Citat ur How to Build a Girl

The boy nods. I’ve just worked out who he must be – he writes under the name ‘ZZ Top’, and covers a lot of rap, dance and hip-hop. I never really read his reviews because I find rap, dance and hip-hop vaguely terrifying. I don’t have the right clothes to be into them, and it all seems a bit intense. I file these genres along with heavy metal and speed metal, ‘People who would kill me, then eat me.’ I like bands with lead singers who look like I could, with the wind in the right direction, beat in a fight. I reckon I could probably deck Morrissey, if I had to. I’ve had practice – on Lupin. But I do not think I could fight my way out of a misunderstanding with Ice T.

Annonser

Fredag, och 1-3

1. Förra helgen (tror jag) visade SVT filmen Take Shelter från 2011. En film jag har velat sett nu i tre år, sedan den recenserades på min favorit film podcast Filmspotting. Jag tror inte ens den visades på svensk bio, så därför hade jag glömt bort den. Filmen centreras kring Curtis (Michael Shannon), en man som bor i Ohio, med sin fru Samantha (Jessica Chastain) och döva dotter Hannah. Han kämpar för att få allting att gå runt ekonomiskt, i en tid då det är svårt för de flesta, och frun försöker hjälpa till genom att sälja handsydda saker på loppis. Tack vare Curtis generösa jobbsjukförsäkring får de en möjlighet att kunna ge deras dotter ett hörselimplantat. Men redan får filmens börjar får vi se mardrömmarna som plågar honom, apokalyptiska stormas och oväder, och allt eftersom tiden går börjar de förfölja honom allt mer – inte bara på natten. Var som gör detta extra outhärdligt är att hans mor drabbades av schizofreni under hans uppväxt, och nu bor ensam på ett hem. Hon klarade inte ens att ta hand om honom när han var barn. Så har detta drabbat även honom? Han blir alltmer besatt av tanken på att bygga en ordentlig storkällare för att kunna rädda sin familj, när stormen som han drömmer om väl kommer. Ett projekt han påbörjar, trots att han egentligen inte har de ekonomiska medel som krävs.

Till spoilers, och mina problem med filmen. Jag hade uppfattat det som att var en film som handlar om Curtis kamp mot sig själv, mot rädslan för schizofreni, mot drömmarna som förföljer honom och för att lyckas hålla ihop sin familj. Men mot de sista 20 minuterna blev det plötslig en annan film, nämligen en katastroffilm. Stormen kommer, och de hinner stänga in sig i stormkällaren innan det blir för sent. Vid det här laget börjar min förtjusning i filmen försvinna, men den väcks igen när de tydliggör Curtis rädsla för att lämna stormkällaren när stormen väl är över. Men hjälp av frun öppnar han upp sig ordentligt hon en psykiater som ger rekommendationer om medicinering, och meddelar att han kommer behöva läggas in för att få ordentlig vård, men att han först bör åka på en tur med familjen, till en hus vid havet. Och det är här filmen slutar med att den apokalyptiska stormen väl kommer, och mardrömmarna slutligen besannas, och motorolja regnar från himlen. Det blev en annan film, från en hemsk och drabbande historia om psykiskt sjukdom, till en katastrof – och apokalypsfilm. Jag blev besviken, och önskade så att de valt ett annat slut. Kanske är det bara jag, jag vet inte. Med slutet förvandlades det till en film som jag inte längre gillar, eftersom den typen av genres helst enkelt inte intresserar jag. Men jag hoppas dock att andra kunde uppskatta den. Det är en väldigt sorgset och vackert berättad historia, trots allt.

2. Igår såg jag filmen Frank, som hade premiär tidigare i år.

Det är en indiefilm regisserad av irländaren Lenny Abrahamson. Den handlar om ett band – och som jag förstod i efterhand, är baseras på en verklig person, det komiska alteregot Frank Sidebottom, skapat av den brittiska musikern Chris Sievey, som var frontman för (typ) punkbandet The Freshies. Ett band jag var bekant med, men aldrig hör. Till mitt försvar finns det väldigt många punkband, och det är svår att hinna med att höra alla. Vi får följa en ung man vid namn Jon Burroughs (spelad Domhnall Gleeson, kanske mer bekant som Bill Weasley i Harry Potter), som älskar musik, och desperat vill bli musiker. Via sociala medier glamoriserar han sitt liv, som i jämförelse verkar patetiskt. När han en dag sitter vid stranden är det en man där som försöker dränka sig  – han är keyboaradist i ett band vid namn Soronprfbs. Eftersom denne man nu behöver lite tid inlagd på en psykiatrisk avdelning får Jon chansen att ta hans plats i bandet. Och vilket band det är! Lett av Frank, som inte låter någon se hans ansiktet, utan täcker det med ett huvud skapad av papier-maché, med påmålade ansiktsdrag. Alla medlemmar är galna, utom Frank – vad än Jon själv tror. Frank spelas av en av mina personliga favoriter Michael Fassbender, även fast det ibland är svår att känna igenom honom, utan hans ansiktsdrag och med en amerikansk dialekt. Vi får följa hur de försöker spela in en skiva i en irlänsk stuga, och Jon försöker lika desperat passa in i bandet. Det är en absurd, knäpp och rolig film. Men med mer hjärta och själ än vad jag först trodde. När filmen var slut kollade jag på en intervju med Fassbender och Gleeson, där de talade om hur när man tittar på en rolig film, så öppnar man upp sig på ett annat sätt, och kan då ta till sig mer  jobbiga, och svåra ämnen. Och allt detta blir tydlig den sista halvtimmen av filmen, som jag inte tänker avslöja. Den har ett djupare budskap, den var inte bara rolig och knäpp – karaktärerna är inte bara roliga och knäppa, det finns ett djup därunder, som är sårigt och blödande. Den är helt klart värd att se, och jag älskade musiken, i all sin knäppa, experimentella, elektroniska, nästa wall of sound, möjligtvis Velvet Underground inspirerande, poprockiga sound. Annorlunda, och jag var positivt överraskad av Michael Fassbenders röst, eftersom han sjunger allt själv. Spotify har en låt från soundtracket, den avslutande I Love You All, som jag grät lite under den scenen.

3. Jag hade beställt två böcker, som till min stora glädje anlände igår, nämligen Caitlin Morans How to Build a Girl, och Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, varav den sistnämnda precis givits ut i pocket. Vi början med Caitlin Moran, som började som musikjournalist, men nu skriver krönikor för The Times, och givit ut den moderna feministiska guiden How to be a Woman, som jag älskar. Men som även skrivit en barnbok, samt givit ut sina samlade krönikor (i Moranthology), som är hysteriskt roliga, men med intelligenta poänger. How to Build a Girl är hennes första skönlitterära bok för vuxna. Jag har sen igår hunnit läst hälften, så jag kan ge en liten sammanfattning. Den börja med att poängtera att trots att huvudpersonen har en del likheter med Moran själv, så är den inte baserad på hennes eget liv. Den handlar om den 14-åriga, överviktiga tjejen Johanna, som bor med sina föräldrar, och flera syskon i ett council estate i Wolverhampton, England. Hon är okysst, och vet inte vad hon vill göra med sitt liv – tills hon inser att hon måste döda sig själv, och bygga en ny person – en bättre person, en som kommer att bli av med oskulden, och som inte fortsätter bli mobbas. Och detta kan honom göra genom att bli en cool musikjournalist. Det är en lättläst bok, men som allt jag läst av henne är den även väldigt rolig, till den grad att jag idag suttit och läst den på tunnelbanan, och skrattat för mig själv. Men likt Frank är det jobbiga ämnen under all humor, ingen tar henne på allvar, hon känner enorm skuld inför sin familj, när hon är rädd att hon förstört pappans chans att fortsätta kunna få ekonomiskt handikappsstöd. Hittills älskar jag den, och kommer bli väldigt ledsen när jag kommer till sista sidan.

Från Holmes till Sherlock har jag velat läsa sen den recenserades i SvD, och recensenten klagade på att Boström inkluderade den brittiska, moderniserade tv-serien Sherlock, som han personligen inte verkade gilla, i boken.  Jag älskar Arthur Conan-Doyles historier, samt alla filmade versioner jag sett (kanske 5-6 olika.) Det är en underbar, och intressant karaktär, som det alltid tycks finnas mer att säga om. Mattias Bodström är en av Skandinaviens ledande Sherlock Holmes-kännare och har valts in i det förnäma Holmessällskapet The Baker Street Irregulars, så det är en man som kan sin sak om historierna och karaktärerna. Dessutom, om man verkligen gillar någonting så kan man aldrig lära sig för mycket om det.

En solig onsdag framför en datorskärm, och 1 till 8

1. Om 6 dagar drar min utredning igång. Enligt folket på Danderyd ska den bara ta en vecka att göra, men så pratar vi långa dagar. Jag kan inte uttrycka hur mycket jag inte vill göra det, men hur mycket jag ändå vill ha det gjort. För att få lite svar. Men tisdagen därpå ska jag till Paris så jag ska väl inte klaga. Ska bli väldigt, väldigt trevligt. Ser fram emot att göra sånt jag inte hann med, eller kunde göra förr förra sommaren, så som Picasso-museet och katakomberna, men också att återbesöka vissa plaster – se Centre Pompidou och Marais. Men herregud vad jag ändå hatar att resa (läs flyga), alldeles för stressfyllt. Puh, och en säng som inte känns som ens egen, och ja… man ska väl inte klaga när man ska på semester egentligen. Tänker i alla fall se till att få med mig tabletter som kan göra det allt för jobbiga lite lättare, och fylla min mobil med en hel drös trevliga podcast. Åh gud, spotify lär väl inte funka utomlands? Fan.

2. Min fina handväska gav upp i förrgår. Suck, men efter lite letande har jag hittat en ny (från secondhand, vilket även min förra var) och den är perfekt, och tyget ser ut som en soffa från sekelskiftet.

3. Kom hem med Oscar Wilde. The Dramatic life and fascinating times of Oscar Wilde av Martin Fido. Från mitt närmsta antikvariat, och den är fylld av foton, teckningar och karikatyrer, som är kopplade till författaren, och tiden han levde i. Även Aubrey Beardsleys häftiga teckningar.

4. SvD publicerade i förra veckan en intervju med Caitlin Moran, apropå översättningen och släppet av hennes andra bok Moranthologi, och artikeln kan du hitta här.

5. Rokkie skrev en bra artikel om hur det är att leva med, eller känna någon med AD(h)D, och den går att läsa här.

6. Elsa Billgren länkade till en blogg med en teaser om att man där kan läsa sig hur man göra dessa kuvert av gamla tidningssidor. Denna blogg. Tyvärr visade sig bloggen inte alls innehålla instruktioner, men efter att funderat över det en minut har du här en riktigt guide.

handmade-envelopes

  1. Välj valfritt fint papper att göra kuvert av. Gamla kartor skulle exempelvis kunna vara jätte fint.
  2. Välj ett vanligt kuvert att använda som mall, i den storlek du vill ha.
  3. Ta försiktigt isär de igenklistrade delarna av kuvertet så att ”det blir ett helt papper igen.”
  4. Välj ett papper att använda som mall. Baksidan på gamla block brukar fungera bra till detta. Lägg sedan det utvikta kuvertet på mallpappret, och rita utmed kanterna.
  5. Klipp nu ut mallen du ritat. Och et voilà! Du kan nu använda mallen på de fina papperna du vill göra kuvert av!

7. Kan annars rekommendera blogglänken. En rolig, kreativ blogg, som visar hur och vad man kan göra själv. Allt från ommålade metallträdgårdsbord, till fruktig glass.

8. Har fastnat för en ny, samtida konstnär som heter Amy Bennett (officiell hemsida med foton av hennes verk.) Bilderna nedan kommer från hennes serie Neighbours. De påminner mig lite om Edward Hopper, med samma drömska känsla.

Amy-Bennett-Sunpatch-270

amybennett_1-550x440

amy-bennett

 

 

Att skapa eller sälja en attraktiv yta kring ämnet sex/kärlek

[Ursäkta bristen på lite luftigt utrymme mellan stycken/videon, verkar inte gå att fixa just nu.]

Gang of Four – Love Like Anthrax, från wiki:

It’s also a good example of Gang of Four’s social perspective: after a minute-lång, drooning, feedback-laced guitar intro, the rhythm section sets up a funky, churning breat, and the guitar drops out entierly. In one stereo channel, King sings a ‘”post-punk anti-love song”, comparing himself to a beetle trapped on its back (”and there’s no way for me to get up”) and equating love with ”a case of anthrax, and that’s some thing I don’t want to catch”. Meanwhile, in the other stereo channel (and slightly less prominent in the mix), Gill reads (on the original EP version) a detailed account of the technical resources used on the song, which on the the re-recorded album version is replaiced by a deadpan monograph about public perception of love and the prevalence of love songs in popular music: ”Love crops up quite a lot as songthing to sing about, ‘cause most groups make most of their songs about falling in love, or how happy they are to be in love, and you occationally wonder why these groups do sing about it all the time.” The simultaneous vocals are rather disorienting, especially when Gill pauses in his examination of love songs to eccho a few of King’s sung lines.

Det började med att jag läste följande citat på Mattlos blogg, av Stephane Hassel (som för mig var okänd, men som hur som helst var motståndsman, koncentrationslägerfånge och diplomat):

Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till ‘fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla.’
Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme:
‘ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND

ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA.
Sedan kollade jag på en intervju med skådespelaren Martin Freeman på det brittiska talk-show programmet The Graham Norton Show, där den engelska popgruppen Girls Aloud spelade sin (då) senaste singel, iklädda den vanliga utstyrseln med urringningar, kort-kort, magtröjor, höga klackar och putande läppar och en refräng med följande text:
I’m just a love mashine, feeding my fantasy,  give me a kiss or three. I need a squeese a day, wearing this negligé, what will the neighbours say?
De sålde sex, helst enkel. Problemet var bara att det inte ens var sexigt. De verkade uttråkade och sålde en trött, lite jag-har-huvudvärk-men-okej-då-sex. Cirka 30 minuter in:
Och för att avsluta min hjärnas tankebana: såg slutligen en intervju på youtube med Caitlin Moran, för norsk tv. Hon pratade om Lady Gaga. En person som jag inte riktigt kunnat enas med mig själv om vad jag faktiskt tycker. Men Moran sade det så bra: att när pop generellt är att sälja sex till strighta män, en fantasi att onanera över (Rihanna, Katy Perry och Beyoncé), så vandrar Gaga istället runt i bh och trosor, men försöker istället på något plan äckla dessa män. Genom att bära McQueens armadillo-skor och köttklänningen, att i intervjuer prata om att ha en negativ självbild och hennes egen sexualitet, liksom att hylla alla människor som inte stämmer in på samhällets begränsande normer.
Men det här med att vilja skriva alltså. Det gör att jag ganska så totalt kastas fram och tillbaka mellan tron om att jag en dag kan publiceras att ett fintstort förlag (typ Nordstedts/Modernista) eller istället en dag göra det själv. Det var en artikel i Stockholms Fria Tidning om självpublicering, som hade någon slags punk/DIY-vinkel. Som också porträtterade det som starkt och modigt. För starka och modiga romaner. Denna artikel har väl gjort att jag på något sätt börjat acceptera det. För hur många gånger orkar man höra att stora förlag knappt skriver kontrakt med nya, unga namn? Men nu har ju Nio till fem-Sandra skrivit kontrakt med Rabén och Sjögren. Inte för att hon är ett nytt namn, men det är väl också grejen – att hon bekräftar den tes min hjärna fört. Det är så sorgligt. Allrahelst eftersom hennes bok låter skit trist. Visst, jätte trevligt för hennes och allt det där – men seriöst ”En liten skönlitterär kärleksroman blir det, om den första stora förälskelsen.”? För jag kommer nu tillbaka till Gang of Fours låt – är det inte lika ytligt att sälja idéen om kärlek, som att sälja den om sex, egentligen? Situationisterna som omarbetade Marx teorier om alienation för att passa populärkulturen istället för arbetsplatsen. Manic Street Preachers som tidigt i sin karriär går ut med varför de vägrar skriva kärlekssånger (och istället avhandlar ämnen som ätstörningar, förintelsen och prostitution på The Holy Bible.) Att skriva om eller fokusera på kärlek är ju självupptaget – ”jag” är kär i en vacker man, sjunger om det och blundar för hur resten att jordklotet har det. Att skriva om kärlek blir ju perfekt för ”min” individualistiska generation, eftersom om ”jag” är så sjukt kär och helt uppfylls av det, måste det då ha en betydelse för alla läsare då (se exempelvis på alla tabloidjournalistik.)
Men frågan är ju varför. Varför är populärkultur desamma som att sälja oss en felaktig bild av hur samhället ser ut? Varför var den stora nyheten från Oscars-galan att Jennifer Lawrence trillade när hon skulle gå upp på scenen, snarare än ifrågasätta varför filmen The Master in vann ett enda pris (en film som problematiserar scientologin, som enligt många idag styr Hollywood)? Varför får hästköttsskandalen fler spaltmeter i de granskande medierna är polisens Reva-projekt? Varför handlar löpsedlar 9 av 10 gånger om en kändis privat/kärleksliv? Varför kan idrottsmän tjäna miljontals kronor medan sjuksköterskor och lärare måste att få några hundra kronor med i plånboken? Varför måste det anses revolutionerande att Lena Dunham inte är pinnsmal och kan prata om sex på ett sätt som är ”manligt”? Varför måste det införas regler gällande BMI för att supermodeller inte ska kollapsa av svält? Varför vi har ett begrepp som nolltolerans, men inte för över det till hemlöshets – och självmordsstatistiken?  Varför undervisningsmaterialet på universitet är så skevt att kurser som women’s studies och African-American literature blir nödvändiga? Och varför försvann diskussionen om sex/könsrelaterat hot i näthats-debatten?
SI menade ju att det var ett uttryck för de styrande makternas järngrepp kring massorna – och visst, kanske. Men över 40 år efter 1968 borde vi inte veta bättre än att fortsätta konsumera skvaller om kändisars celluliter, jeans från H&M för 299:-, krämer för yngre hud och vitaminvatten? Men så läste jag följande text på förmiddagen, som behandlar ett ämne som jag tror kan spela in:
It turns out procrastination is not typically a function of laziness, apathy or work ethic as it is often regarded to be. It’s a neurotic self-defense behaviour that develops to protect a person’s sense of self worth.
You see, procrastinators tend to be people who have, for whatever reason, developed to perceive an unusually strong association between their performance and their value as a person. This makes faliure or criticism disprportionally painful, which leads naturally to hesitancy when it comes to the prospect of doing anything that reflects their ability – which is pretty much everything.
But in real life, you can’t avoid doing thing. We have to earn a living, do our taxes, have difficult conversations sometimes. Human life requires confronting uncertainty and risk, so preassure mounts. Procrastination gives a person a temporary hit of relief from the presssure of ”having to do” things, which is a self-rewarding behavious. So it continues and becomes the normal way to respond to these pressures.
Particularly prone to serious procrastination problems are childen who grew up with unusually high expectations placed on them. Their older siblings may have beem high achievers, leaving big shoes to fill, or their parents may have had neurotic and inhuman expectations of their own, or else they exhibited exeptional talents early on, and thereafter ”average” performances were met with concern and suspiction from parents and teachers. – David Cain ”Procrastination Is Not Laziness” hittad här.

ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND. ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA.

Fredag, lördag, söndag och måndag

1. En tanke slog mig i fredag, på väg hem från Danderyd, och någon gång under dagen hade mitt mobilbatteri dött. Minns inte ens senaste gången jag åkte kollektivtrafik, själv, men utan min musik. Och det finns flera orsaker egentligen det det, men där och då kom jag på ytterligare en. Folk är mycket mer intressanta när man inte hör samtalen de har med sina medtrafikanter, eller på mobilen, utan när man fantiserar om dom. Och visst, det låter en aning cynisk – folk är intressantare i ens huvud, än i verkligheten. Men där är de mer sympatiska, mer vältaliga. Och man kan utifrån vissa förutsättningar gissa vad de jobbar med, vart de är på väg, förhållandet till den de sitter bredvid eller pratar i telefon med. Bara en tanke.

2. Skulle hämta ut mina svindyra mediciner från Apoteket, och annan annan sak slog mig  – tänk om man via lagändringar etc, skulle tvinga läkemedelsföretagen och lobbyister, och andra som tjänar storkovan på de sjuka, att ge en viss procent av sin vinst, till de länder där stora delar av befolkningen inte har råd med ens de (för oss) vardagliga mediciner,  eller de viktigaste – som AIDS bromsmediciner, eller vaccinationer. Det vore nått.

3. Har äntligen införskaffat Caitlin Morans Who To Be a Woman. Och hur underbart är det inte när man hittar en bok, som man börjar läsa redan på vägen hem, och väg hemma går den bara inte att släppa? Från en fåtölj till en annan, lägga sig på sängen och läsa, och sen krypa ned under täcket, och näsan försvinner aldrig från boksidorna. Den löser en del feministiska knutar som jag haft problem med, lär mig en del, inser en del, och bäst av allt är det så jäkla kul. Alla borde får läsa den här när de börjar 6-7:an någonstans. Tror att de skulle kunna hjälpa mot förvirringen och osäkerheten man upplever då. Och inte bara tjejer, tror den kan vara lika givande för en ung kille. Planerar att läsa klart den ikväll, och kan sen här ta upp vad som gör den så viktigt, och varför alla yngre borde läsa den.

4. Ser fram emot nattens upplösningen av USA:s presidentval. Och kan bara hålla tummarna att Barack Obama kommer ut som vinnare. Minns inte vem det var som sade – men någon politisk expert, som menade att Mitt Romney var värre, mer höger, än Nixon, Reagan och Bush. Vilken mardröm.

Monolog

Caitlin Moran: A lot of women have a tendency to wake up and think: I still haven´t lost that stone, I got to find my signature perfume, I should experiment with updos as well as downdos, I need a catchier up waredrobe, I need to come up with a novel idea for my childs birthday party, one the other children haven´t already had.

They see themselves as a list of problems, with a massive to do-list. Stop seeing yourself as a list of problems!