Är det något fel på mig?

Jag känner sällan numera att det är något fel på mig, och då syftar jag på mina funktionsnedsättningar, Aspergers syndrom och ADD. De är så otroligt mycket enklare att leva med när jag vet varför vissa saker är så svårt för mig, men inte för andra.

Men så händer det något, egentligen något litet, som får mig att vilja gråta för jag känner mig så fel. Skriver just nu Metod-hemtenta, och det går väl ganska bra. Trodde jag. En av tentafrågorna handlar om att vi ska hitta på två hypotetiska forskningsprojekt, en kvantitativt och ett kvalitativt, som berör ämnet politisk aktivism bland ungdomar. Jätte intressant! Frågan är indelad i olika små frågor, som syfte, frågeställning, typ av data & produktionen av den datan, analysen av datan, etc. Jag kom att tänka på att teori inte fanns med bland dessa punkter. För vi hade en liknande seminarieuppgift på delkursen, där teori inte heller fanns med i frågan, men vi förväntades ha med en – och det var som tur ett grupparbete och en tjej i gruppen tyckte vi borde ha med en ändå. Så jag mailade läraren för att frågan om vi borde ha med teori, och jag får ett väldigt luddigt svar, där han pratar om vad vi förväntas göra på c-kursen, och ”Idén är att ni börja själva behärska forskningsprocessen och inte bara svara på ställd frågan.”

Ha, okej. Jag kände mig super korkad. Och ledsen. Och frustrerad på mig själv. För vad menar han egentligen? Vi ska svara på frågor som inte ens står utsatta? Jag visste dessutom (genom klassens Facebook-grupp) att flera andra inkluderat teori, att de antagit att det skulle vara med. Jag förstod egentligen fortfarande inte vad han menade. Men en del av mig var ändå arg på honom – på hela skolsystemet – som tycker det är okej att ställa den här typen av outsagda frågor, som stänger ute oss med autism. Vi som inte kan läsa mellan raderna och som tolkar bokstavligt. Och via den ilskan, och önskan att trots allt få ett bra resultat på tentan, så mailade jag honom igen och förklarade. Att jag har Aspergers, och hur det spelar in här. Då kunde han äntligen svara: Ja, vi ska ha med teori. Och det enda jag tänker är – det borde jag väl ha kunnat lista ut. Jag borde kunna förstå. Jag borde inte behöva fråga läraren hela tiden.

Ska det behöva vara såhär svårt?

Annonser

Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

Kanske är det ändå dags att omgivningen anpassar sig en smula, för jag har då målat in mig i ett hörn

Har beställt ett par löpartight som är hellånga, liksom Morrisseys Autobiography (på engelska.) Blev trots allt väldigt inspirerad av Woyzeck igår, så tankarna virvlar om hur jag kan ta vara på den kreativa energin (träning och en välskriven memoar kan vara ett sätt att pusha dem framåt.) Klockan 02:30 kom jag på en måleri/kollageidé, så jag måste ta och köpa mig en passpartou (visste inte att det stavades så) eller två, liksom kolla så att mina oljefärger inte har torkat. Har också en fråga jag måste ta upp med min arbetsterapeut – när jag genomgick utredningen dök frågan upp om jag har svårt att avsluta projekt, eller om de rinner ut i sanden. Och ja, det gör de. Så in i helvete ibland, hur mycket jag än älskade idén när jag startare. Jag hatar det. Tydligen ska detta ”symtom” vara vanligt vid AD(H)D. Jaha. Men hur kan jag nu göra något åt det, undrar jag. Hoppas att det finns något sätt, någon strategi.

Dessutom var Asperger-föreläsningen väldigt intressant igår, om bemötande och förhållningssätt. Det var nog en slags ögonöppnare på något sätt. Jag har förstått att det är väldigt vanligt att känna att det är något fel på en, när man har den här diagnosen, just för att man har en helt annat tanke – och förhållningssätt till vardagen. Så vad gör man? Jo, försöker anpassa sig, och anpassa sig, tills man kommer till en punkt där man börjar tappa bort sig själv.

Några exempel? Hur jäkla stressigt och energikrävande allt är. Nya situationer, människor och relationer, förändringar, tid, och som toppen på isberget en dos sömnproblem. Sen lägg till behovet av tydlighet i en värld där allt är ”om en stund”, ”kanske”, ”snart”, ”vi får se” och ”lagom”. Och sen avsluta med vår hetsiga samtid som begär att man ska kunna vara spontan, flexibel och älska en fullspäckad kalender.

Fan heller.

Så det är väl bara att öva på att begära en viss förståelse från omgivningen, att jag själv ber om tydlighet, istället för att genom en omständlig inre dialog luskar ut vad all denna vaghet egentligen betyder. Att faktiskt börja sätta upp gränser för hur mycket jag orkar anpassa mig, liksom lära mig att acceptera att vardagssaker som städning, disk, handling och ekonomi är jäkla svårt för mig, men trots det är jag riktigt bra på andra saker.

Jaha, detta låter ju lätt.

1 till 6, en torsdag då jag egentligen borde plugga demografi

1. Är just nu väldigt förtjust i The Vaccines senanaste singel – Bad Mood. Perfekt längd – 3.05, till den grad att jag önskar att den kunde pågå längre. Videon är också väldigt kul.

2. Älskar senaste avsnittet av Girls som SVT visade, liksom följande Tv-Cirkeln. Älskar hur gulliga Hannah och Adam var mot varandra, och hur Marna och Jassa bondade. Älskade också Nour El Redai bekände sin sympati för Adam, liksom sina problem med social sympati.

3. Jag är medveten om att en tv-serie är just det – en tv-serie. Fiktion. Men stör mig ändå väldans på (spoiler varning!) på att Criminal Minds tog död på den, trots allt, ganska nya karaktären; Spencer Reids fickvän. Vad fan? Så gör man väl ändå inte? Har massa problem med det, och dessutom känns det väldigt konstigt uppbyggt. Att en karaktär som tidigare knappt haft något kärleksintresse, sen introduceras ett, som dessutom är väldigt seriöst – sen dödas hon. Väldigt märkligt.

4. När jag har sovmorgon börjar jag morgonen med att titta på repriser av QI på BBC Entertainment som går klockan 12 (och ja – jag är ingen morgonmänniska.) Mitt i programmet lägger de in en reklampaus, för saker som Eastenders, komediprogram och dokumentärer. Vem i hela världen tyckte att det var en bra idé? Hoppas och önskar att SVT inte tar efter det bara. Är det ens lagligt i Sverige? Herregud vad jag avskyr reklam.

5. Senaste älsklingsbloggen: Emily Dahl. Det är nog min favorit typ av blogg – av kreativa personer, där man får följa deras kreativa process. Och hennes pastellrosa hår… Hennes blogg gör också att jag desperat längtar efter den dag jag har råd att köpa en digital systemkamera. Vill foto. Vill bli bättre på att fota. Väldigt inspirerande. I alla fall, hon skrev ett fin inlägg om tapetletning, och blev lite smått hysterisk över denna tapetbild hon visade:

68dcab4c978d11e29a9c22000a1fbe09_7_large

Någon gång måste jag ha den här tapeten på någon vägg, i en framtida lägenhet. Den är perfekt! Hur kul vore inte den som fondvägg i typ kök eller badrum (går det?)

6. Om böcker:

  • Vill ha: Tony Attwoods Den kompletta guiden till Aspergers syndrom
  • Stör mig över: att biblioteket fortfarande inte fått in Ford Madox Fords Parade’s End. Hur lång tid ska det ta? (Skrev om den här – i januari.)
  • Införskaffad: Att tämja en vulkan. Om emotionell instabilitet och självskadebeteende av Kent-Inge Perseius. Som dessutom har en väldigt fin inledning: ”Särskild tillägnad alla ”vulkantämjare”, som kämpar på för att överleva dagen.”

7. Kollade under gårdagen på SVT:s Svenska händelser om Ny demokrati. Det var väldigt intressant  speciellt eftersom jag var lite för ung för att själv uppleva det Sverige, fyllt av Bert Karlsson som politiker, lasermannen, främlingsförakt och nedbrända moskéer. Otroligt obehagligt. Allrahelst eftersom det är åt samma håll som Sverige är på väg mot just nu. Herregud, varför kan man aldrig lära av historien? (Ekonomi på nedgång -> arbetslöshet->behov av syndabock ->växande främlingsförakt. 30-talet och nazismen, 80-talets oljekris och nynazism, 90-talets ekonomiska kris och Ny demokrati, 2008-års ekonomiska kris och Sverigedemokraternas växande popularitet. Att det ska vara så svårt?) Men jag kan fortfarande inte för mitt liv förstå hur samhället och kulturlivet kunde släppa in Bert Karlsson igen. Jag skäms för det. Jag litar inte på den mannen.

8. Medans jag lagade middag under gårdagen lyssnade jag på en repris av P1:s Nya vågen (jag lagade grönsakssoppa) och jag rekommenderar, speciellt det senaste avsnittet, varm – eftersom de diskuterade kultursidornas engagemang när det gäller REVA-projektet, men också rent allmänt vad för funktion kultursidorna har idag. Dessutom pratade de om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, och bara det kan ju göra ett program perfekt. Med och debatterar är Åsa Linderborg från Aftonbladet, Rakel Chukri – Sydsvenskan och Gabriel Byström, Göteborgs-Posten. Och jag gillar och respekterar verkligen Lindeborg, även fast jag avskyr Aftonbladet och den typ av journalistik de representerar (även om svensk tabloidjournalistik är relativt mild om man jämför med bland annat Storbritanniens The Sun och The Daily Mail.)

1 till 6, en helg i november

(The Strokes – Machu Pichu)

1. Var och hälsade på Sös igår. Vet roligare saker att göra en fredag. Satt nervös i ett väntrum. Bläddrade i gamla tidningar. En kvinna med trevligt utseende ropade in mig i undersökningsrummet. Bad att jag skulle klä av mig på överkroppen, även BH:n. Gjorde detta motvilligt. Det var iskallt i rummet och jag skulle lägga mig på bristen. Damen kollade mitt hjärta med ett tillfälligt EKG, och därmed satte fast iskalla plattor på min bröstkorg. Försökte att komma ihåg hur man andas normalt, istället för att hyperventilera. Sen var det dags för de sex plattor som jag nu kommer ha klistrade mot min bröstkorg de kommande 3 dagarna. Dessa plattor är med sladdar kopplade till en dosa, stor som en smartphone, som likt en midjeväska sitter fastspänd. Hade som tur var framförhållning och hann be min läkare om att få sömntabletter utskrivna. Hade ju nog svårt att lära mig sova med mitt armbandur. Och det kliar något fruktansvärt. Jag som kan få en dag förstörd av en lapp i tröjan som irriterar…

2. Besökte city idag med min mor. Tyvärr var det mest fruktansvärt. Hade lovat att följa med för att besöka herrdagiset Claes Olsson för inhandling till hennes jobb, vilket misslyckades – hittade istället en ljusslinga till balkongen i blått. Hur fint som helst! Men annars: för mycket folk, för mycket ljud, för mycket intryck. När jag kom hem sov jag en timme innan maten. Har börjat lära mig att tillåta mig sånt. Att det faller under begreppet ”att ta hand om sig”. Så jag fortsätter öva.

3. Imorgon: Fotografiska museet, för att utställningen med Christer Strömholm. Yay.

4. På måndag måste jag tillbaka till Sös för att lämpa av EKG-utrustningen. Fick en blå påse med mig som jag ska lägga den i och lämna i receptionen. Mellan 08:00-09:00 av något outgrundlig och ondsint anledning. Klockan ett har jag ett läkarbesök på Danderyd. Eftersom jag nu är fri från depression, för första gången på flera år, vill jag fråga om det skulle kunna fungera att byta ut insomningtabletter och sömnmedel, mot det naturliga sömnhormonet melatonin. Har alltid haft halvt omöjligt att somna, depression eller inte, men ett mer naturligt val kanske vore möjligt nu. Dessutom har jag läst en del om kognitiva hjälpmedel, och vill be min läkare (som jag tycker himlans mycket om!) om en remiss till en arbetsterapeut – för jag är väldigt nyfiken på dessa kors – eller bolltäcken. Tror det vore något för mig. Och får höra vad hon tänker om den neuropsykiatriska undersökningen. Skrev en lista på 4:a A4 om olika AS-symtom som stämde in på mig, och min psykolog skulle ge den till min läkare.

5. Så någon på På spåret igår? Är så glad att det är tillbaka. Nu känns det som det är vinter på riktigt. Hejar personligen på paret Jessica Gedin (som är en förebild) och Hans Rosenfeld (som är hysteriskt roligt och väldigt intelligent.)

6. Fick låna en väldans intressant bok: Aspergirls, av en av tjejerna som gick i min grupp (när du startar din blogg lovar jag att länka!) Den beskriver tydligt och grundligt skillnaderna mellan Aspergers syndrom hos tjejer och killar. För det forskningsmaterial bakom diagnosen idag står fortfarande Hans Asperger för, och de patienter han använde för forskningen var endast av manligt kön, vilket har gjort diagnostiseringen idag väldigt steriotyp, även gällande DSM-IV. För att ta ett exempel: specialintressena – då pojkar ofta får diagnosen när föräldrarna misstänker att någonting kan vara ”fel” då sonen vid fem års ålder är besatt av tågmodeller, men när en tjejs om ägnar all sin tid åt hästar tycker ingen det är konstigt… Och just på grund av att tjejers specialintressen oftare är mer ”normala” startas ingen utredning, samt det hemska faktumet att om en tjej är blyg anses inte det som något konstigt, utan hon fortsätts bara att uppmuntra satt räcka upp handen mer under lektionerna. Så hon bli förbisedd, och får istället en diagnos i 20-30-års åldern, efter problem att bibehålla ett arbete en längre tid, eller då hon får barn som genomgår en utredning. Så jäkla sorgligt. Och i vår kommer ju diagnosen Asperger inte ens finnas kvar, utan allt kommer istället kommer allt räknas inom paraplytermen autismspektrat