Framtidsförvirring

I högstadiet lärde jag mig att endast tas en dag i taget – för att orka överleva. Sedan dess har jag i princip raderat ordet framtid från mitt vokabulär. Men försöker ju nu lära mig att föra in mer perspektiv och konsekvenstänkande i mitt liv. Jag är 23 år och har testat fyra olika universitetsutbildningar under lika tre år, i tre olika städer (och två olika länder.) Varje gång har jag trott att jag skulle hitta rätt, och hitta ”min plats”. För våren har jag Södertörns universitets journalistikprogram med inriktning stadsvetenskap och historia som första – och andra hands val. Idag fick jag frågan om jag hade någon b-plan  om jag inte kommer in? Och jag har ju sökt fler alternativ – med de handlare ju då om intressen, och 15 – och 30 poängskurser. Ingen framtid där alltså.

Jag har ju nämnt fyndrummet, som vi har här i huset, förut. Var där nere idag och lämnade ifrån mig lite gamla julpynt. Men jag sorterade också i bokhyllerna. För jag kan inte låta bli. Har tidigare ordnat en ”klassiker”-hylla, och mer nyligen en deckarhylla. Idag parade jag ihop böcker från samma författare. Och det finns ju faktiskt nästan ett yrke som innebär just detta – biblotikarie. Och har ju smått oseriöst funderat över det tidigare. Men sen hoppat vidare. Antagligen för att yrket inte innehåller eget skrivande (som journalist och författare gör *host-host*, storhetsvansinne….) Men saken är den att jag vill inte flytta till Borås eller Kalmar. Gillar inte små städer. Klarar inte av gränser, begränsningar. Tyckte det var oerhört problematiskt att Göteborg bara hade två Akademibokhandlar. Trots att jag knappt utnyttjat valfriheten som kommer med att bo i städer som Stockholm och London. Men… att veta att jag har alternativ, även om jag föredrar rutiner och det hemvanda. Jag vet inte. Jag vet bara inte. Eller jo, vad jag vet är att jag tror jag skulle trivas som biblotikarie. Jag menar – böcker och information på heltid. Någonting jag också vet är att jag i alla fall tänker stanna i Stockholm till min DBT-behandling är färdig. Men framtidstanken försvåras ytterligare av mitt eviga tvivlande på att jag skulle kunna leva på mitt skrivande.

Jag hatar verkligen den här framgångshetsen som drabbat min generation, för den gör mig ännu mer förvirrad. För jag är inte intresserad av det. Jag kan helt och hållet nöja mig att leva på existensminimum  om dess orsak är att jag gett ut några böcker, men att dessa böcker inte är storsäljare. Jag vill bara få skriva. Och ju helst kunna få betalt för det, eftersom i det samhälle som människan byggt upp kräver just detta. Jag vill bara få skriva.

 

Annonser