Punk etc

Spenderade 4,5 timmar av gårdagen med att se på dokumentärer om punkmusik. Det började i förrgår med att jag letade länge efter att hitta dokumentären The Nomi Song, om den excentriske 70-och 80-tals artisten Klaus Nomi. Jag tänker utgå från att ingen har hört talas om honom. Googla honom. Lyssna på Total Eclipse, tv-uppträdande med David Bowie, och The Cold Song. Han var hur som helt tysk, flyttade till USA, och gjorde musik som var en fusion av typisk 80-tals new wave och opera. Han hade den mest fantastiska kontratenorrösten. Nomi brukar anses var den första kända person som dog av AIDS (1983), medan Rock Hudsom som ibland felaktigt får den titeln berättade om sin sjukdom först två år senare. Det första jag hörde av honom var hans underbara tolkning av The Cold Song, från Henry Pucells barocka King Arthur. Den är bara så vacker.

I alla fall, jag hittade till slut denna dokumentär på Youtube, som sen rekommenderade mig vidare till punkdokumentären Punk: Attitude. Så för utom musikdokumentärer så bakade jag även 4 plåtar med kolakakor, som ska säljas på en loppmarknad på min mammas jobb (inom psykiatrin, där pengarna går till en mötesgrupp för äldre.) Jag kom på att jag kunde ta datorn till köket och kollade samtidigt som jag bakade (ska idag baka fyra plåtar till av chokladsmittar) och jag upptäckte till min stora glädje vilken dokumentär detta var.  När jag var kanske 17 hade den vistats på SVT (tror jag?) och jag hade spelat in den på VHS och älskade den. Det var hur kul som helst att se om den 8 år senare, när min musiksmak har vidgats vidare mot hardcore punken. Man märker verkligen att den gjorts av personer som älskar musiken (regisserad av ikonen Don Letts) och dessutom är valet av personer med så fruktansvärt bra. Jag menar – Jim Jarmusch och Henry Rollins är så jäkla bra (jag skulle väldigt gärna vilja få bo i Jarmsuch hjärna en vecka.) Sen rekommenderade Youtube mig vidare till en tre delad dokumentär som visats på BBC4 om brittisk punk (berättad av Peter Capaldi vilket var väldigt kul), Punk Britannia, så jag kunde inte låta bli. Första delen var den mest ointressanta – om banden som influerade de brittiska punkmusikerna, och pubrock är inte lika roliga som de amerikanska bandens influenser (The Stooges, The Doors, New York Dolls, och Velvet Underground). Det andra avsnittet som tog upp ”den riktiga” punkens korta förlopp, och slutade med att Sex Pistols splittrades. Den tredje delen var om post-punkens olika varianter. Det var roligast med den var att eftersom den sammanlagt var tre timmar hann de få plats med väldigt många band, och punkens olika yttringar. Som oi!, andra ska-vågen, och de inkluderade till och med Crass! Det var ett riktigt anarkistband (istället för låsas anarkisterna Sex Pistols) med en enorm politisk vision i sin musik. De var också inblandade i miljörörelsen och stödde djurens bortglömda rättigheter. De stod alltså inte bara på scen och sjöng om politiska tankar, men utövade det även i sina liv.  (Btw, jag älskar att Tom Verlaine i Television tog sitt efternamn från den franska poeten Paul Verlaine, och Penny Rimbaud i Crass tog sitt från Arthur Rimbaud – för de var ju älskare.) Rimbaud berättar i intervjun att han hatade Pistols tes om ”no future” eftersom bandet inte höll med, för att vi har alla möjligheten att skapa vår egen framtid. Men det är väl också en del av falskheten i det nihilistiska som Pistols presenterade – de skrev låtar som de uppträdde med, och släppte skivor  om just den nihilismen, trots att ingen riktigt nihilist skulle spendera tid till skapande, för det är ju det mest antinihilistiska man kan ägna sig åt.

Det var en sak fastade och störde i min hjärna. De intervjuade musikjournalisten Garry Bushell (när jag läste mer om honom fick jag mitt ogillande bekräftat då han är ”för” de så kallade ”page 3 girls” – porriga kvinnor iklädda trosor på sidan 3 i de brittiska tabloiderna, och han stödjer UKIP) om oi! och han sade detta:

The music press had a built in resistance to punk. They hated punk in the first place – the normal punk. They were much happier when new wave happaned because new wave were more intellectual, new wave were more middle class, new wave were people who’ve been to university, who were marxist singing – like the Gang of Four. They loved bands like that.

Och jag avskyr att höra folk säga att kunskap är något som är medelklass. Visst, i Storbritannien har universitetsutbildning ansetts för medelklassen och uppåt på grund av att de är så fruktansvärt dyrt att plugga där, men som Manic Street Preachers sade ”The libraries gave us power” och det är ju så fruktansvärt sant. Alla har möjligheten att gå till ett bibliotek och välja och vraka mellan titlar, facklitteratur eller fiktion? Poesi eller dramatik? Patti Smith läste Rimbaud, The Gang of Four om marxistisk/situationistisk teori, och Ian Curtis älskade existentialisterna. Allt finns där. Hela världen samlad under ett tak. Du kan resa runt hela jorden utan att spendera en krona, till påhittade värdar och lära dig om hur andra personer ser världen. Men det absolut bästa med bibliotek är att de är gratis, så återigen – det är ingen klassfråga (kanske mer idag dock med tanke på att de asylsökande är den nya underklassen och då får problem med att hitta böcker på sina språk). Lätt – om jag inte ville arbeta med att skriva själv skulle jag vilja arbeta på ett bibliotek. Jag älskar bibliotek. Det är nog min absoluta favoritplats. Men, bibliotek i alla ära, men vad som öppnat upp möjligheterna ytterligare idag är internet. Det flesta att tillgång till internet. Om man själv inte har dator eller smartphone då kanske man har tillgång på jobbet, internetcafé eller återigen – biblioteken. Som de sade i Punk: Attitude internets idé är punk (även om kapitalistiska storföretag som Google försöker utnyttja den möjligheten genom att tjäna enorma summor från internetanvändare, och samtidigt knappt betalar någon skatt).