Fredag, och 1-3

1. Förra helgen (tror jag) visade SVT filmen Take Shelter från 2011. En film jag har velat sett nu i tre år, sedan den recenserades på min favorit film podcast Filmspotting. Jag tror inte ens den visades på svensk bio, så därför hade jag glömt bort den. Filmen centreras kring Curtis (Michael Shannon), en man som bor i Ohio, med sin fru Samantha (Jessica Chastain) och döva dotter Hannah. Han kämpar för att få allting att gå runt ekonomiskt, i en tid då det är svårt för de flesta, och frun försöker hjälpa till genom att sälja handsydda saker på loppis. Tack vare Curtis generösa jobbsjukförsäkring får de en möjlighet att kunna ge deras dotter ett hörselimplantat. Men redan får filmens börjar får vi se mardrömmarna som plågar honom, apokalyptiska stormas och oväder, och allt eftersom tiden går börjar de förfölja honom allt mer – inte bara på natten. Var som gör detta extra outhärdligt är att hans mor drabbades av schizofreni under hans uppväxt, och nu bor ensam på ett hem. Hon klarade inte ens att ta hand om honom när han var barn. Så har detta drabbat även honom? Han blir alltmer besatt av tanken på att bygga en ordentlig storkällare för att kunna rädda sin familj, när stormen som han drömmer om väl kommer. Ett projekt han påbörjar, trots att han egentligen inte har de ekonomiska medel som krävs.

Till spoilers, och mina problem med filmen. Jag hade uppfattat det som att var en film som handlar om Curtis kamp mot sig själv, mot rädslan för schizofreni, mot drömmarna som förföljer honom och för att lyckas hålla ihop sin familj. Men mot de sista 20 minuterna blev det plötslig en annan film, nämligen en katastroffilm. Stormen kommer, och de hinner stänga in sig i stormkällaren innan det blir för sent. Vid det här laget börjar min förtjusning i filmen försvinna, men den väcks igen när de tydliggör Curtis rädsla för att lämna stormkällaren när stormen väl är över. Men hjälp av frun öppnar han upp sig ordentligt hon en psykiater som ger rekommendationer om medicinering, och meddelar att han kommer behöva läggas in för att få ordentlig vård, men att han först bör åka på en tur med familjen, till en hus vid havet. Och det är här filmen slutar med att den apokalyptiska stormen väl kommer, och mardrömmarna slutligen besannas, och motorolja regnar från himlen. Det blev en annan film, från en hemsk och drabbande historia om psykiskt sjukdom, till en katastrof – och apokalypsfilm. Jag blev besviken, och önskade så att de valt ett annat slut. Kanske är det bara jag, jag vet inte. Med slutet förvandlades det till en film som jag inte längre gillar, eftersom den typen av genres helst enkelt inte intresserar jag. Men jag hoppas dock att andra kunde uppskatta den. Det är en väldigt sorgset och vackert berättad historia, trots allt.

2. Igår såg jag filmen Frank, som hade premiär tidigare i år.

Det är en indiefilm regisserad av irländaren Lenny Abrahamson. Den handlar om ett band – och som jag förstod i efterhand, är baseras på en verklig person, det komiska alteregot Frank Sidebottom, skapat av den brittiska musikern Chris Sievey, som var frontman för (typ) punkbandet The Freshies. Ett band jag var bekant med, men aldrig hör. Till mitt försvar finns det väldigt många punkband, och det är svår att hinna med att höra alla. Vi får följa en ung man vid namn Jon Burroughs (spelad Domhnall Gleeson, kanske mer bekant som Bill Weasley i Harry Potter), som älskar musik, och desperat vill bli musiker. Via sociala medier glamoriserar han sitt liv, som i jämförelse verkar patetiskt. När han en dag sitter vid stranden är det en man där som försöker dränka sig  – han är keyboaradist i ett band vid namn Soronprfbs. Eftersom denne man nu behöver lite tid inlagd på en psykiatrisk avdelning får Jon chansen att ta hans plats i bandet. Och vilket band det är! Lett av Frank, som inte låter någon se hans ansiktet, utan täcker det med ett huvud skapad av papier-maché, med påmålade ansiktsdrag. Alla medlemmar är galna, utom Frank – vad än Jon själv tror. Frank spelas av en av mina personliga favoriter Michael Fassbender, även fast det ibland är svår att känna igenom honom, utan hans ansiktsdrag och med en amerikansk dialekt. Vi får följa hur de försöker spela in en skiva i en irlänsk stuga, och Jon försöker lika desperat passa in i bandet. Det är en absurd, knäpp och rolig film. Men med mer hjärta och själ än vad jag först trodde. När filmen var slut kollade jag på en intervju med Fassbender och Gleeson, där de talade om hur när man tittar på en rolig film, så öppnar man upp sig på ett annat sätt, och kan då ta till sig mer  jobbiga, och svåra ämnen. Och allt detta blir tydlig den sista halvtimmen av filmen, som jag inte tänker avslöja. Den har ett djupare budskap, den var inte bara rolig och knäpp – karaktärerna är inte bara roliga och knäppa, det finns ett djup därunder, som är sårigt och blödande. Den är helt klart värd att se, och jag älskade musiken, i all sin knäppa, experimentella, elektroniska, nästa wall of sound, möjligtvis Velvet Underground inspirerande, poprockiga sound. Annorlunda, och jag var positivt överraskad av Michael Fassbenders röst, eftersom han sjunger allt själv. Spotify har en låt från soundtracket, den avslutande I Love You All, som jag grät lite under den scenen.

3. Jag hade beställt två böcker, som till min stora glädje anlände igår, nämligen Caitlin Morans How to Build a Girl, och Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, varav den sistnämnda precis givits ut i pocket. Vi början med Caitlin Moran, som började som musikjournalist, men nu skriver krönikor för The Times, och givit ut den moderna feministiska guiden How to be a Woman, som jag älskar. Men som även skrivit en barnbok, samt givit ut sina samlade krönikor (i Moranthology), som är hysteriskt roliga, men med intelligenta poänger. How to Build a Girl är hennes första skönlitterära bok för vuxna. Jag har sen igår hunnit läst hälften, så jag kan ge en liten sammanfattning. Den börja med att poängtera att trots att huvudpersonen har en del likheter med Moran själv, så är den inte baserad på hennes eget liv. Den handlar om den 14-åriga, överviktiga tjejen Johanna, som bor med sina föräldrar, och flera syskon i ett council estate i Wolverhampton, England. Hon är okysst, och vet inte vad hon vill göra med sitt liv – tills hon inser att hon måste döda sig själv, och bygga en ny person – en bättre person, en som kommer att bli av med oskulden, och som inte fortsätter bli mobbas. Och detta kan honom göra genom att bli en cool musikjournalist. Det är en lättläst bok, men som allt jag läst av henne är den även väldigt rolig, till den grad att jag idag suttit och läst den på tunnelbanan, och skrattat för mig själv. Men likt Frank är det jobbiga ämnen under all humor, ingen tar henne på allvar, hon känner enorm skuld inför sin familj, när hon är rädd att hon förstört pappans chans att fortsätta kunna få ekonomiskt handikappsstöd. Hittills älskar jag den, och kommer bli väldigt ledsen när jag kommer till sista sidan.

Från Holmes till Sherlock har jag velat läsa sen den recenserades i SvD, och recensenten klagade på att Boström inkluderade den brittiska, moderniserade tv-serien Sherlock, som han personligen inte verkade gilla, i boken.  Jag älskar Arthur Conan-Doyles historier, samt alla filmade versioner jag sett (kanske 5-6 olika.) Det är en underbar, och intressant karaktär, som det alltid tycks finnas mer att säga om. Mattias Bodström är en av Skandinaviens ledande Sherlock Holmes-kännare och har valts in i det förnäma Holmessällskapet The Baker Street Irregulars, så det är en man som kan sin sak om historierna och karaktärerna. Dessutom, om man verkligen gillar någonting så kan man aldrig lära sig för mycket om det.

Annonser