Från terror till skapande

Jag skrev först hela inlägget nedan, och kom sen på att jag inte alls nämnt något om det som hänt i Paris (men också Libanon, etc) och efterföljderna som bland annat känns väldigt nära i denna stund då Säpo höjt terrorhotet från 3 till 4, en nivå vi aldrig legat på i Sverige tidigare. Jag har The Guardians app på mobilen, som meddelar en vid större händelser/nyheter, så jag följe det under fredagsnatten, från det när det fanns väldigt lite information och jag trodde det rörde sig om typ bengaler vid Stade de France, till när ordet terroristattack nämndes, och jag satte på SVT:s direktrapportering. Det var fruktansvärt obehagligt, inte nödvändigtvis för att det var i Paris – men för mig var det snarare omfattningen, att det var så många attacker samtidigt. Jag hade någon slags flashback från 2001, när terrorattacken mot Word Trade Centre skedde, jag blev påmind om min egen förvirring och obehag inför vad som hände då, som har legat kvar under hela vecka – allrahelst då vi hade tyst minut under måndagens föreläsning. Jag vet inte hur mycket jag förstod, men jag kommer dock ihåg att jag skrev en novell i skolan strax därefter om eftereffekterna av ett Tredje världskrig. Och gällande Säpos presskonferens för ett litet tag sedan – de måste väl kunna inse att de är problematiskt att säga att allmänheten bör vara extra vaksam när de inte säger vad man ska vara uppmärksam på? Finns det inte risk att det ökar misstänksamhet mot personer vars utseende ser ”arabiskt” ut? Även om de troligen syftar på att hålla ögonen öppna för efterlämnade väskor på offentliga platser, så är väl deras vaghet inte direkt hjälpsamt.

Just nu pågår i alla fall Metod-kursen för fullt, och det känns som om de tre veckorna under en delkurs då det är föreläsningar och seminarier går så mycket fortare än all tid runt omkring – och så plötsligt är det dags för salstenta/hemtenta. Förra delkursen gick förvånansvärt bra, och jag menar det bokstavligen då Ladok meddelade att jag fått VG på tentan. Det hade jag inte trott, trots att jag börjar bli rätt bra på att bedöma min resultat på tentor. Naturligtvis så ligger b-uppsatsen alltid i bakhuvet numera, medan jag läser, under föreläsningar eller när jag duschar. Har grubblat en del över mina (nuvarande) frågor. Huruvida de skulle fungera eller inte. Huruvida diskursanalys som metod passar en b-uppsats, och oron här beror mest på att vi faktiskt inte gått igenom denna metod, utan jag har lånat böcker själv. Så jag har i alla fall mailat nu, för att fråga – så att jag vet. Gällande den andra, om ett juridiskt tredje kön i Tyskland, undrar jag om jag verkligen kan åstadkomma en uppsats i ämnet, med tanke på att jag inte kan tyska. Så för säkerhetsskull ska jag komma på en tredje fråga, liksom kontakta en lärare, och fråga vad för material som vore passande här, och om språket då skulle bli ett problem. Apropå tredje kön, hade föreläsning idag om kvantitativ metod (Gud vad jag hatar siffror!) och då kom kön upp, i ett fiktivt frågeformulär. Jag blev först glad då han sade att ju alla inte kan identifiera sig i antingen man/kvinna svarsalternativet (vilket boken inte tagit upp), men sen sade han lite märkliga saker. Att det kunde vara ett problem att ha fem olika alternativ på en sådan fråga (varför fem?), eftersom det kunde förvirra folk, och få dem att inte svara. Jag påpekade då att det är andra som kanske då inte svarar om de bara finns två alternativ, varvid han menade att de antagligen är vana vid det, underförstått att det är alltså okej. Eh? Det kan väl knappast vara rätt attityd då man ska skapa ett frågeformulär? Just formuleringen av en sådan fråga är ganska intressant, och jag skulle gärna läsa mer om vilka svarsalternativ som är bäst/mest inkluderande, utan att just verka avskräckande/förvirrande för andra.

Till roligare saker, jag har börjat komma in i fotograferandet (med systemkameran jag fick i födelsedagspresent). Orsaken till att det tog sådan tid var för att manualen som kom med var så otroligt icke-användarvänlig. Så det tog den i kombination med 3-4 fotobloggar/hemsidor för att få någon kolla. Men så är jag ju egentligen väldigt otekniskt (ointresserad av teknik) i och för sig. Men det är kul att testa och experimentera! Jag har också återupptagit tecknandet/ritandet, och det är så väldigt avslappnade. Dessutom känns så opretentiöst och befriande. Varför har jag inte varit inne i en konstnärsaffär på så länge liksom? Det känns väldigt skönt att hitta något slags kreativt uttryck, i brist på skrivandet, som jag fortfarande inte hittat tillbaka till. Har dock anmält mig till en kreativt skrivande kurs, som ju kan bli kul.

Jag har dessutom sett HamletBio Rio, i en uppsättning från Barbican i London. När jag satt där i biosalongen tyckte jag väldigt mycket om den, oerhört uppslukande, och jag kände mig verkligen påverkad av den när jag åkte hem. I efterhand (men till viss del även under föreställningen) så blev dock vissa brister tydliga. Benedict Cumberbatch var verkligen bra som Hamlet, det tycker jag verkligen (dock började han kännas lite emotionellt entonig mot slutet), och desamma gällde både Ofelia och Horatio – de kändes trovärdiga, och jag älskade hur de valde att porträttera Ofelia. Det var mest själva produktionen som kändes lite fel, användandet av musik tog ifrån äktheten i det känslomässiga uttrycket, vilket blev extra tydligt i scenen innan Ofelias självmord. Dessutom kastades en del fånigheter in, som istället bara inte passade, exempelvis när Hamlet lekte soldat. Även om kulisserna var väldigt vackra (första halva av pjäsen), så drunknade skådespelarna lite i den, vilket måste varit ännu svårare om man såg den där på teatern, allrahelst om man inte hade de bästa platserna. Dock var det häftigt när slottet istället bokstavligen smulades sönder. Jo, de hade också kastat om en del scener, och resultatet av detta tyckte jag inte riktigt fungerade, tyvärr. Men ändå – jag älskar Hamlet. Och vill se ännu fler uppsättningar av den.

 

 

Annonser

November

Jag glömde helt bort att berätta hur det gick med tentan, pm:et och allt det där. För det var ju det där jäkla pm:et som jag någon gång behövde få klart – och jag trodde jag hade rätt att kunna skriva det efter tentan (detta hörde jag från en klasskompis). Tyvärr stämde de inte alls, man behövde skicka in den innan, annan riskerade man underkände, såvida man inte hade ett ”fullgott skäl”. Så jag frågade läraren om Aspergers och ADD gills som detta, och läraren svarare ”såklart det gör”. Av någon anledning blev jag förvånad. För jag trodde inte det. Jag vet inte varför. Så jag kunde koncentrera mig på tentapluggandet, och det gick väl också. Fick ut lite av de där jätte jobbiga marknadstexterna, och var nöjd med det. Men hur som helst kan jag redan nu säga att jag presterat sämst på just denna tenta. Så vi får väl se, tror jag borde få g i alla fall. Efter en dags ledighet tog jag tag i PM:et och fick in den under helgen. Nu är den delkursen (och det fruktansvärda marknadsmomentet över) – förhoppningsvis.

Nu har den nya delkursen börjat – Metod. Det ska bli kul eftersom det är så praktiskt och förhoppningsvis hjälpsamt inför b-uppsatsen som vi snart ska skriva. Har ju länge oroat mig över vad jag vill skriva om, eftersom jag haft svårt att komma på idéer. Någon om feminism. Punkt. I förra veckan dök plötsligt en idé upp, när jag höll på att göra i ordning mig för sängen, efter att jag varit på Turteatern och sett Billy Bloom – ensam som Gud (den var jätte bra!). En diskursanalys över den feministiska debatten som hördes under valrörelsen 2014. Det var en bra början. Har idag lånat en bok om diskursanalys och ska läsa in mig på området, för att se om det är något som jag kan/vill göra på den tid vi har. Den andra idén kom till mig idag när vi hade första föreläsningen om metod och läraren pratade om problemfokus – Att analysera hur det kommer sig att ett juridiskt tredje kön har kunnat införas i det konservativt styrda och kristdemokratiska Tyskland, men att det inte skett i Sverige, som är mer liberalt och jämställt. Det känns väldigt skönt att veta att jag faktiskt kan ”börja” nu, och slippa bara fundera och oroa mig.

Jag har varit en del på bio den senaste tiden, de senaste veckorna har jag sett Flocken, Pawn Sacrifice, och Crimson Peak. Den sistnämnda är nog den sämsta film jag sett på bio, och jag säger ändå detta som ett fan av Guillermo del Toro, men den höll bara inte måttet. Det finns så många problem med manuset, ”plot holes” – saker som bara inte gick ihop, men som de lät ske för att det skulle bli mer ”spännande” (vilket de ju inte riktigt lyckades med, eftersom bara satt och störde sig på det, istället för att ryckas med). Både Flocken och Pawn Sacrifice var desto bättre. Den först nämnda (som jag tror inte går på bio längre) utspelar sig i en norrländsk by, där tjejen som är huvudpersonen, anklagar sin (typ) pojkvän för våldtäkt. Filmer visar inte själva händelsen, och vi får följa dess effekter, hur ingen tror henne, utom hennes familj (till en början i alla fall…) En riktigt brutal film. Och slutligen Pawn Sacrifice som handlar om det amerikanska schackgeniet Bobby Fisher som var aktiv under kalla kriget – i kapen mot Sovjets schackgigant Boris Spasskij. Fisher spelas oväntat bra av Toby Maguire – paranoid och världsfrånvänd, Spasskij av Liev Schreiber och dessutom Peter Sarsgaard i en av filmens få sympatiska karaktärer. Den var riktigt bra, och de lyckades med att göra schack spännande på vita duken. Dock måste jag säga att slutet kändes lite jäktad – man fick inte riktigt följa hur den slutliga matchen upplästes och vad som hände sen, det fick man istället veta via sluttexterna. Lite antiklimaktiskt.

Mitten av oktober

Vi har nu hunnit fram till mitten av oktober, och jag fryser redan varenda gång jag ska till skolan och sitta i den där utkylda föreläsningssalen. Varje höst undrar jag om jag kommer att frysa ihjäl den här vintern (för så känns det).

Den värsta paniken har släppt kring den nuvarande delkursen i alla fall, för den som undrar. Jag tror det blev lite kortslutning i min hjärna när jag insåg att jag inte skulle kunna få in ett färdigt PM, eftersom jag hela förra terminen i princip (undermedvetet) väntade på att jag skulle misslyckas med studierna igen, och det har funnits med även denna termin – just eftersom jag påbörjat en b-kurs som jag aldrig klarade att fortsätta (litteratur b) och på något sätt trodde jag att jag aldrig skulle komma längre än så heller. Jag vet, super dumt. Men nu kan jag ju faktiskt se att läget ser helt annorlunda ut, och jag fick igår veta att jag fått VG på förra delkursen (Politisk filosofi).

Sen blev jag så besviken igår igen – hade bokat biljetter för att se Barbicans uppsättning av Hamlet, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen, på Bio Rio ikväll – men upptäckte att man skulle betalat för biljetterna två veckor efter man bokat dem (så såg inte reglerna ut när jag såg Frankenstein där). Jag hade bokat dessa biljetter i slutet av juni, och jag hade sett fram emot att se den, speciellt nyligen när de positiva recensionerna kommit in, och nu var den fullbokat. Suck. Men så upptäckte jag att de hade flera ”frukostvisningar” varav en hade en del biljetter kvar, faktiskt. Det hjälpte i alla fall.

Jag har märkt en lustig sak, jag har börjat förknippa vissa delkurser med det band, eller skiva som jag lyssnat extra mycket på, när jag åker till skolan, eller speciellt under tentaperioden. Strax innan jag tentapluggade till förvaltningsdelkursen hade jag upptäckt Afghan Whigs, så då lyssnade jag på Congregation, under de sista dagarna med tentaplugg för Internationell politik fastnade jag för Nail med Foetus, under politisk filosofi fastnade jag i Nine Inch Nails The Downwards Spiral igen – och nu under Stat, marknad och välfärds har jag lyssnat på mer samtida band, det kanadensiska Dilly Dallys Sore och Protomartyrs The Agent Intellect.

Dessutom har jag de senaste dagarna fastnat i Firefly (äntligen!) Försökte komma in i den för ett halv år sedan, men jag lyckades inte riktigt. Men nu så! Har sett 7 avsnitt, så jag har bara hälften av serien kvar – snyft!

Amy

Härom dagen såg jag Amy på Bio Rio, dokumentärfilmen om Amy Winehouse. När jag först fick frågan om jag ville se den – detta var strax efter att tidningarna börjar skriva om filmen. Jag kan inte riktigt förklara det, min reaktion var väldigt instinktiv – det kändes bara fel att göra intimt dokumentärporträtt av henne. Sen fick jag frågan igen, efter att jag sett de mycket positiva recensionerna och att pappan inte hade gillat hur han framstod i filmen, fick det mig att tacka ja ändå.

Det var en bra dokumentär om en musikartist och allt runtomkring henne. Familjen, vännerna, och skivbolaget. Det framgick tydligt vilken viktigt roll musiken spelade i hennes liv – det var terapi för henne. Ett sätt att komma över jobbiga känslor eller händelser. Men det är ju tyvärr tydligt att som terapimetod så fungerade den ju inte riktigt, eller snarare inte ensam.

Men under filmens förlopp blev jag irriterad. Användandet av paparazzifotografier som visade henne under privata omständigheter (drogintervension på ett hotell), samt bild efter bild då hon gick runt i London i inte det bästa skicket, eller när hon försökt komma fram till sin ytterdörr. Det kändes inte rätt efter alla gånger det påpekades vilken negativ inverkan skvallerpressen och paparazzifotograferna hade på hennes liv, och så används det i filmen. Det känns inte rätt bara. Sen när hon avlidit användes återigen dessa foton kring hennes begravning (detta är ett populärt motiv i brittiska tabloider).

När jag lämnade biosalongen kände jag mig mest arg. Här har vi en fantastisk sångerska, verkligen enastående – som hatade att hon bara inte fick vara ifred och spela in nya skivor och så ber hennes skivbolag Asif Kapadia att göra en dokumentärfilm om henne. Inte om henne musik, inspiration, eller låtskrivningsprocess utan istället om det mest personliga, det som vi alla redan mer eller mindre visste om från tabloidernas skriverier (och som till viss del sipprade ned i NME:s artiklar). Att både maken och pappan var äckel var inget nytt. Att hon kämpade med alkohol-och drog beroende var inget nytt. Medan bulimin var istället inte särskilt förvånande.

Filmen består i mina ögon av tre olika saker, intervjuerna som vi hör, samtidigt som vi får se hemmavideofilmer och paparazzifoton och filmer. Men vad jag undrar över är om vi egentligen behöver den här filmen – är den nödvändig? För inte länge sedan hade Cobain: Montage of heck hade premiär, jag har inte sett den filmen och har heller ingen lust att se den – just av samma orsak som med Amy. För det är svårt att inte se en koppling mellan deras död, eftersom de båda artisternas största problem var just att de inte klarade av (eller ens var intresserade) av kändisskapet. Varför inte göra en dokumentär om Nirvana och deras musik, istället för att för 1000:e gången endast fokusera på Cobain och hans fördömda genialitet?

Så varför görs sådana närgångna porträtt av just sådana artister? Jo, för i en tid när det nästan är svårt att undgå tabloidernas urusla journalistisk så anser vi oss ha rätt att veta allt om alla kända personer. Det spelar egentligen ingen roll vem det. Men allt ska fram. De har ju trots att vetat bli musiker/skådespelare etc så då får det ju skylla sig själva när paparazzifotografer följer dem över allt. De borde ju ha vetat bättre än att tro att de kunde slippa undan. De valde ju detta yrke frivilligt.

Jag saknar musikdokumentärerna som faktiskt handlade om musik. Även om jag älskade Joe Strummer: The Future is unwritten när den kom 2007 så ser jag samma problem med den. Nej, jag har fått nog helt enkelt. Jag är bara så trött på vår tid och hur det anses självklart att vi har rätt att få veta allt om den där skådisen eller sångaren. Amy Winehouse dog för fyra år denna sommar, och jag tror inte att porträttet i den här filmen är hur fansen vill minnas henne. Man vill minnas sina favorit artister och skådespelare som avlidit genom de fantastiska låtarna och filmer de gjort – inte genom allt för närgångna porträtt som vill försöka visa hur de var som människor. För det är helt enkelt inte relevant (som oftast), det är musiken som är det centrala. Vilket vi tyvärr glömt bort.

1 till 6, en söndag

1. Igår såg jag den bästa pjäsen jag kanske sett på åratal. Den vara bara, wow. Jag kände mig alleless ställd när den väl var slut, och hade svårt att komma tillbaka till verkligheten (apropå det jag skrev om läsupplevelser  och hjärnförändringar.) Skulle försöka laga middag när jag väl kom hem, och det gick bara inte att fokusera. Till pjäsen, som för i övrigt inte ens sågs på en teater – utan istället i Bio Rios salong, sänt från den underbara National Theatre i London. Och pjäsen var King Lear, som jag tidigare bara läs.

NTLive_KL_DigitalA5Landscape

Uppsättningen har hyllats av London-pressen, och jag kan bara hålla med. Tyvärr har de bara en visning av den, men i höst kommer de bland annat också sända Medea, från samma teater, och den planerar jag också att se. Hela idén om att sända teater, opera och balett till biografer runt om i Europa är hur bra som helt, och jag har nu, tack vare detta, sett Aida, Törnrosa och denna. Det enda jag har att klaga på är att Bio Rios duk sitter väldigt högt upp, och alla tre föreställningar jag sett har var +3 timmar, vilket resulterar i viss stelhet i nacke och axlar. Men det är också det enda! Ekologiskt kaffe och te säljs till föreställningen, samt bakverk, det vanliga bio-godiset, Cuba Cola (!), samt vin och öl. Och jag måste säga att det gick förvånandsvärt fort att komma in i det gammelengelska Shakespeare-språket (även om tyvärr en del av publiken försvann under pausen, för lätt är det ju ändå inte.) Skådespelarna var fenomenala, och förutom Simon Russell Beale själv som kungen Lear, stack även Tom Brooke som Edgar ut. Det går att läsa mer om pjäsen här och här.

2. Ska dessutom i höst se Dramatens uppsättning av Rikard III, med Jonas Karlsson i huvudrollen. Och efter igår vill jag se den extra mycket, det är som om mitt blodomlopp skriker efter mer Shakespeare, nu! Planen är i alla fall att innan dess se Sir Laurence Oliviers filmversion av föreställningen, från 1955, som jag faktiskt inte sett. Helt klart ett misstag från min sida.

3. Ett gäng fantastiska rock-människor har skapat ett tribute-album till den lika fantastiska Jeffrey Lee Pierce (har tidigar eskrivit om honom och hans band The Gun Club här och här) och låten som jag bokstavligen inte kan sluta lyssna på är en cover av Nobody’s City från plattan Mother Juno, och inkluderar inga mindre än Iggy Pop, Nick Cave och Thurston Moore (från, såklart, Sonic Youth). Låten gör mig bara så glad. Och gitarrsolot cirka 3 minuter in påminner mig väldigt om Television. Albumnamnet är Axels & Sockets,  och ges ut från Glitterhouse Records, där den går att beställa, både digitalt och i cd-format (köper någon cd-skivor längre?).

4. När min bror fyllde 23 förra helgen hittade jag det finaste kort till honom (älskar kort, men brukar vanliga göra egna med fina papper, roliga pennor och kalligrafi) och motivet var från en gammal affisch föreställande Australiens fauna, på Bysis bokhandel. Gick tillbaka några dagar senare och plockade upp två kort till mig själv, samt ett nytt anteckningsblock. Korten föreställde (det klassiska) George Orwell-fotot, framför en BBC mikrofon.

tumblr_mcmdelc52l1rovfcgo1_1280

Fast i blekt färgat

Samt ett motiv från textildesignen Lucienne Day, som jag älskar en massa (och är utgivet av Victoria and Albert Museum.) Hennes motiv är väldigt häftig.

250px-Lday_1

Motivet heter Palisade

5. Ni vet det engelska ordspråket ”never judge a book by it’s cover”? Jag tror inte alls på det. Jag har hittat många böcker, helt enkelt genom att jag blir intresserad visuellt av ett bra omslag. Besökte min närmsta second hand-affär, och kom därifrån med två titlar. Den ena är en pjäs, som jag läst och älskar, med den längsta och bästa titeln: The persecution and assassination of Jean-Paul Marat as performed by the inmates of the asylum of Charenton under the direction of the Marquis de Sade av Peter Weiss, i en pocketutgåva från 1967.

Och! När jag googlade efter pjäsen, upptäckte jag att filmversionen (som jag inte sett) nu finns upplagd på youtube!

Den andra boken var en jag aldrig hört talas om, med detta omslag:

in-the-miso-soup

Okej, coolt omslag. Titeln är alltså In the miso soup, skriven av den japanske författaren och regissören Ryu Murakami. Sen vände jag på boken och läste följande lilla text: ”A writer with a talent to burn… Fellini and Gunter Grass, David Bowie and Dostoevski, Garcia Marquez and Mike Leigh’s Naked all come to mind.” Om den lever upp till allt detta, åh… Lovar att skriva ihop en lite recension så fort jag läst den (förutsatt att jag kan sluta läsa Sherlock Homes noveller, vill säga.)

 6. Det här kanske låter märkligt, men jag ser så fram emot den 25:e maj, även känt som vad? (Vem gissar rätt?) Jo – det är Sveriges röstningsdatum till EU-val. Yay! Visste ni förresten att alla EU-länder inte röstar en och samma dag, utan det är utspritt mellan den 20:e och 25:e. Och i år är det inte vilket år som helst utan supervalåret 2014! Ikväll är det stor tv-debatt på Agenda, kl 20:00, på SVT2. Valupptakten är igång inför EU-valet, sedan igår, och jag ser bara fram emot det. Söder tycks vara täckt av valaffischer för just Centern och Kristdemokraterna. Apropå det, jag gjorde något sånt där val-test, för såna är ju alltid kul, och det sade att partier som passade bäst ihop med mina åsikter var Kristdemokraterna. Vad?!!! Var typ förnärmad en hel helg. Hur i hela värden kom den fram till det? Visst, medmänsklighet är viktigt, och den solidariska tanken borde driva EU, men å andra sidan är jag ju vänster och ateist, så det störde mig en smula. Just nu är allt det här spännande, och förhoppningsvis är Sverige nu redo för förändring (ta i trä). Statistiken talar för det, och det går dåligt för Alliansens mindre partier. Och! – det går bra för FI. En (stor) del av mig vill rösta på dem, men, problemet är ju att om de inte kommer in, i EU-parlamentet eller riksdagen, är det ju lite av en bortkastad röst, och med det en röst nästan för Alliansen. Så jag är splittrad, och jag vet inte. Ju mer jag läser, desto med förvirrad blir jag.  Men en annan del av problemet är ju, om fler tänker som jag, och inte röstar på FI, så kommer de ju automatiskt inte inte någonstans. Så jag vet inte… Men jag gillar Malin Björk, och det hon sade på Toppkandidaterna, även om programmet kändes jäktat och barnsligt. Och vad sjutton har det för betydelse om man vet vilka som vann Eurovision om man ska sitta i EU-parlamentet? Fånigt.

Nyss var det jul igen, men nu är det över

Jag säger som jag misstänker att jag sade förra året – julen är inte min favorithögtiden. Jag gillar förberedelserna – att baka småkakor (i år fyra sorter; schackrutor, hasselnötskakor, kolakakor och sockerkringlor), göra julgodis, slå in julklappar, samt täcka alla ytor av saker som lyser (stjärnor, stakar, ljusslingor och värmeljus.) Själva dagen är mest jobbig. Men kvällen/natten är trevlig. Kollade på Tomten är far till alla barnen med familjen, och slutet på Love Actually – båda trevliga och roliga. Sen mysa i sängen iklädd en ny sidenpyjamas (gillar looken av en 50-tals herrpyjamas) och läsa någon av årets julböcker (alltså julklapp, i år: alla tre delarna av Torka aldrig tårar utan handskar, Grundämnen: Ett bildlexikon över universums alla kända atomer och min senaste favoritpjäs Equus av Peter Shaffer – återkommer till den ett senare tillf’lle), valet blev Gardell del 1.

Åh. Och detta skrivs från min sprillans nya och perfekt fungerande dator. Så jag hoppas kunna uppdatera lite oftare nu. Det gäller att komma in i det igen.

Imorgon är det dags för den obligatoriska julbiobesöket – en liten familjetradition där vi i familjen väljer en film som alla kan acceptera att se, tidigare var det Lord of the Rings-delarna, och nu har det gått över till The Hobbit, så imorgon ska vi se del 2: The Desolation of Smaug. Och på lördag ska balett upplevas, via Bio Rios visning av Törnrosa. Det ska bli intressant! 

Hatar annars lite smått juldagen, på grund av dess brist på morgontidning, det är irriterande.

Vi avslutar med den enda bra jullåten i min mening: