.) Du orkar ingenting längre, det blir jobbigt att klara av vardagen, och det känns som om allting börjar hopa sig och det känns omöjligt att klara av allt. Dina hobbies och intressen känns inte längre lockande, desamma gäller favoritfilmer, series och böcker. Komediserien som alltid har fått dig att skatta kan inte längre ens locka fram ett leende. Maten slutar smaka, och det känns jobbigt att äta upp hela tallriken. Men det värsta är ändå tankarna som börjar snurra runt och runt. Du duger inte, är aldrig tillräckligt snygg, smart, rolig. Du börjar tvivla på om dina vänner och närmaste ens gillar dig. En viss paranoia kan börja smyga sig på, kanske pratar dina kollegor eller klasskamrater skit om dig när du inte är där – i och för sig, det är väl inte så konstigt, vad som är konstigt är att det fortfarande umgås med dig. Och de tankarna förföljer sig vad du än gör, och försvårar allt. Hur ska du kunna få in den där uppgiften i tid? Är det ens någon mening med det? Den lär väl ändå inte få godkänt. Smyger sig på när du lägger dig i sängen för att sova, och släcker ut ljuset. Det är oftast då tankar om livet ens är värt att leva kommer, eftersom det inte finns något alls som kan distrahera. Du är ensam med dina tankar som för dig allt närmre ett självmord. Ibland kan det till och med kännas trösterikt att fundera på sitt eget självmord, insikten kommer att du har en utväg. För det är nästan omöjligt att på egen hand se att denna period har ett slut. Och tanken på att leva så här livet ut är fruktansvärd.

Det enda som hjälper när man lider av depression är att söka hjälp. Det kan kännas omöjligt och skamfullt, allrahelst om du ut åt sett har ett ”perfekt liv”, det kan kännas som att du säger att dina närstående inte räcker till. Men tyvärr är det sanningen. När du är deprimerad räcker det inte att ha personer omkring dig som hjälper och stöttar. Det kan också kännas pinsamt för att ingen runt omkring dig någonsin har nämnt att en träffat en psykolog. Och i vissa fall kanske det räcker att bara får prata med någon som vet hur de ska ge stöd på rätt sätt, för att komma ut de destruktiva tankebanorna, och ibland också beteendena (samtalsterapi är en vanlig behandlingsform vid depression). Ibland behövs även medicin, någon av de olika preparaten för depression – så kallade antidepressiva. Kanske även någon mot ångesten eller sömnproblemen, som ofta kommer hand i hand med depression. Det kan bli en av de mest frustrerande delarna av behandlingen mot depression, för det finns just inte bara en tablett som botar alla. De finns olika typer, SSRI, SNRI, tricykliska MAO-hämmare. De vanligaste är att man börjar att testa ett läkemedel inom SSRI, men du kanske behöver byta en, eller två, eller tre gånger, för alla drabbas av olika bieffekter. Så det är trixigt. För min del har jag testa fyra olika sorter innan jag hittade rätt. Sen gäller det att få träffa en psykolog man trivs med och kan lita på. Och komma ihåg att man har rätt att få träffa en ny om man inte fungerar ihop, du går där för sin skull. För att du ska må bättre. Men mitt i en depression kan det kännas som om du förolämpar psykologen (eller terapeuten) något fruktansvärt om du säger att du vill byta.

Men Robin Williams led inte bara av depression, utan hade fått diagnosen bipolär sjukdom. Det finns flera typer av bipolär sjukdom (tidigare kallad manodepressivitet), men de vanligaste är typ 1 och typ 2. Det som skiljer bipolär sjukdom från depression är de maniska episoderna, så kallade skov. Och det är manin som är skillnaden mellan typ 1 och typ 2 åt, för depression drabbar alla som har diagnosen, den kan vara mild, men det är vanligare med djupare depressioner. Och det är oftast symtomet som uppträder först, en period av depression, som sedan följs av hypomani (den ”lättare” sorten), som vid typ 1, eller mani, som vid typ 2. Humöret är förhöjt, och liksom uppskruvat till max. Det är vad som gör manin till depressionen motpol, där du istället känner en enorm livsglädje, en eufori, och en känsla av att du kan klara av allt. Ingenting är omöjligt, och det finns inga gränser. Och det låter väl inte så problematiskt? Tyvärr är det inte så enkelt. Du kan ger bort alla dina pengar till folk du känner, för du känner att du inte behöver pengar. Du påbörjar enorma projekt som aldrig avslutas (till exempel att börja montera ned till bil till de minsta delarna), du handlar som om det inte finns någon morgondag. Du kan börja ta risker – när sexlusten blir förhöjd kan preventivmedel kännas onödigt. Och som vid depression blir det omöjligt att klara av vardagen, eftersom vardagen inte alls verkar nödvändig att ta tag i. Att äta behövs inte, och lika så sömn, som dessutom kan vara omöjlig att finna ro till.

Vid bipolär sjukdom är medicinering närapå den enda lösningen, eftersom det snabbt börjar spåra ut. Dessutom är risken för självmord ännu högre vid bipolär sjukdom, än vid unipolär depression. Vem vill tillbaka till depression när man upplevt den guldskimrande euforin? Det blir ännu viktigare att söka hjälp snabbt, och få den hjälp du behöver. Det preparatet som används för att behandla manin är litium. Ibland i kombination med antidepressiva, men det kan vara riskabelt.

Om du känner igen dig i något av det jag beskrivit, sök hjälp. Gör det bara. Tänk inte så mycket. Börja med att gå till din vårdcentral, så kan de hjälpa dig att skriva remisser, och hjälpa dig med att hitta en psykiatrisk mottagning. Kanske räcker det att din läkare skriver ut ett recept på antidepressiva? Det är svårt att leta i djungeln av mottagningar, privata och landstingsägda, terapiformer och tablettyper. Men börja någonstans. Gör det så fort som möjligt. Så fort du kan. Tänk inte så mycket. Bara lyft telefonen och ring. Innan tankarna hinner komma och förstöra.

Om det är akut, och du bara inte vill leva längre – ring 112. Gör det bara.

Om du inte vet om du borde kontakta vårdcentralen, eller riktigt vet vad du ska ta dig till, ring Hjälplinjen hos 11717 Vårdguiden först. Telefonnummer och information finns här, samt en möjlighet att skriva till dem anonymt. Ring för din egen skull, eller om du oroar dig för någon vän. De kan hjälpa dig med hur du ska hantera situationen. Det syns heller inte på telefonräkningen att du ringt.

Om du som läser detta är under 18 år kan du ringa BRIS. Vad det en gäller. För att du känner dig ensam, inte har någon att prata med, eller för att du inte vågar ta upp det med dina föräldrar. Nummer och info och all finns här. Samma sak här, det syns inte på telefonräkningen.

Om någon i din närhet har tagit sitt liv, och du inte riktigt vet vad du ska göra, eller du behöver någon att prata med så finns Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPEC), och deras hemsida finns här.

Vill du läsa mer om depression eller bipolär sjukdom?

11717 Vårdguiden om depression

All information du kan tänkas önska om depression (de har ännu fler länkar till nummer du kan ringa om du behöver hjälp och stöd)

Intresseföreningen Bipolär sjukdom

Riksförbundet Balans