”Må de avskyvärda bilderna hemsöka oss”.

Så vad handlade då min uppsats om? Kortfattat – bildjournalistik och nyhetsetik. Jag utgick ifrån tre frågor:

  1. Hur framställs syrier eller syriska flyktingar i bild i svensk nyhetsrapportering?
  2. Vilken publiceringskontext framkommer kring bilderna?
  3. Kan det anses etiskt försvarbart att publicera dessa bilder?

och utgick ifrån fyra bilder – Alan Kurdi, Omran Danqneesh och två foton som publicerades i Aftonbladets kampanj Titta inte bort (där de publicerade bilder de annars inte skulle visa från bomningarna av Aleppo i september 2016).

alan kurdi

160818142212-05-omran-daqneesh-aleppo-syria-super-169

mideast syria.jpeg-5fb4c.jpg

sdltb69ca4a-nh.jpg

Som teori hade jag den super jobbiga och komplicerade ansvarsmoralen av 1900-tals filosofen Emmanuel Levinas som handlar om hur vi kan få empati för andra människor, och dylikt. Metod: huvudsakligen semiotik – hur bilder kan tolkas, men också diskursanalys, eftersom jag också ville titta på kontexten som bilderna publicerades i. För Alan och Omran bilderna valde jag tre artiklar från de stora dagstidningar, och Titta inte bort de texterna som hörde till kampanjen. Jag intervjuade också Aftonbladets utrikesredaktör Martin Schori för att kunna ställa frågor om orsakerna till kampanjen och hur de tänka kring etiken kring att publicera sådana starka bilder.

Vad kom jag fram till då? Från abstractet:

Uppsatsen kommer fram till att tack vare den distans som personerna avbildas med tillåter man dessa personer respekt. Men barnen i artiklarna beskrivs utan att nämna vanliga barnaktiviteter som exempelvis att leka, vilket fråntar dem en traditionell barnroll och särskiljer dem från svenska barn . Kontexten kring bilderna framkommer främst ifrån artiklarna, medan bilderna huvudsakligen visar att personerna råkat ut för något fruktansvärt. Gällande den etiska frågan framkommer flera olika sidor, bland annat att bilderna kan frambringa empati hos den som ser på bilden och rikta uppmärksamheten mot kriget i Syrien, men mer problematiska sidor som att barnen i texterna är passiva aktörer. Slutligen framkom det i en intervju med Aftonbladets utrikesredaktör Martin Schori att tidningen var mer försiktig i publicering av bilder från exempelvis terrorattentatet i Stockholm i april jämför med foton från krigets Syrien.

Kan vi alla bara hålla tummarna att ventileringen på fredag på något magiskt sätt bara går lysande?

(Citatet i uppsatsens titel kommer ifrån Susans Sontags Att se andras lidande.)

När sommaren börjar närma sig slutet.

Skärmklipp

Det var länge sedan. Jag hade ju tänkt skriva om St Petersburg resan, men jag har nästan inte skrivit någonting alls, någonstans under stora delar av sommaren. Flera saker har hängt över mig. En av de dåliga nyheterna jag skrev om i maj var att min handledare för c-uppsatsen inte tycke jag skulle presentera den vid ventileringen i juni, utan vänta till augusti och lägga till mer metodteori för att göra bildanalysen mindre subjektiv. Det kändes väldigt tungt och som ett misslyckande, även om hon (och alla) sa att jag gjort ett enorm arbete och så vidare. Men det kändes ju inte så. Det har varit svårt att skriva på den och göra ändringar under sommaren, min hjärna har helt enkelt inte var särskilt samarbetsvillig, med en väldigt låg effektivitet. Men jag har mejlat min min handledare, skrivit och ändrat, deadlinen närmade sig med stormsteg och så skrev hon i ett mejl: mer arbete behöver göras, lägg fram med hössterminsklassen. Det var ingen bra dag. Hon var super luddig om vad som behövdes göras (trots mejl fram och tillbaka), jag skrev och skrev, och sen med slutsatsen ungefärligt klart (en dag efter) skrev hon att det såg bättre ut. Sen på grund av en missuppfattning (där hon faktiskt erkände att hon varit otydlig) fick jag igår veta, klockan 14:30 att deadlinen för inlämningen var 23:59 samma dag. Det var ingen rolig timme. Men jag fick in den – 23:50. Så sen har jag aldrig varit med en inlämning, på långa vägar. I fem timmar hade jag då suttit med stavningsändingar, meningsuppbyggnad, fotnoter och referenslistan. Klockan 23:40 kom jag på att jag behövde kolla att alla fotnoter faktiskt hade sidhänvisningar, att Omran Daqneesh namn var rättstavat genom hela uppsatsen och att alla citaten i brödtexten var kursiva. Fem minuter senare upptäckte jag att jag refererat till en bok som jag någon timme tidigare hade raderat från referenslistan. Mina händer började skaka och hjärtat slog dubbelt så snabbt. Letade snabbt upp förlagsinformation och utgivningsår, och det var det sista jag hann göra innan jag la upp den på kurswebben. Nu gäller det bara att hoppas att min handledare kan rekommendera att jag presenterar den nästa fredag, så att jag äntligen kan släppa den. Om jag får ett ja på den frågan kommer jag att skriva här vad den faktiskt handlade om. Ledtråd? Se bilden ovan.

Men nu känns det som om jag faktiskt kan ta tag i andra skrivprojekt. Ofelia har vilat, medan en annan idé har börjat ta fart (som smått). Dystopi typ och unheimlich. Känner mig exalterad nu över tanken på att skriva på någon av dessa, något som jag saknat de senaste månaderna. Musiken jag kommer att skriva till: Brand News senaste Science fiction. Herregud. Skivan ingen var beredd på. Favoritspåren hittills: Could never be heaven, Lit me up och Out if Mana. Dessutom är det inte så långt tid kvar innan höstterminen startar – statsvetenskap c och ytterligare en c-uppsats. Dessutom ska jag gå en distanskurs i foto på Sigtuna folkhögskola som drar igång den 8 september. Kommer jag ha ork eller tid att skriva på något skönlitterärt? Jag hoppas det, men ska inte pressa mig själv om det inte funkar.

Uppdatering över.

Utandning.

Två dåliga nyheter på två dagar. Det är rätt svårt att ta in, så jag försöker bara ta en dag i taget. Det som hjälpte för några dagar sen (nedan) hjälper inte riktigt längre. The Babies Mess me around (And you’re a dumb fuck you fucking idiot, yeah you’re a dumb fuck you fucking piece of shit, yeah you’re a dumb fuck you fucking loser, yeah you’re a dumb fuck you stupid fucking kid) och The Regrettes Hot har viss effekt.

Tisdag 16 maj

Vad hjälper i dessa stressade uppsatstider?

  1. Thåströms nya singel Utanför Old Point Bar.
  2. Klassisk musik-spellistor på Spotify (medan jag pluggar).
  3. Hockey VM.
  4. Gamla avsnitt av Great british bake of (förra säsongen).
  5. Senaste säsongen av How I got news for you. (Brittiska originalet av Snacka om nyheter. Politisk satir och även ett hyfsat sätt att hålla koll på brittiska nyheter.)

Att vara stressad får mig mer känslig för att känna oro och ångest, så till och med spänningen i en serie som Orange is the new black (som ändå är ganska tamt spänningsmässigt) kan väcka oron. Det känns helt knäppt, så jag har fått skala av det mesta jag följer på tv och Netflix till ovanstående. Det är svårt att känna ångest av ett bakprogram…

PS. Måste bara säga apropå klassisk musik – jag har följt den nygamla Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT som ju avslutades igår, eftersom jag älskar konst och litteratur så har jag tyckt det varit väldigt roligt ändå, allrahelst när man faktiskt kan några frågor varje program. Men aldrig musikfrågorna – eller, jo Bach kunde jag, men jag hade ingen aning om vad stycke hette. Men då – i finalen – kunde jag första musikfrågan som ingen av lagen kunde, just eftersom den var med på en av spellistorna jag haft som pluggmusik, på Spotify. Och jag visste till och med var stycket hette eftersom jag gillar det så pass mycket. Det i alla fall Jazzsvit av Shostakovic, har typ aldrig varit så stolt över något, eftersom ju ingen av lagen kunde det. Det var allt jag hade att säga.

Tiden tar slut och stressen växer.

Det är otroligt bisarrt, men jag har inte känt mig särskilt stressad under c-uppsatsskrivandet förrän efter tisdagen då vi hade en miniopponering. Jag började skriva ett inlägg, men lade aldrig ut det.

Onsdag 10 maj

Jag har inte skrivit här på en smärre evighet. C-uppsatsen har ockuperat min hjärna och mitt skrivande. Det är inte särskilt förvånande. Har gjort roliga saker, varit på teater och sånt, men uppsatsen ligger hela tiden i bakhuvudet och maler. Och som sagt, har inte skrivit något annat i princip. Har skrivit dagboksinlägg på datorn ibland, när jag borde skriva på uppsatsen och känner mig frustrerad.

Idag är det två veckor tills den ska vara inne och jag gick nog igenom fem olika känslor under gårdagen – hade en miniopponering med min handledaren och den andra uppsatsen som handledaren har. Kände mig först positiv efteråt, men sen när jag gick igenom dubbel uppsättning kommentarer ömsom hatade jag den ömsom kände att jag aldrig skulle lyckas. Det kändes också frustrerande och lite pinsamt för den versionen jag skickade in var inte den rätta, rubrikerna och rubriksiffrorna var huller om buller och med massor av stavfel. Vad hade gått fel? Jo, jag hade inte beräknat hur långt tid det tar för Word att spara ett dokument på 40 sidor, och stängt ned det innan den var klar. Det är vad jag, med min ADD-hjärna, är rädd för ska hända med min slutversion. Som med b-uppsatsen som fick fel framsida och stavfel på titeln.

Idag

Sedan dess har jag inte fått lika mycket gjort som jag önskat. Som sagt, innan var jag inte särskilt stressad eller orolig, men just nu tycks min hjärna ha glömt bort hur man funkar tidseffektiv. Idag intervjuade jag i alla fall utrikesredaktören på Aftonbladet gällande deras bilaga ”Titta inte bort” som de sålde med sin tidning oktober, för att samla in pengar till UNHCR. Intervjun gick bra, men jag tycket inte att det gick bra. Det är så jag känner mig nu, vad jag än gör så duger jag inte. Så för att motverka det försöker jag fokusera på det positiva – min idé som är originell, hur mycket arbete jag gjort – allrahelst med tanke på att jag skriver själv, att jag har haft disciplin och rutin, fått saker gjorda och inte prokrasinerat (förrän nu). Men jag oroar mig för att inte få ihop uppsatsen och att få kommentaren ”bra idé, men slarvigt/dåligt utförd”.

Nu börjar jag alla fall se fram emot onsdagen 24 maj, efter kl 12.00 då den ska vara inne. Tidigare har jag inte gjort det, för jag har tyckt arbetet varit så kul. Verkligen, jag skämtar inte. Men nu när det är så kort tid kvar, så mycket saker som måste bli gjorda, och stressen ligger på, ser jag fram tills det är över. Tills jag kan ta några dagar ledigt innan jag börjat titta på opponeringen. Puh, det ska bli skönt. Och sen har jag ju en till c-uppsats i höst!

Teori.

Lyssnar på Våroffer och läser teori till min uppsats – filosofen Emmanuel Levinas. Jag har haft problem att kunna sammanfatta och sammanväva de delar av hans teori jag vill använda mig av (ansvarsmoralsdelen) och känner mig ibland lite korkad när jag inte fattar vad olika författare menar när de skriver om hans idéer. Det hjälper en smula när jag på baksidan av en introduktion till hans texter ser denna mening: ”…widely recognized as one of the most important yet difficult philsophers of the twentieth century.” Tack. Det är skönt att bli bekräftad. Jag har också oroat mig för att missuppfatta någonting och på så vis använda hans teori fel, men – så står det hur Jaques Derrida i hans bok om Levinas (Violence et métaphysique) menar att just Levinas missuppfattar både Hegel och Heidegger, trots att han studerat dem så länge. Helt enkelt, det är okej att missuppfatta (kanske till och med så länge man gör det intressant?)

Onsdag 29 mars 

Mars har inte varit den bästa månaden, men som tur är närmar den sig sitt slut. Och med det har c-uppsats skrivandet tagit fart. Gällande mitt mående har jag begärt en tid hos min vårdcentral, och jag är just nu uppsatt på en väntelista (!) för de har för få läkare. Det är helt sjukt. Det har tidigare tagit tre månader från att man bokar tiden tills man får den, och man ska inte behöva vänta så länge. Hur fungerar det egentligen om man behöver regelbundna besök? Det blir ju 4 per år.

Jag hade den första handledningen idag, och har också haft huvudvärk i ett dygn nu. Det är rätt tröttsamt. Men handledningen gick bra! Och det är kul när till och med ens lärare och handledare tycks exalterade över ämnet man valt!

Att se framåt.

Kuratorn var ingen större hit. Hon var bara intresserad av att prata om studiesituationen och c-uppsatsen. Och höll på och pratade om tips för prokrastinering, trots att jag sa att det inte längre är ett stort problem för mig. När jag sa att jag mått sämre ett tag frågade hon om jag vet vart jag kan söka mig om jag mår sämre, jag nämnde då vårdcentralen. Hon sa bra, och sen inget mer om det. Saknar verkligen den omfattande studenthälsan i Göteborg – de hade till och med en psykiater! Vi ska träffas om en månad igen trots allt, för hon ville höra om hur det kommer gå med c-uppsatsen.

Och gällande radio… Fick ett mejl med svaret: ”Det är inte en bestraffning det är ett erbjudande”. Vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Sen när jag skulle sova kom jag ju på – betyget hade ju tidigare kommit på på ladok, jag har ju redan fått ett g. Förvirringen är fortfarande där och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Dagens roliga: har bokat tid för tatuering om två veckor. Eller, två tatueringar faktiskt. Det har bara tagit mig typ åtta år att komma mig för att boka… Jag ser super mycket fram emot det, allrahelst eftersom jag har bokat in det två dagar innan kurspapern (även kallat hemtenta) ska vara inne. Blir en bra paus och någonting roligt att se fram emot medan jag planerar upp den – det ska vara ett slags förstadium till c-uppsatsen; en diskussion med den tidigare forskningen. Har jag sagt det förresten att jag nu har en bättre idé om vad jag vill skriva om? Men jag kommer skriva om det när jag har gått in i det lite mer.

Jag ska också försöka ta mig ann Februari utmaningen, skapad av journalisten och författaren Jörgen Löwenfeldt. Den går ut på att under februari månad skriva 5000 ord per dag. Det motsvarar ungefär tre sidor. Eftersom min Ofelia inte är skriven i vanlig flytande brödtext, utan är lite mer… kortade stycken, kanske är ett bra sätt att beskriva det, och eftersom 5000 för mig då känns ganska mycket – satsar jag på mellan tre sidor och 5000 tecken.

Det är nu över (så gott som i alla fall).

Fredag 13 januari

Det är sällan man får känna på positiv och negativ stress på en och samma dag. För idag var dagen för livesändning, och min grupp hade blivit tillsagda att träffas två timmar innan vi skulle börja för att förbereda. Jag var där tre timmar innan, för jag skulle spela in pratan och klippa in den i inslaget. Lagom till att jag ska gå in i inspelningsbåset kommer läraren fram till mig och säger att jag borde sitta med när den tidigare gruppen har sin sändning. Jag blir irriterad, för jag vill bara bli klar vid det laget. Sitter med, lyssnar och det drag längre och längre ut på tiden. Då berättar sen läraren att allting har blivit omkastad eftersom läraren min grupp skulle ha inte kunde komma och vi måste köra nu istället för två timmar senare. Och jag tänkte bara – det går ju inte. Men på nått sätt går det ändå. Jag kör min prata live, samtidigt som vi kör sändningen, vi skriver ihop ett manus på en minut medan vi står i studion. Då kommer den positiva stressen. Det gick otroligt bra, och jag fick super mycket cred för att jag bara kunde köra på och vara så cool.

Mitt knä visade det sig inte vara någon större fara med, bara irritation i muskelfästen vid knät. Typ det bästa sjukgymnasten (ursäkta, fysioterapeuten) hade kunnat säga. Det berodde troligen på överrörligheten i mina leder, som kräver att musklerna kring knät (och höften) är extra stärkta. Det är inte jätte roliga övningar – men, men…

Nu är skolveckan strax redan över och c-kursen har dragit igång. Spenderade också lite tid med studievägledaren om nästa termin (statsvetenskap c) och om det går att välja praktiken terminen efter (vilket går, och i princip är bättre eftersom praktiktiden är mycket längre). Är också sugen på Minor fields study inför c-uppsatsen i statsvetenskapen. Så man kan väl sammanfatta och säga att jag känner mig väldigt överväldigad. Jag har en föreläsning imorgon och sen är jag ledig för långhelg!